Senast jag skrev i min blogg, ursäkta att det blir så långt mellan gångerna, berättade jag om min karriär i Football manager 2012. Den har fortsatt ett par tre säsonger sedan dess, jag har fortsatt inte varit nära att vinna.
Men i cuperna firar jag stora framgångar. Det har blivit fyra raka segrar i ligacupen, det är rekord! Och sen lyckades jag vinna Euro cupen, vilket var roligt då det är en turnering man sällan får deltaga i (är du bra i ligan blir det direktkval till Champions League istället). Efter att ha vunnit den kvalade jag den vägen in i fotbolls europas prestigeturnering nummer ett. Kul att få vara med, och förhoppningsvis nå slutspel.
Efter en frustrerande säsong i premier League där jag både vacklade i mina taktiska val och kring vilka spelare som egentligen är stommen i laget, där jag till slut slutade 8:a. (Två placeringar under styrelsens förväntning). Fortsatt inte vunnit premier League vilket var målsättningen.
Experimenterade till och med med något så oprövat som en trebackslinje en period med blandade resultat. Men, mot slutet av året hittade jag en uppställning som fungerande.
Det värsta är att jag, som inte ens kvalat in till Champions League via liga placering – utan som segrare i fjolårets Euro cup då börjar rada upp meriterande segrar. 3-0 hemma mot Barcelona följdes upp med en uddamålsseger borta. Klar för Semi. Där slås AC Milan med 3-0 hemma, vilket följdes upp med en målrik 4-4 match borta. Och i finalen slog jag FC Porto med 4-1.
I statistiken syns inte mina spelare någonstans. Ingen på topplistor i varken snittbetyg, mål, assist eller hållna nollor. Men i drömelvan syns trefjärdedelar av min backlinje åtminstone.
Taktiken jag övergav tidigt på denna säsong var samma som jag vunnit tyska ligan med åtskilliga gånger, även VM och EM med Frankrike, så det satt ju långt inne. Det lustiga är att min spelfördelare, som jag haft under alla mina säsonger i Wolves, aldrig presterat. Det har liksom inte blivit några assist eller mål, fastän han har siffror för att producera både och.
Taktiken jag bytte till hade jag inte personal till. Jag ville ge min unge vänsterytter tyglarna (som även kunde spela hyggligt centralt, men inte hans bäst position). Och då behövde jag plötsligt en högerytter också. Tidigare spelade jag med en rak centrerad 3 manna mitt. Två av dessa skulle förpassas till bänken. Ville ha en ”älg” i mitten, som jagar boll och fyller på framåt, och en defensiv mittfältare bakom honom som håller i bollen medan spelet byggs upp.
Då fanns ingen plats för någon av mina två tidigare playmakers. Varav den ena, min 32 årige lagkapten Scholtz, som jag nämnde ovan. Jag inledde satsningen på ny taktik strax efter halvvägs in i säsongen och lånade in en spelare, som gjorde 3-4 matcher utan att lyckas med något. Så. Till slut petade jag honom och stoppade in min veteran som högerytter – trots att hans positionsförmåga bedöms som bedrövlig. Jag kan inte påminna mig om att jag sedan Championship manager 3 (1999) med avsikt och framgång spelat med en spelare ur postion under någon längre tid. Då hade jag en vänsterback till vänster i min tremannabacklinje – men dennes förmåga var inte bedrövlig utan medel, kompetent.
Från sin nya position, som vi även började träna vid 32 års ålder. gjorde Scholtz 19 framspelningar (ett klubbrekord) 2 mål och radade upp fantastiska snittpoäng. Det är magiskt. Och nu börjar han även få lite känsla för att spela där.
Att avsluta säsongen med att vinna championsleague ger en skaplig budget, en rejäl boost till klubbryktet – och Scholtz fick i säsongens sista vecka en kontraktsförlängning. Jag hade tänkt gå vidare från honom, då han ditills aldrig lyckats leva upp till sina siffror och hade den högsta lönen i klubben.
<<<<<<<<< Magisk känsla. Fan vilket bra spel.
