Blog Image

e x a k t  kaos

Johan Beijer om den här bloggen:

"Dumsmarta texter om trivala ovanligheter skrivna i en nygammal stil."

Usmanovs gambit

Spel Posted on lör, januari 09, 2021 15:39:57

Det har blivit en del schack igen sedan jul då kag körde lite matcher mot kamrater. Fast nu på chess.com mot världen. Mycket bra app, man kan få lite gratis analys dagligen och träna på att lösa problem snabbt. Jag gillar 5min vars blixtmatcher bäst.

inte ofta det händer. Men igår spelade jag en match som stack ut. Detta är inte twitch direkt. Men en mäkta fin schackmatch. Jag bytte av pjäser på snygga sätt och kolla min positionering vid drag 26. Ställningen är lika – men det är typ över redan där.
Grädden på moset är att jag hade 2 av 5 minuter kvar i detta blixtparti då jag mattade.
Tror det går att klicka sig igenom om ni har appen, annars är det dags att skaffa nu!

[Site ”Chess.com iPhone”]
[Date ”01/09/2021 12:53fm”]
[FEN rnbqkbnr/pppppppp/8/8/8/8/PPPPPPPP/RNBQKBNR w KQkq – 0 1]
[White ”usmabot”]
[Black ”Mebs1973”]
[Result ”usmabot vinner på schackmatt”]
[WhiteElo ”1041”]
[BlackElo ”1027”]

1.d4 {5:00} d5 {4:59} 2.c4 {4:59} dxc4 {4:58} 3.e4 {4:56} e5 {4:52} 4.d5 {4:54} Bc5 {4:47} 5.Bxc4 {4:49} Nf6 {4:45} 6.Nc3 {4:47} Bg4 {4:42} 7.Nf3 {4:41} Bd4 {4:31} 8.h3 {4:29} Bxc3+ {4:27} 9.bxc3 {4:25} Bh5 {4:14} 10.O-O {4:22} Nxe4 {4:08} 11.Qc2 {4:02} Nd6 {3:45} 12.Nxe5 {3:52} Nxc4 {3:37} 13.Nxc4 {3:46} Qxd5 {3:35} 14.Re1+ {3:41} Kf8 {3:22} 15.Ne5 {3:32} Nd7 {3:14} 16.Ba3+ {3:28} c5 {3:07} 17.Nxd7+ {3:23} Qxd7 {3:04} 18.Bxc5+ {3:21} Kg8 {2:57} 19.Re7 {3:12} Qc6 {2:45} 20.Qf5 {2:57} Bg6 {2:37} 21.Qe5 {2:45} f6 {2:28} 22.Qc7 {2:38} Qxc7 {2:03} 23.Rxc7 {2:35} b6 {1:58} 24.Bd6 {2:31} h6 {1:55} 25.Re1 {2:29} Kh7 {1:53} 26.Ree7 {2:27} Rhg8 {1:40} 27.g4 {2:24} h5 {1:37} 28.f4 {2:20} hxg4 {1:35} 29.hxg4 {2:19} Kh6 {1:33} 30.f5 {2:12} Be8 {1:13} 31.Bf4+ {2:07} g5 {1:09} 32.Rh7# {1:59} {usmabot vinner på schackmatt}

Mina positioner är så dina att man blir gråtmild. Svart har knappt kommit ur blocken trots att det var svart som till stor del drev tempot fram hit.


00-talets bästa spel: del 6, 2005

Avdammat, Spel Posted on tis, september 22, 2020 22:36:56

Vi summerar ett decennium! Det har hänt en hel del grejer. Vi fortsätter ta det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det sjätte året

Johans val

2005 års sommarledighet var till en början ganska spontan och fri. Sen kom ett spel i posten som förändrade alla mina och min flickväns rutiner. Jag hade haft henne i åtanke då jag beställde spelet då jag tänkte att vi båda nog skulle kunna få ut något av det. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag då föreställa mig hur spelet skulle få oss att kriga om tiden framför tv-spelet eller hur min dygnsrytm helt skulle ställas på ända.

Animal Crossing, Nintendo, 2004

Från dag ett i spelet fann jag skatter, min karaktär fick i sin brevlåda ett fullt fungerande Ballon Fight som var identiskt med gamla NES versionen. Första dagarna visste man inte så mycket om att hitta pengar, man sålde lite äpplen och snäckskal. Detta behövdes för att få ett hus och bygga ut detsamma. Men då jag fick tag på ett fiskespö väcktes snabbt behovet att spela på konstiga timmar av dygnet. Spelet gick nämligen på riktig tid, så om klockan var 18 hos mig så var den 18 i spelet. Jag hade inte en tanke på att ställa om klockan i Gamecuben för att dygnet skulle bli natt utan istället så passade jag på att spela en snutt oavsett hur sent jag kom hem eller hur tidigt jag tvingade mig själv att gå upp.

”Ye can’t go wrong, With me cucumber song. Cucumbers, Cucumbers, They make me strong”

Idag är det helt obegripligt hur både jag och tjejen orkade ta oss upp varje morgon klockan 06 för att i 5 minuter delta i Animal Crossings morgongymnastik. Det som gör det ännu mer ogreppbart är att man var tvungen att göra detta 14 gånger för att få belöningen. Inte sedan jag var 8 år gammal och hade hyrt ett NES från videohallen hade jag klivit upp så tidigt bara för att spela tv-spel.
En extra krydda var den lilla extra ön som kunde nås genom Game-Boy Advance. Hade en Game-Boy player på Gamecube så en gång om dagen tog man den lilla sjöturen med sköldpaddan som alltid hade en ny sång (med exakt samma melodi) att bjuda på. På ön fanns exotiska frukter du kunde plantera inne i byn och det betalades tonvis med pengar för frukt som du i din tur hade med dig dit.

Animal Crossings uppföljare har köpts in men knappt spelats. Spelet var där och då, och det var helt fantastiskt.
Men jag är glad att vara fri.

Runner-up: Mario Power Tennis (GBA) Att efter ett underhållande ”rollspelstennisspel” få vara med på turneringen i svampriket var magiskt. Och Peach svårslagen.
2nd Runner-up: Kuri Kuri Kururin (GBA) Startade spelet, spelade varje ledig minut och sekund tills jag var klar. Motivatorn var den stora frustration som uppstod varje gång ens lilla pinne krockade.

GEMENSAMMA VALET

Nej. Slå, nu! Upp,upp,upp, svinga! Ner. Slå! Spring, spring! Och aporna tar tag i mig, svingar mig vidare när jag klappar i takt med musiken och svingar mig framåt, framåt, framåt. Bananerna rasar in och slutligen står jag där. Hur ska det här gå? Men jag svingar slag, på slag, på slag och träffar och duckar. Och det fungerar.
Det fungerar att kontrollera ett av världens bästa plattformspel genom tiderna med bongotrummor.
Bongotrummor!? Nintendo Tokyo, you´ve got to love them!

Donkey Kong jungle beat, Nintendo, 2005

Jag var hos Bohman. Han är min tv-spelsguru. Han har koll och han har konsoler, och spel. Och han gör sig tid att spela. Han visade mig Shadow of the colossous och jag både gillade och ogillade det, men gav det aldrig den tid det förtjänade. Att jag inte ägde en ps2 gjorde väl sitt till. Men ett annat spel fick jag testa. Och det ni fick läsa ovan var nog som ett direkt utdrag hur en spelsession kunde låta. Galet, kaos, flyt, humor, glädje och perfekt spelkontroll i ett par bongotrummor i robust plast. Hur funkar det tänker ni som aldrig provat:

Gå åt höger – slå på högertrumman. Gå vänster – vänstertrumman. Hoppa – båda trummorna och slå eller greppa tag – klappa så hör den lilla micken det. Du börjar gärna lite smått, men snart preciserar du dina slag då det ska gå fort, eller lever ut dina frustrationer när du med stor iver jagar kombos.
Spring, hoppa – ta i lianen, hoppa på fienderna, håll dig i luften, combomätaren visar på 4 och du ser hur bananerna väller in, men nej! Du tar i marken och mätaren går i botten. Perfektionisten börjar om.

Det är naturligt. I en racingsimulator köper du en ratt för att styra bilen, det bidrar till mer känsla och realism. I Donkey Kongs värld köper du.. ..Bongos! Det kanske inte låter som den mest logiska metoden att kontrollera en apa, men det bidrar till en sanslös spelglädje. Faktiskt, så känns Bongos till detta spel viktigare än en ratt någonsin kommer att göra till ett bilspel. Kontrollen är allt och Donkey Kong är tillbaka i samma toppform som då vi först fick besöka honom i Donkey Kong Country, om inte ännu roligare!

