Almanackan visar 2004
Vi summerar inte bara året utan även ett helt decennium! Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi fortsätter ta det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det femte året…

GEMENSAMMA VALET
Fightingspel har alltid varit det ultimata sättet att fördriva några minuter som snabbt blir timmar. Vafan är klockan redan tolv! Blir en vanlig kommentar och den fälldes några gånger under våra sommarveckor 2004.
Det finns säkert många sätt att fördela spelstilen i ett fightingspel. Vi körde vinnaren spelar, förloraren skickar dosan till nästa i tur. Ett system som alltid fungerar och som ger en ökad revanschlusta bland alla inblandade. Oftast var vi fem stycken, ibland sex, om kontrollerna och äran att spöa skiten ur den som satt på tronen med sitt hånleende.
Spelet som först definierade vinnaren-står-konceptet var DOA till Playstation 2, vi noterade små bakelser och cupcakes för den som lyckades klara några motståndare på raken. Cupcakes i alla ära men det spel som för alltid kommer stå som fightingspelet no:1 i våra kretsar är:

Soul Calibur 2, Namco, 2003

Soul Calibur 2 hade ett tidigare oöverträffat djup, bokstavligt talat. Från att bara vara ett sidestep inåt eller utåt ur skärmen som i andra fighting spel så kunde man nu cirkla sin motståndare fritt och utnyttja svepande attacker som tvingade försvararen att göra mer än att bara hålla in block-knappen.

Under spelkvällarna utvecklades spelet från att låta oss glatt upptäcka nya moves med tonvis av olika karaktärer. Hamra knappar, ha roligt och skoja till det med Voldo eller Link. Därefter började alla fokusera på en karaktär och lära sig allt med denna. Då detta nya fokus började sätta sig så vann aldrig button-mashing spelarna matcher längre. Framgångar kom och gick i vågor och i slutändan var det katten på råttan, råttan på repet typ av matcher igen – fast nu baserat på skicklighet snarare än knapphamrande.

Gästspelet av Link var ett uppskattat inslag, rent komiskt åtminstone. Säkert 50% av nytillkomna spelare valde Link först och kastade lite bomber, sköt lite båge och fick stryk. Men gästspel är ett bra inslag och man kan lugnt säga att Link var ett mer passande val än exempelvis seriens senare val av Darth Vader och Yoda.

Johans val

”Control, control, you must learn control!” sade Yoda till Luke då han försökte lära honom the force. Kontrollbrist och frustration mötte mig mig under de första matcherna i ett spel som skulle komma att skänka mig tonvis med timmar av spelglädje. I vrede tvingades jag uppsöka en tutorial i menyn som skulle lära mig alla manövrar som var nödvändiga och en hel del till. Hur man går upp för en trappa, hur man letar efter vapen i dolda utrymmen, hur man fäller upp ett campingbord, hur man klättrar i en stege, hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man levererar en slagkombination, hur man kastar en människokropp över sitt eget huvud, hur man stryper någon med en käpp, hur man… Det här tar aldrig slut! Årets spel:

Day of Reckoning, THQ, 2004

När kontrollen efter många timmars träning satt i ryggmärgen så presenterade sig ett otroligt bra spel på allvar. Med din egendesignade karaktär fick du ett showbrottningskontrakt i WWE – Amerikansk Wrestlings största förbund. Som barn hade jag varit otroligt inne i wrestling och designade sålunda min egen karaktär till att efterlikna min barndomsidol Mr.Perfect. Till min stora glädje fann jag att många av hans signaturkast fanns att välja bland de hundratals moves spelet erbjöd. Efter att ha klarat enspelarkampanjen så gick jag tillbaka och skapade massvis med nya karaktärer baserade på andra kändisar såsom Darth Vader, Pupp (jag), mina kompisar, Spindelmannen mfl. Det var minst sagt fantastiskt mycket att göra i leklådan.

