Blog Image

e x a k t  kaos

Johan Beijer om den här bloggen:

"Dumsmarta texter om trivala ovanligheter skrivna i en nygammal stil."

Roll 20 – utvärderar rollspel pt.3

Svarta zonen Posted on mån, juni 15, 2020 22:09:31

Då det verkar som att nya äventyr är i görningen får vi knyta ihop säcken på denna summering – lite mer ultrarapid än tidigare!

Vid foten av Drakberget gör sig Delshahib redo att klättra, det är fint väder och allt ser lovande ut. Lite visste han dock.. ..precis hur dåliga övriga äventyrare är på att klättra. Barak följer Delshahib uppför första etappen men tappar greppet och krossar ansiktet i berget. Näsblod och skador. Till slut tvingas gruppen klättra ner och börjar om på annan plats. Här går det ännu sämre då Delshahib fumlar vid fästning av första punkten och tar en allvarlig fallskada.. Gruppen omlokaliserar sig en tredje gång och når till slut platån, många timmar försenade.

Gruppen pustar ut innan de rör sig vidare. Snart står de ansikte mot ansikte med en livs levade drake(!). What the fuck moment of the year! Flera i gruppen tror inte sina ögon och har senare bedyrat sin tro att det hela var någon slags illusion. Men sen börjar draken kommunicera med gruppen, den vaktar porten till dödsriket och släpper inte in någon. Problemet är att draken blivit lurad av en trollkarl som stal en pärla från honom och flydde ner i dödsriket. Då draken inte kan följa efter lovas ett utbyte – pärlan mot in och utträde. Draken lovar även svara på en fråga rollpersonerna har.

Han är på riktigt ni vet. Drakar är intelligenta varelser, inga bestar.

Från någon så otroligt vidare in i något minst lika galet, en gång ner mot dödsriket. Flera av rollpersonerna håller på slitas in i själarnas rike. Rolfy blir mer transparent än solid och behöver övertalas för att fortsätta färden. Efter en stunds vandring når gruppen floden, precis som i sägnerna finns en liten båt också. Men ingen färjekarl. Gruppen guppar tryggt över floden och på andra sidan syns siluetter av humanoider röra sig i dimman.

Utan att riktigt veta vad som ska göras väljer Barak att blåsa i drakflöjten varpå han läser från pergamentet han mottagit av Tides Mört:
– Gaius Veegard Hoen Oblivionis Ariete O.G. (Optimus Graviores) XXIV L.H.A.M., Barak stapplar sig genom det långa demoniska namnet.
Ut ur dimman träder Veegard fram, detta är en tidigare rollperson som gått bort under tragiska former. Naken, bränd och svårt skadad föll han från en träpallisad och skådades aldrig igen. Han dog, visade det sig.

Glad to be alive!!!! Veegard är tillbaka

Precis som Med Rolfy krävs det lite övertalning för att Veegard ska intressera sig av att komma åter till de levandes sida. Men efter lite trevande försök kommer de överens om att det vore gott med lite mat. Veegard tar form efter att ha inmundigat Delshahibs torkade fisk och en stooor dos av Shagrabs orcherdrank utan problem. Han ser dock ut ungefär som på fotot efter supen, förutom det faktum att han är helt naken – iklädd samma skrud som i sitt dödsögonblick. Detta kanske inte var viktigt just här, men skulle snart visa sig vara alldeles nödvändigt.

Veegard försöker tafatt förklara sin koppling mellan dvärgar och berendier. Så rörigt och otydligt blir det, att Barak börjar misströsta, har han verkligen fått fram rätt general. Extra roligt att det var just Mackans rollperson som fick pergamentet med namnet, då de övriga i hruppen känner till Farnbenders Veegard sedan förut.
Men efter några minuters babblande tycks det framgå att Veegards roll är något av en festprisse som roat arméer och på det viset hållit moralen hög i båda lägren som nu hotar anfalla Nidland för tidigt. Han måste tas tillbaka till varje pris, och det snabbt.

När gruppen når floden igen har deras båt spolats bort, det stilla vattnet är strömt nu. Och den där pärlan de lovat draken har de heller inte sett till. Då det inte finns några ledtrådar, eller spår efter trollkarlen, beger de sig mot ytan igen. De finner båten längs strandkanten och försöker navigera över. Samtliga sex rollpersoner missar med ett sjökunskap slag och hamnar i vattnet. Delshahib får åter erfara att sina resekumpaner verkligen inte har någon talang i något utom möjligtvis strid, de kämpar tillsammans och hamnar åter längs strandkanten de kom ifrån. Ett nytt försök görs med rep som sammanhåller dem, de flesta tar sig över. Men Shagrab försvinner i djupet. Då alla börjat misströsta tänds plötsligt en lykta på andra sidan, Shagrab lever! I ett sista desperat försök ger sig Delshahib ensam ut, fasthållen i ett rep av Barak, för att möta Shagrab som provar simma. De kämpar hjältemodigt, men den här gången gick det inte att rädda Shagrab som drunknar! (Med sina 2 hjältepoäng stolt intakta på rollformuläret)

Rolfy påminner Barak om flöjten och de lyckas återkalla Shagrab från de döda, han övertalas att återta livet genom att de delar med sig om historier om geologi och mineraluthuggningar Som Shagrab gjorde på vägen ner i dödsriket. Likt Veegard är han klädd i samma utrustning som då han dog.

Väl uppe vid porten blir gruppen uppmötta av en högrest demon, med fyra armar och två tvåhandssvärd. Runt dess hals sitter en vit pärla, som gruppen komma behöva om de inte föredrar att bli drakmat när de kommer ut. Strid är oundviklig då demonen proklamerar att gruppen måste lämna två själar bakom sig, för att betala för de två de tagit åter från de döda.

Drakar & Demoner var det ja. Ett äventyr som gör skäl för namnet når sin slutstrid.

Runt demonen finns en myller av små svarta djävular som gör det omöjligt att fly åt något håll. Drakens mun, eller demonens svärd väntar. Rollpersonerna attackerar demonen, de är fler – men är de starka nog? Barak fumlar genast bort en av sina två yxor, men det var nog till gruppens fördel då även Veegard nu kan beväpna sig. En hård strid utkämpas, då Shagrab först drar demonens blod stänker frätande demonblod över hela hans kropp. Demonen parerar slag med sitt ena svärd och utdelar tung skada med det andra, såväl Barak som Delshahib och Shagrab tar emot ett par rejäla smällar. Demonens hud är hård – och det gör ont att skada den. Det finns dock många tunga vapen i rollpersonernas grupp och till slut faller demonen av det kollektiva angreppet.

Genast då den faller börjar smådjävlarna avancera, gruppen tar pärlan och springer mot porten. Utom Shagrab, som prompt ska ha med sig ett bevis och hugger loss demonens fot som han stjäl med sig. Han blir träffad av mera demonblod och är nära att mista livet!

Draken öppnar porten och ett par smådjävlar följer med ut, men tas snabbt om hand av gruppen utan några bestyr. Delshahib mottog ett par rivsår, men det är ingen fara. Porten stängs.

Veegard åter i de levandes rike. Naken. Inför en drake. Maali ominis indeed…

De återlämnar pärlan. Frågan Shagrab grubblat på att ställa var om draken någonsin varit kär.. ..men istället kommer en mer naturlig fråga först. Och EN fråga och ETT svar var utlovat.
– Vad ska du med pärlan till?
Med den, förklarar draken, att han kan kontrollera vädrets makter.

Där lämnar vi gruppen och äventyret, en framgång. Två döda rollpersoner blev två levande rollpersoner. Veegard är återförd och bereder sin färd mot Berendien.

Jag glömde helt bort Jams, som förföljde äventyrsgruppen efter att de skonat honom. Hade tänkt han skulle göra en attack för att stjäla flöjten, kanske skulle han bli drakmat. Nu har han istället blivit en karaktär jag kanske kommer spela i D&D.. Honom, eller Tides Mört som båda konverterats.



Roll 20 – utvärderar rollspel online pt.2

Svarta zonen Posted on tis, maj 26, 2020 22:15:06

And we´re back!
Rolfy tog en realtidsbreak på grund av en förkylning, men vi andra låtsades av praktiska skäl att han druckit en drog som mer eller mindre gjorde honom till en vandrande odöd. Han skulle inte behöva bäras utan fick snällt följa de övriga äventyrarna från Zerim och mot Vildsvinsskogen.

Jag nämnde i en bildtext i förra episoden att jag planerat en barfight. Den var rolig men ärligt talat var jag nog så fokuserad på att hålla tider att jag glömde bort den helt. Tanken var att eftersom äventyrargruppen trodde att Delshahib var en skurk, så gjorde de logiskt sätt allt för att hjälpa honom gömma sig och hålla låg profil. Detta kan lätt sända ut vibbar att han är deras fånge, det aktiva försvarsspelet kan lätt locka till sig en knytnäve från en överförfriskad arbetare som vill hälsa på sin idol. Nåja.

