Sedan några månader tillbaka har jag spelat mycket Football manager 2012 igen. Den ultimata versionen av ett riktigt gammalt favoritspel. Min nya coachprofil heter Matt Bonner, efter en kanadensisk NBA spelare. Med sitt tyskklingande efternamn var det logiskt att han började sin coaching karriär i tyskland och jag valde ett lag i högstadivisionen som inte var direkt bra, men heller inte usla – Hoffenheim.
Första säsongen är som vanligt trög och den absolut svåraste, man har inte en enda spelare man egentligen vill ha och en plågsam ombyggnad väntar. Väl där flyter det istället oftast på rätt enkelt, jag är framme vid år 2021 och har vunnit ligan fyra gånger irad på väg mot en förmodad femte titel. Kan även tillskriva mig femfaldig tysk cupmästare, även om det inte är en obruten svit.
Nästa mål är sålunda europa cuperna. Som bästa lag i tyskland spelar man automatiskt i den svåraste – Champions league. Jag har två år i följd nått semifinalen vilket verkligen höjt min status som klubb. Denna säsong är jag där igen, men resan var osannolik och jag har inte på något vis fuskat genom att spela om matcher. Redan första omgången efter gruppspelet blev en mardrömslottning mot Manchester City, med bland andra Cristiano Ronaldo. Men de avfärdades efter en tuff 2-3 bortaseger för mina grabbar följt av en utskåpning i Tyskland med 4-0 och sammanlagt 6-2. Wow! Men då var mitt lag vid full vigör, därefter lottades jag mot ytterligare ett oljemiljadärslag i form av Chelsea. Därtill hade jag två skador på mittbackar, varav den ene är ordinarie och en av mina bästa spelare. En välväxt defensiv mittfältare som hade lite kunskap om positionen fick inta backlinjen borta mot ett lag i absolut världsklass. Lyckades vinna med 2-1 borta trots endast 36% bollinnehav.
Hoffenheim har en intressant laguppsättning, tre fantastiska forwards som skulle platsa i vilket lag som helst delar tiden på två platser. Den ene är i år en inlånad junior från Milan som blivit min överlägset bästa målskytt i år då de två andra turats om med skador – men de kommer när säsongen alla att ha varit klubbens bästa målskytt med uppemot 30+ mål på en säsong vilket är fantastiskt.
Mittfältet är utformat som en diamant, speldirigenten och lagets bästa spelare är offensiv mittfältare. Det defensiva ankaret är den i laget som har bästa rykte och högst värderade spelaren, som jag dock inte får ut fullt potential av mycket på grund av att mannen i fronten behöver mycket boll. Det är svårt att stå emot bud på bortåt 400 miljoner, men så länge han trivs lär han bli kvar. Han kan även till fullo spela central mittfältare och jag lyfter fram honom dit då skador på de två centrala mittfältarna uppstår. Dessa är ganska anonyma, en löpstark lagkapten som är bra på straffar och hörnor spelar jämte en dribbler med bra långskott och även han bra på fasta situationer. 
Med siffror där 20 är max är det svårt att klaga på min defensive mittfältare som ständigt är hett uppvaktad av mer namnkunniga klubbar.
Det är i backlinjen det är svårt, spelar en rak fyra och har haft riktigt svårt att locka in bra ytterbackar. Mitt mittbackspar är fantastiskt, stora starka positionssäkra som alltid är framme på hörnor och utgör offensiva hot.
På högerbacken har jag fram till ifjol faktiskt kört med en spelare som var i klubben från början, Andreas Beck, en tysk landslagsman. Hans siffror får inte direkt någon att tappa hakan, men matchbetygen har ständigt varit solida. Jag höll på fasa ut honom några säsonger då han delade tiden med en fransk talang som lämnade mig som Bosman fall till Arsenal. Beck är nu 34 år och blir ofta frånsprungen i försvaret. Jag har tre till högerbackar på i klubben, den ene är en fransk ungdomsspelare som inte levererat och den andre en mexikansk landslagsman som inte heller vuxit i skorna riktigt, även om han är mitt förstaval i år.
Den sista köpte jag mitt i säsongen och han, Micah Richards, är också nästan pensionsmässig vid 32 års ålder, klart bäst – men han hade redan spelat i Championsleague i år för Manchester City så han får inte spela i europa för mig förrän nästa säsong – om jag ens behåller honom. Han behövs dock för att avlasta i ligan (och kanske orsakade värvningen lite kaos i Manchester då jag plockade in honom ett par veckor innan klubbarna möttes). Tre av dessa fyra högerbackar kan också hjälpigt spela vänsterback – de får turas om att fylla i för min ordinarie på positionen som ständigt brottas med sina svaga fysik. Han är inte gammal men har inte bra återhämtning eller ork i matcherna, han är dock en väldigt bra offensiv ytterback och lagets bästa en mot en spelare. 
