”För att överleva detta uppdrag måste du bli en ofrånkomlig maskin av förgörelse: Samvetslös, listig och helt ostoppbar. Du skall icke känna någon glädje annat än triumfens extas över besegrade fiender. Du skall icke känna någon smärta annan än den som tar ditt liv och du skola finna outnyttjad styrka i dina djupaste plågor av förtvivlan… Gå framåt som en mördande vålnad och låt ingen människa hindra dig.”
– Soltan Armano Nox
Med dessa ord i ryggen gav sig Rongo ut på ett mindre glamoröst äventyr som fångtransportör. Utan större bekymmer levererade han tillsammans med de andra äventyrarna i gruppen fångarna, som sades ha mördat en Prins, till staden där de skulle möta sitt öde. Efter att ha arbetat i cirka en veckas tid med transporten och tvingats försvara paketet, alltså fångarna, från ilskna invånare i riket Jorpagna mottog han sin belöning som, nästan, täckte en natt på ett medelklass värdshus inklusive kvällsmat och ett saltbad. Kollektivet löste det där med pengarna, alla lägger sitt, det fördelas rättvist genom rang och hirearki och alla får sin del – Rongo har aldrig stått utan möjlighet att betala en nota och är tillfreds med detta arrangemang.
Rongo berättar vidare vad som hände: (lägg till ansträngd spansk-svensk stämma här)
”Mindre roligt var det däremot att vakna och notera att ens ansikte håller på lossna. Rongo drog sig genast till minne ett ofrivilligt dopp i ett sötvattensavträde, något som såklart kan få huden att börja ruttna. Kollegan Rasmus var mystiskt angelägen om att Rongo skulle besöka stadens läkarstation och så blev det. Väl där agerade läkarna suspekt och låste in oss i väntrummet. Levi blev stressad som aldrig förr och gav sig genast i kast med att dyrka upp låset. Precis när vi kom ut överfölls vi av ett garde som försökte fånga mig i nån slags klor, vi svarade med svärd och yxor. Vid min sida slogs min nye elev Delshahib Al’kaza och det var som om vi var ett oljat maskineri tillsammans, kroppar föll till höger och vänster och jag hade redan börjat planera min flyktväg. Till vänster om mig anslöt mästerdyrkaren Levi i sista stund med sin parerdolk i högsta hugg, jag var hårt ansatt av multipla fiender men försvarade mig väl. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, tydligt var det iallafall att Levi satte modet i halsen och ropade något i stil med ”Ta dem Rongo!”, innan det svartnade för mina ögon.”
De övriga såg Rongos ben träffas av ett förödande tungt slag av en stridshammare varpå han föll till marken. DelShahib fortsatte angreppet och harige Levi tvingades försvara sig själv mot patrullen som tycktes försöka fly efter att flera av dem dukat under. Rasmus hjälpte Rongo på fötter och gruppen flydde ner i källaren på lokalen. Efter en tids irrande mötte de högst oväntat en förvånad Soltan som ledde dem till säkerhet. Det var tydligt att läkarstationen inte skulle kunna erbjuda annan hjälp än en snabb eller plågsam död för att kurera rötan. Även Rasmus och Delshahib visade tecken på att rötan angripit även deras kroppar.
Rongo berättar:
”Jag drog mig till minnes en suspekt sak från fångtransporten. En av fångarna träffades allvarligt i huvudet av en yxa, men var minuter senare helt återställd. Det kändes som att de ville att vi skulle lyssna på deras historier och lockas iväg på andra äventyr än att genomföra vårt uppdrag. De pratade om någon källa eller liknande, jag lyssnade inte riktigt, plikten går före allt. Paketet måste fram. Men såhär i efterhand låter det både som ett intressant och kanske även praktiskt resmål med tanke på min hälsa. Jag påminde gruppen om berättelsen och de såg alla ut som fågelholkar, utom kanske Rasmus som gärna ville minnas men jag tror inte han gjorde det egentligen. Mitt förslag var att vi nu istället skulle frita fångarna och nu hjälpa dem hitta källan. Efter att vi fullgjort vårt uppdrag och fått betalt såg jag inga förhinder att vända kappan efter vinden.”
