e x a k t  kaos

Det tog några år innan jag till slut såg andra säsongen av serien Fargo. Tyckte det var ett jobbigt moment att säsong 2 av en serie bestod av 100% nya karaktärer. Men å andra sidan var det lätt att hoppa in i det nu då.

Jag brukar inte recensera tv-serier på bloggen och det blir inte mycket till recension nu heller. Men jag känner att jag måste skriva något.…. För vad var det egentligen som hände de där två sista avsnitten?

Medan uppbyggnaden fram till slutet av miniserien (får vi väl kalla det) är utmärkt känns det som det bara blir tacopaj av det mot slutet. I breda drag handlar serien om två maffiafamiljer som bråkar om territorium. En av familjernas barn utför ett dubbelmord och blir själv illa skadad. Därefter blir han påkörd i en olycka och mördas av förararens make. Denne jobbar som slaktare och maler kroppen till kött och bränner alla bevis.

Mycket att bygga på manusmässigt där. Vi följer både poliser, maffiafamiljer och makarna Blumqvist (som låg bakom mordet). Serien har bra tvister och spänningar. Men mot slutet tycks idèerna vara slut. Hanzee är en hejduk i den ena maffiafamiljen som då kallblodigt avrättar en av sina egna. Därefter dyker polisen upp där gisslan (den som Hanzee mördat) skulle överlämnas till den andra maffiafamiljen. I stort sett blir alla nyckelpersoner nedskjutna och dödade där. Hanzee dyker upp och rensar upp de överlevande ur hans egna maffiafamilj.

Och okej, vi måste komma vidare i handlingen. Men detta känns bara så tunt. Samtidigt som motellkriget är i full gång anländer ett flygande tefat som hovrar ett tjugotal meter ovanför skjutandet. Ja, du läste rätt. Äh! det är bara ett rymdskepp, säger någon och flyr. Hanzee lyckas skjuta Ed Blumqvist som tillsammans med frun Peg gömmer sig i ett kylrum där Ed förblöder. Peg ska antagligen till fängelse. Hanzee byter identitet och försvinner. Och polisfamiljen vi följt, där hemmafrun har cancer, lever vidare som det var innan, ingen bot i sikte, ingen klarhet i om det ska bli bättre eller sämre.

Känns bara så ofullständigt och billigt. Allt som byggts upp, men den bråkiga maffiabrodern som mördas, hans storebror som vill styra, mellanbrodern som verkar resonabel. Bam Bam Bam. Deras far fick stroke och mamman skulle styra, vilket makthungrig storebror inte ville veta av. Henne och mellanbrodern mördar de också bara av i slutet, de dyker upp och tas av daga. All story och laddning, för inget. Slöseri med slut på en i övrigt bra serie. Och det där ufot….….vad menas?

Idag började Honken kolla på Photoshop 2024 som har ett inbyggt verktyg för ai grafik. Verkade spännande så jag lät sedan hela familjen prova att skapa en varsin bild.

Det är inte många filmer. Det blir mer TV, men jag trodde ett tag att jag inte sett fler än tio stycken – men det hade jag!

Några äldre filmer och lite nytt, men räknar alla nya jag sett – inte repriser!

Toy story 4
Flykten från L.A.
Älskling jag krympte barnen
Power of grayskull (dokumentär)
Maradona (SVT dokumentär)
Birdman
Zombieland: Double tap
Creed 2
Tenet
Interstellar
Wolf on wall street
Trolls 2
Sonic the hedgehog
Teminator: Dark fate

..blev det åtminstone. Skulle vilja framhålla Interstellar som den bästa av dem, kämpigt med tänket – men väldigt stark film.

Här är en bild på en icke verklig människa som sägs vara genenerad i Nvidias GAN 2.0, en fotorealistisk tjänst för generering av (bland annat) random människoansikten. Jag skärmklippte denna i demot (se det här). Bilden föreställer i mitt huvud Alexey Usmanov, Kurgans stolthet och före detta fotbollsproffs.
Ursprungligen framgenererades hans siffror av en random databas i championship manager 3 från 1999. Cirkeln är sluten på något vis, då hans foto också är framtaget av en simulering. Nu coachar Usmanov Ural i Ryska högstaserien i Football Manager 2020 som jag provar på.

