Blog Image

e x a k t  kaos

Johan Beijer om den här bloggen:

"Dumsmarta texter om trivala ovanligheter skrivna i en nygammal stil."

00-talets bästa spel: del 10, 2009

Uncategorised Posted on fre, september 25, 2020 23:51:12

Här har vi i tio poster på ett fint strukturerat vis försökt förmedla de spel som vi faktiskt spelat under 10 års tid. Mycket har vi läst, hypat och testat, men vilka har vi verkligen spelat? Det här blev resultatet. 10 poster med 3 spel i varje. 30 spel som alla tog vår tid och gav glädje, klurighet, skräck och fascination tillbaka till oss.

Sista året av 00 talet. För sen blir det en 1:a, å det är tiotalet det…

Henriks val

I 20 år har jag vid varje nytt konsolsläpp av Nintendo, önskat ett nytt plattformspel i 2d. Ett Mario (eller vad som helst!) som utnyttjar de obegränsade som en modern konsol ger. Yoshis Island var det sista spelet som fick mig att se hur magiskt plattformsspel i 2d kunde bli med lite cpukraft och SMB3 är det spel jag finner att jag återkommer till år efter år – hos vänner, på virtual console, emulatorer, hos flickvänner, och i folks listor och hjärtan. Jag har till å med originalhandboken på anslagstavlan hemma. Så efter lång väntan kom det slutligen.

New Super Mario Bros Wii, Nintendo, 2009

Det är oerhört svårt att veta hur mycket ett spel kommer att betyda när tiden går sin gilla gång. Att ett spel som CS fortfarande skulle spelas av folk än idag, eller att jag skulle ha fina minnen till ett spel som Delta Force 2, såhär 10 år senare?
Men jag baserar min tro på att NSMBW kommer hålla på min kärlek till Nintendo — de var dem som fostrade mig till den spelare jag är idag — att jag alltid tyckt om klassiska Super Mario Bros och att formulan består i det senaste spelet. Därför känner jag att jag med all säkerhet kommer återkomma till spelet, när andan faller på, under åren som kommer. Just för att det är två knappar och en d-pad, det är avslappnande men samtidigt utmanande, det är klurigt men samtidigt rakt på! Det är vad du gör det till. Och det har fungerat under alla år och det kommer fortsätta fungera. Än finns det många hemligheter och taktiker att upptäcka i NSMBW och ännu har jag inte tagit alla star coins*. Jag suger på propelkostymen.

Runner-up: World of Goo
2nd Runner-up: Professor Layton and the Curious Village

* Någon gång kring 2012 spelade Johan och Henrik tillsammans och tog varje star coin, klarade värld 9 och alla dess star coins – en extrem utmaning för att nå det ultimata slutet… …en textbox som sade grattis.

Johans val

2009 är ett svårt år att välja favoritspel för. Det är så pass nytt att intrycken inte riktigt hunnit sjunka in, vad är det egentligen som
kommer att bestå? Jag har försökt hålla mig framme och testa spel som potentiellt skulle kunna passa mig och många gånger blivit besviken.
Men om jag tar och rannsakar mig själv och tänker på spelminnen som kommer bestå så kan inget spel toppa äventyren jag upplevde
tillsammans med mina vänner i 2009 års val.

Left 4 dead, Valve, 2008

För många år sedan upplevde jag för första gången co-op FPS i ett Aliens vs Predator spel. Det var en gemytlig upplevelse men jag upplevde livet som en Marine alltför otacksamt och tröttnade snabbt.
Annat är det i Left4Dead då de flesta av dina fiender är veka köttklumpar med dålig koll på omvärlden. Det är snarare än tävling mot
kompisarna vem som ska hinna skjuta flest och det finns även annan liknande statistik att tävla i.