Sedan kom matchandet med kompisar. Alla var sig själv, vilket ledde till att det kändes extra bra att vinna och extra hårt att förlora. Medan jag och Claws försökte skapa oss själv så sanningsenligt som möjligt, grepp- och slagvis talat så gjorde den tredje som blev Day of Reckoning biten helt tvärtom. Jag skrek i vrede varenda gång Hellan hissade upp min karaktär på raka armar och kastade mig i golvet. Greppet må inte ha gjort mycket skada rent fysiskt på min karaktär på skärmen men desto mer i själen. Vi hade tonvis med Fatal Fourway matcher, alltså fyra mot fyra med en vinnare. Att kunna hitta utrymme för avgörandet var svårt och oavsett om du var den dominante eller inte. Även om du verkligen försökte kasta ut folk ur ringen eller på annat sätt oskadliggöra dem så fanns det alltid en chans att någon drämde en stol i skallen på dig och stal segern från dig genom att ”pinna” den som du i tjugo minuters tid satsat på att försvaga. Ett tekniskt och underhållande fightingspel där alla kunde delta samtidigt. Maratonmatcher utan dess like blev det ofta, att vinna på mindre än tio minuter ansågs oavsett hur det avgjordes vara en ren tillfällighet. Spelet överträffas av sin efterföljare Day of Reckoning 2, men det är ju bara förfiningar- det var med ettan passionen började.

Runner-up: Star Wars: Battlefront. Nytt Grafikkort detta år medförde många speltimmar på nätet med detta spel.
2nd runner-up: Chu-chu rocket. En kamrat kom över ett begagnat Dreamcast och i samlingen hittade vi detta innovativa pusselspel.

Henriks val

Halveringstiden för ett spel är 6 månader. Efter 6-månader har spelet bevisat om det kommer fortsätta sälja eller om det blev en flopp. Efter ytterligare 6 månader är spelet glömt eller kandidat till någons årets bästa spel lista.
6 månader är också vad det tar för en dator att bli gammal. Efter ytterligare 6 månader inser man att , hade man bara hållit ut lite till så skulle man haft råd med en lite snabbare processor, lite vassare grafik etc. Men man måste köpa en ny dator någon gång. För ibland kommer det ett spel som för en spelare räcker längre än 6-månader och för ett företag verkar räcka i en evighet.

Half life 2, Valve, 2004
Himlen skulle fortfarande stå sig i vilket spel som helst.

Jag hade länge dragits med min dator från 2000, den fungerade bra och den var ruskigt snabb då den köptes så den höll ännu (och skrotades faktiskt först förra året, 2008). Men nya spel driver teknikutvecklingen framåt och spelet som alla talade om 2004 var Half life 2. Ja, det var ruskigt snyggt. Och fysiken i det var något helt nytt för ett spel. Vattnet var ofantligt realistiskt när man vadade vid strandkanter och molnen, solen som bländade och all härlig smuts och slitage som förhöjdes av härlig bump-mapping. Det var en fröjd.
Jag körde spelet på min nyinköpta Dell. Det jag minns var att jag hade snålat in på grafikkortet till något som skulle funka , men som jag skulle behöva uppgradera senare. Men när jag kollade hårdvaran så visade det sig att Dell hade satt i det bättre grafikkortet. Antagligen hade de fått slut och satt i ett tyngre grafikkort för att hinna leverera i tid eller så gjorde de bara ett misstag som gagnade mig. Jag klagade inte i alla fall.
Half life 2 var underbart att spela. Och på en helt ny dator var det ännu mer underbart. Valve för pengarna, skulle man kunna säga. Spelet höll vad det lovade också. Nästan. Tyvärr var det ingen AI i spelet, och allting var scriptat. Körde man spelet från början och hade gott minne visste man alltid vart nästa soldat skulle dyka upp eller nästa överraskning i form av en facehugger. Och spelet kändes ofantligt linjärt. Inget fel med linjära spel, men det var inte de förväntningar som Valve hade skapat som införlivades.
Men när jag rusar genom korridorer, åker svävare över stockar och stenar eller boogie på post-apokalyptiska asfaltsvägar då njuter jag. Eller när jag hittar bilbatterier för att öppna en port eller när jag möts av Alyx leende och doktorns virrighet. När jag får jobba taktiskt mot ankommande fiender genom att placera ut turrets. Då bryr jag mig inte om vad jag förväntade mig då kör jag bara! (och sen kom det fler delar!)

Runner-up: sid meier’s pirates! Karibien, skatter, fäktning och sjöslag! Skattkartor och kurtiserande! Underbart!
2nd runner-up: Tony Hawk Pro Skater 4. (Först biten med 2:an på Dreamcast) Nyfikenhet, klimax och tröttnad i ett och samma spel för skate-konceptet.