”Usmanov” har under väldigt många år varit mitt goto alias på nätet i spelsammanhang. Lite mer bakgrund till detta val finns i den tidigare bloggposten nedan.

Transformers gömmer sig bland oss. Kopierar former av våra vardagsföremål och fordon, flygplan, båtar.

Utom Grimlock, han verkar inte vara så smart..
Grimlock är en robot.

Eller så är han en dinosaur.

Jag vet inte, men det känns som ”Misstänkt transformers” larmet skulle ge fullt utslag oavsett vilken form han rör sig i.

Odd kollar på netflix Transformers: Robots in disguise
Avundsjukan på bra barnprogram. Jag fyllde mycket av min tid med text tv, sen äntligen fick hushållet parabol.

Det började på Barnkanalen där det fanns fyra fem avsnitt av serien Gumball. Till synes ytterligare en dussinbarnserie i flödet som jag dock valde att titta på med Odd mycket för att det kändes lite bättre än de här riktigt ruttna grejorna han kollar på.

Något hände snart med min syn på Gumball, det var ju faktiskt bra på riktigt. Vuxen humor i ett furiöst tempo och tonvis av galenskap inbäddat i en intressant tecknarstil. Det har gått så långt att jag nu börjat se serien själv, det är ofta inte alls lämpligt för barn har jag märkt.

Jag har valt ut ett avsnitt och ber om full fokus i tio minuter. Möt Gumball och hans, typ husdjur som förvandlats till bror på grun dav all kärlek – guldfisken Darwin, när de hjälper skolans vaktmästare få ett nytt jobb. Fantastisk humor om du frågar mig. Vad säger du? Klicka här

Bara för att det kommer en ny Star Wars film i jul har jag bestämt mig för att se om de gamla. För att krångla till det ser jag dem i fel ordning, lite som jag tycker passar. Tanken är inte att detta är någon recension, det är heller inte djuplodande. Jag har sett filmerna förut så jag vet ju vad som kommer att hända, men jag gör en liten lista med stolpar från varje avsnitt som jag tar med mig. Tänkte kolla enligt Machete-ordning, men glömde bort vad det var.. ..så min saga börjar: Med filmen Episod II. (sen följer IV, V, III, VI) (jag glömmer bort att se I)

Jediriddare är modiga, rättfärdiga och håller ordning i samhället.
Anakin verkar lite brydd och irriterad på sin mentor Obi Wan. Han är förälskad i
Padmé, som han nyligen återförenats med, sist de sågs var Anakin en liten pojke. Trade federation försöker döda Padmé, för
att hon kommer rösta på ett visst vis i senaten.

Anakin utses till att skydda Padmé och Obi
Wan undersöker bakgrunden till en planet som försvunnit ur databasen, han fick ledtrådar till att hitta dit från ett mordvapen en prisjägare använt. Lite picknick och sånt med Anakin och Padmé

Anakin
drömmer mardrömmar. Han lever sedan ut sina drömmar, reser till sin hemplanet och mördar en hel by sandfolk, inklusive kvinnor och
barn som hade kidnappat hans mor, som tyvärr dog i hans armar. Det är lite sånt han tar sig
för då han låter hatet ta över och ingen är där för att hindra honom.

Obi Wan
fann den försvunna planeten och även en hel armé klonade soldater som tydligen republiken hade beställt, det verkar vara den sida som Jedi riddarna står på. Ingen vet vem som beställt detta, Jedi riddaren som sades ha gjort beställningen är sedan länge död.Obi Wan förundras över klonbeställningen, men håller god min

Senaten gav en kansler vid namn Palpatine mer makt, i en typ av diktatur,
för att snabbt kunna dra nytta av den nyfunna armén.

Obi Wan,
Anakin och Padmé tillfångatas och blir räddade av ovan nämnda klonarmé. Klontrupper besegrar sedan robotarmén, med gott stöd av en massa Jediriddare. Obi Wan och Anakin jagade mannen som verkade ligga bakom allt och fick senare dyngpisk av densamme; Count Doku.
Den här gamle farbrorn kunde med enkelhet avfärda två drygt hälften så unga Jedi-riddare. Det verkar inte sitta i åldern hur bra man är med svärd med andra ord.

