Då det verkar som att nya äventyr är i görningen får vi knyta ihop säcken på denna summering – lite mer ultrarapid än tidigare!
Vid foten av Drakberget gör sig Delshahib redo att klättra, det är fint väder och allt ser lovande ut. Lite visste han dock.. ..precis hur dåliga övriga äventyrare är på att klättra. Barak följer Delshahib uppför första etappen men tappar greppet och krossar ansiktet i berget. Näsblod och skador. Till slut tvingas gruppen klättra ner och börjar om på annan plats. Här går det ännu sämre då Delshahib fumlar vid fästning av första punkten och tar en allvarlig fallskada.. Gruppen omlokaliserar sig en tredje gång och når till slut platån, många timmar försenade.
Gruppen pustar ut innan de rör sig vidare. Snart står de ansikte mot ansikte med en livs levade drake(!). What the fuck moment of the year! Flera i gruppen tror inte sina ögon och har senare bedyrat sin tro att det hela var någon slags illusion. Men sen börjar draken kommunicera med gruppen, den vaktar porten till dödsriket och släpper inte in någon. Problemet är att draken blivit lurad av en trollkarl som stal en pärla från honom och flydde ner i dödsriket. Då draken inte kan följa efter lovas ett utbyte – pärlan mot in och utträde. Draken lovar även svara på en fråga rollpersonerna har.
Från någon så otroligt vidare in i något minst lika galet, en gång ner mot dödsriket. Flera av rollpersonerna håller på slitas in i själarnas rike. Rolfy blir mer transparent än solid och behöver övertalas för att fortsätta färden. Efter en stunds vandring når gruppen floden, precis som i sägnerna finns en liten båt också. Men ingen färjekarl. Gruppen guppar tryggt över floden och på andra sidan syns siluetter av humanoider röra sig i dimman.
Utan att riktigt veta vad som ska göras väljer Barak att blåsa i drakflöjten varpå han läser från pergamentet han mottagit av Tides Mört:
– Gaius Veegard Hoen Oblivionis Ariete O.G. (Optimus Graviores) XXIV L.H.A.M., Barak stapplar sig genom det långa demoniska namnet.
Ut ur dimman träder Veegard fram, detta är en tidigare rollperson som gått bort under tragiska former. Naken, bränd och svårt skadad föll han från en träpallisad och skådades aldrig igen. Han dog, visade det sig.
Precis som Med Rolfy krävs det lite övertalning för att Veegard ska intressera sig av att komma åter till de levandes sida. Men efter lite trevande försök kommer de överens om att det vore gott med lite mat. Veegard tar form efter att ha inmundigat Delshahibs torkade fisk och en stooor dos av Shagrabs orcherdrank utan problem. Han ser dock ut ungefär som på fotot efter supen, förutom det faktum att han är helt naken – iklädd samma skrud som i sitt dödsögonblick. Detta kanske inte var viktigt just här, men skulle snart visa sig vara alldeles nödvändigt.
Veegard försöker tafatt förklara sin koppling mellan dvärgar och berendier. Så rörigt och otydligt blir det, att Barak börjar misströsta, har han verkligen fått fram rätt general. Extra roligt att det var just Mackans rollperson som fick pergamentet med namnet, då de övriga i hruppen känner till Farnbenders Veegard sedan förut.
Men efter några minuters babblande tycks det framgå att Veegards roll är något av en festprisse som roat arméer och på det viset hållit moralen hög i båda lägren som nu hotar anfalla Nidland för tidigt. Han måste tas tillbaka till varje pris, och det snabbt.
När gruppen når floden igen har deras båt spolats bort, det stilla vattnet är strömt nu. Och den där pärlan de lovat draken har de heller inte sett till. Då det inte finns några ledtrådar, eller spår efter trollkarlen, beger de sig mot ytan igen. De finner båten längs strandkanten och försöker navigera över. Samtliga sex rollpersoner missar med ett sjökunskap slag och hamnar i vattnet. Delshahib får åter erfara att sina resekumpaner verkligen inte har någon talang i något utom möjligtvis strid, de kämpar tillsammans och hamnar åter längs strandkanten de kom ifrån. Ett nytt försök görs med rep som sammanhåller dem, de flesta tar sig över. Men Shagrab försvinner i djupet. Då alla börjat misströsta tänds plötsligt en lykta på andra sidan, Shagrab lever! I ett sista desperat försök ger sig Delshahib ensam ut, fasthållen i ett rep av Barak, för att möta Shagrab som provar simma. De kämpar hjältemodigt, men den här gången gick det inte att rädda Shagrab som drunknar! (Med sina 2 hjältepoäng stolt intakta på rollformuläret)
Rolfy påminner Barak om flöjten och de lyckas återkalla Shagrab från de döda, han övertalas att återta livet genom att de delar med sig om historier om geologi och mineraluthuggningar Som Shagrab gjorde på vägen ner i dödsriket. Likt Veegard är han klädd i samma utrustning som då han dog.
Väl uppe vid porten blir gruppen uppmötta av en högrest demon, med fyra armar och två tvåhandssvärd. Runt dess hals sitter en vit pärla, som gruppen komma behöva om de inte föredrar att bli drakmat när de kommer ut. Strid är oundviklig då demonen proklamerar att gruppen måste lämna två själar bakom sig, för att betala för de två de tagit åter från de döda.
Runt demonen finns en myller av små svarta djävular som gör det omöjligt att fly åt något håll. Drakens mun, eller demonens svärd väntar. Rollpersonerna attackerar demonen, de är fler – men är de starka nog? Barak fumlar genast bort en av sina två yxor, men det var nog till gruppens fördel då även Veegard nu kan beväpna sig. En hård strid utkämpas, då Shagrab först drar demonens blod stänker frätande demonblod över hela hans kropp. Demonen parerar slag med sitt ena svärd och utdelar tung skada med det andra, såväl Barak som Delshahib och Shagrab tar emot ett par rejäla smällar. Demonens hud är hård – och det gör ont att skada den. Det finns dock många tunga vapen i rollpersonernas grupp och till slut faller demonen av det kollektiva angreppet.
Genast då den faller börjar smådjävlarna avancera, gruppen tar pärlan och springer mot porten. Utom Shagrab, som prompt ska ha med sig ett bevis och hugger loss demonens fot som han stjäl med sig. Han blir träffad av mera demonblod och är nära att mista livet!
Draken öppnar porten och ett par smådjävlar följer med ut, men tas snabbt om hand av gruppen utan några bestyr. Delshahib mottog ett par rivsår, men det är ingen fara. Porten stängs.
De återlämnar pärlan. Frågan Shagrab grubblat på att ställa var om draken någonsin varit kär.. ..men istället kommer en mer naturlig fråga först. Och EN fråga och ETT svar var utlovat.
– Vad ska du med pärlan till?
Med den, förklarar draken, att han kan kontrollera vädrets makter.
Där lämnar vi gruppen och äventyret, en framgång. Två döda rollpersoner blev två levande rollpersoner. Veegard är återförd och bereder sin färd mot Berendien.
Jag glömde helt bort Jams, som förföljde äventyrsgruppen efter att de skonat honom. Hade tänkt han skulle göra en attack för att stjäla flöjten, kanske skulle han bli drakmat. Nu har han istället blivit en karaktär jag kanske kommer spela i D&D.. Honom, eller Tides Mört som båda konverterats.