Jag förenklade världsbilden genom att helt enkelt kalla dessa katanabärande humanoiderna för Svartalver, egentligen är de något annat ur Drakar och Demoner Samuraj.

Efter några timmars vandring dyker plötsligt Svartalver upp från ingenstans och säger att äventyrarna måste betala tull för att få passera. De kallar sig för skogsfolket och säger sig vara jättemånga, det är drygt ett tiotal som omringar rollpersonerna, om än på lite distans. Shagrab kan kommunicera med dem på svartiska och inleder lite trevande. 30 silver är avgiften, menar svartalverna bestämt. Medan Shagrab grubblar efter svar prutar ledaren ner sitt eget bud till 25 och hans kumpaner tar ett steg bakåt då Shagrab utmanar ledaren till en duell.

Det dröjer inte länge förrän Shagrab kommer fram till att skogsfolket inte är några vidare förhandlare utan börjar aktivt hota dem. De flyr. Inom kort blir gruppen attackerade av ett vildsvin, Delshahib står mitt i dess väg och går in för att klyva kreaturet mitt itu. Han missbedömer dock dess fart, skadetålighet och styrka. Hugget träffar men han blir därefter översprungen. De andra i gruppen gör slut på vildsvinet och kan konstatera att det piskats innan det anföll dem. Längre bort syns svartalver som försvinner in i skogen. Strax därpå upptäcker gruppen en snubbeltrådsfälla och bombarderas av småsten.
– 5 silver ska vi ha, vrålar svartalverna på distans.
Gruppen betalar och beviljas fri passage av skogsfolket.

Efter lite bryderier med orienteringen hittar gruppen till slut fram till floden Hachi som inte är så djup och enkelt går att vada över. Mitt i vattnet anfalls de dock av en stor sjöorm som omsnärjer Shagrab och försöker klämma livet ur honom samt dra honom ner under ytan. Nej nej nej menar Barak som med sin otroliga styrka hindrar sjöormen, kallad kappa, att kunna simma iväg. Delshahib, som står med vatten nästan upp till näbben, får svårt att effektivt hugga besten men får ett antal slag på sig som till slut får kappan att första släppa shagrab och därefter dödas den. Barak visar stort potential som skinnjägare då han med mästerliga händer flår kappan och får loss dess hårda fjälliga pansar utan besvär. Kan det bli en rustning i framtiden?

På andra sidan floden börjar stigningen mot Drakberget synas rejält. Landskapet förändras och snart finns inga spår av vegetation förutom torra rötter. Vädret visar sig från sin sämsta sida och det blåser först upp till storm varpå det börjar snöa. På horisonten syns en stuga genom vars fönster en inbjudande eld skiner. Framme vid huset börjar gruppen spana in genom rutorna. Dörren öppnas av en äldre herre som bjuder in gruppen i värmen. Han är pälsjägare och har bott på berget hela sitt liv säger han. Han berättar även att det minsann finns en alldeles levande och verklig drake på Drakberget, han förtydligar gång på gång att den är verklig.

Rollpersonerna somnar i varsina hörn av stugan. Pälsjägaren har ett eget krypin avgränsat av ett skynke. Delshahib smyger och kontrollerar att han beter sig normalt, förvissade om sin trygghet somnar rollpersonerna. Delshahib vaknar senare abrupt av att pälsjägaren nafsar honom i halsen. Han flyger upp och utför ett lågt kast på pälsjägaren som tumlar in bakom skynket in i sitt rum – bara för att försvinna utan spår… Delshahib vänder upp och ner på sovrummet utan resultat. Sen börjar han, av för alla oklara anledningar, hälla ut räta obrutna linjer av salt i dörröppningen. Barak tycker sig förnimma känslan av att någon rör sig nära honom, men agerar inte. Plötsligt slås dörren upp och ute lyder svår snöstorm. Ingen träder in. Barak undersöker och ser fotspår i snön som leder bort från stugan. Han följer dem och får syn på pälsjägaren, som stannar upp då Barak beordrar honom. Pälsjägaren vänder sig om och höjer sin hand – Barak står helt paralyserad stilla och bara gapar. Delshahib och Shagrab lufsar ut i snön och ser vad som händer.

Ungefär här vaknar Rolfy till liv och tror sig ha sovit ett halvår då snön yr in över hans omtöcknade kropp. Han letar sig ut i snön och bevittnar två av sina kumpaner fullständigt slakta en till synes försvarslös gammal man. Rolfy som har andra värderingar ifrågasätter vad som händer, Delshahib försäkrar Rolfy om att mannen var en Häxa – eftersom han försökte bita honom på halsen. Rolfy undrar om det är straffbart med döden att bitas? Ingen har något egentligt svar.. ..gryningen är här och rollpersonerna samlar på sig sitt pick och pack. Shagrab stjäl pälsjägarens pilbåge, han lär inte behöva den längre…

Pälsjägaren var en typ av vampyr, som kunder röra sig även i dagsljus. Men i gengäld tar skada som vanliga människor. Han kan göra sig osynlig och kontrollera person, men endast en sak i taget. Jag önskar dock att jag hållit honom kvar som osynlig ute i snön, och att spåren ändå skapades i snön. Effektfullt hade det varit att döda honom direkt från osynligheten, men det kom jag på för sent..

Som Claws nämnde vid något tillfälle är äventyret uppbyggt så att alla rollpersoner aktivt får tid i rampljuset. Här var det meningen att Rolfy skulle få en mer viktig roll, då han har känning av magi och även en tro på heliga ting skulle han absolut känt av pälsjägarens oheliga natur. Rolfy skulle även ha kunnat förnimma honom i rummet då pälsjägaren var osynlig. Men han sov bort detta då Hellan ej kunde närvara och showen måste go on. Resultatet blev ändå helt okej och gruppen gick med på att sova utan vakt helt utan min guidande hand. Rolfy skulle såklart inte vågat sova i omständigheterna egentligen.

Rollpersonerna når strax därpå den sista stigningen. Här kommer klättring behövas, man har förberett sig utrustningsmässigt. Men endast Delshahib är en duglig klättrare… Hur det går får du läsa i del 3 i framtiden.



Roll 20 – Utvärderar Rollspel online. pt.1

Svarta zonen Posted on mån, maj 25, 2020 23:50:21

Möjligheten att spela klassiska rollspel på distans har funnits länge. Webbkamera och mikrofon ingår mer eller mindre i varje laptop värd namnet. Men anledningen att prova har inte riktigt presenterat sig, förrän Covid-19 dök upp.

Spelledarskärmar behövs inte i samma utsträckning vid distansspel. Denna gjorde jag 2012 inför vad som kan ses som en nystart för vårt rollspelande.

Jaja, inte för att vår spelgrupp samlas särskilt ofta ändå. Därtill ska tiden samsas med andra brädspel som exempelvis det populära Gloomhaven eller klassiska Talisman, eller mer casual spel som Carcassonne eller Ticket to ride. Spelar gör vi iallafall. Nu hade det blivit dags för Drakar och Demoner igen, rollspelsgruppen Svarta zonen har inofficiellt levt sedan 1991 och seglar nu in på okända vatten.

Eftersom nya tekniska innovationer skulle till för att detta skulle gå att genomföra tog jag på mig spelledarrollen den här gången, medger att det inte är min favorit men tycker ändå det gick hyfsat. Idéerna som vanligt bättre än utförandet.

Barak – Mackan

Samlade en intressant blandning karaktärer, den äldsta spelades av Farnbender och gjordes för första gången redan på Drakar & Demoner Experts tid. En anka vid namn Delshahib. Mackan körde även han sin episka ungdomshjälte Barak, en vargman med vilken han spelat de flesta sentida 80-tals äventyr och tidigare 90-tals utgåvorna. Barak är därmed pumpad till tusen! Varifrån Orchbärsärken Shagrab Dvärgklyvare härstammar är lite mer oklart. Men sannolikt skapade jag och Claws den karaktären någon gång i början av 00-talet. Dvärgklyvare är själv dvärg, men uppfostrad av svartfolk och identifierar sig som något annat. Sist ut har vi Rolfy, en solriddare som antagligen mer eller mindre var en spelledarperson från början som styrdes av Hellan. En solriddare som vi tyckte var lite ”tom” karaktärsmässigt. Det rådde ett par rull i EON regelboken bot på. Rolfy är den enda som skapats utifrån reglerna vi använde.

Rolfy – Hellan

Alla karaktärer konverterades av mig, med sina tydliga fördelar och brister. Barak blir inte riktigt lika odödlig med endast en handling, jämfört med fyra som han hade i -91 reglerna. Delshahibs låga kast är långt ifrån lika automatiskt längre, då det nu är en typ av obeväpnad strid manöver. Å andra sidan är det rättså fett att ha 95% eller ännu högre chans att lyckas. Det spelar ingen roll, är man flest på plan har man en tydlig fördel – och annars har man tydliga problem.