De räddas, igen, denna gång av Yoda. Som slogs jämt mot sin gamle elev Doku innan denne flydde. Anakin fick en armprotes till följd av striden
och gifte sig sedan med Padmé.

Det ser ut som att Doku och Palpatine är kompisar, de hade arrangerat
kriget för att få tillgång till klonarmén vilken de nu förfogar över, jag tror
det är detta Yoda menar är den mörka sidan, vad nu det betyder. Palpatine svor att avsäga
sig ansvaret för armén när kriget är över. Yoda säger till Obi Wan att det inte är någon seger utan att den mörka sidans slöja just har
fallit.

Med lite eftertanke kanske man också borde nämna Jango-Fett, prisjägaren som
är den som klonats till en hel armé. Han ledde även indirekt Obi Wan
till klonplaneten Kamino, vilket får mig att tänka på hur republiken annars
skulle fått reda på att de hade en armé att tillgå och därför givit mer makt åt
Palpatine för att sätta den i bruk?? Det var tydligt att Jango inte försökte bli förföljd.Hade inte Jango skjutit den där giftpilen så hade Obi Wan aldrig funnit planeten Kamino. Plotthål?

Slutsats: Det går jättebra att se den här filmen först utan att veta något om Star Wars. Jag skulle vilja skriva in att Anakin plockar med sig en robot han byggde då han var barn som han återförenas med, men den tillför inget till handlingen så jag låter det bero.

Lösa trådar (förvånansvärt få, en ganska tydlig film detta):
Skurken Doku kom undan, med sig hade han någon slags ritningar på en liten måne eller boll eller bomb, vad det nu var.
Jangos ”son-klon”, Boba, överlevde och kommer säkert hämnas.

Ibland blir saker bra bara man tänker på dem tillräckligt länge. Det var längesedan jag började fundera över att fixa fram en logga till Ockelbos veteranlag i basket som jag åter kommer vara en del av. Men inget kom direkt och ej heller fick jag några idéer från kamrater.

Funderade över att göra något med en gammal farbror i logon, men då jag inte kan teckna så är det svårt. Sen plötsligt förra veckan kom jag på namnet ”Real Ockelbo”, detta syftar inte på ett spanskt fotbollslag även om det såklart är med i ekvationen. Istället förväntar jag att ordet uttalas på engelska vilket då blir ”Verkliga/Riktiga Ockelbo” eftersom Ockelbos enda klubblag på seniornivå idag har ett samarbete med Gävle och väldigt få Ockelbokillar i laget.

När jag sedan satte mig ner för testa lite så sökte jag lite lämplig grafik för att binda ihop allt. En basketboll är skönt att ha med i loggan så man slipper skriva ut vad det är för sport det handlar om. Återvinningstecknet var tungan på vågen som fick mig att sätta mig ner och jobba med den. Det faller bara i knäet på en ibland sådär, om man har tålamod, om man kan vänta. Återvinningsmärket symboliserar spelarna som, minst en gång, har lagt av och nu återupptar spelandet.

Vad tycks?

Jag tänker ofta på det då jag sitter med laptopen i knäet i ett dunkelt rum; jag ser inte ett skvatt bortom skärmens ljus. Detta är en enkel lektion i hur mörkerseende fungerar. En dag hoppas jag att hollywood-kreatörer stöter på samma uppenbarelse i sitt filmskapande.

Med denna kunskap lär man sig hur man gör för att använda någon form av fackla. Du kan inte ha ljuskällan i synfältet för då är det svart bortom den.

Det finns ett antal saker som jag alltid stör mig på i filmer. Det kan vara hur bilar exploderar för att de glider nerför en liten slänt eller de högupplösta foton CSI agenterna kan frambringa ur en billig övervakningskamera. Eller hur Nicholas Cage håller i facklan på den här bilden.

Notera hur blicken fästs någonstans bortom facklan. Nic måste tänka ”Shit jag ser verkligen ingenting, kunde jag inte fått en vanlig ficklampa istället?”