Isulas, en nytillkommen gruppmedlem och vän till Delshahib, ledde gruppen till kvarnen där fångarna hölls. Skickligt pratade han och Rasmus med vakterna och lyckades få reda på information om vaktstyrkans storlek och skiftgång. Delshahib lyckades även smyga in i fästningen, som inte på något vis var en vanlig kvarn. Rongo skymtade en värdig motståndare bland fienden, förhoppningsvis skulle de kunna mötas i strid, tänkte han. Vid nattens ingrepp anföll gruppens bågskyttar vakterna vid stora porten, Rongo som inte förärats med någon pilbåge trots god skicklighet med vapnet stod redo vid fästningens knut redo för anfall.
Rongo berättar:
”Plötsligt öppnades en sidoport bakom mig som ingen annan kunde se. Ut ur den kliver den gigantiske mannen, bärandes på en sopsäck, instinktivt tänker jag att han bär på ankan Delshahibs kvarlevor varpå jag drar min yxa och börjar springa mot honom. Min fart överrumplar honom när han tafatt försöker parera mitt vapen med sin sopsäck utan lycka. Yxan begravdes djupt i hans arm och han ylar i smärta. Jag svingar ett nytt slag och träffar honom ännu hårdare mitt i bröstkorgen, han faller tungt till marken. Besvikelsen inom mig är stor, ej heller denne krigare var min överman. På något vis känner jag att jag måste visa min elev att jag besegrat fästningens tydlige ledare så jag avlägsnar hans hand och tar den med mig. Eftersom han låste porten bakom sig så klättrar jag istället smidigt in över muren. Där ser jag Delshahib smyga omkring, jag närmar mig honom och visar honom att jag dräpt den store krigaren, jag ser att han är mycket imponerad när han förstummad snubblar över sina egna fötter när jag kastar handen mot honom.”
Efter att fästningen säkrats och fienden avlägsnats finner gruppen sina tidigare fångar. En av dem är död och deras ledare Våld, som haft en dålig dag som han själv uttrycker det (han har fått båda sina ben avhuggna), tar till orda. Han berättar att allt han och Gudrun har kvar nu är sin heder. Om gruppen kan ta sig till källan, återföra prinsens kropp eller annat bevis som styrker deras historia så är de tacksamma. En del accepterar uppdraget som en hederssak, andra av mer egoistiska skäl – men utfallet blir detsamma. I sina byxor har Gudrun på något vis lyckats hemlighålla en karta som visar vägen. Källan sägs vaktas av sovande och fastvuxna troll, och inne i grottan väntar röda ögon och vassa klor – det var dessa som dräpte prinsen, som besökte platsen på grund av att han i hemlighet drabbats av rötan och hoppades att legenden om källan skulle vara sann och bota honom.
Gruppen färdades sedan vidare norrut mot mörkerbergen där orcherna härjar. Bland landmärkena som beskriver vägen fanns ruiner av gamla pelare som ledde dem rätt. För att få en bra överblick behövde gruppen klättra högt upp i ett gammalt torn, som visade sig befästas av Orcher. De höll även en bekant fånge i form av Urban Utstött, som tycks förfölja gruppen och dyka upp i de mest prekära situationer gång efter annan. I stort sett på egen hand lyckas Rasmus ta sig in i tornet och tillintetgöra Orcherna, Isulas lyckas skjuta av repet som fängslat Urban vilken också ansluter till striden. I panik fly de sista Orcherna ut genom ytterdörren där de möts av en massiv rullande bordsskiva av sten som Rongo och Delshahib satt i rullning. Därefter blir de övermannande och dödade av gruppen. Från toppen av tornet tar Rongo ut kursen med hjälp av sin skicklighet i sjökunnighet och överlevnads känsla i skog och mark.