Detta är den första roll20 dungeon jag ritat. Nyttjar väl en hundradel av dess potential, men likt en enkel skiss med möjlighet till ”fog of war” fyller den sitt syfte. Släpper bitarna efterhand och har gjort i ordning tokens för spelarna och fienderna.

Jag slängde äventyrargruppen rakt in i äventyret, lite för att de skulle få se hur roll20 fungerar. Vi tränade lite på dolda slag och att viska hemligheter till varandra och till SL. Hur gruppen träffats, och vad de gör, skulle de få reda på senare. Här störtar de nerför en stege in i en tunnel, jagandes en svartklädd figur ur lönnmördarsekten RhabdoRana som bär på en relik de behöver. Komiskt blir det tidigt, då Shagrab följer sin intuition åt fel hål i tunnelns vägskäl och finner sig i ett avträde. Han söker mest runt i avföring medan de övriga äntrar strid.

Delshahib = Farnbender

Två lönnmördare till finns i tunnelns slut. Sektmedlemmen de jagar har namnet Jams, och han springer förbi sina kumpaner vidare ut i rummet som tycks vara ett underjordiskt stall – på väg mot en förberedd häst och vagn. Barak och Delshahib tar strid mot de två medan Rolfy jagar Jams. Striden inleds på sämsta möjliga vis, Delshahib fumlar och slår att han bryter sitt vapen – vi enas dock om att det endast tappas då det är en gammal mästersmidd relik specialanpassad för ankor (nyhet för SL, men det kändes fånigt att paja den om den var mästersmidd och special). Rolfy, vars ena karaktärsdrag är att han aldrig skulle slåss om det inte är en rättvis strid, inleder med att utdela ett köttigt hugg i ryggen på Jams, de två hamnar strax därpå i en brottningsmatch intill hästekipaget.

Shagrab = Claws

Efter att de två lönnmördarna besegrats och Shagrab återanslutit i stridens slutskede lyckas Rolfy trötta ut Jams som resignerar och överlämnar reliken. En enkel flöjt gjord av ben som ges till Barak. Rolfy är i hemlighet en helare, något som inte skulle accepteras av hans fränder i Solriddarämbetet – men lyckligtvis är han den ende av det slaget här och helar Jams, som därefter mer eller mindre glöms bort av sällskapet. Han smyger längs väggen medan Delshahib och Shagrab bråkar om vems kroksabel det egentligen är som ligger på marken. Barak upptäcker dock Jams och skjuter en energistråle ur sin stridsyxa som träffar väggen intill Jams som springer för livet och kommer undan. Rolfy och Barak har därefter lite av en staredown kring magin som precis brukats av båda herrarna. Energistrålar och helningar, det var nyheter för alla.

Därefter ges mer av bakgrunden till Barak, som är en stor hjälte i Ereb (med 50 insamlade hjältepoäng). Han har fått i uppdrag av en av mina 90-tals ”hjältar” Tides Mört att få tag på reliken i RabdoRhanas ägo. Barak hjälpte en gång Tides, som var tiggare i Kandra, av gatan och tog honom med sig på äventyr. Där finns en tillit. Barak vet ej vad reliken är till för, eller var Tides finns. Den enda ledtråd han har är ett meddelande han fått av en korp som lyder: ”Packad, bränd och stenhård”, vad nu det kan betyda. Viss oro finns då Tides ändå är lite av en suput.

Byn Zerim, hämtades från introduktionsäventyret till Drakar och Demoner 1991

Rolfy känner förstår dock att orden är en slogan som används av ett känt företag som har sin produktion i Zerim. Där produceras byggstenar gjorda av avföring, som packas, bränns och blir hårda – typ som sten fast billigare och enklare att producera. Färden tar dem genom ett par gamla byar ur mina tidigare äventyr – Utsocknen och Avliden. Bondhålor som varit centrum för diverse low fantasy äventyr jag skrev för drygt 20 år sedan. Det händer inte mycket på färden, förutom att de märker att Jams förföljer ekipaget på långt avstånd.

Det går ju bra att skissa också, men lite drygt utan mus. Jag satt med endast pekplatta och det kändes inte effektivt alls.

Delshahib är dock svettig över det här med Zerim. Han trodde nog inte han skulle vara på väg tillbaka dit så snart… För bara någon månad sedan poserade ankan som köpman i Zerim och lyckades komma över otroliga mängder pengar – vissa säger 60000, andra 6000 guldmynt. Dock tvingades han dumpa pengarna för att komma undan helskinnad. Finns de kvar? Är ankan igenkänd? Strax innan ankomst försöker Delshahib kamoflera sig med hjälp av mjöl, men de svarta fjädrarna går ej att dölja. Efter ett par tröstlösa försök att få gruppen att resa någon annanstans gömmer han sig tillsammans med sin hemlighet ombord på vagnen under en massa hö.

Detta är en konstnärligt skapad anka. Det är dock inte en staty, hittade inget på google och kan inte rita. Ibland går man bet. Hur svårt kan det vara att hitta bilder på fantasyinspirerade svartankor gjorda i brunaktig lera egentligen?

Väl i Zerim möts gruppen av den varma doften av avföring. Längs gatorna dras kärror med skit, men de flesta verkar ändå muntra och hälsar vänligt på den brokiga skaran äventyrare. Barak frågar efter Tides Mört och får veta att han huserar på värdshuset Rospiggen. När vagnen närmar sig torget fastnar alla rollpersoners ögon på en staty i en heroisk pose, till synes gjord av samma material som Zerims stolta byggstenar. Den liknar på pricken Delshahib, som muttrar något om historien till det från sitt gömställe. De parkerar vagnen strax intill och finner sig iakttagna av Tides Mört som visar dem in i det relativt folktomma värdshuset. De sätter sig i ena änden av ett långt bord och Tides talar med Barak och försäkrar sig om att gänget är att lita på. Shagrab uppmanas hämta in Delshahib som även han ansluter och sätter sig vid bordet, Tides flinar brett och igenkännande när han ser ankan som försöker hålla låg profil. (Han har likväl som gruppen såklart insett att Delshahib är statyn).

Tides Mört, berättar att han gick med i Baraks äventyrsgrupp och blev en hjälte. Nu tvingas den tidigare stadsbon leva gömd i en by byggd av skit.

Mackan, jag och Hellan ingick i samma rollspelsgrupp på 90-talet. Claws och Farnbender i en annan. Vi har väl bytt en del war stories genom åren och det är tydligt att SL-Claws hade en lite annorlunda inställning till äventyrande jämfört med SL-Hellan. Claws spelgrupp har ständigt gått den långa vägen, från botten, och egentligen aldrig lämnat den. Det har varit så kallad low fantasy hela tiden. Blir äventyren för svåra för spelgruppen finns ingen hjälp att få, lös gåtan eller hitta på något annat – typ (jag var inte där personligen men det är känslan). I något äventyr skulle en port öppnas och rollpersonerna lyckades ej hitta lösningen, istället grävde man under oräkneligt antal speltimmar en tunnel under porten för att nå fram. Det var Claws gäng det, hardcore ut i fingerspetsarna.. ..men blev väl heller aldrig färdiga med några större kampanjer. Hellan gruppen köpte ett äventyr, spelade ett äventyr, och vidare till nästa. Vi tidsförkortade resor genom att stryka dagsransoner och vi var ganska många kring bordet och kunde reda ut gåtor, kanske fick vi ibland ledtrådar för att komma vidare också (minns inte). Klarar du äventyr utgivna av Äventyrsspel så möter du även just äventyr. Du finner mithril, reser till helvetet, slåss mot demoner, deltar i världsförändrande krig, det är en del av jobbet som hjälte i high-fantasy gruppen som oftast leddes av Hellan. Har Claws gänget ens öppnat monsterboken för att hitta något annat än vandrande skelett eller orcher?

Ett gammalt äventyr i vilket Tides Mört först såg dagens ljus, och ett av många äventyr som Barak figurerat i.

Tides Mört inleder sin berättelse med att tacka Barak som räddat honom från gatan. Som jag minns det skedde detta i äventyret Oraklets fyra ögon, Tides var en produkt av ”low-fantasy” status och började högst opassande flirta med ett av oraklen som Barak och hans gäng höll på samlade ihop i något uppdrag som på sikt kunde rädda världen. Svårt att ta det där episka på allvar kanske, det blir lätt så då man är en fattig man i Kandra som aldrig haft något eget. Han vänder sig till Rolfy, Delshahib och Shagrab talandes på ”klingande” värmländska. Han gissar att de varit med om en del. Mött en alv kanske? Flytt från orcher? Slagits med en zombie till och med? Tides nickar jakande åt sin egen briljans och ser hård och omutbar ut (en av hans faktiska förmågor, gjord för att inte kunna torteras – lyckat slag innebär att torteraren inser att det är meningslöst).
Ska ni följa Barak kommer era liv att förändras i grunden, fortsätter Tides. Allt det ni varit med om kommer kännas litet, Barak är en del av de stora händelsernas centrum. Han har dräpt Vikotnik, Nidlands ledare. Han har vänner och fiender i varje by. Följer ni Barak, är det så även era liv kommer se ut. Det är till honom kungar och världsledare vänder sig då hjälp behövs. Tides försäkrar sig om att äventyrarna förstår vad de ger sig in på, innan han fortsätter att berätta om äventyret.