Henriks val

Gamecube fick en exklusiv titel, ett tag. Men först kom en trailer som visade en man gåendes i en sal med fönster och draperier, draperier som svepte Denna trailer måste ha kommit några år innan spelet kom ut. Och när det kom var det något helt annat. Där var höst och löv över backen. Det var en spansk by med ogästvänliga bybor . Och när de trängt in dig i ett hörn och du sköt deras huvuden var där tentakler. Och det var bara början…

Resident Evil 4, Capcom, 2005

… till fortsättningen. Resident Evil 4 är min andra upplevelse med serien. Min första utspelade sig flera år innan och gick till på följande vis: ”Här ta kontrollen” sa Pupp. Jag greppade playstation-dosan och tittade lite fundersamt på honom. ”Nu då?” frågade jag tveksamt, rädd att någon zombie, som vi nyss sett, skulle dyka upp. Han nickade med en försäkrande min och jag tog några steg framåt. Det var en korridor. Fönster på högersidan. Och det gick bra, jag blev modigare tog ytterligare ett steg. Hunden flög in genom fönstret och jag slängde kontrollen skrekskrattade samtidigt som jag förtvivlat hämtade mig efter chocken. Skräcken dödade mig mer än hunden och snart stod meddelandet klart ”You are dead”. Detta var då första delen i serien och den enda scen jag spelade i det spelet.
Men fyran var något helt annat och det passade mig . Fyran var ett enda långt godståg av action och händelser som rykande for fram från det ena momentet och minnesvärda scenen efter den andra. Med ett vapensystem som gav dig möjlighet till att hitta din spelstil och skatter som du kunde sätta ihop för att höja deras värde. En story som drog in dig och monster som ville att du skulle fly. Miljö på miljö som fick en att fundera på hur mycket det kunde finnas kvar och hur mycket som fick plats på den lilla skivan.
Detta spel var den största anledningen (och är fortfarande) att äga en Gamecube. Detta spel är ett av 00-talets bästa spel. Detta spel omöjliggjorde en uppföljare som inte skulle bli jämfört och följas av orden ”det är inte som Resident evil 4”.

Bohman anser:
Visst var det vackert, stämningsfullt och massivt, men det var det geniala vapenuppgraderingssystemet och samlandet av guld och skatter som höll mig vaken de där extra nattetimmarna.

Runner-up: sid meier’s Civilization IV. Ett underbart spel!
Second Runner-up: Prince of Persia: Sands of time 



Alexey Usmanov 2.0

Spel, Visuellt Posted on mån, september 21, 2020 13:25:48
En fotorealistisk simulerad bild av en människa.

Här är en bild på en icke verklig människa som sägs vara genenerad i Nvidias GAN 2.0, en fotorealistisk tjänst för generering av (bland annat) random människoansikten. Jag skärmklippte denna i demot (se det här). Bilden föreställer i mitt huvud Alexey Usmanov, Kurgans stolthet och före detta fotbollsproffs.
Ursprungligen framgenererades hans siffror av en random databas i championship manager 3 från 1999. Cirkeln är sluten på något vis, då hans foto också är framtaget av en simulering. Nu coachar Usmanov Ural i Ryska högstaserien i Football Manager 2020 som jag provar på.

”Usmanov” har under väldigt många år varit mitt goto alias på nätet i spelsammanhang. Lite mer bakgrund till detta val finns i den tidigare bloggposten nedan.



00-talets bästa spel: del 5, 2004

Avdammat, Spel Posted on tor, september 03, 2020 22:55:06

Almanackan visar 2004
Vi summerar inte bara året utan även ett helt decennium! Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi fortsätter ta det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det femte året…

GEMENSAMMA VALET
Fightingspel har alltid varit det ultimata sättet att fördriva några minuter som snabbt blir timmar. Vafan är klockan redan tolv! Blir en vanlig kommentar och den fälldes några gånger under våra sommarveckor 2004.
Det finns säkert många sätt att fördela spelstilen i ett fightingspel. Vi körde vinnaren spelar, förloraren skickar dosan till nästa i tur. Ett system som alltid fungerar och som ger en ökad revanschlusta bland alla inblandade. Oftast var vi fem stycken, ibland sex, om kontrollerna och äran att spöa skiten ur den som satt på tronen med sitt hånleende.
Spelet som först definierade vinnaren-står-konceptet var DOA till Playstation 2, vi noterade små bakelser och cupcakes för den som lyckades klara några motståndare på raken. Cupcakes i alla ära men det spel som för alltid kommer stå som fightingspelet no:1 i våra kretsar är:

Soul Calibur 2, Namco, 2003

Soul Calibur 2 hade ett tidigare oöverträffat djup, bokstavligt talat. Från att bara vara ett sidestep inåt eller utåt ur skärmen som i andra fighting spel så kunde man nu cirkla sin motståndare fritt och utnyttja svepande attacker som tvingade försvararen att göra mer än att bara hålla in block-knappen.

Under spelkvällarna utvecklades spelet från att låta oss glatt upptäcka nya moves med tonvis av olika karaktärer. Hamra knappar, ha roligt och skoja till det med Voldo eller Link. Därefter började alla fokusera på en karaktär och lära sig allt med denna. Då detta nya fokus började sätta sig så vann aldrig button-mashing spelarna matcher längre. Framgångar kom och gick i vågor och i slutändan var det katten på råttan, råttan på repet typ av matcher igen – fast nu baserat på skicklighet snarare än knapphamrande.

Gästspelet av Link var ett uppskattat inslag, rent komiskt åtminstone. Säkert 50% av nytillkomna spelare valde Link först och kastade lite bomber, sköt lite båge och fick stryk. Men gästspel är ett bra inslag och man kan lugnt säga att Link var ett mer passande val än exempelvis seriens senare val av Darth Vader och Yoda.

Johans val

”Control, control, you must learn control!” sade Yoda till Luke då han försökte lära honom the force. Kontrollbrist och frustration mötte mig mig under de första matcherna i ett spel som skulle komma att skänka mig tonvis med timmar av spelglädje. I vrede tvingades jag uppsöka en tutorial i menyn som skulle lära mig alla manövrar som var nödvändiga och en hel del till. Hur man går upp för en trappa, hur man letar efter vapen i dolda utrymmen, hur man fäller upp ett campingbord, hur man klättrar i en stege, hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man levererar en slagkombination, hur man kastar en människokropp över sitt eget huvud, hur man stryper någon med en käpp, hur man… Det här tar aldrig slut! Årets spel:

Day of Reckoning, THQ, 2004

När kontrollen efter många timmars träning satt i ryggmärgen så presenterade sig ett otroligt bra spel på allvar. Med din egendesignade karaktär fick du ett showbrottningskontrakt i WWE – Amerikansk Wrestlings största förbund. Som barn hade jag varit otroligt inne i wrestling och designade sålunda min egen karaktär till att efterlikna min barndomsidol Mr.Perfect. Till min stora glädje fann jag att många av hans signaturkast fanns att välja bland de hundratals moves spelet erbjöd. Efter att ha klarat enspelarkampanjen så gick jag tillbaka och skapade massvis med nya karaktärer baserade på andra kändisar såsom Darth Vader, Pupp (jag), mina kompisar, Spindelmannen mfl. Det var minst sagt fantastiskt mycket att göra i leklådan.

Sedan kom matchandet med kompisar. Alla var sig själv, vilket ledde till att det kändes extra bra att vinna och extra hårt att förlora. Medan jag och Claws försökte skapa oss själv så sanningsenligt som möjligt, grepp- och slagvis talat så gjorde den tredje som blev Day of Reckoning biten helt tvärtom. Jag skrek i vrede varenda gång Hellan hissade upp min karaktär på raka armar och kastade mig i golvet. Greppet må inte ha gjort mycket skada rent fysiskt på min karaktär på skärmen men desto mer i själen. Vi hade tonvis med Fatal Fourway matcher, alltså fyra mot fyra med en vinnare. Att kunna hitta utrymme för avgörandet var svårt och oavsett om du var den dominante eller inte. Även om du verkligen försökte kasta ut folk ur ringen eller på annat sätt oskadliggöra dem så fanns det alltid en chans att någon drämde en stol i skallen på dig och stal segern från dig genom att ”pinna” den som du i tjugo minuters tid satsat på att försvaga. Ett tekniskt och underhållande fightingspel där alla kunde delta samtidigt. Maratonmatcher utan dess like blev det ofta, att vinna på mindre än tio minuter ansågs oavsett hur det avgjordes vara en ren tillfällighet. Spelet överträffas av sin efterföljare Day of Reckoning 2, men det är ju bara förfiningar- det var med ettan passionen började.

Runner-up: Star Wars: Battlefront. Nytt Grafikkort detta år medförde många speltimmar på nätet med detta spel.
2nd runner-up: Chu-chu rocket. En kamrat kom över ett begagnat Dreamcast och i samlingen hittade vi detta innovativa pusselspel.

Henriks val

Halveringstiden för ett spel är 6 månader. Efter 6-månader har spelet bevisat om det kommer fortsätta sälja eller om det blev en flopp. Efter ytterligare 6 månader är spelet glömt eller kandidat till någons årets bästa spel lista.
6 månader är också vad det tar för en dator att bli gammal. Efter ytterligare 6 månader inser man att , hade man bara hållit ut lite till så skulle man haft råd med en lite snabbare processor, lite vassare grafik etc. Men man måste köpa en ny dator någon gång. För ibland kommer det ett spel som för en spelare räcker längre än 6-månader och för ett företag verkar räcka i en evighet.

Half life 2, Valve, 2004
Himlen skulle fortfarande stå sig i vilket spel som helst.

