Publicerad April 2013

Nu är det vår, tro det eller ej.
De flesta av de säkra
vårtecknen ligger fortfarande begravda under ett täcke av snö. Inga snödroppar
i sikte och bilarna som ska borsta bort sanden från våra gator håller snarare
fortfarande på att lägga dit mer. De mer svårlästa vårtecknen, för oss som inte
är fältbiologer, är säkert redan på plats. Kanske hoar en ringduva någonstans
eller så är tranorna i antågande, vem vet?

Ett lite mer tydligt vårtecken har däremot redan visat sig i
form av redaktionsmedlemmar från Kuxabladet som hälsat på brevlådorna i
Ockelbo kommun. Ibland kan det vara riktigt roligt att titta på dem. Vissa
gånger hänger en man ut halva överkroppen från passagerarsidan i ett desperat
försök att slippa kliva ur bilen. Kunde kanske chauffören kunna kommit lite närmre
lådan i fråga?
-Kom lite närmre, ropar mannen som nästan trillar ur bilen.
Motorljudet avbryts med en hostning. En observant lyssnare kan kort därefter
höra startmotorn på en Volvo V50 surra igång. Mannen nådde inte riktigt fram,
tidningen hamnade i snön. Utdelarens skratt över förarens motorstopp byts mot svordomar. Till slut kliver han ur bilen, plockar upp tidningen och lämnar den på avsedd
plats, därefter drar ekipaget vidare.

På annat håll befinner sig en ensam redaktionsmedlem på fel sida av vägen i sin bil mitt i färdriktningen för ett heltidsproffs – postombudet. Han svettas lite när han upptäcker ”Gula faran” och försöker dela klart lådstället så fort som möjligt och ta sig ur
vägen. Det går relativt smidigt. Postmannen vinkar vänligt och tar över platsen
samtidigt som Kuxabladets utdelare andas ut. Men det är inte över än, på den
lilla orten som är Åmot korsas de bådas väger ytterligare några gånger. Det
ofrånkomliga inträffar naturligtvis, de möts på en liten väg som inte tillåter
två bilar i bredd. Vem ska backa? Kuxabladet hyser stor respekt för postens
utdelare, de inser att dessa män och kvinnor är ute varje dag och krigar med
bångstyriga brevlådor. Tiden tycks stå stilla, det känns som om en ung Mike
Tyson inledett en furiös tjurrusning mot fienden, som med fumliga fingrar
desperat försöker knäppa sin amatörhjälm. Backljuset tänds på den civila bilen
och flykten inleds längs en smal isig väg. Det är ungefär 75 meter till
korsningen, föraren svettas – vill inte förstöra postens tidsplan, vill
heller inte hamna i diket. Den gula postbilen verkar aldrig ens ha funderat på
om han skulle backa, han är på hemmaplan. När de passerar varandra i korsningen
får återigen den civile utdelaren en vänlig vinkning, han svarar med en tumme
upp.Se där! En illustrerad krönika, tack Anders Hallerström!

Snart är utdelningen på de någorlunda centrala delarna av
Åmot. Utdelaren drar sig till minnes sin senaste runda som ägde rum på
sensommaren, en solig dag i september. På ”sandalen” finns en trevlig brevlåda,
handmålad, som önskar utdelaren en trevlig dag under locket. Han behöver det
nu. Men ack, den finns inte kvar. Den är utbytt mot den värsta sorten – ett
skåpliknande plåtmonster med ett lock som endast kan öppnas utåt. Utdelaren
försöker pilla upp locket med tidningen som rullats ihop för bästa hävkraft,
ingen lycka. Han kapitulerar snabbt, kliver ur bilen och levererar tidningen
och bränner iväg, bakom sig lämnar han ett moln av snörök.