En simpel spartansk flöjt, av stor vikt för äventyret.

Reliken kallas Drakflöjten och sägs kunna återuppväcka de döda. Det som följer storymässigt ganska rakt av del två av äventyret ”Spökgeneralen” publicerat i Sinkadus 1986 – bakgrunden till generalen skiljer sig dock och förklaring kommer mot slutet av äventyret.
Tides förklarar att gruppen ska resa till dödsriket och återuppväcka en strategiskt viktig person som bragts av livet. Generalen sägs vara den som håller tillbaka Nidabergsdvärgarna och även Berendierna, som lidit svåra förluster i den Nidländska reningen. Barak och hans ordinarie äventyrsgrupp (idel ”riktiga hjältar”) är i fas med att hämta hem Store Stenfar (Äventyrsspel kampanjmodul Kristalltjuren) som kommer avgöra kriget och den Femte konfluxen (Äventyrsspels modul med samma namn). Men till dess måste Berendien och dvärg-enklaverna hållas i schack, anfaller de nu kommer deras liv att gå till spillo förgäves. Så, detta är ett litet äventyr i sömmen av något större.

Medan samtalet hålls blir Delshahib igenkänd av en pojke som stirrar ett hål i hans huvud. Delshahib fräser panikartat, men känner sig nödgad att sitta kvar och lyssna. Tides berättar vidare att porten till dödsriket sägs ligga på Drakbergets topp, vilket man når genom att resa genom den svårforcerade Vildsvinsskogen.

Hade planerat för en barfight här, men den uteblev.

En bard äntrar lokalen och även ett arbetslag av män som börjar äta. Rospiggen packas i takt med att Delshahib försvinner allt djupare ner i sin krage. När lutan stämts inleder barden med sitt populäraste nummer:
”Ohhhh, Delshahib…..” Sjunger barden.
”Han stal, han plundrade” fortsätter visan, och även de andra som tvingat ur ankan sanningen efter att ha sett statyn börjar skruva på sig.

En kul effekt i roll20. Alla har en gemensam textchat, men vi kommunicerar mest med mikrofon. Men då finns möjlighet att agera ut andra saker i chatten som om man hade en andra röst. Startade helt enkelt upp lite tavernmusic i roll20 jukebox och släppte stroferna lite efterhand

”Han stal från de rika….” Barak föreslår att gruppen avlägsnar sig diskret innan detta urartar. Innan sången tar en vändning.
”Han gav till de fattiga. Zerims hjälte! Hjääälteeeen!”
Delshahib blir plötsligt rak i ryggen och går fram och flippar ett guldmynt i bardens riktning, det enda han hade i fick för övrigt. Genast flockas männen runt honom och höjer honom till skyarna. Delshahib skålar med gänget även om han själv ej dricker. Gruppen försäkras om att Zerim-produktionens ägare är långt härifrån, pengarna tycks ha hamnat i arbetarnas händer och de lever gott medan de jobbar på som om inget särskilt hänt. Gruppen går runt i byn och samlar på sig det de tror sig behöva, antagligen kommer en klättring behöva genomföras och lite mat till färden.

Dags för Dr.Pepper paus, käk och tid att tänka klart. Vad skulle jag hitta på med lönnmördaren Jams som lever som av en slump och förföljer gruppen – var en av sakerna jag hade på schemat.

Ungefär här tog vi en paus i verkliga livet och det känns även som ett lämpligt break för del ett av denna långa minnesanteckning. En kort strid, en lång resa, en nervös anka, en för många obegripligt episk äventyrsbeskrivning och tre och en halv timme i verkligheten är passerad.

To be continued….



Den där bland-CD:n

Musik Posted on fre, april 17, 2020 09:07:06
One CD to rule them all,
   one CD to find them,
One CD to bring them all
   and in the darkness bind them.

Någon gång under 2007 fick jag tillsammans med pappersmagasinet Sweden Rock Magazine även en bland-CD. Inget ovanligt med detta, det fick man varje nummer på den tiden. Men just denna skulle visa sig bli alldeles särskild.

Sannolikt var det dags för semester, långresa i bilen. Bunkeflostrand-Ockelbo plus kanske ett kortare jullov eller längre semester. Detta resulterade i att skivan började få snurr – och fastnade så in i bomben! Det är 15 låtar på skivan av mer och mindre kända artister. Kanske är inte Mountain of Power, Gaia Epicus och Depressive Art riktigt på samma våglängd som Magnum, Saxon eller Crazy Lixx – men här delar de broderligt på utrymmet.

Skivan försvann sedan, blev väl specialförvarad någonstans. Jag hade inte någon chans att minnas de flesta av låtarna då jag bara spelat den på CD i bilen, plus kanske lite via MP3 för väldigt många år sedan. Hittade hela CD-snurror hemma med säkert 30 CD från Sweden Rock på, läste noga igenom alla men ”the one CD” var inte på plats.

Likt Gollum grubblade jag kring detta tills det föll i glömska. Eoner av tid passerade, jag blev tjock, skallig, fick två fina barn och lyssnade typ på Phil Collins istället.

Meeen så en vacker dag kom en av de här små tottarna, hobliknande kreatur, in på kontoret och började fippla med mina gamla Amiga/PC spelboxar som står här som dekoration. Oddish noterade att det var samma gubbe på två av dem, Kyrandia 1 och Kyrandia 3. Varpå det föll sig så att vi kollade vad som var i dem. Bland floppys och cool 90-tals reklam samt manualer låg även den mytomspunna Sweden Rock CD:n!

Sprang genast upp med den till fru Yoyoma som blev lika glad och genast satte samman en spellista på Spotify. Den innehåller 14 av 15 av låtarna på skivan, den saknar endast Flagellation – Threshold to Madness.

Idag, när jag skriver detta, är det Metal fredag – en trend som i vår grupp drogs igång av Mackan (är det hans smekis i min blogg, jag minns inte ens då jag inte skriver här längre). Då passar jag inte, som brukligt, på att dela en endaste musikvideo eller låt – NAY – Det blir hela Sweden Rock Bland-CD med heta nyheter inom hårdrock, antagligen från juli 2007.
Spotify länk till listan här



Hur gick det sen då?

Spel Posted on ons, januari 15, 2020 23:40:59

Detta är en uppföljning på mitt senaste inlägg om Wolverhamptons strävan efter Premier League titeln i England. Efter en frustrerande start på fjolårssäongen lades taktiken om mitt i brinnande säsong. Bytet till en taktik jag det året inte hade personal för egentligen, forcerade min lagkapten att spela högerytter trots att han verkligen inte hade någon förkunskap. Men resultaten, de kom ändå. Säsongen var ingen besvikelse, då Wolves tog hem Championsleague och Ligacupen. Men det var Premier League som var målet.

Inför säsong 2030/31 behövde det där högerytter hålet stärkas upp. Kapten Scholtz lärde sig snabbt positionen och var förstaval, ville verkligen ha 33-åringen med efter så många lojala år när klubben stått i träda. Men en reserv köptes in av minst lika god kvalitet. Bedömde även att playmakern jag hade under fjolåret inte räckte till, där fick min andre veteran Kouadio förtroendet, efter att förra året spelat som den löpstarke bollvinnaren på centrala mitten.
Dit köpte jag in en 24-årig Mexikan vid namn Leiweke som VERKLIGEN kunde kämpa och springa, vad sägs om värden på Uthållighet 20, Snabbhet 17, Acceleration 19, Arbetskapacitet 19. Det är en sjuk oglammig roll som varken ger bra snittbetyg, mål, eller assist.

Efter den värvningen var jag redo för säsong. Men då dök det där upp, som jag tror är det som i grunden skiljde succé från fiasko. En mittback i ett starkt lag, Edgar Suazo (Honduras) i Inter Milan vantrivdes och erbjöds mig för 150 miljoner. Pengar hade jag gott om, vet att det inte betyder så mycket att spara på dem. Slog till. Mycket olikt mig, då jag redan hade tre unga men beprövade mittbackar att rotera över de två mittbackspositionerna, samt en lovande junior. Men 31-årige Suazo togs in och det var personliga favoriten Tom Aslan, 23 år, som snart fick se sig stå helt utanför laget – en back som året innan blev uttagen till årets drömelva i engelska ligan.
Vi summerar mittbacken Suazos obegripliga säsong såhär:
Matcher 56+1 inhopp, 26 (!!!) mål, 4 Assist och Snittbetyg 7.66 (av 10)
Ingen gråter för att Aslan nu vill byta klubb direkt… De övriga två i rotationen är 22 och 24 år och har framtiden för sig bakom och bredvid veteranen Suazo som är given – hans säsong avslutades med att han togs ut i Engelska drömelvan. Han blev även utnämnd i Champions League drömelvan.

