2002 nåddes jag av nyheten att Megadeth upplösts. Dave Mustaine hade checkat in på rehab under föregående år. En vecka in i behandlingen hade han somnat två timmar på en stol och ena armen hade blivit liggande över en hård karm och ej fått någon cirkulation, resultatet: Svåra nervskador och möjligheten att kanske aldrig kunna spela gitarr igen.
Dessbättre hämtade sig tids nog Mustaine. Nu drogfri och fokuserad arbetade han metodiskt i den makliga takt kroppen tillät med en ny skiva som skulle komma att bli ”The system has failed” (2004). Med ett upplöst band använde Dave två sessionsmusiker och nygamla gitarristen Chris Poland som spelade på bandets två första skivor.
Medan det är svårt att peta ner Countdown to extinction från förstaplatsen som Megadeths bästa skiva någonsin är det ändå The system has failed som kommer allra närmst om du frågar mig. Fy tusan vilken hög standard den här plattan håller! Av tolv låtar skulle åtta kunna kandidera om att vara bästa låt på skivan. Men om vi låter bli att hylla fullständigt lysande låtar som Blackmail the universe, kick the chair, die dead enough, the scorpion, tears in a vial, truth be told och of mice and men så har jag valt ut:
Back in the day. Kvick tung och snärtig – samt en låt där Mustaines sångstil sitter som ett smäck där han hugger sig genom refrängen likt en maskin. Låten i sig är en tillbakablick till trashmusikens och artistens egna start inom musiken. Kan väl även nämna att låten därpå Something i’m not förmodligen kom ganska naturligt efter Back in the day – då den är en känga till forne bandkollegan Lars UIrich och föddes efter missnöje av hur Dave porträtterades i Some kind of monster dokumentären.