Jag hade undvikt att köra spelet för att kunna spela det med Hellan och Claws. Med dem ombord tog vi oss under en helg igenom spelets uppdrag och hade hur kul som helst. Claws var våpet som hela tiden hamnade på släp och räddades av den datorkontrollerade karaktären i gruppen. Hellan sprang hela tiden först, sköt på bilar och drog i
spakar för att locka zombies. Jag var i släptåg på honom och gnällde mest för att ingen hjälpte mig då jag blev attackerad. Dynamiken i den här gruppen var kort sagt inte ultimat för co-op spelande, men det var
också det som gjorde att det kändes så extremt äkta.
Senare testade jag också på att spela 4v4 i LAN som undead. Detta var om möjligt ännu mer underhållande! Medan de levande tvingas vandra den trånga infekterade stigen så får du möjlighet att placera ut dig och
strategiskt gillra fällor åt de små gående mumsbitarna. Det tar även udden av det som är läskigt med zombies, man känner ett ansvar att ordna föda till sina virituella bröder och därtill en fin möjlighet att förvandla en verklig kamrat till en portion mat.

Runner-up: Torchlight
2nd Runner-up: Tales of monkey Island

GEMENSAMMA VALET

World of Goo får ursäkta, men årets gemensamma upplevelse var ändå ett spel som fick oss att hoppa, vifta, skaka och peta, med lite högre precision. Och det var helt klart roligt under några sommarmånader 2009.

Motion+ skulle förändra vårt sätt att spela och ge högre känslighet till Wii. Och det gjorde den också. Någonstans håller jag med i kritiken att den borde varit utvecklad från början, någonstans är jag glad att jag ändå köpte Sports Resort, jag fick så att säga, dubbla nöjen då jag fascinerades 2006, å åter igen 2009.
Frågan om spels hållbarhet är svår. Ett vanligt äventyrsspel, med storproduktionsvibbar, ligger oftast kring 10 timmar i snitt. Kortare eller längre. Tio timmar har jag spenderat med Frisbeen i Wii Sports Resort. Jag har spelat och alternerat de olika sporterna, testat vissa för att aldrig spela dem igen och andra har jag återkommit till. Sen köpte jag en till motion+ och då blev dogfight en storfavorit mellan mig och syster.
På något sätt tänker man inte på hur många timmar man lägger ner i ett spel när det är: 1. Väldigt roligt. 2. Väldigt många, små, grenar/moment/sporter. Det känns som jag nyss fått spelet och knappt rört det, ändå vet jag att jag spelade det några timmar varje dag, sen det kom ut, hela sommaren.

Wii Sports Resort, Nintendo, 2009

(Johan tar vid) Jag dök upp under semestern och föll pladask för momentet som speglade sporten i mitt hjärta – basket. Honken sade att det var jättesvårt och verkade vara ganska random. Sen provade jag och drog 17 strutar på första försöket. Då vaknade Honks intresse och vi turades om gång efter annan. Efter att man testade en annan sport så återvände vi ständigt, antagligen mest för min skull, för några omgångar basket. På de där tre-fyra eftermiddagarna så noterade jag som bäst 25p men fantiserar fortfarande om att få 30. Bågskyttet var också kul och förtjänar nämnas.

(Honken tar vid) och pingisen (tills man inser att det är fel på det) och dogfight (ja, igen!) och frisbee golf(för morsans skull) och SLICE (för alla tycker det är kul egentligen!) Nu ska jag spela det med syrran.

Detta var alltså våra tio år med sammanlagt 30 spel. Spelen vi faktiskt spelat och spelen vi missat (de som inte är omnämnda här). I nästa del ska vi skriva en liten epilog, en sammanfattning av spelen och en jämförelse med spelen man ”borde” ha spelat! Så till alla våra 4 fans, än är resan inte över! Vi återkommer snart!



00-talets bästa spel: del 9, 2008

Uncategorised Posted on fre, september 25, 2020 23:34:22

Turen har kommit till 2008. Åren rasar vidare och så gör också tv-spelsbloggen.