Jag hade länge dragits med min dator från 2000, den fungerade bra och den var ruskigt snabb då den köptes så den höll ännu (och skrotades faktiskt först förra året, 2008). Men nya spel driver teknikutvecklingen framåt och spelet som alla talade om 2004 var Half life 2. Ja, det var ruskigt snyggt. Och fysiken i det var något helt nytt för ett spel. Vattnet var ofantligt realistiskt när man vadade vid strandkanter och molnen, solen som bländade och all härlig smuts och slitage som förhöjdes av härlig bump-mapping. Det var en fröjd.
Jag körde spelet på min nyinköpta Dell. Det jag minns var att jag hade snålat in på grafikkortet till något som skulle funka , men som jag skulle behöva uppgradera senare. Men när jag kollade hårdvaran så visade det sig att Dell hade satt i det bättre grafikkortet. Antagligen hade de fått slut och satt i ett tyngre grafikkort för att hinna leverera i tid eller så gjorde de bara ett misstag som gagnade mig. Jag klagade inte i alla fall.
Half life 2 var underbart att spela. Och på en helt ny dator var det ännu mer underbart. Valve för pengarna, skulle man kunna säga. Spelet höll vad det lovade också. Nästan. Tyvärr var det ingen AI i spelet, och allting var scriptat. Körde man spelet från början och hade gott minne visste man alltid vart nästa soldat skulle dyka upp eller nästa överraskning i form av en facehugger. Och spelet kändes ofantligt linjärt. Inget fel med linjära spel, men det var inte de förväntningar som Valve hade skapat som införlivades.
Men när jag rusar genom korridorer, åker svävare över stockar och stenar eller boogie på post-apokalyptiska asfaltsvägar då njuter jag. Eller när jag hittar bilbatterier för att öppna en port eller när jag möts av Alyx leende och doktorns virrighet. När jag får jobba taktiskt mot ankommande fiender genom att placera ut turrets. Då bryr jag mig inte om vad jag förväntade mig då kör jag bara! (och sen kom det fler delar!)

Runner-up: sid meier’s pirates! Karibien, skatter, fäktning och sjöslag! Skattkartor och kurtiserande! Underbart!
2nd runner-up: Tony Hawk Pro Skater 4. (Först biten med 2:an på Dreamcast) Nyfikenhet, klimax och tröttnad i ett och samma spel för skate-konceptet.



00-talets bästa spel: del 4, 2003

Avdammat, Spel Posted on tor, september 03, 2020 22:54:51

Almanackan visar 2003
Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende.Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det fjärde året…

Henriks val
Längtan var stor och tillsynes omättlig och besvikelsen enorm hos de sanna fansen när spelets design och grafik visades upp. Borta var den Link som slogs mot en ondskefull Ganondorf, i trailern som visades inför project Dolphin.
Jag tyckte om estetiken i The Legend of Zelda: Wind Waker direkt. Jag minns en filmsnutt där Link svingade sig i en lampa som hängde från taket, hur ljuset slog mot väggarna och hur allting kändes som en underbart tecknad film.

The legend of Zelda: Wind waker, Nintendo, 2003

När jag tanker tillbaka på Wind Waker ser jag bara härligt animerade sekvenser i en lång kavalkad. Ön, lillasystern, grisarna, horisonten, det blå havet, vinden… Vinden med dess vita streck och havet med sin oändlighet och varsel om äventyr. Jag minns vulkanens grottor med vibrerande värme och Links spanande ögon när han gick längs med en smal avsats vid en vägg. Den dynamiska musiken och de underbara (men trots allt för lätta) riddarna som gav underhållande och fantastiska strider.
Storyn tog vindlande vägar och varje ö bjöd på något unikt. Animationen i fienderna, i Links uttrycksfulla ögon, i rökens härliga virvlar och det korta skärpedjupet som ger världen en mjuk varm ton.

Men sen kom transportstreckan och delar av spelet märktes tydligt av Nintendos stress att göra klart det. Ett helt tempel saknas när jakten på triforcen närmar sig slutet. Och sättet att förlänga äventyret genom att låta spelaren fiska efter triforcen mot slutet är näst intill oförlåtligt och ett otroligt dåligt moment ovärdigt Nintendo.
Det är en tidlös design som Nintendo skapat i detta spel. Det är inte märkt av tidens tand som mycket annat från 2003 och det skulle lätt stå sig i hyllan idag (kanske kryddat med bara någon mer grafisk effekt och någon polygon).
För min del skattar jag detta spel högre än Twillight Princess, då det bjöd på så mycket nytt till Zelda-universumet och mig som spelare. Mycket av det jag skrivit är negativt men det vägs upp av den underbara känslan spelet ger mig när jag tänker tillbaka på det. Och sanningen att säga är detta det enda Zeldaspel som jag kan tänka mig att spela igen. Det är ett högt betyg och motiverar titeln som 2003 års bästa spel.

Runner-up: Hitman 2: silent assassin. Att klä ut sig och infiltrera eller lägga sig på avstånd och snipra. Fortfarande roligt!
2nd runner-up: Metroid Prime – ödsligt, vackert, episkt… oavslutat.

Johans val

I hembyn Ockelbo har de varje sommar en marknad. Folk säljer en massa saker man inte behöver, fast det finns såklart några DVD och Tv-spelsstånd också som man är tvungen att kolla lite i. Sommaren 2003 stod jag i ett av de sistnämnda stånden och tittade, jag hade inget av den nya generationens tv-spel utan bläddrade istället bland halvtrasiga Playstationspel. Jag köpte två spel, riktigt billigt, det ena var Kurushi som var ett intressant pusselspel och det andra har visat sig vara en tvättäkta klassiker som jag i det läget aldrig hade hört talas om tidigare.

Castlevania: Symphony of the night, Konami, 1997

Playstation må redan ha varit stendöd sedan länge men jag är glad att det inte stoppade mig från att köpa det här spelet. Detta var första Castlevania spelet jag provat sedan Simons Quest fick mig att må dåligt en gång för jättelänge sedan. Det hade bra tempo och det fanns mycket att finna i hemliga utrymmen över kartan som utvidgades i takt med att ens hjälte fick nya förmågor. Hjälten kunde förvandla sig till olika djur och hans skills förändrades på ett formulär som fanns i en meny, både av items och av levels.

Den största bomben i spelet var dock då det uppmärksammades att det första slutet egentligen inte är det riktiga slutet. Hela slottet vänds bokstavligt talat upp och ner och därefter gick svårighetsgraden från noll till (jag ska inte säga hundra) svårt med detsamma. Här mötte jag också min hitills störste motståndare i form av en minotaur som inte rymdes i bild.(Sägas bör att jag har sett jättarna i ICO 2 men inte spelat det.) Det var en tuff bosstrid som jag med nöd och näppe överlevde på första försöket och det är ju det som gäller. Pupp vs. Fet Minotar 1-0

Runner-up: Sim City 4
2nd Runner-up: Yoshis Island (GBA)

GEMENSAMMA VALET

Att förlora har alltid känts mindre illa då man spelar fyra jämfört med då det är en mot en. Det blir inte lika personligt när det är två till som är minst lika besvikna som en själv. Att Fook hade en Gamecube med fyra handkontrollshål i utan att äga ett enda bra 4-player spel var för mig obegripligt. En vacker dag fick jag nys om ett nytt spelköp som skulle förändra denna åsikt. På väg till första speltillfället mindes jag kärt den svidande hårda rivaliteten från ett gemensamt liknande favoritspel några år bakåt i tiden. I näven fick jag som en av tre lyckliga kamrater en sproijlans handkontroll. Cuben surrade – Are you ready?

Mario Kart Double Dash, Nintendo, 2003

Vi var redo, vi törstade efter ett nytt multiplayer värdigt namnet. Och det är något speciellt med att sitta fyra personer (oftast fler) i ett och samma rum, med blicken riktad mot samma teve. Många av oss hade börjat få ålderstigna datorer, Gamecuben var ny och det passade bra att köra några snabba race mellan varven — istället för att göra helhelgsprojekt av att flytta datorer med feta CRT-skärmar och strulande routrar så var det enklare att greppa gamecubekontrollen, slå på teven och köra.
Double dash var mer ett partyspel en ett regelrätt racingspel. Lotteriet det innebar att vinna gav övervägande gångerna vinsten till den bästa föraren men ändå tillräckligt med chanser för den som var mindre bra att vinna. Detta gjorde att alla kunde tänka sig vara med. Ingen hittade på någon ursäkt. Kaoset och det roliga var över hela banan och såg till att den som låg sist helt plötsligt var på första plats. Vi var ett stort kompisgäng och vi hade tiden att koppla av och ha roligt med tv-spel. Dessa förutsättningar gjorde Mario Kart Double Dash till 2003 års bästa fest!



00-talets bästa spel: Del 3 – 2002

Avdammat, Spel Posted on sön, augusti 30, 2020 21:29:44

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det tredje året…

Johans val

En kväll i Bergroths svettiga pojkrum, under senare hälften av nittiotalet, så stiftade jag bekantskap med ett märkligt spel. Ett spel i vilket det inte verkade finnas någon hejd på förekomsten av olika varelser och väsen, allt från olika mytologier till tomtar och troll. Arméerna leddes av en hjälte som du själv utvecklade åt det håll du ville. Spelet var såklart Heroes of might and magic III. År 2002 kom dess hett efterlängtade uppföljare ut och jag gav mig genast in i matchen.

Heroes of might and magic IV, 3DO, 2002

”Heroes” är spelet där du alltid har svårt att sluta. ”Bara en runda till” säger den inre rösten. Alltid finns det en glimrande skatt i sikte, en utmaning, en fiendehjälte, en stad eller en gruva att erövra. Spelet är ett omgångsbaserat taktikspel där små figurer flyttas runt på spelplanen som är indelad i rutor. Detta koncept är helt fantastiskt och jag har aldrig jag stött på en spelare som inte hittat något han/hon gillat med Heroes.

