För några år sedan införskaffade jag Metroid Prime Trilogy till Wii. Tre långa 3D äventyr baserade på klassikern Metroid som kom till Nintendo på 80-talet. Jag har alltid viljat gilla Metroid, men alltid lutat åt att gilla Castlevania serien istället.

Pengar i sjön eller ett oupptäckt mästerverk?

Castlevania har i senare tappning, läs 1995 och framåt, lånat Metroids koncept fast det ligger i en miljö med vampyrer och mytologiska varelser istället för i en okänd yttre rymd. Bägge serierna bygger på fri utforskning så man kan gå vart man vill i en icke linjär värld. Spelet hindrar dig från att nå vissa platser genom att tvinga dig att hitta en viss typ av föremål innan du kan passera ett hinder. Frihet, men en kontrollerad sådan. Exemeplvis kan du i Metroid efter ett tag hitta ett föremål som gör att du kan förvandlas till en boll och rulla in i små trånga gångar som i början är omöjliga att ta sig igenom.

När jag skaffade spelet så spelade jag ett tag. Det var sådär småkul. Men av någon anledning så är min navigationsförmåga lika med noll i en 3D värld så kartan får jag kolla på efter varje nedskjuten rymdvarelse. Kontrollproblemen i kombination med att jag inte visste vad jag skulle göra gjorde att jag snabbt gav upp. 18% in i spelet lade jag det på hyllan – ända fram till förra helgen, cirka 2 år senare.

Samus känner sig inte klar, ej heller jag. Men vi behöver hjälp utifrån; A New Hope!

Tids nog börjar jag alltid tycka det är synd att jag köpt ett spel som kändes ganska bra men som jag av andra skäl inte orkat spela. Men ångesten av att vara vilse i det stora rymduniversumet satt kvar i ryggmärgen. Jag orkade helt enkelt inte starta det igen. Jag behövde hjälp. Grävde fram en walkthrough (en hur man klarar spelet guide) och ropade på min fru. ”Kan du inte snälla läsa kartan till mig medan jag spelar det här spelet” Hon accepterade erbjudandet och spelet tog en efterlängtad svängom i Wii:ets DVD läsare.

Det går så mycket lättare när man vet vad man ska göra. Detta kan vissa spelare tycka är dålig stil, men hör mig.. Jag skulle aldrig spelat spelet frivilligt igen utan att veta var jag skulle gå. Efter att ha haft två sittningar med navigatör så kan man lugnt säga att det går bättre. Man behöver ju inte kartläsaren exakt hela tiden, så Johanna kan ju sitta och dösurfa annat under tiden jag pepprar rymdvarelserna fulla med bly. Vi får se om vår deal håller, jag hoppas det – för annars kan Prime trilogin räkna med att samla damm igen inom kort.

p.s Jag måste även nämna att jag blir åksjuk av det. Vet inte vad det är, men jag tror synfältet är litet och grafiken väldigt snabb. Både jag och navigatören har känt vibbarna. Jag vill ju inte vara Kenneth Svedlund.. ..men jag blir åksjuk och det är sanningen.