Johans val
Vrede. Äkta vrede! Jag hade då jag var yngre ett sjukt dåligt humör då det kom till spel. På min första dator bankade jag fast tangent 8 med ett välriktat knytnävsslag – detta ledde såklart till problem då man var tvungen att skriva långa laddningskoder för att få igång spel såsom Bload”cas:”,R innan datorn automatiskt skrev en endaste 8. Sedan har minst två stolar gått sönder och en avgjutning av min armbåge finns i en dörr i barndomshemmet. Skulle en gång slå till skrivbordet men träffade höger musknapp så att den gick sönder. Min bror fick en joystick i huvet (Redball, riktigt tung och fet) då han slog mig en gång efter tio raka förluster i Sensible soccer. Jag insåg att detta inte var något bra. Hade även under denna tid skadat handleden, och den klickar fortfarande. Nöjde mig sedan i några år med att kasta petflaskor genom rummet och skrika. Ytterligare en hel del år senare så trodde jag nog att min gamingrage var helt botad.. ..jag hade fel.

Mario Strikers Charged Football, Nintendo, 2007

Jag hittade spelet i en begagnat-back. Mindes att jag testat Gamecube förlagan i en tv-spelsbutik och tyckt att det var ganska kul. Mitt wii-remote hat var vid ungefär den här tidpunkten på sin topp så jag bävade inför eventuell dålig kontroll. Det är helt onödigt att det är motion control på detta spel, det enda skaket är till för glidtackling och det är där på grund av brist på knappar. Spelet är ett fotbollsspel där man spelar 5v5 (en av dessa är målvakt) du får välja en kapten som är en känd nintendokaraktär och sedan utse tre utespelare som har olika förmågor, även dessa är kända från olika nintendo spel. Det dröjde ganska länge innan jag på allvar fick mitt återfall utav spelvreden, men det kom. I spelet så finns fyra (tror jag) olika cuper som man ska vinna. Man kör två gruppspel och sedan semifinal och final. Det tar med andra ord lång tid att ta sig till slutspel och om du där förlorar en match så får du göra om hela cupen. Extremt hög frustrationsfaktor.. Nintendospel, åtminstone Mario sportspel, brukar vara mycket enkla. Det vore fel att tycka så om detta spel. Efter att ha misslyckats vinna finalserien i sista cupen efter många försök så flippade jag till slut ur – Datorn gjorde mål, det var försent att kvittera. Jag skreeeek jag flög upp ur soffan, slängde mig ner på golvet och bröt strömmen till Wiiet. Nu kan ju spelet omöjligt komma ihåg vad som hänt och savefilen börjar innan finalen! ICKE! Skulle det visa sig, nintendo har på något sätt skyddat sig mot strömbrytarfuskare. Finalserien var över, jag hade förlorat, jag fick börja om. Sedan började Wiiet vittra sönder och krävde till slut en reparation. Därefter har jag inte haft någon mer gaming rage (utom lite skrikande) ..men jag har ej heller vunnit den där satans turneringen.

Runner up: Football Manager 2009 (PC) Jag lovade i första inlägget att inte skriva mer om FM spel eftersom de totalt dominerat mitt spelande alla år. Men denna installation medförde ny revolutionerande matchmotor i full 3D. Förmodar att detta kan ha att göra med att serien köptes upp utav SEGA. Mycket roligare att kolla på blev det i alla fall och ännu fler speltimmar investerade. Nådde säsong 2023-2024 innan 2010 kom ut.

2nd Runner-up: Kirbys Power Paintbrush (DS) Ett otroligt roligt plattformsspel med klassiska karaktären Kirby som i detta spel förlorar armar och ben. Hans bollformade kropp ska du rita ut vägar åt med hjälp av en magisk pensel. Målar du från vänster till höger så rullar Kirby åt vänster på ditt streck. Missa inte!

GEMENSAMMA VALET

Det är ofta snack om nya spel ”Det är så bra!” och ”Det är så sjuukt snyggt!”. Alltid tar jag det med en nypa salt, jag bortser snabbast möjligt från grafik och om det bygger på berättande element så måste handlingen vara bättre än en medelmåttig B-action rulle. Oftast då man gjort dessa två kontroller så framstår inte det där nya heta spelet så himla hett längre. Men sen är det ju det där med känsla, dissa du bäst du vill – men till dess du själv har kontrollerat händelserna så vet du ingenting alls om spelet.
Det här spelet var stora snackisen på jobbet under 2008. Jag och kollegan Buvan spelade det samtidigt och diskuterade upplevelserna med andra kamrater på jobbet som redan sprungit igenom spelet. Generellt brukar inte FPS spel bli något att snacka om utan bara något man tar sig igenom och sedan glömmer bort. 13 miljoner sålda exemplar säger att detta spel är ett undantag.