Den fjärde installationens brilljans och stora brist är förenade i samma nya idé. Till skillnad från alla andra installationer i serien så är din hjälte placerad mitt i striden, som en ensam enhet (tidigare och senare är man mer en iaktagande general). En mycket mäktig enhet är din hjälte såklart, problemet är bara att om du blir av med hjälten så blir alla dina trupper också av med alla sina attributfördelar som hjälten bistår med. Detta ledde i multiplayer till att striderna nästan uteslutande gick ut på att döda den andres hjälte. Flest potions of resurrection vinner! En annan aspekt med hjälteutvecklandet som inte förekommit varken tidigare eller senare var de fiffiga kombinationer av färdigheter som kunde utforskas, om du exempelvis lärde hjälten både life och death magic så blev han en ”Dark Priest” vilket gav en unik form av attributfördelar. Detta gjorde det otroligt motiverande att ständigt skapa nya udda hjältar. Sen ska tilläggas att kartritningssystemet var lekande lätt att använda och det tog tid. Det var många gånger jag körde Heroes IV med kompisar nätterna igenom och fram emot lunch nästa dag – detta arbetslösa och trevliga sommarlov.

Runner-up: Commandos 2, taktiskt infiltrationsspel med andra världskriget tema. Extremt nära förstaplatsen för året.
2nd Runner-up: Operation Flashpoint, första installationen på min nya feta Dell Dimension 4500.Körde Bomberman uppdraget varje dag!

GEMENSAMMA VALET

Tidigt kom de, minst ett år innan spelet var i närheten av färdigt, de banbrytande snygga introfilmerna som enligt magister Olsson skapats i 3D studio max. En 3D kurs i detta program är något vi båda har genomgått och det är även den ursprungliga kärnan till vår vänskap. Nog om det, teasertrailrarna minns jag (med lite vilja) att visade bland annat en fotorealistisk kråka i extrem närbild som satt och pickade. Sen från det ökenliknande landskapet så fick man skåda en vintrig motsvarighet där en dvärg poserade med sin feta musköt. Det var så snyggt, vi fick längta lite för länge – men 2002 så kom det äntligen!

Warcraft 3, Blizzard, 2002

Warcraft III var något mycket mer än vad tvåan någonsin lyckades vara. Borta var naturresursen olja och framme var hjälten som med sina speciella förmågor gav oss en ny term: micro management. Att micra i strider blev a och o (något som jag aldrig riktigt orkade ge mig in i). Hellan lärde sig micra. Han lärde sig alla strategiska spel blixtsnabbt och visste hur många rutor ifrån guldgruvan han skulle lägga sitt town hall, för att snabbt utveckla sin armé och hjälte för att raida alla skatter och levla sin karaktär. Under tiden hade jag på min höjd gjort klart min barack och kanske börjat fundera på vart jag skulle bege mig med mina tre- fyra soldater. Hellan var så pass överlägsen oss andra att det blev vanligt med spontana pakter under våra LAN, där vi öppet deklarerade vilka som var bra och dåliga. Av någon anledning spelade Hellan själv, jag var med Marcus eller Puppen, för jag var sämst och dom var halvbra taktiker båda två. Warcraft 3 febern var faktiskt så stark där under påsken 03 (alltså några månader efter 02 men vi ger ändå 02 till spelet) att vissa grupper var småsura att vi inte spelade CS något mer ( vilket fraktioner av oss faktiskt gjorde).
Istället var det nya former av Warcraft 3 som gjorde att spelet höll extra länge. Jag minns att det var här jag första gången kom i kontakt med spelformer som Tower defence och även modden där man är ensam (super)Hjälte på ett stort slagfält och toklevlar och utvecklar sin karaktär för att hela tiden utstå nya invasioner.
Warcraft 3 var allt detta, ursnygga intro- och mellansekvenser, ett härligt universum med underbara karaktärer och ett strategispel som både strategen (Hellan) och historieberättaren (Pupp) gillar. En historieberättare är en sådan som visst deltar i strider men finner mer nöje i sin bys framväxt och sina hjältars historia, även om de dör.
Warcraft 3 var ett spel som var ursnyggt då och fortfarande håller ur en estetisk och spelfunktionsmässig synpunkt. Och någonstans kom en besvikelse när nyheten kom att Sam Raimi ska regissera World of Warcraft-filmen, och inte bara Warcraft-filmen.

Henriks val

Träd. Jag minns Jhonnys ord fortfarande. Han och hans bror pratade om ett nytt spel. Jag förstod inte – alltså jag måste förklara det här – det gick inte att ha träd, och allra minst skog i ett fps 2001. Inte i mitt huvud i alla fall. Min vision av öppna landskap sträckte sig så långt som till gräsbeklädda slätter med enstaka klippor. Träd?
Första anblicken, jag minns det såväl, Jhonny körde ett uppdrag, satt i sin jeep, hoppade ur sprang genom skogen (jag kunde fortfarande knappt tro på det här spelet) och ut, överblickandes en bas. Uppdraget gick ut på att skjuta tre spetsnassoldater som skulle komma med en helikopter. Siktet guppade då han lade sig ner och… Skjut, sa jag. Men han höll andan och koncentrerade sig och siktade lite till vänster om soldaten och han träffade. Den lilla fördröjningen från att han klämde avtryckaren till att soldaten fick kulan i sig sammanfattar hela Operation Flashpoints storhet.

Operation Flashpoint : Cold war crisis , Bohemia Interactive Studio, 2001

Det var stelt att kontrollera, jag kände varje fotsteg och när jag lade mig ner under granriset för att skydda mig från soldaternas spanande blickar så kom inte rörelserna samtidigt som mina knapptryck, det var som att soldaten hörda mina order och sedan utförde dem. Men detta är inget negativt. Detta tillför en realism och en rytm som aldrig har uppnåtts sedan dess.
Att rusa för att ta skydd från fiendens dödande kulor, gömma sig under granriset och genom kikarsiktet se hur soldaterna närmar sig, beräkna dess nästa rörelse och lägga kornet där soldaten kommer vara då kulan färdats de fyrahundra metrarna. Operation Flashpoint tillförde något nytt.

Men där fanns också dålig AI, buggar och åter buggar. Men allt detta förbisåg jag för att spelet förstärkte det som Delta Force 2 gett mig två år tidigare: frihet, egna beslut, öppna landskap med skogar och växtlighet att gömma mig, smygarelement, snipervapen med härlig fysik och realistisk känsla vad gäller avstånd. Men där fanns en mångfald av vapen, fordon – alla körbara – en stor ö med massor av olika terräng, med dygnets alla skeenden. En editor med script-funktion och möjlighet att göra egna uppdrag.
I LAN var jag kung. Jag knäckte alla med min amerikanska M21eller snodda SVD Dragunov och jag hade även en ännu hemlig taktik för att undkomma skottsalvor, som fungerade i säkert sju av tio fall: sicksacka på marken, krypandes, res dig hastigt, och göm dig bakom ett… träd.

Runner-up: Eternal Darkness, till Gamecube. Detta episka, underbara spel!
2nd Runner-up: Super Mario Sunshine till Gamecube. De rena, svarta plattformsmomenten gjorde spelet!

Ja, egentligen var Eternal Darkness, till Gamecube en stor personlig spelhändelse i min lila Gamecube, men det nådde inte riktigt fram den otroligt härliga känslan jag får när jag tänker tillbaka på Operation Flashpoint, både i uppdraget Bomberman, och i LAN.



00-talets bästa spel: Del 2 – 2001

Avdammat, Spel Posted on sön, augusti 30, 2020 21:15:31

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det andra året…

GEMENSAMMA VALET

2001 var ett hektiskt år för oss. Tid för spel var knapp, men då tillfälle bjöds så fanns det under detta året bara ett spel som gällde. Det är sanning oavsett situation: ensam mot världen om du hade uppkoppling, ensam mot bottar om du var utan lina, i nätverk med kompisar så fort tillfälle bjöds. Årets stora händelse och vårt gemensamma val för år 2001 är:

Counter-strike, Mod utvecklat av Minh ”Gooseman” Le och Jess Cliffe, senare upptagna av Valve. Utgivet: 1999

Vi hade i många år lärt oss hantera snabba fps-spel som Quake, Half-life och Doom. Skjuta polare = kul, punkt slut. Då CS först testades så kändes det helt bisarrt. Man irrade, det gick långsamt och du dog vid första kontakt med fienden, av några ynka kulor. Sen dessutom, efter att du dog alldeles för snabbt, så inser du att du kan behöva vänta två minuter(!) innan du får spela igen. Vad är detta? Inom några timmar var man dock helt fast i CS-träsket! Alla flockades i komvux datorsal för LAN. Farnbender kom långväga på Puschen, J och J köpte polisplasthjälmar och vi gjorde CS-hoppet vid fruktdisken på ICA. Detta kan också vara förklaringen att det är relativt få av andra spelminnen från 2001.

Johans val

I den gigantiska skuggan av Counter-strike, då jag hade kramp i händerna av bot-kriget, så följde jag min vana trogen en mina favoritspelseriers nya inslag. Monkey Island IV nådde min dator och gladde mig under någon vecka i vintermörket.

Escape from Monkey Island, Lucas Arts, november 2000

Många klagar på det här spelet och jag kan till viss del förstå kritiken. Den grafiskt överlägsna föregångaren hade ju allt, inklusive pusselrepetition från tidigare icke bortglömda spel. 3D spelmekaniken må ha haltat lite men det var rätt najs att kunna ha tangentbordet i knäet och spela i en avslappnad ställning. Det funkade bra och är ett kärt minne i min minnesbank.

Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet)
2nd Runner-up: Tetris (Ericsson T-20)

Henriks val

Jag kommer inte ihåg så mycket av spelklimatet från 2001, visst det spelades en hel del Counter Strike på komvux nätverk i Ockelbo. Och visst hade polaren Kenneth Tobal no.1 till Playstation. Visst köpte Pupp det helt underbara Speed Freaks till Playstation och via multitap satt fyra stycken och gned banor. Men spelet som gjorde det året var något helt annat.

Vi spelade in en kortfilm den sommaren, eller Sveriges första Novellfilm. Det var en stor produktion för ett gäng grabbar mellan 19 – 25 år. Med en budget på 250 000 kr och massa slit. En otrolig sommar. Och vad gjorde alla när de hade lite tid över mellan tagningar och scenbyggen? De spelade Tetris på de Ericsson t20:or som några av oss ägde. Pupp ägde highscoret och vi andra gjorde vårt bästa för att klå det.

Det var här jag hittade min sanna kärlek till Tetris och förstod dess storhet. Det här var omgångsbaserad multiplayer när den var som bäst. Det här var det ultimata spelet att ha i mobilen för en snabb spelomgång när andan föll på. 2001 mest spelade spel (under sommaren) mest avkopplande och bäst att ta fram i skuggan av solen å i skydd av knotten var:

Tetris, Ericsson T-20. Originalet utvecklat av Aleksej Pazjitnov 1984

Ericsson T20, som du höll på sidan såhär för att kunna spela Tetris.

Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet)
2nd Runner-up: Dr. Mario till min gamla NES-konsol, som jag återupptäckte när jag hade Tetris-abstinens.



00-talets bästa spel: Del 1 – 2000

Avdammat, Spel Posted on sön, augusti 30, 2020 21:01:27

Efter många om och men hittade Henrik sina texter från det insomnade forumet loading.se på en gammal dator. Jag hade turen att även ha arkiverat min egna halva, vi var ganska säkra på att dessa blogginlägg aldrig skulle återses. Nu är det dags för återpublicering av detta. Kommer även göra en 10-tals uppdatering och en 90-talare.

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det första året…

Henriks val

Delta Force 2, Nova Logic, oktober 1999

Jag trivs bäst i öppna landskap. Efter en våg av 3d-spel i tunnlar var det öppna landskapet nästa nöt att knäcka för spelutvecklare. Man gjorde det med dimma (bullfrog-dimman), platta landskap och karaktärer uppbyggda av 10 polygoner. Och man gjorde det med voxlar. Voxeltekniken kan lättast beskrivas som pixlar i en 3d-rymd. Ett hav av dessa pixlar och du kan forma ett landskap.
Delta Force 2 var ett spel med ett böljande landskap av voxlar. Som medlem i denna styrka fick du välja ett vapen, sniperbössor av olika kaliber och karaktär. Uppdrag: göra slut på knarkkarteller som höll till i baser i bergen.
I minnet hade detta spel allt: härlig grafik, frihet, smygarelement, tunga vapen, AI och uppdrag som jag verkligen gick in i. Men framförallt gick det att köra det på min AMD k6 200Mzh 16Mb RAM och ett grafikkort utan 3d-fxchip i duglig hastighet.
Jag skaffade ett, voodoo2 3d-kort för 500kr samma år, och kunde köra Half Life och Quake. Dessa spel hade specialeffekter och flyt som gudar skapat, men det är ändå Delta Force 2 och detta öppna landskap fjärran från trånga korridorer som är det starkaste minnet från år 2000.

Runner-up: Half-Life
Second Runner-up: Quake

Johans val

Championship Manager 3, Eidos Interactive, mars 1999

Redan tidigt hade jag fattat tycke för annorlunda fotbollsspel. Till min MSX avgudade jag Footballer of the year där man spelade en forward, som du bara fick kontrollera vid frilägen. Därefter blev det Player Manager (en Kick-Off spin-off) och dess tronföljare, actionfotbolls liret Sensible World of Soccer till Amiga.

Jag hade tillgång till en rutten PC. Möjligheten att testa Championship Manager 3 kunde jag i brist på annat inte stå emot. Visste att det ”bara var text” och jag var försiktigt reserverad inledningsvis. Som spelare har jag alltid haft förmågan att identifiera mig med enkel grafik och text god hjälp av min fantasi och CM3 visade sig snabbt vara något för mig. Serien var ännu inte en alltför avancerad simulering, det var en perfekt brygga från Sensible Soccer med känslan av att kunna föra en sunkig amatörklubb till Champions league seger -det handlade om att satsa framåt! Tre köttiga backar – fyra offensiva mittfältare och tre forwards i full fart framåt.

Jag kör fortfarande Football Manager (bytte från Championship samtidigt som utvecklarna) men serien får nöja sig med en placering på denna decennielista. Låt oss för enkelhetens skull säga att jag fortfarande spelar detta spel med stor passion -fast alltid med senaste utgåvan.

Runner-up: Half-Life
Second Runner-up: Spiderman (Playstation 1)

Gemensamma valet
Multitapen till Playstation var en stor grej i vårt sällskap under åren 99-00. Vissa missade ju helt grejen med Nintendo 64 och med detta tillbehör kunde grymma playstation titlar spelas mot polare. De spel som nöttes mest var NHL 2000, Poy Poy 2 och framförallt den solklare vinnaren av år 2000:s gemensamma val:

Speed Freaks, Funcom, September 1999

Detta må vara en Super Mario Kart klon, men då Playstation saknade ett bra motsvarande spel så passade detta som handen i handsken. Detta spel gav alla sin favoritkaraktär och sin egen körstil. Du kunde vara den som undvek att däcken poppade ballonger, du kunde vara driftkungen, du kunde vara pricksäker med vapnen.
Det var en utmaning att spela fram de tre bonuskaraktärerna, det krävde tre varv av perfektion där motståndaren till slut blottade nivåns väl dolda genväg. I returmatchen kunde man utnyttja denna och vinna!



Hur gick det sen då?

Spel Posted on ons, januari 15, 2020 23:40:59

Detta är en uppföljning på mitt senaste inlägg om Wolverhamptons strävan efter Premier League titeln i England. Efter en frustrerande start på fjolårssäongen lades taktiken om mitt i brinnande säsong. Bytet till en taktik jag det året inte hade personal för egentligen, forcerade min lagkapten att spela högerytter trots att han verkligen inte hade någon förkunskap. Men resultaten, de kom ändå. Säsongen var ingen besvikelse, då Wolves tog hem Championsleague och Ligacupen. Men det var Premier League som var målet.

Inför säsong 2030/31 behövde det där högerytter hålet stärkas upp. Kapten Scholtz lärde sig snabbt positionen och var förstaval, ville verkligen ha 33-åringen med efter så många lojala år när klubben stått i träda. Men en reserv köptes in av minst lika god kvalitet. Bedömde även att playmakern jag hade under fjolåret inte räckte till, där fick min andre veteran Kouadio förtroendet, efter att förra året spelat som den löpstarke bollvinnaren på centrala mitten.
Dit köpte jag in en 24-årig Mexikan vid namn Leiweke som VERKLIGEN kunde kämpa och springa, vad sägs om värden på Uthållighet 20, Snabbhet 17, Acceleration 19, Arbetskapacitet 19. Det är en sjuk oglammig roll som varken ger bra snittbetyg, mål, eller assist.

Efter den värvningen var jag redo för säsong. Men då dök det där upp, som jag tror är det som i grunden skiljde succé från fiasko. En mittback i ett starkt lag, Edgar Suazo (Honduras) i Inter Milan vantrivdes och erbjöds mig för 150 miljoner. Pengar hade jag gott om, vet att det inte betyder så mycket att spara på dem. Slog till. Mycket olikt mig, då jag redan hade tre unga men beprövade mittbackar att rotera över de två mittbackspositionerna, samt en lovande junior. Men 31-årige Suazo togs in och det var personliga favoriten Tom Aslan, 23 år, som snart fick se sig stå helt utanför laget – en back som året innan blev uttagen till årets drömelva i engelska ligan.
Vi summerar mittbacken Suazos obegripliga säsong såhär:
Matcher 56+1 inhopp, 26 (!!!) mål, 4 Assist och Snittbetyg 7.66 (av 10)
Ingen gråter för att Aslan nu vill byta klubb direkt… De övriga två i rotationen är 22 och 24 år och har framtiden för sig bakom och bredvid veteranen Suazo som är given – hans säsong avslutades med att han togs ut i Engelska drömelvan. Han blev även utnämnd i Champions League drömelvan.