Taktikbytet berodde mycket på att jag ville ge vänsteryttern Beytullah Aktürk mer ansvar och spel på hans bästa position – jag körde tidigare med tre centrala mittfältare. Och som han betalade tillbaka! Den 22-årige Holländaren utsågs till årets bästa spelare i Premier League och togs ut i drömelvan. Han blev även utnämnd i Champions League drömelvan.
Matcher 53+1 inhopp 12 mål, 17 assist, Snittbetyg 7,57

Den tredje nyckelspelaren vill jag säga var Radoslav Kozak. Jag har alltid viljat spela honom, men han har inte riktigt hållit måttet på högerbackspositionen tidigare. Men med tiden har han mognat, nu 23 år tog han tidigt platsen på permanent basis. Han har även spelats på båda de centrala mittfältspositionerna då nöden krävts. Den stora lockelsen med Kozak har alltid varit hans fantastiska förmågor på fasta situationer. Statsen Hörnor 16, Långa inkast 18, Frisparkar 19 har alltid givit honom möjligheter att vara med som inhoppare, men är glad att han nu utvecklats för att kunna spela 90 minuter.
De obegripliga 34 Assisten han skrapade ihop har jag aldrig varit nära, antagligen någonsin. Hur många av dessa som kom på fasta situationer vill jag inte spekulera i, men antagligen är samtliga 22 mål på hörnor kopplade till Suazos huvud från Kozaks högerfot. Utöver framspelningarna blev det uttagning i drömelvan och ett snittbetyg på 7,62 över 49 matcher +6 inhopp

Forwards bytte jag inga. Spanjoren Juan Moreno är vid 31 års ålder fortfarande i sin prime. Hans siffror är inte helt otroliga, men han är alltid målfarlig och nätade hela 39 gånger på 54 matcher+3 inhopp och det blev även 8 assists och snittbetyg på 7,35. Mest sken Moreno i Champions League med 15 mål på lika många matcher där han även togs ut i drömelvan och kom tvåa i skytteligan. Moreno flankerades oftast av Polacken Bialozyt som gjorde 20 mål och tio assist och även han var produktiv. Det går inte att vinna utan produktiva forwards och även de två reserverna klev fram då de fick spela och gjorde mål. Så forwards med måltorka var aldrig något Wolves behövde grubbla över.

Räckte det här nudå? Jag är stolt att säga JA! Matt Bonner utsågs till årets manager för första gången i England. Och laget förlorade inte en enda match förrän i februari, då var det redan mer eller mindre avgjort. De bra lagen slog varandra omvartannat och det fanns ingen solklart utmanare. Wolves vann ligan med sju poäng, men då spelade jag väldigt mycket med reserver vilket ledde till en del förluster. Spelarutveckling känns ju alltid prioriterat om man har råd att syssla med det, överraskande nog kunde jag det trots att målet var att vinna titeln.

Och som laget vann i år:
Vann FA Cupen
Vann VM för klubblag
Vann Supercupen
Vann Premier League
Vann Champions league
Finalist i ligacupen (sumpade finalen genom att spela reserver mot svaga Q.P.R.) Förutom den blundern en perfekt säsong!

Fick även vetskap om att tidigare klubben Hoffenheim i Tyska ligan flyttar till en ny arena döpt efter mig – Bonner Arena (jag kallas Matt Bonner i karriären, döpt efter Spurs veteran)

Nu är det lite svårt val här. Min tanke är att klara en achivement att vinna en titel i fem olika länder. Nu har jag jag vunnit i England och Tyskland, samt ett fruktlöst försök i Argentina (där min klubb för övrigt vann ligan samma år som de sparkade mig tidigt). Planen är att nu gå till Danska Superligan. Men det känns ju motigt att lämna mannarna.

Svårighetsgraden i Football Manager är alltid intressant. Jag undviker oftast att ta över storklubbar, då kraven är höga och klubbstatusen är så hög att du kan värva vem du vill redan från dag ett och du har även pengarna att göra det. Varken i Hoffenheim eller Wolves har jag kunnat köpa etablerade spelare för ekonomin och klubbstatusen inte funnits där. Och när det till slut gör det, då har du redan byggt upp ett eget lag som är i världsklass. Spelar man i länder som Argentina och Danmark är det ännu svårare, då det inte är attraktiva fotbollsländer. Jag har inte många meriter från sådana länder. Har vunnit i Slovakien, USA och Österrike i någon karriär. Även Skottland, men det är lite halvpopulär liga (Dock inte klubben Ayr United som jag då styrde över).

Blir det Pölser och smörrebröd nästa år?
Eller lunkar jag på med vinnargänget?

En sak är säker. Min myrfarm som är Football Manager 2012 fortsätter leverera. Ingen av spelarna ovan finns på riktigt, de är rena simulationer. Mitt fotbollsintresse är i verkligen livet verkligen inte högt, kollar knappt på VM ens. Så det är fantastiskt att det är så spännande med det här spelet fortfarande, efter alla år – efter alla versioner.




En fruktlös jakt, fylld av troféer

Spel Posted on fre, december 20, 2019 00:36:03

Senast jag skrev i min blogg, ursäkta att det blir så långt mellan gångerna, berättade jag om min karriär i Football manager 2012. Den har fortsatt ett par tre säsonger sedan dess, jag har fortsatt inte varit nära att vinna.

Men i cuperna firar jag stora framgångar. Det har blivit fyra raka segrar i ligacupen, det är rekord! Och sen lyckades jag vinna Euro cupen, vilket var roligt då det är en turnering man sällan får deltaga i (är du bra i ligan blir det direktkval till Champions League istället). Efter att ha vunnit den kvalade jag den vägen in i fotbolls europas prestigeturnering nummer ett. Kul att få vara med, och förhoppningsvis nå slutspel.

Efter en frustrerande säsong i premier League där jag både vacklade i mina taktiska val och kring vilka spelare som egentligen är stommen i laget, där jag till slut slutade 8:a. (Två placeringar under styrelsens förväntning). Fortsatt inte vunnit premier League vilket var målsättningen.

Experimenterade till och med med något så oprövat som en trebackslinje en period med blandade resultat. Men, mot slutet av året hittade jag en uppställning som fungerande.

Det värsta är att jag, som inte ens kvalat in till Champions League via liga placering – utan som segrare i fjolårets Euro cup då börjar rada upp meriterande segrar. 3-0 hemma mot Barcelona följdes upp med en uddamålsseger borta. Klar för Semi. Där slås AC Milan med 3-0 hemma, vilket följdes upp med en målrik 4-4 match borta. Och i finalen slog jag FC Porto med 4-1.

I statistiken syns inte mina spelare någonstans. Ingen på topplistor i varken snittbetyg, mål, assist eller hållna nollor. Men i drömelvan syns trefjärdedelar av min backlinje åtminstone.

Taktiken jag övergav tidigt på denna säsong var samma som jag vunnit tyska ligan med åtskilliga gånger, även VM och EM med Frankrike, så det satt ju långt inne. Det lustiga är att min spelfördelare, som jag haft under alla mina säsonger i Wolves, aldrig presterat. Det har liksom inte blivit några assist eller mål, fastän han har siffror för att producera både och.

Taktiken jag bytte till hade jag inte personal till. Jag ville ge min unge vänsterytter tyglarna (som även kunde spela hyggligt centralt, men inte hans bäst position). Och då behövde jag plötsligt en högerytter också. Tidigare spelade jag med en rak centrerad 3 manna mitt. Två av dessa skulle förpassas till bänken. Ville ha en ”älg” i mitten, som jagar boll och fyller på framåt, och en defensiv mittfältare bakom honom som håller i bollen medan spelet byggs upp.

Då fanns ingen plats för någon av mina två tidigare playmakers. Varav den ena, min 32 årige lagkapten Scholtz, som jag nämnde ovan. Jag inledde satsningen på ny taktik strax efter halvvägs in i säsongen och lånade in en spelare, som gjorde 3-4 matcher utan att lyckas med något. Så. Till slut petade jag honom och stoppade in min veteran som högerytter – trots att hans positionsförmåga bedöms som bedrövlig. Jag kan inte påminna mig om att jag sedan Championship manager 3 (1999) med avsikt och framgång spelat med en spelare ur postion under någon längre tid. Då hade jag en vänsterback till vänster i min tremannabacklinje – men dennes förmåga var inte bedrövlig utan medel, kompetent.

Från sin nya position, som vi även började träna vid 32 års ålder. gjorde Scholtz 19 framspelningar (ett klubbrekord) 2 mål och radade upp fantastiska snittpoäng. Det är magiskt. Och nu börjar han även få lite känsla för att spela där.

