Detta är ett embryo av en text för Kuxabladet. Helt oredigerat får mina bloggföljare ta del av innehållet före alla andra. Tyvärr misslyckas jag hitta bildbeviset från Norsnäs vilket har funnits, förmodligen dog det med en tidigare utgåva av denna blogg baserat på mitt tidigare efternamn.

Jag och en grupp vänner fiskade ganska mycket i min ungdom. Med lokala fiskelegendarer som ”Gädd-Johan” Jansson och Edvin Forsling i släktträdet föll det sig nog naturligt att även jag testade vattnen. Avsaknaden av båt kombinerat med passion för kastspö blev snabbt en kostsam hobby för en genomsnittlig 13-årings budget. En tidig favorit var att placera oss under det vi kallade för ”stenbron”, som går över testeboån längs vägen mot Åbyggeby, nära Fornwij. Det var strömt vatten och osedvanligt mycket för fiskedragen att fastna i, knappast en lysande plats för fiske men vi tänkte nog att en och annan riktig gammelgädda bodde där. Medger att jag mer än en gång även badat i de ogästvänliga vattnen då jag drog fast något favoritdrag i botten. Där fanns även en man med en eka, han hette Carl-Johan och bodde nära båtplatsen. Ibland tog han med oss ut på Bysjön och ofta bjöd han på läsk medan han själv istället drack en renare vätska… Fiskade även vid ett par tillfällen med ovan nämnda Edvin i Östersjön (utanför Stenbäcken) och även vid hans stuga vid Norrtjärnen (i Vittersjöområdet). Då fick de där nymodiga kastspöna stanna hemma, här drog man istället upp småglin med en typ av bottenhåv vilka man därefter fäste levande på kroken och metade med. Det är säkert inte tillåtet att göra så idag, men hujedamej så effektivt det var. Det gav en inblick i hur en generation som behövt fånga fisk för att få mat på bordet arbetade. Det sägs att ”Gädd-Johan” ska ha haft så stora småfiskar på sin krok att flötet ständigt var under ytan – är det så man får upp de där 15+ kilos gäddorna jag hört talas om? En annan rolig iakttagelse vid besöken på Östersjön var att man använde landmärken för att ta sig till sina hemliga så kallade syren, där man lagt i diverse busk för att fiskarna ska trivas. Dessa märks ofta ut på ytan, men så gjorde alltså inte Edvin – som ville ha sin plats för sig själv.

Bland de vanliga ”lortfiskarna” i våra insjöar är det nog bara ett fåtal som undkommit mig. Abborre, gädda, mört, braxen, löja, lake lyckades jag på ett eller annat vis fånga. Jag hade hört talas om en fisk som hette ruda, som jag aldrig sett. Min pappa säger sig ha haft en ruda i bäcken som rann över hans familjs tomt som barn. Det var en liten bäck med en liten fördämning som på den tiden förmodligen var förorenad av bland annat mänskliga fekalier, jag minns fortfarande doften… Hursomhelst, däri levde en ruda pappa tagit dit länge och väl även om den ska ha sett ganska vissen ut innan den en dag var försvunnen. Rudan beskrevs redan 1758 av Carl von Linné och är en livskraftig krabat. Namnet sägs komma från fornsvenskans rudha som är nära besläktat med ordet röd – vilket är färgen på fiskens fenor. Rudan har en otrolig överlevnadsförmåga kan övervintra i bottenfrusna gölar genom att under vintern gå i dvala i i slam som inte fryst, helt utan tillgång till syre. Min period som fiskare var kort men ganska intensiv, det där minnet av rudan hängde dock kvar länge. Som vuxen berättade jag för en god vän, och idag även min kollega Mattias Färnstrand, om den här fisken och dess förmågor. Beslut togs att vi skulle se en med egna ögon, jag gissar att detta var kring år 2005. Jag organiserade morbror Göran Rosén som tog med oss ut på en myr nära Norsnäs, så liten att den inte ens är utmärkt på en webbkarta. Med hjälp av en håv och ett par försök bar fisket snart frukt – en ruda på säkert tre centimeter placerades i en hink för världen att skåda. Jag har rudan! Vi fick med oss ett gäng sådana glin och bestämde oss för att omplacera dem till den konstjorda sjön i Gammelfäbodarna. Tyvärr fick de inte leva där och kanske lyckas fortplanta sig utan blev istället kort sagt en exotisk måltid för redan befintliga abborrar. Aj.

Rudan återfinns även i Hamrångebygdens sköld och är namnet på en förening som startades under förra året i Hamrångebygden. Bland annat ligger man bakom restaureringen av den så kallade Kyrkstigen och just nu har man en fotoutställning om brandväsendet vid Träffpunkten i Bergby, denna kan du läsa mera om i detta nummer av tidningen. Kuxabladet har även delgivits en hel del information om framtida projekt som vi inte går ut med här, men ser fram emot att följa och delge er läsare framöver. Det är minst sagt inspirerande att ges möjlighet att med nya grepp kunna lära sig mer om sin lokalhistoria. Är du intresserad av Rudan och deras projekt föreslår vi att du kontaktar dem redan idag för att kunna delta i verksamheten.