Taktikbytet berodde mycket på att jag ville ge vänsteryttern Beytullah Aktürk mer ansvar och spel på hans bästa position – jag körde tidigare med tre centrala mittfältare. Och som han betalade tillbaka! Den 22-årige Holländaren utsågs till årets bästa spelare i Premier League och togs ut i drömelvan. Han blev även utnämnd i Champions League drömelvan.
Matcher 53+1 inhopp 12 mål, 17 assist, Snittbetyg 7,57

Den tredje nyckelspelaren vill jag säga var Radoslav Kozak. Jag har alltid viljat spela honom, men han har inte riktigt hållit måttet på högerbackspositionen tidigare. Men med tiden har han mognat, nu 23 år tog han tidigt platsen på permanent basis. Han har även spelats på båda de centrala mittfältspositionerna då nöden krävts. Den stora lockelsen med Kozak har alltid varit hans fantastiska förmågor på fasta situationer. Statsen Hörnor 16, Långa inkast 18, Frisparkar 19 har alltid givit honom möjligheter att vara med som inhoppare, men är glad att han nu utvecklats för att kunna spela 90 minuter.
De obegripliga 34 Assisten han skrapade ihop har jag aldrig varit nära, antagligen någonsin. Hur många av dessa som kom på fasta situationer vill jag inte spekulera i, men antagligen är samtliga 22 mål på hörnor kopplade till Suazos huvud från Kozaks högerfot. Utöver framspelningarna blev det uttagning i drömelvan och ett snittbetyg på 7,62 över 49 matcher +6 inhopp

Forwards bytte jag inga. Spanjoren Juan Moreno är vid 31 års ålder fortfarande i sin prime. Hans siffror är inte helt otroliga, men han är alltid målfarlig och nätade hela 39 gånger på 54 matcher+3 inhopp och det blev även 8 assists och snittbetyg på 7,35. Mest sken Moreno i Champions League med 15 mål på lika många matcher där han även togs ut i drömelvan och kom tvåa i skytteligan. Moreno flankerades oftast av Polacken Bialozyt som gjorde 20 mål och tio assist och även han var produktiv. Det går inte att vinna utan produktiva forwards och även de två reserverna klev fram då de fick spela och gjorde mål. Så forwards med måltorka var aldrig något Wolves behövde grubbla över.

Räckte det här nudå? Jag är stolt att säga JA! Matt Bonner utsågs till årets manager för första gången i England. Och laget förlorade inte en enda match förrän i februari, då var det redan mer eller mindre avgjort. De bra lagen slog varandra omvartannat och det fanns ingen solklart utmanare. Wolves vann ligan med sju poäng, men då spelade jag väldigt mycket med reserver vilket ledde till en del förluster. Spelarutveckling känns ju alltid prioriterat om man har råd att syssla med det, överraskande nog kunde jag det trots att målet var att vinna titeln.

Och som laget vann i år:
Vann FA Cupen
Vann VM för klubblag
Vann Supercupen
Vann Premier League
Vann Champions league
Finalist i ligacupen (sumpade finalen genom att spela reserver mot svaga Q.P.R.) Förutom den blundern en perfekt säsong!

Fick även vetskap om att tidigare klubben Hoffenheim i Tyska ligan flyttar till en ny arena döpt efter mig – Bonner Arena (jag kallas Matt Bonner i karriären, döpt efter Spurs veteran)

Nu är det lite svårt val här. Min tanke är att klara en achivement att vinna en titel i fem olika länder. Nu har jag jag vunnit i England och Tyskland, samt ett fruktlöst försök i Argentina (där min klubb för övrigt vann ligan samma år som de sparkade mig tidigt). Planen är att nu gå till Danska Superligan. Men det känns ju motigt att lämna mannarna.

Svårighetsgraden i Football Manager är alltid intressant. Jag undviker oftast att ta över storklubbar, då kraven är höga och klubbstatusen är så hög att du kan värva vem du vill redan från dag ett och du har även pengarna att göra det. Varken i Hoffenheim eller Wolves har jag kunnat köpa etablerade spelare för ekonomin och klubbstatusen inte funnits där. Och när det till slut gör det, då har du redan byggt upp ett eget lag som är i världsklass. Spelar man i länder som Argentina och Danmark är det ännu svårare, då det inte är attraktiva fotbollsländer. Jag har inte många meriter från sådana länder. Har vunnit i Slovakien, USA och Österrike i någon karriär. Även Skottland, men det är lite halvpopulär liga (Dock inte klubben Ayr United som jag då styrde över).

Blir det Pölser och smörrebröd nästa år?
Eller lunkar jag på med vinnargänget?

En sak är säker. Min myrfarm som är Football Manager 2012 fortsätter leverera. Ingen av spelarna ovan finns på riktigt, de är rena simulationer. Mitt fotbollsintresse är i verkligen livet verkligen inte högt, kollar knappt på VM ens. Så det är fantastiskt att det är så spännande med det här spelet fortfarande, efter alla år – efter alla versioner.




En fruktlös jakt, fylld av troféer

Spel Posted on fre, december 20, 2019 00:36:03

Senast jag skrev i min blogg, ursäkta att det blir så långt mellan gångerna, berättade jag om min karriär i Football manager 2012. Den har fortsatt ett par tre säsonger sedan dess, jag har fortsatt inte varit nära att vinna.

Men i cuperna firar jag stora framgångar. Det har blivit fyra raka segrar i ligacupen, det är rekord! Och sen lyckades jag vinna Euro cupen, vilket var roligt då det är en turnering man sällan får deltaga i (är du bra i ligan blir det direktkval till Champions League istället). Efter att ha vunnit den kvalade jag den vägen in i fotbolls europas prestigeturnering nummer ett. Kul att få vara med, och förhoppningsvis nå slutspel.

Efter en frustrerande säsong i premier League där jag både vacklade i mina taktiska val och kring vilka spelare som egentligen är stommen i laget, där jag till slut slutade 8:a. (Två placeringar under styrelsens förväntning). Fortsatt inte vunnit premier League vilket var målsättningen.

Experimenterade till och med med något så oprövat som en trebackslinje en period med blandade resultat. Men, mot slutet av året hittade jag en uppställning som fungerande.

Det värsta är att jag, som inte ens kvalat in till Champions League via liga placering – utan som segrare i fjolårets Euro cup då börjar rada upp meriterande segrar. 3-0 hemma mot Barcelona följdes upp med en uddamålsseger borta. Klar för Semi. Där slås AC Milan med 3-0 hemma, vilket följdes upp med en målrik 4-4 match borta. Och i finalen slog jag FC Porto med 4-1.

I statistiken syns inte mina spelare någonstans. Ingen på topplistor i varken snittbetyg, mål, assist eller hållna nollor. Men i drömelvan syns trefjärdedelar av min backlinje åtminstone.

Taktiken jag övergav tidigt på denna säsong var samma som jag vunnit tyska ligan med åtskilliga gånger, även VM och EM med Frankrike, så det satt ju långt inne. Det lustiga är att min spelfördelare, som jag haft under alla mina säsonger i Wolves, aldrig presterat. Det har liksom inte blivit några assist eller mål, fastän han har siffror för att producera både och.

Taktiken jag bytte till hade jag inte personal till. Jag ville ge min unge vänsterytter tyglarna (som även kunde spela hyggligt centralt, men inte hans bäst position). Och då behövde jag plötsligt en högerytter också. Tidigare spelade jag med en rak centrerad 3 manna mitt. Två av dessa skulle förpassas till bänken. Ville ha en ”älg” i mitten, som jagar boll och fyller på framåt, och en defensiv mittfältare bakom honom som håller i bollen medan spelet byggs upp.

Då fanns ingen plats för någon av mina två tidigare playmakers. Varav den ena, min 32 årige lagkapten Scholtz, som jag nämnde ovan. Jag inledde satsningen på ny taktik strax efter halvvägs in i säsongen och lånade in en spelare, som gjorde 3-4 matcher utan att lyckas med något. Så. Till slut petade jag honom och stoppade in min veteran som högerytter – trots att hans positionsförmåga bedöms som bedrövlig. Jag kan inte påminna mig om att jag sedan Championship manager 3 (1999) med avsikt och framgång spelat med en spelare ur postion under någon längre tid. Då hade jag en vänsterback till vänster i min tremannabacklinje – men dennes förmåga var inte bedrövlig utan medel, kompetent.

Från sin nya position, som vi även började träna vid 32 års ålder. gjorde Scholtz 19 framspelningar (ett klubbrekord) 2 mål och radade upp fantastiska snittpoäng. Det är magiskt. Och nu börjar han även få lite känsla för att spela där.

Att avsluta säsongen med att vinna championsleague ger en skaplig budget, en rejäl boost till klubbryktet – och Scholtz fick i säsongens sista vecka en kontraktsförlängning. Jag hade tänkt gå vidare från honom, då han ditills aldrig lyckats leva upp till sina siffror och hade den högsta lönen i klubben.

<<<<<<<<< Magisk känsla. Fan vilket bra spel.



Jakt på ny titel

Spel Posted on tis, oktober 15, 2019 21:57:52

Jag har länge nu besvärat Farnbender i FB chatten med information om min pågående football manager karriär. Tänker att kanske jag kan ”glädja” någon till genom att skriva det här istället.

För ett par säsonger sedan höll jag på att halka mig till en ligatitel med Wolverhampton. Väldigt ovärdigt, men alla lag spelade jämndåligt och jag föll på mållinjen. Trots sju förluster och fem oavgjorda var jag med mina 83 poäng endast 2 poäng från slutsegern. Brottades även med otroligt många skador det året och spelade med flera talanglösa u18 spelare en del matcher.

Året därpå kom jag på en mer representativ 8:e plats. Då hade 83 poäng hade räckt till en 5:e plats. Vann ligacupen båda åren och kört med väldigt unga spelare, så det kändes bra. Saknar en nyckelpjäs i anfallet för att ta klivet.

Klar för tredje raka final, slog rekord i antal vinster i följd.