Att avsluta säsongen med att vinna championsleague ger en skaplig budget, en rejäl boost till klubbryktet – och Scholtz fick i säsongens sista vecka en kontraktsförlängning. Jag hade tänkt gå vidare från honom, då han ditills aldrig lyckats leva upp till sina siffror och hade den högsta lönen i klubben.

<<<<<<<<< Magisk känsla. Fan vilket bra spel.



Jakt på ny titel

Spel Posted on tis, oktober 15, 2019 21:57:52

Jag har länge nu besvärat Farnbender i FB chatten med information om min pågående football manager karriär. Tänker att kanske jag kan ”glädja” någon till genom att skriva det här istället.

För ett par säsonger sedan höll jag på att halka mig till en ligatitel med Wolverhampton. Väldigt ovärdigt, men alla lag spelade jämndåligt och jag föll på mållinjen. Trots sju förluster och fem oavgjorda var jag med mina 83 poäng endast 2 poäng från slutsegern. Brottades även med otroligt många skador det året och spelade med flera talanglösa u18 spelare en del matcher.

Året därpå kom jag på en mer representativ 8:e plats. Då hade 83 poäng hade räckt till en 5:e plats. Vann ligacupen båda åren och kört med väldigt unga spelare, så det kändes bra. Saknar en nyckelpjäs i anfallet för att ta klivet.

Klar för tredje raka final, slog rekord i antal vinster i följd.

I år ser det lovande ut. Efter 21 spelade har laget endast släppt in 8 mål. Förlorat endast en gång, mot mittenlaget Norwich. Men på grund av 6 oavgjorda ligger Wolves ändå tvåa efter Tottenham, tre poäng efter. Positiv start och laget kan hålla i det blir det spel i champions League och bättre rykte samt pengar. Det svänger rejält i ligan. Fjolårssegraren Arsenal ligger i år tia efter lika många spelade.

Testat en ny strategi i år som jag inte gjort tidigare. Helt urskiljningslöst har jag byggt uppställningen utifrån var mina bästa spelare föredrar att spela och vilken roll de vill ha. Det medför att jag har två offensiva spelfördelare och en obalanserad 4-4-2 diamant där Tre mittfältare spelar centralt och en ren vänsterytter. Kör allt anfall via den flanken då jag har en riktigt bra ytter samt offensiv ytterback där. Spännande att se hur detta faller ut.



WordPress!

Övrigt Posted on fre, september 06, 2019 00:30:52

Efter år av ovisshet kring den gamla tekniken på one.com’s bloggverktyg kom plötsligt en uppdatering till wordpress. Alla gamla inlägg följde med, en process som vid tidigare supportsamtal låtit omöjlig är nu genomförd.

Firar detta med en bisarr photobooth Odd som han gjort utan min vetskap på surfplattan.

Är glad att ha dessa tidsdokument sparade för en lång framtid – sannolikt finns nu också en backup möjlighet för mig som användare. Det var ju tidigare även typ omöjligt att skriva på något annat än en dator. Yey!



Go Spurs!

Sport Posted on sön, mars 31, 2019 16:21:33

Spurs will be in the playoffs for a 22nd consecutive year.
Water is wet.
Grass is green.



Menlös transformering

Visuellt Posted on sön, februari 24, 2019 17:23:34

Transformers gömmer sig bland oss. Kopierar former av våra vardagsföremål och fordon, flygplan, båtar.

Utom Grimlock, han verkar inte vara så smart..
Grimlock är en robot.

Eller så är han en dinosaur.

Jag vet inte, men det känns som ”Misstänkt transformers” larmet skulle ge fullt utslag oavsett vilken form han rör sig i.

Odd kollar på netflix Transformers: Robots in disguise
Avundsjukan på bra barnprogram. Jag fyllde mycket av min tid med text tv, sen äntligen fick hushållet parabol.



Bra på riktigt

Visuellt Posted on sön, januari 27, 2019 21:18:58

Det började på Barnkanalen där det fanns fyra fem avsnitt av serien Gumball. Till synes ytterligare en dussinbarnserie i flödet som jag dock valde att titta på med Odd mycket för att det kändes lite bättre än de här riktigt ruttna grejorna han kollar på.

Något hände snart med min syn på Gumball, det var ju faktiskt bra på riktigt. Vuxen humor i ett furiöst tempo och tonvis av galenskap inbäddat i en intressant tecknarstil. Det har gått så långt att jag nu börjat se serien själv, det är ofta inte alls lämpligt för barn har jag märkt.

Jag har valt ut ett avsnitt och ber om full fokus i tio minuter. Möt Gumball och hans, typ husdjur som förvandlats till bror på grun dav all kärlek – guldfisken Darwin, när de hjälper skolans vaktmästare få ett nytt jobb. Fantastisk humor om du frågar mig. Vad säger du? Klicka här



Nybörjarguide FM2012

Spel Posted on tis, januari 22, 2019 00:12:59

I kategorin spel jag tycker ohjälpligt mycket om är Football Manager 2012 absolut i toppskiktet. Efter att ha läst Mizbollahs nybörjarguide till Civilization 6 kände jar att jag ville bidra med något liknande för detta spel.

Några tips till Football Manager 2012
1. När du väljer lag väljer du även svårighetsgrad. Se över mediatipset och räkna med att få sparken om du presterar sämre än det. Detta gäller alltså oavsett om du väljer Barcelona eller Torquay; utmana om ligatiteln medför att du är etta eller tvåa och inte förlorar mot dina rivaler. Eller om du beräknas en övre halvan finish i engelska division 3 kan du räkna med att få sparken om du kommer tolva.
2. Misströsta inte, första säsongen är den klart mest utmanande i spelet. Du ärver ett lag fullt av beståndsdelar du inte gillar och de äter upp din lönebudget. Transfermarknaden är tungjobbad då det knappt finns några missnöjda spelare och inga kontraktslösa att värva. Spara ofta, ladda om. Det är inte ditt fel att det går dåligt.

3. Hela din tränarstab är förmodligen undermåliga. Se över hur många tränare styrelsen tillåter dig ha. Avskeda alla som inte har någon coaching siffra på minst 17+, alla som är i din stab när du börjar är vänliga nog att bryta kontrakten utan kostnad. Detta är en viktig sak att ta tag i direkt, få in kompetens och ut med dyra kontrakt är guld värt för hela klubben, på alla vis.

4. Kika igenom laget. Finns det något att bygga kring? Det finns två vägar att gå, det enklaste är om du har den där lysande forwarden, då kan du lyckas slå vilket lag som helst med kontringsfotboll och honom som måltjuv. Har du ingen sådan är det första du skaffar en målvakt med 17 i greppsäkerhet och det är lättare att värva ett bra mittbackspar än att köpa en stjärnforward – dessa hittar du oftare i diverse u20 trupper och får oftast betala bra ändå men en bråkdel av vad de kommer kosta om ett par år.

5. Målvaktens viktigaste värde är greppsäkerhet. I mitt tycke trumfar en bra siffra där både reflexer och en mot en situationer. Slappa händer leder till billiga mål som frustrerar, det känns alltid mer okej att släppa in ett friläge. Greppsäkerhet + utrustningar i en roll som Målvaktslibero funkar på alla nivåer.
6. För forwards är snabbhet, acceleration och avslut nyckelvärden. Jag har aldrig fått till ett effektivt bygge som håller under en längre tid med någon annan form av forwards. Detta är måltjuvsrollen, det finns tonvis av spelare som kan hantera den platsen. Kan spela själv på topp med kreativa mittfältare eller kompletteras bäst en ”komplett anfallare” eller ”djupt liggande forward”. Denna har utöver hastighet och avslut även bra värde i kreativitet och passningar.
7. När du letar din framtida kompletta stjärnforward kan du räkna med att siffrorna på dessa värden redan är på 16-17 då spelaren är ung, i sjuttonårs åldern. Visst, värden går uppåt fram till cirka 24. Men oavsett din tränarstabs kompetens kommer det inte skjuta iväg mer än 1-2 steg i dessa värden, det är främst mentala bitar som stegrar rejält under den tiden.8. Tacka alltid nej till transferbud på dina nyckelspelare. Pengar kommer aldrig vara det som hjälper dig få ihop ett stjärnlag. Din spelare kan reagera och vill ha ett nytt kontrakt som representerar hans nya värde, ge honom det då om du kan – olyckliga spelare kan tyvärr väldigt sällan prestera. Tvingar styrelsen dig att acceptera ett bud, erbjud genast spelaren ett kontrakt och ge en betydligt högre lön än det han frågar efter (det är den lönen han blivit erbjuden av klubben som jagar honom). Detta ger dig goda odds att behålla spelaren, men ibland kan du helt enkelt inte hindra storklubbarna från köp, men då får de betala rejält.
9. Mittbacksparet ska vara bra i främst tacklingar, markering (16+) och huvudspel (inte ett nyckelvärde för defensiven om de är långa eller har bra spänst, men spelaren kan leverera ett tiotal mål på en säsong vid fasta situationer om de är bra på att nicka, annars duger det att alltså med att kunna få huvudet på bollen). Gärna även 14 i snabbhet. Jag brukar gilla att trycka upp backlinjen och spela offsidefällor vilket kräver åtminstone 12-13 i lagarbete och positionsspel, dessa värden kan utvecklas mycket med åren.
10. Inget påverkar en matchprestation mer än truppens moral. Lär dig hantera presskonferenserna som ett proffs, stötta dina spelare mot media – men sätt dig aldrig i en sits där du gnäller på domare och hylla aldrig motståndarna – neutral ton gäller där. Samma gäller i lagsnacken, bli inte för glad i medgång eller för arg i motgång. Förlorar man en match mot ett lag man ska slå kan dock ett raseriutrbrott ge goda resultat på lagandan. Har hela laget dålig moral, håll ett lagmöte och chansa på att få upp hoppet något. Kalla aldrig till ett lagmöte när moralen är god.
11. Rom bygdes inte på en dag. Att spela football manager med spelets bästa lag från början kommer aldrig kännas lika bra som ditt eget bygge. Även om det lär gå så är dock vägen från korpserierna till toppen kanske också för lång. Ett bra lag i näst högsta serien eller lag med medietips 10-15 placering i en toppliga tycker jag är en bra utgångspunkt. Du kommer då kunna utmana om fem-sex år och kommer själv ha satt prägel på det lag som lyfter bucklan.
12. GLHF