Call of Duty 4, Activision, 2007

Och sen var det Fook. Han köpte spelet till ps3 hösten 2008 men spelet blev liggande tills över julen, pga. tidsbrist och massor av andra bra spel. Men så kom den dagen då han satte spelet i konsolen och äntligen fick spela. För det första är fps-spel inte lika bra på konsol med två analoga spakar, fps ska spelas med mus och tangentbord. Men trots det, Fooks ovana, så gick det väldigt bra att spela Modern Warfare. Utvecklarna hade gjort hemläxan. Och framför sig såg Fook det storslaget berättade äventyret vecklas ut åt alla håll.
Sen pratade vi om det. Om Tjernobyl, om scenen vid pariserhjulet och hur vi klarade det på olika sätt. Detta fast vi spelat spelet med 6 månaders mellanrum.

Spelet var intensivt, väl scriptat och underbart.. men tyvärr ganska kort. Å andra sidan gjorde längden att varje scenario och uppdrag kändes nytt och fräscht och framåtrörelsen gjorde att även Fook, som annars har en tendens att lägga ifrån sig upprepande och långa spel (läs. Assassins Creed) klarade av spelet.

Modern Warfare lyckades ge känslan av krigssimulatorn Operation Flashpoint korsat med en fet hollywoodrulle!

Henriks val

Olika medier påverkar varandra. Det var först med filmen som författare och diktare kunde skriva i slowmotion. Först då läsaren förstod hur de skulle visualisera när en blodsdroppe faller från ett blankt knivblad och sakta förändrar sin form i fallet.

Bröderna Wachowski sa att de tog inspiration från Hongkongfilmer, anime och tv-spel när de tänkte sig de visuella effekterna i Matrix. Men det var först efter filmen som effekten av Bullet-time kom till datorspelen och då främst i spelet Max Payne. Men den tydligaste influensen ses i tunnelbanan i Matrix där varje knytnävslag visas från sidan i härlig Street Fighter 2d.

Medier: film, tv-spel, romaner, alla kan de påverka varandra och korsbefrukta kreatörer. Och en tydlig korsbefruktning har detta spel givit:

Portal, Valve, 2007

I denna film från Pixar:

www.youtube.com/watch?v=VL1DVL6Mn9s

Kortfilmen Presto av Pixar, där en trollkarl har två hattar, som fungerar som portalerna i spelet Portal. Pixars manusförfattare har självklart spelat Valves mästerliga studentprojekt. (om filmen inte finns kvar sök på youtube eller köp den)

Att utnyttja en teleportal i ett slutet, litet rum, där du kan se dig själv komma fram i ett annat hål än där du gick in. Det är inget medium förunnat att ge den känslan som Portal ger, förutom just datorspel. Det är den omedelbara känslan när du bestämmer dig för att gå in i den blå portalen och du ser dig själv gå ut ur den röda — och du samtidigt inser att du ser rummet ifrån två vinklar samtidigt – som ger en omedelbar förklaring till det ytterst abstrakta som sker.

Portal är mer än ett spel, det är det yttersta beviset på människans förmåga att förnimma det abstrakta, tänka i nya banor och få det att kännas självklart. Det expanderar vår tankevärld.

Portal kommer vara en del av vår datorspelshistoria och bör vara en av de självklara spelstudierna inom ludologin. Portal handlar inte om narrativet, berättelsen i första hand. Den handlar om lek(spel) och enkla regler för ett pussel där du i experimentet får allt svårare utmaningar häcklad av en logisk dator. Den berättelse som existerar ger en känslomässig koppling(humor och frihetsgörelse) till det som sker och helheten gör spelet till ett mästerverk. Det handlar om att utforska och bryta gränserna för vad som känns givet. På ett sätt kan man säga att berättelsen i Portal i mycket handlar om det Portal gör i varje pussel och vad det gör för vår tankevärld.

