På outforskad mark inne på ICA Ugglebo, blöj och babyhyllan, letade jag
trevande efter det jag behövde i förberedande syfte inför nedkomst av
barn. Det känns som att jag hissar en flagga som säger ”Jag har en bebis
hemma” då blöjpaketet stoppas i kundvagnen. Hela vägen till kassan är
jag exponerad för potentiella grattis och lyckoönskningar om någon
skulle få syn på vad som ligger där. Jag och min fru har varit ganska
förtegna om vad som komma skall, men alla jag känner vet det ändå
eftersom en förväntansfull blivande farmor meddelat dem.
Vid kassan lägger jag upp blöjorna. Jag är nojig över att handla, av
någon anledning tror jag att kassörspersonalen noterar vad det är jag
köper och dömer mig därefter. Därför kan jag inte gå in och köpa godis,
läsk och chips utan att även köpa nyttiga saker. För att förvirra
expediten och få denne att tappa koll på vad jag handlar läggs varorna
upp enligt ett ofelbart system – var tredje objekt är onyttigt. I det
här fallet falerar dock systemet.
-Hej, jag ska ha barn, säger blöjpaketet där det ligger på bandet.
Reaktionen från kassörskan uteblir naturligtvis, precis som när jag köper godis.
Vår
son Odd Beijer föddes den 22 januari, var 52 cm lång och vägde 3454
gram, två veckor tidigare än väntat. Allt gick bra och förlossningen var
inte alls så otäck som jag föreställt mig, jag var som mest nervös
hemma innan jag lyckades få in frun i bilen. Den förväntade paniken,
svimningskänslorna och handelsförlamningen uteblev helt. Istället var
jag i slutänden med och hjälpte till att hålla emot fruns ena ben då
bebisen kom ut. Snacka om helomvändning.
I skrivande stund är Odd en vecka gammal. Han skriker, bajsar, sover,
kräks och myser med sina föräldrar. Högst traditionella spädbarnshobbies
med andra ord. Vi lär känna varandra bättre och bättre för varje dag
och livet fortsätter – nu är vi en liten familj!
Han verkar vara något av en posör lille Odd.