Rent tekniskt behöver det inte vara en eldfackla heller. Det räcker ju med att det är en ljuskälla som lyser lika mycket åt alla håll för att man ska stöta på problemet.
Detta är något Angelina Jolie inte tänkte på i studioljuset då de spelade in Tomb Raider. För annars hade hon väl sagt ifrån?
En laptop hade funkat bättre i gällande situation, då du har möjlighet att rikta skärmen FRÅN dig och lysa upp rummet istället för att sabba ditt mörkerseende genom att lysa dig själv i ansiktet.

Gärna ville jag hitta en bild på Indiana Jones med fackelmisstaget. Men jag fann inget. Kan det vara så gott folk; att det fanns en intelligent skådespelare eller regissör på plats som sa ”Stopp, om jag gjorde såhär så skulle jag ju inte se något.” Därom tvistar de lärda.

Jag är även glad att kunna meddela att Robert Downey Jr vet hur man använder en fackla i Sherlock Holmes 2 som jag nyligen såg på bio. Hoppas det inte förstör filmen för dig.

Nej
Gandalf! Det är ingen ficklampa. Håll ljuskällan vid sidan av kroppen
eller ovanför huvudet istället för att peka på det du önskar få upplyst!

Nej, en tändare framför ögonen i en trång mörk tunnel hjälper inte.

Jag har två filmer som snurrat mer än alla andra i DVD spelaren. Det rör sig om mina två ”feelgood filmer” som jag kallar dem. Den första är Tin Cup. En dussinfilm om en golfinstruktör spelad av Kevin Costner med bra birollsinnehavare som exempelvis Don Johnson och Cheech Marin. Vet inte vad det är med den men den får mig att dra på smilbanden från start till mål och lämnar mig alltid med en varm känsla i själen. <!–
WriteFlash('’);
//–>Film nummer två är Wonderboys med Michael Douglas, Frances McDormand, Tobey Maguire och Robert Downey Jr. En författares vardag vänds upp och ner under en galen helg. Det är en dialogfest som i det avseendet aldrig mött sin överman enligt mig. Det höga språket beror till stor del går detta hand i hand med att filmen handlar om författare såklart. Men det gäller att fånga känslan och hitta skådespelare som kan leverera – allt uppnås och jag myser lika mycket varje gång.<!–
WriteFlash('’);
//–>En pratfilm som antagligen är lätt att tycka är skitseg, men jag håller den som en av mina favoritfilmer, alla kategorier! Så om ni känner er deppiga – prova en av dessa. Kanske vänder dagen där och då 🙂

Jag gillar film.
Man borde ha ett arkiv på filmer man sett. Med en kort resumé om dem.
Eftersom man inte kommer ihåg så bra vad man sett på ett år så kan det vara svårt att sätta ihop listor om dem. Särskilt listor som denna.

5 filmer jag önskar att jag inte såg under 2011.

Rektorns lag (The principal)

Man vet att det är fel. Men att återvända till en film man tyckte var bra när man var tio år är alltid riskabelt. Ibland håller filmerna fortfarande. Andra gånger blir det totalhaveri.

Rektorns lag med James Belushi förtjänar att tas ner på jorden. Alla filmer man gillat ska ses om med vuxna ögon. Denna var en riktig kalkon – och dessutom så sjukt lång. Den har nån scen ibland som man tycker är skön. Men kan det bli mer utdraget? Jag skulle kunna klippa om den här filmen till kanske 1h 15 minuter och gjort den uthärdlig. Notera ordvalet kunna – för det är definitivt inget jag vill.
Rektorn spöar minderåriga med knytnävarna då inget annat verkar hjälpa.

Green lantern

Man ser dem på rutin nuförtiden, superhjältefilmerna. Visst brukar en ny Batman och en ny X-men oftast leverera en trivsam upplevelse. Men när det nu börjar sina på klassiska superhjältar så väljer man andra. DC Comics har ju knappast lika starkt universum som Marvel. Batman och Stålmannen är kanske de största av alla, men efter dem finns inget knappt nämnvärt. Wonder woman, Green arrow? Vi testar Green Lantern. Han har en ring som kan göra vad som helst som superhjälten kan tänka ut.