Spela det idag om du inte gjort det. Det tar 6 timmar och det kommer förändra ditt liv.

www.youtube.com/watch?v=pOrThQn7lBM&feature=related

För er som inte spelat och inte har en aning om vad jag babblar om, titta på de första minuterna i detta klipp.



00-talets bästa spel: del 8, 2007

Uncategorised Posted on fre, september 25, 2020 23:23:09

Turen har kommit till 2007,

GEMENSAMMA VALET

Själv ägde jag aldrig en Nintendo 64, jag kände heller ingen som hade en. Nintendo var under denna tid pionjärer med att standardisera den analoga styrspaken och det sades att Mario 64 skulle vara något alldeles unikt. År och dar senare fanns Wii, internetuppkoppling och virtual console. Självklart ville jag inte missa tillfället att testa det här mytomspunna spelet som definitivt levde upp till mina förväntningar. Det var ju bara så roligt att kontrollera Mario i 3D (utan att släpa runt på någon vattenkanon på ryggen). Visst haltar grafiken en del och miljöerna känns ganska blockiga och öde. Men jag kan inte se det som annat än en perfekt introduktion till dess ättling som inhandlades bara veckor senare:

Super Mario Galaxy, Nintendo, 2007

Mario Galaxy är det snyggaste spelet på konsolen som får kämpa mest med just grafiken. Men det är bara ögonbonus, för det är i spelmekaniken, den brillianta kontrollen, alla nya moment som känns självklara i den första stund du står inför dem, i musiken och i sättet som Nintendo krossar alla , som trodde att de någonsin kommit ikapp Nintendo vad gäller plattformsäventyr i tre dimensioner, som Galaxy blir vårt gemensamma val.

Första gången du springer över kanten på en av de små planeterna och Mario inte ramlar av så inser du Nintendos genialitet och du frågar dig varför ingen gjort detta förut. Det är som med alla som är mästare på någonting, det känns självklart, banalt och otroligt enkelt. Men det är inte enkelt det Mario Galaxy gör. Att få kontrollen att fungera, att få kameran att (nästan) aldrig kännas malplacerad och att presentera nya moment på moment på moment som alla seglar förbi i raketfart och skulle kunna vara huvudattraktionen i vilket annat spel som helst.Mario hoppar med tajming i en stålfjäder, åker skridskor (som inget sportspel lyckats förmedla känslan av förr), balanserar på ett stort klot och Mario flyger som ett bi!

På förhand hade vi läst om den nya bi-dräkten. Okej, Mario har flugit förr – med mantlar och rävsvansar. Men aldrig tidigare har flygandet varit såhär mysigt. På sköra vingar kan Mario puttra fram några meter innan han måste vila. Och ingen kan väl annat än le då man för första gången iakttar bi-Mario krypa runt på de branta vaxkaksväggarna?

Sedan kom 2d-partierna, då kameran låser sig och vi ser allting från sidan, tillbaka till klassiska Mario, och hoppen sitter välavvägda och utvecklarna lägger till gravitationen som en ny ingrediens. Det är bara att njuta!

Nintendo gör här världens bästa plattformsspel och pumpar det full med så många moment, detaljer, fiender och världar att det nästan blir för mycket. Att aldrig få komma tillbaka till ett moment i en liten annorlunda form känns nästan lite tråkigt, lite som slöseri. Själv gillar jag heller inte undervattensmomenten. Men det är bara en liten fläck på en annars klart lysande stjärna i galaxen.