Den bäste anses knappt godkänd i lagrapporten – och han är inte tillgänglig i europacupspel. Det är exakt samma situation på vänsterbacken fast det är ingen av reservernas fasta position vilket brukar påverka insatsen.
Målvaktspositionen är väl täckt, har länge haft schweiz landslagsmålis Yann Sommer på positionen men i år har jag värvat en yngre Spanjor som är 6-7 år yngre men redan har bättre siffror – jag behövde förändra något efter att inte laget blivit bättre på andra positioner än ifjol.
Det är inte så att det inte finns bättre ytterbackar än de halvdana spelare jag har där, men de är inte intresserade av att spela i tyskland. Det är ett problem du inte har när du leder lag från England eller Italien som jag gjorde i min tidigare karriär. Jag gillar dock utmaningen och har verkligen i de flesta fall köpt unga spelare som utvecklats. De jag jag fyllt på med, den spanske målvakten med endast två säsonger i Sevilla som förstaval samt en stabil belgisk central mittfältare Florent Cuvelier som är reserv vilken många år spelat i engelska lägre serier utan att någonsin ha spelat i premier league, har kort efter ankomsten i klubben blivit landslagsmän för sina länder. Så jag tror att Hoffenheim är ett växande varumärke och kanske kan jag i framtiden köpa vilka spelare jag behagar. Laget har framtiden för sig då de flesta nyckelspelare är kring 25 år och i flera fall betydligt yngre – ett ekvadoriskt mittbacksunderbarn på blott 19 är min käraste ägodel.
Men – åter till handlingen! Ha ha, vilken lång bloggcomeback efter fyra månaders total tystnad!! Hoffenheim – Chelsea match två. Jag hade en match i tyska seriespelet mellan mötena då jag vilade i stort sett hela laget, eller vad ska jag säga.. De som var i speldugligt skick. Min tredje mittback var nu också skadad. Så jämte den välväxte mittfältaren hade jag ingen mittback kvar i laget, en halvkass junior.. ..eller någon ur högerbackspoolen? Jag valde den mest markeringssäkre högerbacken och satte honom som mittback, alla härliga 177 cm och 71 kilo.
Den franske junioren som jag frusit ut ur min djupa högerbacksrotation fick trots det förtroendet på positionen över veteranen Beck, som såg ut som en kona i försvaret i första matchen.
En av de centrala mittfältarna var avstängd och ersattes av hårt arbetande Cuvelier, som inte bjuder på mycket annat.
Det var inte direkt med gott självförtroende vi tog avsparken men satsade offensivt för att undvika spel nära min bräckliga försvarslinje. Den ende ordinarie spelaren i fyrbackslinjen, min offensive vänsterback, drog på sig ett rött kort redan i 32:a minuten. In med Beck, konan ni vet, och ut med Cuvelier – ett smalt mittfält men bibehållen stjärnforwardsduo, jag tänker mig att det är bättre att ha de bästa möjliga spelarna på planen och slå de långa passningarna. Överlevde till halvtid och i första situationen i andra halvlek får jag straff, som sitter! Chelsea behöver fortfarande två mål för att ens nå övertid. 1-1 målet kom i 64:e minuten. Jag körde vidare med kontringsmetoder, men nu drog min franske matchotränade högerback på sig sitt andra gula kort och blev utvisad i 77:e minuten. Dags för mittfältsdirigenten att bli högerback och vi bildade köttmur, bara passningar till fötter och hålla i bollen. Tänkte att om de gör ett mål till är jag rökt, nio man av ett redan sargat manskap mot ett världslag lär inte klara 30 minuter övertid. Lyckligtvis höll laget emot och blev inte utspelade i någon statistisk kolumn, utom röda kort då.
Där är vi nu, i semin väntar portugisiska SLB som jag åkte ut mot i champions league kvalet 2013, efter 2-2 och straffar samt även 2017 efter 3-0 hemma då jag totalt sabbade returen genom att vila nyckelspelare och förlorade med hela 5-1 i tron om att det var klart. Man blir ju avstängd efter två gula kort och jag ville inte riskera det inför nästa runda. Hur det går i år återstår att se, men det ser ut att vara ett lag med en kanonmålis och stark defensiv mot mitt lag.. ..som ju kommer vara bättre än i förra omgången och definitivt mycket starkare än för tre säsonger sedan då vi senast sågs.