Endast fantasin sätter gränsen – men jag tycker de kunde haft bättre fantasi i hjältevalet. Känner man inte till hjälten så krävs det mer än detta för att fånga någon form av intresse.
Ibland är det underhållande och ibland inte. Superhjältarna fortsätter härja på duken.

13

Kille behöver pengar och lyckas stjäla en inbjudan till den undre världens dödliga spel. Som deltagare i en rysk roullette liknande pistolduell tävlar han med livet som insats om stora pengar.

Okej, detta går väl att se? Filmen innehåller många kända skådespelare i biroller, som exempelvis Jason Statham, Mickey Rourke och 50 Cent. Det skumma är att absolut ingenting händer i filmen. Karaktärer byggs upp och sen är det slut hastigt och lustigt lika snabbt som en pistol säger Pang.

Har du läst de här raderna så kan man säga att du sett filmen.
Hårda män gör saker tillsammans. Du borde göra nåt helt annat än att titta på.

Stone

Edward Norton, Robert DeNiro.
Ok – sålt. Robert är verkligen en stel skådespelare, han gör sin grej och den är bra. Men han är knappast mångfacetterad. Men med tanke på hur många bra filmer jag sett med honom så kan jag inte utesluta det han gör. Men hans ”leading man” dagar borde vara över nu.

”Edward Norton hade tur” sade min kamrat Henrik. Han var med i några riktigt bra filmer i slutet av 90 talet som exempelvis Fight Club och American History X. Detta har skapat en orättvis bild av honom som storstjärna, han är en ok skådespelare. Edward och allmänheten verkar dock ha inbillat sig att han är den nye Jack Nicholson.

I Stone gör de båda sin grej.
Robert är sig själv.
Norton pratar med nån hes stämma och har cornrows frissa. Han har alltså uppfunnit hjulet igen?
Edward: ”Robert, jag har en ny karaktär på G. Jag rynkar på pannan, skaffar cool frisyr och pratar ansträngt.”
Robert: ”Varför då?”

I’m still here

Det finns nåt som heter brafilm. Det är ett ord jag använder för filmer som ofta är pretantiösa, konstnärliga, omtalade oscarsämnen eller på något annat vis sticker ut. För mig krävs det viss tid innan jag kan ställa in mig i ”brafilm mode”. Brafilmer är krävande och upplevelsen sträcker sig ofta långt utanför de två timmar som den utspelar sig. Efterforskning och diskussion kan behövas och filmerna dröjer sig kvar på ett helt unikt vis.

Den här filmen handlar om Joaquin Phoenix som sig själv. Han har övergivit skådespeleriet och försöker sig på en karriär som rappare. Han är dålig på det och vad som är dokumentärt och vad som är skrivet är inte uppenbart. Men efter två timmar så kan jag inte annat än rycka på axlarna och säga ”jahopp”. Men det är detta som är grejen med brafilm – det kostar tid att hitta guld.
Jag har skägg och förvirrar dig. Snart är mina pengar slut och jag börjar med hollywood rullar igen.

Frank Costanza: ”Many Christmases ago, I went to buy a doll for my
son. I reached for the last one they had, but so did another man. As I
rained blows upon him, I realized there had to be another way.”

Cosmo Kramer: ”What happened to the doll?”

Frank Costanza: ”It was destroyed. But out of that a new holiday was born: a
Festivus for the rest of us!”

Kramer: ”That must have been some kind of doll.”

Frank Costanza: ”She was.”

Det blir aldrig gammalt. Det går alltid att skratta åt för sig själv. Seinfeld är tidlöst. Idag hittade jag en tom aluminiumstolpe i mor och fars vardagsrum. Jag frågade om de firade festivus eller vad som är på gång. Hon förstod inte.

It’s now time for the feats of strength.

Var tvungen att ta en bild på den. Även om den är ynklig i jämförelse med pålen på bilden ovan så kunde jag inte undvika att se det komiska i den.

Högtiden festivus är ett alternativt julfirande där man inte deltar i det kommersiella julklappsgivandet. Istället samlas nära och kära och i tur och ordning deltar man i ”The airing of grievances” där man beklagar sig över hur människorna runt bordet betett sig illa åt under året.

Sen går man vidare till ”The feats of strenghts” där man tar ut frustrationen på varandra i form av att brottas.