De finner till slut pelaren från vilken man ska kunna se platsen till källan. Isulas, Titus och Urban bestiger pelaren för att kika. Delshahib och Rongo ristar sina legendariska namn i stenen. Urban faller nästan till sin död men landar turligt och överlever, men tycks ha svåra smärtor i ryggen. Färden tvingar gruppen att smyga rakt genom en orcherby. Rasmus bär Urban, det blir med tiden slitsamt och han tar någon form av drog för att lätta bördan. Gruppen har nästan tagit sig igenom byn när Levi upptäcks och Orcherna slår larm. Det är tydligt, efter att gruppen efter mångt och mycket förstått hur miljön är uppbyggd, att det är bäst att fly.
Rongo berättar:
”Jag hörde vapenskrammel från tornet på kullen och insåg att vi var upptäckta. Delshahib ville imponera på mig och föreslog ett bakhåll, jag svarade genom att lägga benen på ryggen. Vis av erfarenhet vet jag ju att byar sällan är folktomma och att svartfolk inte är särskilt gästvänliga. I vitögat ser jag dock med fasa hur Rasmus tar ett dumt beslut och ser ut att ge sig i kast med att anfalla tornet, självklart måste jag hjälpa min vän och alla, utom Urban, stannar upp för att hjälpa till. Striden tar oss fram till tornet, vi blir beskjutna av pilar från alla håll och behöver disorientera fienden. På tröskeln dräper jag en Orch och springer in, det verkar dock inte vara någon vidare kvalitet på bygget då stora hål finns i stenmuren på motsatt sida. Jag, Delshahib och Rasmus fortsätter rakt fram genom hålet. Delshahib träffas allvarligt av en pil i benet och Rasmus bär honom över sin axel. Min elev visar dock styrka i svår motgång och lyckas ur denna prekära situation sparka en Orch så hårt rakt i ansiktet att jag tror han dräpte honom, han föll som en fura medan jag log. Vi sprang runt tornet tillbaka till porten där jag dräpte ytterligare en Orch som inte förstod var vi kom ifrån. Uppifrån hade jag dock inte kalkylerat med att bli anfallen ifrån, jag upptäcker faran sent och försöker undvika armborstskytten som övergivit sitt näste och kastat sig handlöst ut från tornet rakt mot mig med yxan i högsta hugg. Det bränner till i mitt ben när yxan träffar mig, Orchen landar tungt och det är tydligt att han tar skada av fallet men han behåller såväl balans som fokus. När jag svingar min yxa mot honom är det tydligt att han inte ska hinna undan slaget, min fiende överraskar mig dock genom att välja att inte försvara sig utan istället utdela ytterligare ett hugg mot mig. Jag missar samtidigt som den modige, eller dumdristige, orchen landar ett slag i min arm som dock inte gör någon skada. Efter att ha kastat sig ut från sitt tydliga övertag i toppen av tornet och ner i gapet befinner han sig öga mot öga med två fiender som begraver sina vapen i honom, därefter träffar Isulas honom med en välriktad pil och han faller till marken. En flyktväg öppnar sig och i tumultet hjälper jag Urban Utstött döda en fiende som han fångat i sitt nät, hans ättrighet med spikklubban överraskar mig då han alls inte verkar ha så ont i ryggen som han påstått, han är förmodligen likt mig en god skådespelare.”
När gruppen tagit sig i säkerhet möts de av en alvkvinna som påstår sig hjälpt till i striden, några spår av detta verkar inte något ha noterat i stridens hetta. Men orcherblodet på hennes pilar talar sitt tydliga språk, förmodligen hade hon rätt i att påstå att gruppen tagit sig vatten över huvudet i och med anfallet. Hon hjälper gruppen läka sina sår och berättar att de är nära sitt mål. Gruppen dricker lite te och somnar kort därefter in i en skön sömn.
Som av en slump fiskas dessa två robotar upp efter striden vid gladiatorspelen i episod II, av Jedis. Typ 22 år senare används tydligen fortfarande samma teknik och dessa två enheter som till synes inte har något gemensamt användningsområde är som ler och långhalm. 
8. Woz!
Dessutom noterar jag att dominating ikonen är tänd, vilket bör antyda att jag dödat Honken cirka 5 gånger i följd utan att han dödat mig i retur
Sid Meier’s Railroads är långt ifrån samma sak som detta, alldeles för komplicerat