Almanackan visar 2006. Nu fortsätter bloggen om 00-talets bästa spel som vi verkligen spelat!
Johans val
Counterstrike kan mycket väl hålla för evigt. Det har blivit en sport i sig och konkurerar inte på FPS scenen på samma villkor som därefter tillkomna titlar. Detta innebär dock inte att det inte funnits spel som varit tillräckligt bra för att förtjäna en liknande upphöjd status. Under våren 2006 kom jag först i kontakt med detta spel och i nutid då dess efterföjare kammar hem miljoner så blir det mer och mer tydligt för mig att toppen i serien nåddes redan för längesedan.
Jag fokuserade inledningsvis på kampanjen. Efter att ha spelat fattiga spel som Medal of Honour så var jag väldigt skeptisk till fps-spel som är tydligt linjära. Sedan sögs jag in i handlingen och kampanjen avklarades på två kvällar. Det var snyggt, snabbt och hade helt utmärkt kontroll. Inom kort samlades en grupp klasskamrater till mig i en lägenhet för att Lana och det var kul. Detta skulle kunna vara slutet på detta inlägg men det är det inte. När Call of Duty 4 landade några år senare så gjorde jag samma sak; spelade en mycket givande kampanj och därefter samlades vänner ihop för Lan. Perks.. Handikapp som gör att den bättre spelaren snabbare får bättre vapen. Inom kort kämpar jag som amatör med mitt fattiga gevär mot killar som har specialgranater, minor, lasersikten, skottsäkra västar och patroner som gör mer skador än mina egna. Frustrationen över att inte tävla på lika villkor skapade en obeskrivlig frustration. Det ges heller inte tid att fundera igenom utrustningen då tiden mellan ronderna är knapp och kamraternas tålamod är kort.
Fjelner, en kamrat som dominerade vårt lan totalt, var också mycket irriterad på Call of Duty 4. Jag tänkte ju att det säkert var roligare om man vann. Han hade tidigare aktivt tävlat i Call of Duty 2 och såg detta spel som ett rejält hugg i ryggen på de som faktiskt tävlar i spel. Rollspelselementet där man får poäng för kills för att köpa bättre utrustning gjorde att spelet i mitt tycke inte alls fungerade i LAN. Det blev en massa kvidande över vapnen och förmågorna både från de som var duktiga och de som var kassa. Så då tog vi alla beslutet att köpa Call of Duty 2 på steam och köra det istället. Jag hade inte ägnat det spelet en sekunds tanke sedan jag provat det några år tidigare. Grafiken höll, sprejvapnen är svårare att lyckas med, alla har samma förutsättningar, kontrollen oklanderlig och banorna är kanon. Call of Duty 2 har i mina kretsar blivit ett lika stående inslag i lanandet som Counterstrike alltid varit. Liknande spel med totalt olik fysik. Jag kan säga det redan nu, det blir inget Modern Warfare 2 på ett LAN någonsin. Men jag är tacksam att de nya spelen hjälpte mig att hitta tillbaka till kärnan i serien. Vi ses online!
Runner-up: Sam & Max: Season one (PC)
Efter att försökt spela diverse dåliga äventyrsspel så kändes det skönt att stifta bekantskap med lite klassiska karaktärer. Episoder = Bra, tycker jag
2nd Runner-up: Pokémon Sapphire (GBA)
Trots barnspelsstämpeln kände jag mig tvungen att testa ett Pokémon spel. Det var en rätt så trevlig upplevelse även om jag inte samlade alla. Inte alls så busenkelt som jag trodde och det tog många timmar att bara lyckas klara. Sen att spelen inte utvecklats alls åt något håll sedan dess (och antagligen inte heller fram till detta inslag) är ju bara dåligt. Men där och då var det perfekt.
GEMENSAMMA VALET
Vår enda gemensamma spelupplevelse under året.
Wii
Med hela kompisgänget julen 2006!
Henriks val
Där var Mario Kart DS på Bohmans ds, som jag spelade i 30 min och hade hur kul som helst med. Men jag hade inte råd att köpa en egen DS. Nej, 2006, ett riktigt mellanår vad gäller mitt personliga spelande. Jag liksom höll andan inför släppet av Wii och ställde allt mitt spelhopp till den nya upplevelsen. Att jag gick på en folkhögskola och hade fullt upp med annat hela första halvåret och sedan började nytt jobb på hösten och mest tittade på film bidrog till min speltorka. Året sammanfattas egentligen med flera spelupplevelser. Små fragment som tillsammans utgör vad jag minns som bäst från det året. Men sen kom dagen då jag ställde mig i kö(trots att jag jobbade i butiken) och köpte min Wii. Minns hur kompakt och tung den kändes och hur allting var paketerat så effektivt som möjligt, hur de blå lådorna gled ut och hur liten maskinen var. Och jag kopplade ihop allting, satte igång.
Min första riktiga wow-känsla kom när det gick att vrida pekfingerhanden genom att vrida på wiimoten. Min andra kom när jag gick in i Mii-menyn och designade mig själv. Min tredje kom när kontrollen skakade när man förde den över knapparna. Min fjärde kom när jag satte i spelet och det började spinna uppe i vänstra hörnet. Min femte kom när jag satte igång spelet och valde mig själv och såg mig själv på tennisbanan. Alla dessa intryck innan spelet ens var igång. Frågan är om inte det bästa spelet 2006 var upplevelsen av menyerna och rörelse/pek-kontrollen i Wii? Men spelet får ändå bli:
Wii Sports tennis, det givna valet att visa alla vad Wii var/är: Efter ett tag förstod man mekaniken, det räckte att bara vifta lite med handen. Men det var inte poängen. Man svingade med full arm och slog ut slaget fullt för det var roligare så. Sen fanns andra sporter men de kändes inte lika kul. Bowling var mångas favorit, golf hade problem med putten, baseball var det nog ingen som tog på allvar och boxningen var kul i fem minuter. Tennisen fungerar faktiskt och alla ler igenkännande åt sig själva och 00-talets bästa tv-spelsinnovation: Mii.
Runner up – Wii play pingis, mot Bohman.
Second runner up – Mari Kart Ds , testades 30 min I början av året och var bästa Mario Kart någonsin!