Istället för julgran så har man en aluminium påle som dekoration.

Har egentligen alltid haft för avsikt att fixa till banneret på den här bloggen. Det var tidigare bara en blå röra. Visst, det funkade men kändes rättså intetsägande.

Efter att ha gnuggat hjärncellerna länge och väl utan framgång så gav jag mig på att stjäla koncept. Men inget jag försökte plagiera blev ju bra! Skulle precis ge upp då jag på något vis fann en fåra av kreativitet i hjärnan. Det är skönt när det händer och även om det bara var en detalj så räckte det för att skapa en helhet.

Vad tycks?

Så här såg det ut tidigare. Plus ljus plommontonad bakgrundsfärg på sidan.

Det ryktas om att He-Man figurerna ursprungligen var avsedda att vara figurer för långfilmen Conan. Det är logiskt och låg i tiden i och med Star Wars leksakernas stora framgång. Leksaksföretaget Matell hade rättigheterna till att skapa Conan leksaker 1981 men valde antagligen att inte gå vidare med det eftersom filmen skulle komma att innehålla så mycket våld och nakenhet att det inte ansågs barnvänligt och därigenom bli mer svårsålt.
Om Arnold varit aktuell för Kindergarden cop i denna utstyrsel så törs jag inte spekulera i hur min barndom skulle sett ut.

Dagen då licensavtalet gick ut, mer eller mindre, så släpptes den första laddningen av muskliga He-Man fantasy leksaker med stora svärd. Conan licenshållaren stämde Matell för detta utan framgång.

Det känns ju inte jättelångt ifrån milt uttryckt. Konceptskisserna som mattel mottog från Conan Licensing Corporation tror jag spelade stor roll i denna look.

Men den egentliga anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag häromdagen såg He-Man långfilmen på tv4 film. Vilken kalkon btw! Innan filmen drog igång så gick jag och nynnade på introlåten från den tecknade serien. Johanna undrade varför jag gick runt och nynnade på Remington Steele låten.
Va? Det är ju He-Man! Vi var överens om melodin men inte ursprunget.

Vi kom undan med att stjäla Conans utseende. Då kan vi kanske även låna den justa melodin från den där agentserien och 80-fiera den? Japp!

Min känsla är att He-Man lånade mer än Schwarzeneggers muskliga bringa till sin avbild. De mer eller mindre plagierade en dåtida storseries vinjett. Jag undrar hur de kom undan med detta utan stämningsansökan? Klicka gärna på länkarna för att bilda dig en uppfattning om ur likt det är (det är inte från första ton utan ett antal sekunder in).

He-Man låten (16 sekunder in)
Remington Steele låten (6 sekunder in)

Är jag bara tondöv eller är det sanning? För mig känns det inte ok.

Henrik undrade om jag sett Breakfast club. Det hade jag och vi började prata om regissören John Hughes, jag rekommenderade Sixteen candles. Att jag har skrivit de två föregående meningarna kan jag tycka är märkligt, men jag står för det och får tacka Johanna för att jag sett dem.

Sen var det Pretty in Pink, en annan John Hughes film, på tv och jag tänkte att det var lustigt med tanke på tidigare samtal. Chattade med Herik igen senare och vi pratade om Hughes filmen Raka spåret till Chicago med John Candy och Steve Martin då det slog mig att den är väldigt lik nya filmen Due Date med Robert Downey Jr och den skäggige från the Hangover. Jag är inte den första att konstatera att detta faktum.

En slående likhet redan på filmaffischen kan ses. Same shit, different name?

I korthet så handlar bägge filmerna om en man som tvingas samåka över USA med en vilt främmande människa som självklart endast är till besvär vilket sätter den andra personens empatiska och moraliska sidor på prov. Raka spåret till Chicago är en tillrättalagd 80-tals komedi och Due date är en modern version med friare tyglar som är råare. Det är inte dåligt – men det är krävande och utmattande filmer. Att jag inte kommer kunna glömma någon utav dem är antagligen ett tecken på ett bra hantverk.

Vad ska man skriva sen? Se dem?
Jag såg dem och kan varken hylla eller såga så jag låter den biten bero.