I år ser det lovande ut. Efter 21 spelade har laget endast släppt in 8 mål. Förlorat endast en gång, mot mittenlaget Norwich. Men på grund av 6 oavgjorda ligger Wolves ändå tvåa efter Tottenham, tre poäng efter. Positiv start och laget kan hålla i det blir det spel i champions League och bättre rykte samt pengar. Det svänger rejält i ligan. Fjolårssegraren Arsenal ligger i år tia efter lika många spelade.

Testat en ny strategi i år som jag inte gjort tidigare. Helt urskiljningslöst har jag byggt uppställningen utifrån var mina bästa spelare föredrar att spela och vilken roll de vill ha. Det medför att jag har två offensiva spelfördelare och en obalanserad 4-4-2 diamant där Tre mittfältare spelar centralt och en ren vänsterytter. Kör allt anfall via den flanken då jag har en riktigt bra ytter samt offensiv ytterback där. Spännande att se hur detta faller ut.



Nybörjarguide FM2012

Spel Posted on tis, januari 22, 2019 00:12:59

I kategorin spel jag tycker ohjälpligt mycket om är Football Manager 2012 absolut i toppskiktet. Efter att ha läst Mizbollahs nybörjarguide till Civilization 6 kände jar att jag ville bidra med något liknande för detta spel.

Några tips till Football Manager 2012
1. När du väljer lag väljer du även svårighetsgrad. Se över mediatipset och räkna med att få sparken om du presterar sämre än det. Detta gäller alltså oavsett om du väljer Barcelona eller Torquay; utmana om ligatiteln medför att du är etta eller tvåa och inte förlorar mot dina rivaler. Eller om du beräknas en övre halvan finish i engelska division 3 kan du räkna med att få sparken om du kommer tolva.
2. Misströsta inte, första säsongen är den klart mest utmanande i spelet. Du ärver ett lag fullt av beståndsdelar du inte gillar och de äter upp din lönebudget. Transfermarknaden är tungjobbad då det knappt finns några missnöjda spelare och inga kontraktslösa att värva. Spara ofta, ladda om. Det är inte ditt fel att det går dåligt.

3. Hela din tränarstab är förmodligen undermåliga. Se över hur många tränare styrelsen tillåter dig ha. Avskeda alla som inte har någon coaching siffra på minst 17+, alla som är i din stab när du börjar är vänliga nog att bryta kontrakten utan kostnad. Detta är en viktig sak att ta tag i direkt, få in kompetens och ut med dyra kontrakt är guld värt för hela klubben, på alla vis.

4. Kika igenom laget. Finns det något att bygga kring? Det finns två vägar att gå, det enklaste är om du har den där lysande forwarden, då kan du lyckas slå vilket lag som helst med kontringsfotboll och honom som måltjuv. Har du ingen sådan är det första du skaffar en målvakt med 17 i greppsäkerhet och det är lättare att värva ett bra mittbackspar än att köpa en stjärnforward – dessa hittar du oftare i diverse u20 trupper och får oftast betala bra ändå men en bråkdel av vad de kommer kosta om ett par år.

5. Målvaktens viktigaste värde är greppsäkerhet. I mitt tycke trumfar en bra siffra där både reflexer och en mot en situationer. Slappa händer leder till billiga mål som frustrerar, det känns alltid mer okej att släppa in ett friläge. Greppsäkerhet + utrustningar i en roll som Målvaktslibero funkar på alla nivåer.
6. För forwards är snabbhet, acceleration och avslut nyckelvärden. Jag har aldrig fått till ett effektivt bygge som håller under en längre tid med någon annan form av forwards. Detta är måltjuvsrollen, det finns tonvis av spelare som kan hantera den platsen. Kan spela själv på topp med kreativa mittfältare eller kompletteras bäst en ”komplett anfallare” eller ”djupt liggande forward”. Denna har utöver hastighet och avslut även bra värde i kreativitet och passningar.
7. När du letar din framtida kompletta stjärnforward kan du räkna med att siffrorna på dessa värden redan är på 16-17 då spelaren är ung, i sjuttonårs åldern. Visst, värden går uppåt fram till cirka 24. Men oavsett din tränarstabs kompetens kommer det inte skjuta iväg mer än 1-2 steg i dessa värden, det är främst mentala bitar som stegrar rejält under den tiden.8. Tacka alltid nej till transferbud på dina nyckelspelare. Pengar kommer aldrig vara det som hjälper dig få ihop ett stjärnlag. Din spelare kan reagera och vill ha ett nytt kontrakt som representerar hans nya värde, ge honom det då om du kan – olyckliga spelare kan tyvärr väldigt sällan prestera. Tvingar styrelsen dig att acceptera ett bud, erbjud genast spelaren ett kontrakt och ge en betydligt högre lön än det han frågar efter (det är den lönen han blivit erbjuden av klubben som jagar honom). Detta ger dig goda odds att behålla spelaren, men ibland kan du helt enkelt inte hindra storklubbarna från köp, men då får de betala rejält.
9. Mittbacksparet ska vara bra i främst tacklingar, markering (16+) och huvudspel (inte ett nyckelvärde för defensiven om de är långa eller har bra spänst, men spelaren kan leverera ett tiotal mål på en säsong vid fasta situationer om de är bra på att nicka, annars duger det att alltså med att kunna få huvudet på bollen). Gärna även 14 i snabbhet. Jag brukar gilla att trycka upp backlinjen och spela offsidefällor vilket kräver åtminstone 12-13 i lagarbete och positionsspel, dessa värden kan utvecklas mycket med åren.
10. Inget påverkar en matchprestation mer än truppens moral. Lär dig hantera presskonferenserna som ett proffs, stötta dina spelare mot media – men sätt dig aldrig i en sits där du gnäller på domare och hylla aldrig motståndarna – neutral ton gäller där. Samma gäller i lagsnacken, bli inte för glad i medgång eller för arg i motgång. Förlorar man en match mot ett lag man ska slå kan dock ett raseriutrbrott ge goda resultat på lagandan. Har hela laget dålig moral, håll ett lagmöte och chansa på att få upp hoppet något. Kalla aldrig till ett lagmöte när moralen är god.
11. Rom bygdes inte på en dag. Att spela football manager med spelets bästa lag från början kommer aldrig kännas lika bra som ditt eget bygge. Även om det lär gå så är dock vägen från korpserierna till toppen kanske också för lång. Ett bra lag i näst högsta serien eller lag med medietips 10-15 placering i en toppliga tycker jag är en bra utgångspunkt. Du kommer då kunna utmana om fem-sex år och kommer själv ha satt prägel på det lag som lyfter bucklan.
12. GLHF



Left4dead bidrar med oväntat barntips

Spel Posted on tis, januari 08, 2019 20:48:51

Min yngste son Ianpian, snart 2 år, är ständigt sugen på att ta sig ner för den livsfarliga källartrappan för att hänga lite på nedre planet av huset. Får han inte som han vill skakar han barngrinden, varpå vi stänger och låser dörren. Då ligger han vanligtvis och skriker sig röd i många minuter tills endera part ger med sig.

Idag var en dag då han fick lov att komma ner en sväng i samband med storebrors stora nöd (ett toalettbesök). Normalt är det samma visa när man ska upp igen och man brukar komma upp med ett gråtande skrikande bylte i famnen.

Ikväll kom jag dock att tänka på ett vid det här laget klassiskt spel – nämligen Left4dead. Zombieshooter för upp till fyra spelare som jag många gånger kört mer Honk, Hellan och Claws. Grejen med det, som säkert varken var unikt eller ens då nyskapande, är att det leder spelarna med hjälp av ljuset. Det är som sådant ett väldigt linjärt spel men det känns öppet då man ständigt tror sig kunna ta andra vägar än den man faktiskt valde. Det var första gången det påtalades för mig och jag tycker det är briljant bandesign som man ser i de flesta spel idag.

Kanske tror man att gruppen fritt kan välja väg här, men ni kommer gå in i den där puben för att ta er vidare.

Vart det kom ifrån i stunden vet jag inte, men lyset på toaletten släcktes och sen tänkte jag på det här och släckte taklampan. Enda ljuset är nu ovanför trappan, Ianpian tog min hand (och jag kanske behöver förtydliga att det inte var i skräck eller så) och vi gick snällt och lydigt upp tillsammans.

Left4dead fortsätter alltså leverera även år 2019.



FM 2012, en ny karriär

Spel Posted on tor, januari 03, 2019 21:49:56

Sedan några månader tillbaka har jag spelat mycket Football manager 2012 igen. Den ultimata versionen av ett riktigt gammalt favoritspel. Min nya coachprofil heter Matt Bonner, efter en kanadensisk NBA spelare. Med sitt tyskklingande efternamn var det logiskt att han började sin coaching karriär i tyskland och jag valde ett lag i högstadivisionen som inte var direkt bra, men heller inte usla – Hoffenheim.
Första säsongen är som vanligt trög och den absolut svåraste, man har inte en enda spelare man egentligen vill ha och en plågsam ombyggnad väntar. Väl där flyter det istället oftast på rätt enkelt, jag är framme vid år 2021 och har vunnit ligan fyra gånger irad på väg mot en förmodad femte titel. Kan även tillskriva mig femfaldig tysk cupmästare, även om det inte är en obruten svit.

