Slutet av oktober 2013
Skulle valt IT i skolan
Slöjdens vara eller icke vara i våra skolor är ett hett diskussionsämne
för tillfället. Visst kan det väl vara kul för elever att slippa skolbänken och arbeta med händerna istället? Eller åtminstone få tid på schemat att lära sig något mer
praktiskt, ett andningshål i plugget. Jag anser att det är ett relevant alternativ att lägga till IT utbildning i skolschemat. Är det verkligen befängt tänkt att detta ämne i framtiden skulle kunna stjäla minuter från hantverksämnen i skolan?
Datorer är precis som slöjd något som inte passar alla. Detta blir tydligt när bilmekanikern letar efter bokstäverna på tangentbordet i fem minuter i ett försök att skriva in en adress…
Personligen har jag inte särskilt många positiva minnen från slöjdsalen. Min första syslöjdslärare var säkert jätteduktig på att slöjda, men saknade helt och hållet en pedagogisk förmåga. Gjorde man fel så fick man oftast sitta med armen i vädret tills den blev vit och därefter lyssna på suckar och reprimander till den grad att man inte längre tordes räcka upp handen. Men detta förändrade inte kravet på att
lovikkavantarna skulle vara färdigstickade till jul… En dag klarade jag inte pressen och valde att bege mig hem istället för att infinna mig på syslöjden. Detta var första och, vad jag kan påminna mig om, enda gången i hela grundskolan som
jag skolkade.
Och inte gjorde jag någon större succé på träslöjden heller. Det var mer eller mindre en följetong av smärta, blod och frekventa besök till plåsterförvararen. Bland annat skulle det snidas en kåsa, Johan slinter med stämjärnet och placerar
dess spets i motsatt hand. Aj! Vi gör någon slags staty av ståltråd, Johan bränner sig illa och hänger läpp vid vattenkranen. Mina kontorshänder är innehavare av inte mindre än tre rejäla ärr som kan härledas till träslöjd.
I högstadiet föll valet alltså på syslöjd. Denna gång med en vettig lärare som gjorde att jag utvecklades från katastrofal till klart godkänd i ämnet. I nionde klass fick jag faktiskt till en del riktigt schyssta grejor som till exempel en hårdrocksbandlogga i korsstygn (något av en vandringsklenod i mitt
kompisgäng), en fleecetröja och en vävd duk. Slöjden gav mig grundläggande kunskaper i att lappa en strumpa och erfarenhet av hur man sandpapprar saker. När jag står i mitt hus drygt 20 år bort från min senaste träslöjdslektion redo att regla upp en vägg, spika och spackla känner jag mig milt sagt ganska bortkommen. Verktygen är samma som i slöjden, känslan av otillräcklighet likaså. Kanske kunde ämnet inrikta sig på lite mer praktiska byggkunnande istället för hemslöjd? Jag letar fram min egensnidade kåsa och fuktar strupen medan jag funderar på nästa steg…
Anlita hjälp eller köpa hem mer plåster och sätta igång?
Men visst finns positiva saker även med slöjd! Det ger eleven möjlighet att upptäcka en dold talang eller väcka ett nytt intresse. Min personliga åsikt är att sju år av slöjd i skolan är i överkant. IT är en för stor del av vår vardag för att de unga
inte ska få, åtminstone möjlighet till, utbildning i ämnet.
