Min yngste son Ianpian, snart 2 år, är ständigt sugen på att ta sig ner för den livsfarliga källartrappan för att hänga lite på nedre planet av huset. Får han inte som han vill skakar han barngrinden, varpå vi stänger och låser dörren. Då ligger han vanligtvis och skriker sig röd i många minuter tills endera part ger med sig.

Idag var en dag då han fick lov att komma ner en sväng i samband med storebrors stora nöd (ett toalettbesök). Normalt är det samma visa när man ska upp igen och man brukar komma upp med ett gråtande skrikande bylte i famnen.

Ikväll kom jag dock att tänka på ett vid det här laget klassiskt spel – nämligen Left4dead. Zombieshooter för upp till fyra spelare som jag många gånger kört mer Honk, Hellan och Claws. Grejen med det, som säkert varken var unikt eller ens då nyskapande, är att det leder spelarna med hjälp av ljuset. Det är som sådant ett väldigt linjärt spel men det känns öppet då man ständigt tror sig kunna ta andra vägar än den man faktiskt valde. Det var första gången det påtalades för mig och jag tycker det är briljant bandesign som man ser i de flesta spel idag.

Kanske tror man att gruppen fritt kan välja väg här, men ni kommer gå in i den där puben för att ta er vidare.

Vart det kom ifrån i stunden vet jag inte, men lyset på toaletten släcktes och sen tänkte jag på det här och släckte taklampan. Enda ljuset är nu ovanför trappan, Ianpian tog min hand (och jag kanske behöver förtydliga att det inte var i skräck eller så) och vi gick snällt och lydigt upp tillsammans.

Left4dead fortsätter alltså leverera även år 2019.