Nästa mål är sålunda europa cuperna. Som bästa lag i tyskland spelar man automatiskt i den svåraste – Champions league. Jag har två år i följd nått semifinalen vilket verkligen höjt min status som klubb. Denna säsong är jag där igen, men resan var osannolik och jag har inte på något vis fuskat genom att spela om matcher. Redan första omgången efter gruppspelet blev en mardrömslottning mot Manchester City, med bland andra Cristiano Ronaldo. Men de avfärdades efter en tuff 2-3 bortaseger för mina grabbar följt av en utskåpning i Tyskland med 4-0 och sammanlagt 6-2. Wow! Men då var mitt lag vid full vigör, därefter lottades jag mot ytterligare ett oljemiljadärslag i form av Chelsea. Därtill hade jag två skador på mittbackar, varav den ene är ordinarie och en av mina bästa spelare. En välväxt defensiv mittfältare som hade lite kunskap om positionen fick inta backlinjen borta mot ett lag i absolut världsklass. Lyckades vinna med 2-1 borta trots endast 36% bollinnehav.
Hoffenheim har en intressant laguppsättning, tre fantastiska forwards som skulle platsa i vilket lag som helst delar tiden på två platser. Den ene är i år en inlånad junior från Milan som blivit min överlägset bästa målskytt i år då de två andra turats om med skador – men de kommer när säsongen alla att ha varit klubbens bästa målskytt med uppemot 30+ mål på en säsong vilket är fantastiskt.

Mittfältet är utformat som en diamant, speldirigenten och lagets bästa spelare är offensiv mittfältare. Det defensiva ankaret är den i laget som har bästa rykte och högst värderade spelaren, som jag dock inte får ut fullt potential av mycket på grund av att mannen i fronten behöver mycket boll. Det är svårt att stå emot bud på bortåt 400 miljoner, men så länge han trivs lär han bli kvar. Han kan även till fullo spela central mittfältare och jag lyfter fram honom dit då skador på de två centrala mittfältarna uppstår. Dessa är ganska anonyma, en löpstark lagkapten som är bra på straffar och hörnor spelar jämte en dribbler med bra långskott och även han bra på fasta situationer.
Med siffror där 20 är max är det svårt att klaga på min defensive mittfältare som ständigt är hett uppvaktad av mer namnkunniga klubbar.

Det är i backlinjen det är svårt, spelar en rak fyra och har haft riktigt svårt att locka in bra ytterbackar. Mitt mittbackspar är fantastiskt, stora starka positionssäkra som alltid är framme på hörnor och utgör offensiva hot.
På högerbacken har jag fram till ifjol faktiskt kört med en spelare som var i klubben från början, Andreas Beck, en tysk landslagsman. Hans siffror får inte direkt någon att tappa hakan, men matchbetygen har ständigt varit solida. Jag höll på fasa ut honom några säsonger då han delade tiden med en fransk talang som lämnade mig som Bosman fall till Arsenal. Beck är nu 34 år och blir ofta frånsprungen i försvaret. Jag har tre till högerbackar på i klubben, den ene är en fransk ungdomsspelare som inte levererat och den andre en mexikansk landslagsman som inte heller vuxit i skorna riktigt, även om han är mitt förstaval i år.
Den sista köpte jag mitt i säsongen och han, Micah Richards, är också nästan pensionsmässig vid 32 års ålder, klart bäst – men han hade redan spelat i Championsleague i år för Manchester City så han får inte spela i europa för mig förrän nästa säsong – om jag ens behåller honom. Han behövs dock för att avlasta i ligan (och kanske orsakade värvningen lite kaos i Manchester då jag plockade in honom ett par veckor innan klubbarna möttes). Tre av dessa fyra högerbackar kan också hjälpigt spela vänsterback – de får turas om att fylla i för min ordinarie på positionen som ständigt brottas med sina svaga fysik. Han är inte gammal men har inte bra återhämtning eller ork i matcherna, han är dock en väldigt bra offensiv ytterback och lagets bästa en mot en spelare.

Den bäste anses knappt godkänd i lagrapporten – och han är inte tillgänglig i europacupspel. Det är exakt samma situation på vänsterbacken fast det är ingen av reservernas fasta position vilket brukar påverka insatsen.

Målvaktspositionen är väl täckt, har länge haft schweiz landslagsmålis Yann Sommer på positionen men i år har jag värvat en yngre Spanjor som är 6-7 år yngre men redan har bättre siffror – jag behövde förändra något efter att inte laget blivit bättre på andra positioner än ifjol.

Det är inte så att det inte finns bättre ytterbackar än de halvdana spelare jag har där, men de är inte intresserade av att spela i tyskland. Det är ett problem du inte har när du leder lag från England eller Italien som jag gjorde i min tidigare karriär. Jag gillar dock utmaningen och har verkligen i de flesta fall köpt unga spelare som utvecklats. De jag jag fyllt på med, den spanske målvakten med endast två säsonger i Sevilla som förstaval samt en stabil belgisk central mittfältare Florent Cuvelier som är reserv vilken många år spelat i engelska lägre serier utan att någonsin ha spelat i premier league, har kort efter ankomsten i klubben blivit landslagsmän för sina länder. Så jag tror att Hoffenheim är ett växande varumärke och kanske kan jag i framtiden köpa vilka spelare jag behagar. Laget har framtiden för sig då de flesta nyckelspelare är kring 25 år och i flera fall betydligt yngre – ett ekvadoriskt mittbacksunderbarn på blott 19 är min käraste ägodel.

Men – åter till handlingen! Ha ha, vilken lång bloggcomeback efter fyra månaders total tystnad!! Hoffenheim – Chelsea match två. Jag hade en match i tyska seriespelet mellan mötena då jag vilade i stort sett hela laget, eller vad ska jag säga.. De som var i speldugligt skick. Min tredje mittback var nu också skadad. Så jämte den välväxte mittfältaren hade jag ingen mittback kvar i laget, en halvkass junior.. ..eller någon ur högerbackspoolen? Jag valde den mest markeringssäkre högerbacken och satte honom som mittback, alla härliga 177 cm och 71 kilo.

Den franske junioren som jag frusit ut ur min djupa högerbacksrotation fick trots det förtroendet på positionen över veteranen Beck, som såg ut som en kona i försvaret i första matchen.
En av de centrala mittfältarna var avstängd och ersattes av hårt arbetande Cuvelier, som inte bjuder på mycket annat.

Det var inte direkt med gott självförtroende vi tog avsparken men satsade offensivt för att undvika spel nära min bräckliga försvarslinje. Den ende ordinarie spelaren i fyrbackslinjen, min offensive vänsterback, drog på sig ett rött kort redan i 32:a minuten. In med Beck, konan ni vet, och ut med Cuvelier – ett smalt mittfält men bibehållen stjärnforwardsduo, jag tänker mig att det är bättre att ha de bästa möjliga spelarna på planen och slå de långa passningarna. Överlevde till halvtid och i första situationen i andra halvlek får jag straff, som sitter! Chelsea behöver fortfarande två mål för att ens nå övertid. 1-1 målet kom i 64:e minuten. Jag körde vidare med kontringsmetoder, men nu drog min franske matchotränade högerback på sig sitt andra gula kort och blev utvisad i 77:e minuten. Dags för mittfältsdirigenten att bli högerback och vi bildade köttmur, bara passningar till fötter och hålla i bollen. Tänkte att om de gör ett mål till är jag rökt, nio man av ett redan sargat manskap mot ett världslag lär inte klara 30 minuter övertid. Lyckligtvis höll laget emot och blev inte utspelade i någon statistisk kolumn, utom röda kort då.


Där är vi nu, i semin väntar portugisiska SLB som jag åkte ut mot i champions league kvalet 2013, efter 2-2 och straffar samt även 2017 efter 3-0 hemma då jag totalt sabbade returen genom att vila nyckelspelare och förlorade med hela 5-1 i tron om att det var klart. Man blir ju avstängd efter två gula kort och jag ville inte riskera det inför nästa runda. Hur det går i år återstår att se, men det ser ut att vara ett lag med en kanonmålis och stark defensiv mot mitt lag.. ..som ju kommer vara bättre än i förra omgången och definitivt mycket starkare än för tre säsonger sedan då vi senast sågs.



TKO

Spel Posted on ons, augusti 01, 2018 10:37:39

Vi är i år 2018 och vid det här laget har jag hunnit göra ett antal timmar i NES klassikern Punch Out. En klassisk motståndare är Don Flamenco, den spanske charmören med en ros i mun under sin introdans. Don brukar man, som amatör, behöva nöta ner och matchen är oftast inte slut förrän i slutet av tredje ronden. Men igår knockade jag Don på teknisk knockout redan i första ronden.

Som bilden visar går det ju att göra snabbare, men jag har inte direkt kollat på youtube för att få några tips. Mitt sätt var att nöta ner Don till första knocken, sen lyckades jag hitta en ”stjärnsmäll” genom att leverera ett slag i magen precis då Don kom på fötter, sen undvek jag hans uppercut och svarade med en jabb på käken och därefter levererades stjärnsmällen. Han var i golvet direkt igen och sen repeterades proceduren för seger.

Det var även första gången jag spelade på NES mini som Honken införskaffat. Tog även en tur i Double dragon 2 som jag nötte mycket som barn, alla specialmoves fanns kvar i muskelminnet. Kom till nivå fem utan att förlora ett liv, men där tog det stopp då man plötsligt tvingades göra svåra hoppövningar som resulterade i direkt livförlust vid misslyckande. Själva fightingen klarade jag lysande.

Mer retro gaming i höst hoppas jag!



Nästa »