Rudan.

I vardagen Posted on tis, januari 15, 2019 11:36:54

Detta är ett embryo av en text för Kuxabladet. Helt oredigerat får mina bloggföljare ta del av innehållet före alla andra. Tyvärr misslyckas jag hitta bildbeviset från Norsnäs vilket har funnits, förmodligen dog det med en tidigare utgåva av denna blogg baserat på mitt tidigare efternamn.

Jag och en grupp vänner fiskade ganska mycket i min ungdom. Med lokala fiskelegendarer som ”Gädd-Johan” Jansson och Edvin Forsling i släktträdet föll det sig nog naturligt att även jag testade vattnen. Avsaknaden av båt kombinerat med passion för kastspö blev snabbt en kostsam hobby för en genomsnittlig 13-årings budget. En tidig favorit var att placera oss under det vi kallade för ”stenbron”, som går över testeboån längs vägen mot Åbyggeby, nära Fornwij. Det var strömt vatten och osedvanligt mycket för fiskedragen att fastna i, knappast en lysande plats för fiske men vi tänkte nog att en och annan riktig gammelgädda bodde där. Medger att jag mer än en gång även badat i de ogästvänliga vattnen då jag drog fast något favoritdrag i botten. Där fanns även en man med en eka, han hette Carl-Johan och bodde nära båtplatsen. Ibland tog han med oss ut på Bysjön och ofta bjöd han på läsk medan han själv istället drack en renare vätska… Fiskade även vid ett par tillfällen med ovan nämnda Edvin i Östersjön (utanför Stenbäcken) och även vid hans stuga vid Norrtjärnen (i Vittersjöområdet). Då fick de där nymodiga kastspöna stanna hemma, här drog man istället upp småglin med en typ av bottenhåv vilka man därefter fäste levande på kroken och metade med. Det är säkert inte tillåtet att göra så idag, men hujedamej så effektivt det var. Det gav en inblick i hur en generation som behövt fånga fisk för att få mat på bordet arbetade. Det sägs att ”Gädd-Johan” ska ha haft så stora småfiskar på sin krok att flötet ständigt var under ytan – är det så man får upp de där 15+ kilos gäddorna jag hört talas om? En annan rolig iakttagelse vid besöken på Östersjön var att man använde landmärken för att ta sig till sina hemliga så kallade syren, där man lagt i diverse busk för att fiskarna ska trivas. Dessa märks ofta ut på ytan, men så gjorde alltså inte Edvin – som ville ha sin plats för sig själv.

Bland de vanliga ”lortfiskarna” i våra insjöar är det nog bara ett fåtal som undkommit mig. Abborre, gädda, mört, braxen, löja, lake lyckades jag på ett eller annat vis fånga. Jag hade hört talas om en fisk som hette ruda, som jag aldrig sett. Min pappa säger sig ha haft en ruda i bäcken som rann över hans familjs tomt som barn. Det var en liten bäck med en liten fördämning som på den tiden förmodligen var förorenad av bland annat mänskliga fekalier, jag minns fortfarande doften… Hursomhelst, däri levde en ruda pappa tagit dit länge och väl även om den ska ha sett ganska vissen ut innan den en dag var försvunnen. Rudan beskrevs redan 1758 av Carl von Linné och är en livskraftig krabat. Namnet sägs komma från fornsvenskans rudha som är nära besläktat med ordet röd – vilket är färgen på fiskens fenor. Rudan har en otrolig överlevnadsförmåga kan övervintra i bottenfrusna gölar genom att under vintern gå i dvala i i slam som inte fryst, helt utan tillgång till syre. Min period som fiskare var kort men ganska intensiv, det där minnet av rudan hängde dock kvar länge. Som vuxen berättade jag för en god vän, och idag även min kollega Mattias Färnstrand, om den här fisken och dess förmågor. Beslut togs att vi skulle se en med egna ögon, jag gissar att detta var kring år 2005. Jag organiserade morbror Göran Rosén som tog med oss ut på en myr nära Norsnäs, så liten att den inte ens är utmärkt på en webbkarta. Med hjälp av en håv och ett par försök bar fisket snart frukt – en ruda på säkert tre centimeter placerades i en hink för världen att skåda. Jag har rudan! Vi fick med oss ett gäng sådana glin och bestämde oss för att omplacera dem till den konstjorda sjön i Gammelfäbodarna. Tyvärr fick de inte leva där och kanske lyckas fortplanta sig utan blev istället kort sagt en exotisk måltid för redan befintliga abborrar. Aj.

Rudan återfinns även i Hamrångebygdens sköld och är namnet på en förening som startades under förra året i Hamrångebygden. Bland annat ligger man bakom restaureringen av den så kallade Kyrkstigen och just nu har man en fotoutställning om brandväsendet vid Träffpunkten i Bergby, denna kan du läsa mera om i detta nummer av tidningen. Kuxabladet har även delgivits en hel del information om framtida projekt som vi inte går ut med här, men ser fram emot att följa och delge er läsare framöver. Det är minst sagt inspirerande att ges möjlighet att med nya grepp kunna lära sig mer om sin lokalhistoria. Är du intresserad av Rudan och deras projekt föreslår vi att du kontaktar dem redan idag för att kunna delta i verksamheten.



Left4dead bidrar med oväntat barntips

Spel Posted on tis, januari 08, 2019 20:48:51

Min yngste son Ianpian, snart 2 år, är ständigt sugen på att ta sig ner för den livsfarliga källartrappan för att hänga lite på nedre planet av huset. Får han inte som han vill skakar han barngrinden, varpå vi stänger och låser dörren. Då ligger han vanligtvis och skriker sig röd i många minuter tills endera part ger med sig.

Idag var en dag då han fick lov att komma ner en sväng i samband med storebrors stora nöd (ett toalettbesök). Normalt är det samma visa när man ska upp igen och man brukar komma upp med ett gråtande skrikande bylte i famnen.

Ikväll kom jag dock att tänka på ett vid det här laget klassiskt spel – nämligen Left4dead. Zombieshooter för upp till fyra spelare som jag många gånger kört mer Honk, Hellan och Claws. Grejen med det, som säkert varken var unikt eller ens då nyskapande, är att det leder spelarna med hjälp av ljuset. Det är som sådant ett väldigt linjärt spel men det känns öppet då man ständigt tror sig kunna ta andra vägar än den man faktiskt valde. Det var första gången det påtalades för mig och jag tycker det är briljant bandesign som man ser i de flesta spel idag.

Kanske tror man att gruppen fritt kan välja väg här, men ni kommer gå in i den där puben för att ta er vidare.

Vart det kom ifrån i stunden vet jag inte, men lyset på toaletten släcktes och sen tänkte jag på det här och släckte taklampan. Enda ljuset är nu ovanför trappan, Ianpian tog min hand (och jag kanske behöver förtydliga att det inte var i skräck eller så) och vi gick snällt och lydigt upp tillsammans.

Left4dead fortsätter alltså leverera även år 2019.



FM 2012, en ny karriär

Spel Posted on tor, januari 03, 2019 21:49:56

Sedan några månader tillbaka har jag spelat mycket Football manager 2012 igen. Den ultimata versionen av ett riktigt gammalt favoritspel. Min nya coachprofil heter Matt Bonner, efter en kanadensisk NBA spelare. Med sitt tyskklingande efternamn var det logiskt att han började sin coaching karriär i tyskland och jag valde ett lag i högstadivisionen som inte var direkt bra, men heller inte usla – Hoffenheim.
Första säsongen är som vanligt trög och den absolut svåraste, man har inte en enda spelare man egentligen vill ha och en plågsam ombyggnad väntar. Väl där flyter det istället oftast på rätt enkelt, jag är framme vid år 2021 och har vunnit ligan fyra gånger irad på väg mot en förmodad femte titel. Kan även tillskriva mig femfaldig tysk cupmästare, även om det inte är en obruten svit.

Nästa mål är sålunda europa cuperna. Som bästa lag i tyskland spelar man automatiskt i den svåraste – Champions league. Jag har två år i följd nått semifinalen vilket verkligen höjt min status som klubb. Denna säsong är jag där igen, men resan var osannolik och jag har inte på något vis fuskat genom att spela om matcher. Redan första omgången efter gruppspelet blev en mardrömslottning mot Manchester City, med bland andra Cristiano Ronaldo. Men de avfärdades efter en tuff 2-3 bortaseger för mina grabbar följt av en utskåpning i Tyskland med 4-0 och sammanlagt 6-2. Wow! Men då var mitt lag vid full vigör, därefter lottades jag mot ytterligare ett oljemiljadärslag i form av Chelsea. Därtill hade jag två skador på mittbackar, varav den ene är ordinarie och en av mina bästa spelare. En välväxt defensiv mittfältare som hade lite kunskap om positionen fick inta backlinjen borta mot ett lag i absolut världsklass. Lyckades vinna med 2-1 borta trots endast 36% bollinnehav.
Hoffenheim har en intressant laguppsättning, tre fantastiska forwards som skulle platsa i vilket lag som helst delar tiden på två platser. Den ene är i år en inlånad junior från Milan som blivit min överlägset bästa målskytt i år då de två andra turats om med skador – men de kommer när säsongen alla att ha varit klubbens bästa målskytt med uppemot 30+ mål på en säsong vilket är fantastiskt.

Mittfältet är utformat som en diamant, speldirigenten och lagets bästa spelare är offensiv mittfältare. Det defensiva ankaret är den i laget som har bästa rykte och högst värderade spelaren, som jag dock inte får ut fullt potential av mycket på grund av att mannen i fronten behöver mycket boll. Det är svårt att stå emot bud på bortåt 400 miljoner, men så länge han trivs lär han bli kvar. Han kan även till fullo spela central mittfältare och jag lyfter fram honom dit då skador på de två centrala mittfältarna uppstår. Dessa är ganska anonyma, en löpstark lagkapten som är bra på straffar och hörnor spelar jämte en dribbler med bra långskott och även han bra på fasta situationer.
Med siffror där 20 är max är det svårt att klaga på min defensive mittfältare som ständigt är hett uppvaktad av mer namnkunniga klubbar.

Det är i backlinjen det är svårt, spelar en rak fyra och har haft riktigt svårt att locka in bra ytterbackar. Mitt mittbackspar är fantastiskt, stora starka positionssäkra som alltid är framme på hörnor och utgör offensiva hot.
På högerbacken har jag fram till ifjol faktiskt kört med en spelare som var i klubben från början, Andreas Beck, en tysk landslagsman. Hans siffror får inte direkt någon att tappa hakan, men matchbetygen har ständigt varit solida. Jag höll på fasa ut honom några säsonger då han delade tiden med en fransk talang som lämnade mig som Bosman fall till Arsenal. Beck är nu 34 år och blir ofta frånsprungen i försvaret. Jag har tre till högerbackar på i klubben, den ene är en fransk ungdomsspelare som inte levererat och den andre en mexikansk landslagsman som inte heller vuxit i skorna riktigt, även om han är mitt förstaval i år.
Den sista köpte jag mitt i säsongen och han, Micah Richards, är också nästan pensionsmässig vid 32 års ålder, klart bäst – men han hade redan spelat i Championsleague i år för Manchester City så han får inte spela i europa för mig förrän nästa säsong – om jag ens behåller honom. Han behövs dock för att avlasta i ligan (och kanske orsakade värvningen lite kaos i Manchester då jag plockade in honom ett par veckor innan klubbarna möttes). Tre av dessa fyra högerbackar kan också hjälpigt spela vänsterback – de får turas om att fylla i för min ordinarie på positionen som ständigt brottas med sina svaga fysik. Han är inte gammal men har inte bra återhämtning eller ork i matcherna, han är dock en väldigt bra offensiv ytterback och lagets bästa en mot en spelare.

Den bäste anses knappt godkänd i lagrapporten – och han är inte tillgänglig i europacupspel. Det är exakt samma situation på vänsterbacken fast det är ingen av reservernas fasta position vilket brukar påverka insatsen.

Målvaktspositionen är väl täckt, har länge haft schweiz landslagsmålis Yann Sommer på positionen men i år har jag värvat en yngre Spanjor som är 6-7 år yngre men redan har bättre siffror – jag behövde förändra något efter att inte laget blivit bättre på andra positioner än ifjol.

Det är inte så att det inte finns bättre ytterbackar än de halvdana spelare jag har där, men de är inte intresserade av att spela i tyskland. Det är ett problem du inte har när du leder lag från England eller Italien som jag gjorde i min tidigare karriär. Jag gillar dock utmaningen och har verkligen i de flesta fall köpt unga spelare som utvecklats. De jag jag fyllt på med, den spanske målvakten med endast två säsonger i Sevilla som förstaval samt en stabil belgisk central mittfältare Florent Cuvelier som är reserv vilken många år spelat i engelska lägre serier utan att någonsin ha spelat i premier league, har kort efter ankomsten i klubben blivit landslagsmän för sina länder. Så jag tror att Hoffenheim är ett växande varumärke och kanske kan jag i framtiden köpa vilka spelare jag behagar. Laget har framtiden för sig då de flesta nyckelspelare är kring 25 år och i flera fall betydligt yngre – ett ekvadoriskt mittbacksunderbarn på blott 19 är min käraste ägodel.

Men – åter till handlingen! Ha ha, vilken lång bloggcomeback efter fyra månaders total tystnad!! Hoffenheim – Chelsea match två. Jag hade en match i tyska seriespelet mellan mötena då jag vilade i stort sett hela laget, eller vad ska jag säga.. De som var i speldugligt skick. Min tredje mittback var nu också skadad. Så jämte den välväxte mittfältaren hade jag ingen mittback kvar i laget, en halvkass junior.. ..eller någon ur högerbackspoolen? Jag valde den mest markeringssäkre högerbacken och satte honom som mittback, alla härliga 177 cm och 71 kilo.

Den franske junioren som jag frusit ut ur min djupa högerbacksrotation fick trots det förtroendet på positionen över veteranen Beck, som såg ut som en kona i försvaret i första matchen.
En av de centrala mittfältarna var avstängd och ersattes av hårt arbetande Cuvelier, som inte bjuder på mycket annat.

Det var inte direkt med gott självförtroende vi tog avsparken men satsade offensivt för att undvika spel nära min bräckliga försvarslinje. Den ende ordinarie spelaren i fyrbackslinjen, min offensive vänsterback, drog på sig ett rött kort redan i 32:a minuten. In med Beck, konan ni vet, och ut med Cuvelier – ett smalt mittfält men bibehållen stjärnforwardsduo, jag tänker mig att det är bättre att ha de bästa möjliga spelarna på planen och slå de långa passningarna. Överlevde till halvtid och i första situationen i andra halvlek får jag straff, som sitter! Chelsea behöver fortfarande två mål för att ens nå övertid. 1-1 målet kom i 64:e minuten. Jag körde vidare med kontringsmetoder, men nu drog min franske matchotränade högerback på sig sitt andra gula kort och blev utvisad i 77:e minuten. Dags för mittfältsdirigenten att bli högerback och vi bildade köttmur, bara passningar till fötter och hålla i bollen. Tänkte att om de gör ett mål till är jag rökt, nio man av ett redan sargat manskap mot ett världslag lär inte klara 30 minuter övertid. Lyckligtvis höll laget emot och blev inte utspelade i någon statistisk kolumn, utom röda kort då.


Där är vi nu, i semin väntar portugisiska SLB som jag åkte ut mot i champions league kvalet 2013, efter 2-2 och straffar samt även 2017 efter 3-0 hemma då jag totalt sabbade returen genom att vila nyckelspelare och förlorade med hela 5-1 i tron om att det var klart. Man blir ju avstängd efter två gula kort och jag ville inte riskera det inför nästa runda. Hur det går i år återstår att se, men det ser ut att vara ett lag med en kanonmålis och stark defensiv mot mitt lag.. ..som ju kommer vara bättre än i förra omgången och definitivt mycket starkare än för tre säsonger sedan då vi senast sågs.



« FöregåendeNästa »