Henriks val

Wii Sports i alla ära. Det var roligt ett tag och det var Tennisen som jag lät alla vänner prova. Vi (jag och min vän Bohman) anade också en tendens hos recensenter att inte se spelen för vad de var. Wii Sports var för enkelt och många spel var för dåliga när man jämförde med ”vanliga” spel med knapptryckningar. Förbehållningslöst hade vi väldigt roligt med många spel som utnyttjade den rörelsekänsliga kontrollen. Down Hill Jam t.ex var otroligt kul några kvällar. Men ett spel gjorde allting rätt och utnyttjade den nya rörelsekänsliga kontrollen perfekt var:

Excite truck, Monster Games, 2007

Excite Truck var förstås en andlig uppföljare till det otroliga spelet Excite Bike som släpptes till NES på 80-talet. Eller som vi uttalade det då: exit-bajk. Där du pressade tider genom att utnyttja boosten, d.v.s. pressa motorn innan den blev överhettad och landa rätt för att inte studsa i hoppen och förlora tiondelar.

Det brillianta i Excite Truck är att styr genom att vinkla kontrollen. Det mer brillianta är att du vinner på antalet stjärnor du lyckas samla ihop under racet. Du får stjärnor för det mesta du utför, trick, att åka nära träd (oftast när du hittar genvägar), att krocka och krascha andra och dig själv(!) och för att hoppa högt. Och Oj vad du hoppar högt! Att flyga är ett av det bästa som finns i Excite Truck. Och här kommer den rörelsekänsliga kontrollen till sin rätt, för när du flyger och sedan landar och du landar rätt (precis som i Excite Bike) så tjänar du tid och du får stjärnor.

Ett moment som var ”nytt” i spelet var möjlighet att förändra terrängen genom att åka på utropstecken. Då kunde du se en ramp växa upp i landskapet framför dig och sedan flög du genom ringar för att tjäna ännu fler stjärnor. Om en motståndare var på landskapet som du förändrade kunde den flyga iväg och du tjänade ännu fler stjärnor, en för varje bil som for iväg.

När du kör ett tag försvinner kontrollen i dina händer och du får en direktkontakt med bilen. Du börjar se detaljer och nya vägar i omgivningen och lekfullheten tar över. Att utnyttja boosten utan att överhetta, att svalka dig i skyhöga hopp och se landskapet och motståndarna flyga runt dig är en frihetskick som få bilspel någonsin klarat av att förmedla. Det är tv-spel!

Tyvärr blev det inget Excite Truck 2, som vi ville ha, utan ett (säkert helt ok) Excite Bots. Men några saker jag och Bohman drömde om när vi jagade S på bana efter bana och låste upp nya snabbare, starkare och högre flygande fordon så var det:

Önskelista för Excite Truck 2:
Onlinestöd för multiplayer,
Onlinestöd för leaderboard (som mario kart wii)
Moddning av fordon
Cuper med prispengar för köp av delar.
Möjlighet att måla egen logga och spraymåla bilen med wiimoten.
Fler banor i olika landskap.
Utökad terrängförvränging.

Det här spelet förtjänar verkligen plats nr1 under mitt 2007. Jag spelade då det kom intensivt med Bohman. Jag spelade det under sommaren på småtimmarna och jag spelade det återigen på hösten när jag flyttade till Göteborg med andra vänner. Jag spelade det även en bit in 2008 när andan föll på.

Köp spelet i reabacken idag och få ditt livs bästa överdrivna, poängjagande, arkadracing!
Men se till att ladda sd-kortet med din favoritracingmusik, för originalsoundtracket med sina gnisslande sologitarrer suger!

Runner-up: Guitar Hero 2 (Xbox-360) Spelade på jobbet när det var få kunder, ja de fick också spela. Här upptäckte jag storheten i War Pigs!

2nd Runner-up: The Legend of Zelda: Phantom Hourglass, ett av de bästa spelen till DS.

Johans val

Damen ville ha ett Nintendo DS. Helst det rosa, för att det var finast, men det blev i slutänden ett vitt. Jag hade på förhand givit henne Animal Crossing till DS så att spekulation skulle bli till handling och inköpet verklighet. Portningen av Animal Crossing var en besvikelse då spelet var i stort sett exakt samma spel som Gamecube originalet. Efter att ha gjort många snedköp till Game Boy Advance så var spelingången till en början skral. Jag vet inte varför men på något vis verkar det oftare bli impulsköp till bärbart än stationärt.
Sen kom mars månad och Johanna fyllde år. Hon är egentligen en sån som beskrivs som ”casual gamer”, hon är grym på Big brain academy, Singstar och bygga byar i warcraft 3 utan att kriga ”-Can’t we all just get along?”. Det är inte helt enkelt för mig att lista ut vad som är succé och vad som är fiasko. Men ett försök gjordes hursomhelst och valet föll på:

Elite Beat Agents, iNiS, 2006

Paketet öppnades på förmiddagen. Spelglädje så ren som den som väntade oss i förpackningen är svår att finna i dagsläget. Spelet är ett rytmspel som helt enkelt går ut på att knacka i takt med musiken enligt små bubblor och banor som byggs upp på banan. Dina Agenter löser de behövandes problem genom sång och dans, gör du ett bra jobb så hittar hunden hem till husse och hjälper flickor ta sig hem från en öde ö med stil. Detta är bara två av många roliga scenarion uppbyggda kring varierande musik såsom Deep Purple, Madonna, Avril Lavinge och Jamoroquai. Lyckan var gjord och med varannat försök metoden spelade vi snabbt bort timmarna tills plötsligt släkten ringde på och ville ha födelsedagstårta.

Runner-up: Guitar Hero III (Wii) 2007 – Året då jag började förstå mig på musikspel?

2nd Runner-up: Golden Axe (Virtual Console) Som jag spelade detta på Amiga som liten. Som jag blev besviken var gång jag stod inför slutstriden och istället för det episka slaget möttes av en blinkande röd lampa på datorn tätt följd av Guru Meditation error. Denna Mega Drive portning är bra, även om musiken inte riktigt håller samma höga nivå. En riktigt utmanande bonusbana väntade dessutom efter att den vanliga slutbossen tillintetgjorts.



00-talets bästa spel: del 7, 2006

Uncategorised Posted on fre, september 25, 2020 23:11:49

Almanackan visar 2006. Nu fortsätter bloggen om 00-talets bästa spel som vi verkligen spelat!

Johans val
Counterstrike kan mycket väl hålla för evigt. Det har blivit en sport i sig och konkurerar inte på FPS scenen på samma villkor som därefter tillkomna titlar. Detta innebär dock inte att det inte funnits spel som varit tillräckligt bra för att förtjäna en liknande upphöjd status. Under våren 2006 kom jag först i kontakt med detta spel och i nutid då dess efterföjare kammar hem miljoner så blir det mer och mer tydligt för mig att toppen i serien nåddes redan för längesedan.

Call of duty 2, Activision, 2005

Jag fokuserade inledningsvis på kampanjen. Efter att ha spelat fattiga spel som Medal of Honour så var jag väldigt skeptisk till fps-spel som är tydligt linjära. Sedan sögs jag in i handlingen och kampanjen avklarades på två kvällar. Det var snyggt, snabbt och hade helt utmärkt kontroll. Inom kort samlades en grupp klasskamrater till mig i en lägenhet för att Lana och det var kul. Detta skulle kunna vara slutet på detta inlägg men det är det inte. När Call of Duty 4 landade några år senare så gjorde jag samma sak; spelade en mycket givande kampanj och därefter samlades vänner ihop för Lan. Perks.. Handikapp som gör att den bättre spelaren snabbare får bättre vapen. Inom kort kämpar jag som amatör med mitt fattiga gevär mot killar som har specialgranater, minor, lasersikten, skottsäkra västar och patroner som gör mer skador än mina egna. Frustrationen över att inte tävla på lika villkor skapade en obeskrivlig frustration. Det ges heller inte tid att fundera igenom utrustningen då tiden mellan ronderna är knapp och kamraternas tålamod är kort.

Fjelner, en kamrat som dominerade vårt lan totalt, var också mycket irriterad på Call of Duty 4. Jag tänkte ju att det säkert var roligare om man vann. Han hade tidigare aktivt tävlat i Call of Duty 2 och såg detta spel som ett rejält hugg i ryggen på de som faktiskt tävlar i spel. Rollspelselementet där man får poäng för kills för att köpa bättre utrustning gjorde att spelet i mitt tycke inte alls fungerade i LAN. Det blev en massa kvidande över vapnen och förmågorna både från de som var duktiga och de som var kassa. Så då tog vi alla beslutet att köpa Call of Duty 2 på steam och köra det istället. Jag hade inte ägnat det spelet en sekunds tanke sedan jag provat det några år tidigare. Grafiken höll, sprejvapnen är svårare att lyckas med, alla har samma förutsättningar, kontrollen oklanderlig och banorna är kanon. Call of Duty 2 har i mina kretsar blivit ett lika stående inslag i lanandet som Counterstrike alltid varit. Liknande spel med totalt olik fysik. Jag kan säga det redan nu, det blir inget Modern Warfare 2 på ett LAN någonsin. Men jag är tacksam att de nya spelen hjälpte mig att hitta tillbaka till kärnan i serien. Vi ses online!

Runner-up: Sam & Max: Season one (PC)
Efter att försökt spela diverse dåliga äventyrsspel så kändes det skönt att stifta bekantskap med lite klassiska karaktärer. Episoder = Bra, tycker jag

2nd Runner-up: Pokémon Sapphire (GBA)
Trots barnspelsstämpeln kände jag mig tvungen att testa ett Pokémon spel. Det var en rätt så trevlig upplevelse även om jag inte samlade alla. Inte alls så busenkelt som jag trodde och det tog många timmar att bara lyckas klara. Sen att spelen inte utvecklats alls åt något håll sedan dess (och antagligen inte heller fram till detta inslag) är ju bara dåligt. Men där och då var det perfekt.

GEMENSAMMA VALET

Vår enda gemensamma spelupplevelse under året.

Wii
Med hela kompisgänget julen 2006!

Henriks val

Där var Mario Kart DS på Bohmans ds, som jag spelade i 30 min och hade hur kul som helst med. Men jag hade inte råd att köpa en egen DS. Nej, 2006, ett riktigt mellanår vad gäller mitt personliga spelande. Jag liksom höll andan inför släppet av Wii och ställde allt mitt spelhopp till den nya upplevelsen. Att jag gick på en folkhögskola och hade fullt upp med annat hela första halvåret och sedan började nytt jobb på hösten och mest tittade på film bidrog till min speltorka. Året sammanfattas egentligen med flera spelupplevelser. Små fragment som tillsammans utgör vad jag minns som bäst från det året. Men sen kom dagen då jag ställde mig i kö(trots att jag jobbade i butiken) och köpte min Wii. Minns hur kompakt och tung den kändes och hur allting var paketerat så effektivt som möjligt, hur de blå lådorna gled ut och hur liten maskinen var. Och jag kopplade ihop allting, satte igång.

Wii sports, Nintendo, 2006

Min första riktiga wow-känsla kom när det gick att vrida pekfingerhanden genom att vrida på wiimoten. Min andra kom när jag gick in i Mii-menyn och designade mig själv. Min tredje kom när kontrollen skakade när man förde den över knapparna. Min fjärde kom när jag satte i spelet och det började spinna uppe i vänstra hörnet. Min femte kom när jag satte igång spelet och valde mig själv och såg mig själv på tennisbanan. Alla dessa intryck innan spelet ens var igång. Frågan är om inte det bästa spelet 2006 var upplevelsen av menyerna och rörelse/pek-kontrollen i Wii? Men spelet får ändå bli:

Wii Sports tennis, det givna valet att visa alla vad Wii var/är: Efter ett tag förstod man mekaniken, det räckte att bara vifta lite med handen. Men det var inte poängen. Man svingade med full arm och slog ut slaget fullt för det var roligare så. Sen fanns andra sporter men de kändes inte lika kul. Bowling var mångas favorit, golf hade problem med putten, baseball var det nog ingen som tog på allvar och boxningen var kul i fem minuter. Tennisen fungerar faktiskt och alla ler igenkännande åt sig själva och 00-talets bästa tv-spelsinnovation: Mii.

Runner up – Wii play pingis, mot Bohman.
Second runner up – Mari Kart Ds , testades 30 min I början av året och var bästa Mario Kart någonsin!