Rockar gammal lur

Av de flesta som är bekanta med mig betraktas jag som något av ett teknikfreak. En person som har koll på den senaste tekniken och är haj på datorer, något som också stämmer till stor del. Överraskande är det därför för många när jag tar emot ett SMS och en klassisk ton kreerad av Nokia ljuder.
-Rösten från forntiden, brukar jag säga i samband med att jag tar upp min Nokia 3510 från cirka 2002.
En liten slimmad lur, med färgdisplay, på vilken man kan ringa, skriva SMS och dess robusta design tillåter hårda smällar. Den behöver dessutom bara laddas en-två gånger i veckan (något som kanske antyder att jag inte får så många samtal?). En stor del av den eminenta batteritiden har nog att göra med att det inte är så kul att leka med min telefon. Hur många partier backgammon kan man genomlida innan man hellre tittar på färg som torkar? Samtidigt så är jag befriad från skärmförbannelsen som tycks ha drabbat hela västvärlden. Överallt ser jag människor förvandlas till introverta kreatur i skärmens trygga ljussken. Bakom ratten, på promenad med barnvagnen, i matkön, i uppförsbacken på berg-o-dalbanan –Bara en nivå till i Candy Crush så jag kan skryta om det på Facebook?

Men låt mig vara ärlig och erkänna att även jag ser fördelarna med den nya generationens telefoner. Minns till exempel en gång för ett dussintal år sedan då jag tappade ett tanklock på marken längs en mörk skogsväg. Jag fick den ljusa idén att lysa med mobilen för att försöka hitta det, problemet var bara att dåtidens display krävde att telefonen hölls cirka fyra centimeter över marken för att ljusstyrkan skulle vara tillräcklig.. Idag kan man använda sin telefon som en någorlunda duglig ficklampa! Men den kan också vara en helt okej kamera, musikspelare, uppslagsverk, GPS, dator, kompass, videospelare med mycket mera.

Kommer jag då någon gång att byta upp mig? Förmodligen sker bytet då jag på grund av gammal teknik börjar bli en stoppkloss i samhället. Men innovationerna måste först bli mer oumbärliga i mitt vardagliga liv. När jag förväntas betala med mobilen på affären, på bussen eller på bio. När mobilt bredband faktiskt fungerar, överallt. Men kanske framförallt när människorna omkring mig låter sin mobil vila i fickan och återupptäcker hur förlösande det är att interagera med människor och lär sig skilja på förströelse, verklighetsflykt och äkta social interaktion. Man kan inte vara en bakåtsträvare för alltid?

Dela på: