Turen har kommit till 2007,
GEMENSAMMA VALET
Själv ägde jag aldrig en Nintendo 64, jag kände heller ingen som hade en. Nintendo var under denna tid pionjärer med att standardisera den analoga styrspaken och det sades att Mario 64 skulle vara något alldeles unikt. År och dar senare fanns Wii, internetuppkoppling och virtual console. Självklart ville jag inte missa tillfället att testa det här mytomspunna spelet som definitivt levde upp till mina förväntningar. Det var ju bara så roligt att kontrollera Mario i 3D (utan att släpa runt på någon vattenkanon på ryggen). Visst haltar grafiken en del och miljöerna känns ganska blockiga och öde. Men jag kan inte se det som annat än en perfekt introduktion till dess ättling som inhandlades bara veckor senare:
Mario Galaxy är det snyggaste spelet på konsolen som får kämpa mest med just grafiken. Men det är bara ögonbonus, för det är i spelmekaniken, den brillianta kontrollen, alla nya moment som känns självklara i den första stund du står inför dem, i musiken och i sättet som Nintendo krossar alla , som trodde att de någonsin kommit ikapp Nintendo vad gäller plattformsäventyr i tre dimensioner, som Galaxy blir vårt gemensamma val.
Första gången du springer över kanten på en av de små planeterna och Mario inte ramlar av så inser du Nintendos genialitet och du frågar dig varför ingen gjort detta förut. Det är som med alla som är mästare på någonting, det känns självklart, banalt och otroligt enkelt. Men det är inte enkelt det Mario Galaxy gör. Att få kontrollen att fungera, att få kameran att (nästan) aldrig kännas malplacerad och att presentera nya moment på moment på moment som alla seglar förbi i raketfart och skulle kunna vara huvudattraktionen i vilket annat spel som helst.Mario hoppar med tajming i en stålfjäder, åker skridskor (som inget sportspel lyckats förmedla känslan av förr), balanserar på ett stort klot och Mario flyger som ett bi!
På förhand hade vi läst om den nya bi-dräkten. Okej, Mario har flugit förr – med mantlar och rävsvansar. Men aldrig tidigare har flygandet varit såhär mysigt. På sköra vingar kan Mario puttra fram några meter innan han måste vila. Och ingen kan väl annat än le då man för första gången iakttar bi-Mario krypa runt på de branta vaxkaksväggarna?
Sedan kom 2d-partierna, då kameran låser sig och vi ser allting från sidan, tillbaka till klassiska Mario, och hoppen sitter välavvägda och utvecklarna lägger till gravitationen som en ny ingrediens. Det är bara att njuta!
Nintendo gör här världens bästa plattformsspel och pumpar det full med så många moment, detaljer, fiender och världar att det nästan blir för mycket. Att aldrig få komma tillbaka till ett moment i en liten annorlunda form känns nästan lite tråkigt, lite som slöseri. Själv gillar jag heller inte undervattensmomenten. Men det är bara en liten fläck på en annars klart lysande stjärna i galaxen.
Henriks val
Wii Sports i alla ära. Det var roligt ett tag och det var Tennisen som jag lät alla vänner prova. Vi (jag och min vän Bohman) anade också en tendens hos recensenter att inte se spelen för vad de var. Wii Sports var för enkelt och många spel var för dåliga när man jämförde med ”vanliga” spel med knapptryckningar. Förbehållningslöst hade vi väldigt roligt med många spel som utnyttjade den rörelsekänsliga kontrollen. Down Hill Jam t.ex var otroligt kul några kvällar. Men ett spel gjorde allting rätt och utnyttjade den nya rörelsekänsliga kontrollen perfekt var:
Excite Truck var förstås en andlig uppföljare till det otroliga spelet Excite Bike som släpptes till NES på 80-talet. Eller som vi uttalade det då: exit-bajk. Där du pressade tider genom att utnyttja boosten, d.v.s. pressa motorn innan den blev överhettad och landa rätt för att inte studsa i hoppen och förlora tiondelar.
Det brillianta i Excite Truck är att styr genom att vinkla kontrollen. Det mer brillianta är att du vinner på antalet stjärnor du lyckas samla ihop under racet. Du får stjärnor för det mesta du utför, trick, att åka nära träd (oftast när du hittar genvägar), att krocka och krascha andra och dig själv(!) och för att hoppa högt. Och Oj vad du hoppar högt! Att flyga är ett av det bästa som finns i Excite Truck. Och här kommer den rörelsekänsliga kontrollen till sin rätt, för när du flyger och sedan landar och du landar rätt (precis som i Excite Bike) så tjänar du tid och du får stjärnor.
Ett moment som var ”nytt” i spelet var möjlighet att förändra terrängen genom att åka på utropstecken. Då kunde du se en ramp växa upp i landskapet framför dig och sedan flög du genom ringar för att tjäna ännu fler stjärnor. Om en motståndare var på landskapet som du förändrade kunde den flyga iväg och du tjänade ännu fler stjärnor, en för varje bil som for iväg.
När du kör ett tag försvinner kontrollen i dina händer och du får en direktkontakt med bilen. Du börjar se detaljer och nya vägar i omgivningen och lekfullheten tar över. Att utnyttja boosten utan att överhetta, att svalka dig i skyhöga hopp och se landskapet och motståndarna flyga runt dig är en frihetskick som få bilspel någonsin klarat av att förmedla. Det är tv-spel!
Tyvärr blev det inget Excite Truck 2, som vi ville ha, utan ett (säkert helt ok) Excite Bots. Men några saker jag och Bohman drömde om när vi jagade S på bana efter bana och låste upp nya snabbare, starkare och högre flygande fordon så var det:
Önskelista för Excite Truck 2:
Onlinestöd för multiplayer,
Onlinestöd för leaderboard (som mario kart wii)
Moddning av fordon
Cuper med prispengar för köp av delar.
Möjlighet att måla egen logga och spraymåla bilen med wiimoten.
Fler banor i olika landskap.
Utökad terrängförvränging.
Det här spelet förtjänar verkligen plats nr1 under mitt 2007. Jag spelade då det kom intensivt med Bohman. Jag spelade det under sommaren på småtimmarna och jag spelade det återigen på hösten när jag flyttade till Göteborg med andra vänner. Jag spelade det även en bit in 2008 när andan föll på.
Köp spelet i reabacken idag och få ditt livs bästa överdrivna, poängjagande, arkadracing!
Men se till att ladda sd-kortet med din favoritracingmusik, för originalsoundtracket med sina gnisslande sologitarrer suger!
Runner-up: Guitar Hero 2 (Xbox-360) Spelade på jobbet när det var få kunder, ja de fick också spela. Här upptäckte jag storheten i War Pigs!
2nd Runner-up: The Legend of Zelda: Phantom Hourglass, ett av de bästa spelen till DS.
Johans val
Damen ville ha ett Nintendo DS. Helst det rosa, för att det var finast, men det blev i slutänden ett vitt. Jag hade på förhand givit henne Animal Crossing till DS så att spekulation skulle bli till handling och inköpet verklighet. Portningen av Animal Crossing var en besvikelse då spelet var i stort sett exakt samma spel som Gamecube originalet. Efter att ha gjort många snedköp till Game Boy Advance så var spelingången till en början skral. Jag vet inte varför men på något vis verkar det oftare bli impulsköp till bärbart än stationärt.
Sen kom mars månad och Johanna fyllde år. Hon är egentligen en sån som beskrivs som ”casual gamer”, hon är grym på Big brain academy, Singstar och bygga byar i warcraft 3 utan att kriga ”-Can’t we all just get along?”. Det är inte helt enkelt för mig att lista ut vad som är succé och vad som är fiasko. Men ett försök gjordes hursomhelst och valet föll på:
Paketet öppnades på förmiddagen. Spelglädje så ren som den som väntade oss i förpackningen är svår att finna i dagsläget. Spelet är ett rytmspel som helt enkelt går ut på att knacka i takt med musiken enligt små bubblor och banor som byggs upp på banan. Dina Agenter löser de behövandes problem genom sång och dans, gör du ett bra jobb så hittar hunden hem till husse och hjälper flickor ta sig hem från en öde ö med stil. Detta är bara två av många roliga scenarion uppbyggda kring varierande musik såsom Deep Purple, Madonna, Avril Lavinge och Jamoroquai. Lyckan var gjord och med varannat försök metoden spelade vi snabbt bort timmarna tills plötsligt släkten ringde på och ville ha födelsedagstårta.
Runner-up: Guitar Hero III (Wii) 2007 – Året då jag började förstå mig på musikspel?
2nd Runner-up: Golden Axe (Virtual Console) Som jag spelade detta på Amiga som liten. Som jag blev besviken var gång jag stod inför slutstriden och istället för det episka slaget möttes av en blinkande röd lampa på datorn tätt följd av Guru Meditation error. Denna Mega Drive portning är bra, även om musiken inte riktigt håller samma höga nivå. En riktigt utmanande bonusbana väntade dessutom efter att den vanliga slutbossen tillintetgjorts.
