Bland nonsens och trams i denna blogg kommer ibland även livet emellan. Detta är ett tungt inlägg att skriva, då det handlar om min vän som nämnts under synonym Pekr i denna blogg (Peter Kregert). Peter förlorade livet i kampen mot cancer 24 januari 2025.
Medan jag förstått att det var allvarligt, efter att inga behandlingar verkade ha effekt, kunde jag inte föreställa mig att det skulle gå så fort – eller kanske framförallt så illa. Efter att Peter sjukskrev sig i december har vi haft mycket kontakt på messenger och sms. Vi hördes normalt inte med sådan hög frekvens, då vi vet att vi kan vara vänner iallafall. Men det är jag åtminstone glad över nu, att fått vara med på resan och även kunnat hjälpa till med att hålla tankarna på annat.
Jag och Peter på lekis 1985.
Peter och jag började samtidigt på lekis 1985 och var skolkamrater genom grundskolan, och gick i samma klass åk4-9. Under högstadietiden blev vi nära vänner och umgicks på fritiden. Vi spelade även i samma basketlag och var båda extrema lättviktare som försökte bygga muskler tillsammans på gymmet, med tveksamma resultat.
Ovan är vårt klasslag i basket, Peter i nr 13 och jag med nr 46. Antagligen är det år 1991.
I takt med att vi blev äldre hade vi byggt en solid vänskap att luta sig mot. Det spelade aldrig någon roll hur länge Peter och jag var isär, så var det bara att fortsätta som vanligt när vi väl sågs. Alla har inte den förmågan, men Peter var alltid samma person då vi väl sågs. Efter gymnasiet var vi med i samma Ockelbogäng som ofta festade tillsammans. Men vi gjorde även en gemensam resa till Italien, med en tredje vän Tomas som sitter bredvid Peter på basketfotot i nr 53. På någon väg fick vi jobb som äppelplockare i en by nära staden Merano. Medan vi trodde det skulle vara glassigt blev det fem väldigt tuffa veckor, där äpplen växte på buskar i branta backar.
Peter, jag och Tomas hösten 1998
Efter Italien resan fick nog Peter lite blodad tand och ville ut i världen. Jag gjorde värnplikt, han drog till Thailand en vända. Peter hamnade senare i Norge och jag gjorde min grej med studier och bodde därefter i Malmö. Även om åren gick sågs vi då och då, bland annat hämtade Peter mig i Karlskoga då jag pluggade och jag hakade på och firade nyår i Oslo.
När jag skulle flytta tillbaka till Ockelbo 2011, efter drygt åtta år på annan ort, hade jag inte just några vänner kvar där. Men Peter hade flyttat dit också ett par år tidigare, men i en helt annan livssituation med sambo och barn. Det fanns ändå plats för mig (och Johanna) vi umgicks mycket med Peter, Vendela och dottern Filippa. Vi var vänner, och ingenting förändrade den saken – men åren flög förbi fort. Peter med familj flyttade till Söderköping och jag själv fick två barn. Peter blev singel igen, men vi sågs ofta på somrarna och hittade på något kul. Skogen, Jädraås, spelkvällar, fester. Under vad som skulle visa sig bli sista semestern gick vi på tågmuséet en dag. Var även förbi Ersbacka och Peter fick testa min nya el-moppe. En dag i samband med marknaden bakade Peter pizza, vilket även var hans yrke, hemma hos Patrik och bjöd på det.
Efter att jag hörde att Peter blivit sjuk hördes vi frekvent på sms. Tyckte det var hemskt att han inte skulle kunna komma upp till julen, då han behövde vara nära sjukhuset om något skulle hända. Medan jag inte kunde åka precis då började jag planera att hälsa på. Vi pratade över datorn i samband med en spelsession den 9 januari, jag streamade lite Baldurs Gate 3 och vi pratade om att ta tag i XCOM 2 – då det är ett kanonspel som vi båda gillar men Peter ej hunnit klara. Efter det bokade jag tåg, Peter förklarade att det kan gå fort och kunde inte lova något i vilken form han skulle vara – men såg otroligt mycket fram emot mitt besök.
Peppade pojkar smider planer. Sista SMS dialogen, 12 januari.
Min inställning var att det ska mycket till om jag inte åker. Om det så blir att sitta på sjukhuset tillsammans så såg jag fram emot resan, som bokats in drygt fyra veckor senare. Men det här var antagligen en av de sista kvällarna Peter fick spendera hemma. Sedan lades han in och läget försämrades. De närmaste vännerna och släkten samlades i en chattgrupp och fick löpande information, då Peter hade svårt att skriva till alla. Jag förstod inte vad det innebar då Peter skulle få byta sjukhus, i mitt huvud var det då dags för honom att få vila upp sig efter behandling. Men i sanning visade det sig att han fick byta därför att hans liv inte gick att rädda. Den 24 januari fick jag det meddelandet av Peters bror Patrik kl 9 och det tog mig otroligt hårt. Övervägde att sätta mig i bilen, men det var då mer eller mindre redan över. Kvar i Ockelbo fanns även Peters pappa Svenne, jag satt hemma hos honom och drack kaffe, grät och skrattade samtidigt som vi visade varandra bilder på Peter och pratade om allt möjligt. Strax efter 12 ringde Patrik oss och berättade att Peter somnat in. Detta är första gången en riktigt nära vän till mig dör och det känns väldigt, väldigt tungt…
I ett sms från den 10 januari skriver Peter:
”Jag vill passa på att tacka dig för att du finns i mitt liv! Jag är otroligt tacksam för att du är en sån fantastisk människa! En vän för livet.”
Peter hade ett otroligt rikt liv med massor av vänner, alla jag pratat med har något minne med honom de vill dela med sig utav. Men i allt detta hade även jag min plats, genom hela livet och nu kan jag inte annat än säga tack för det som varit. Jag kommer aldrig glömma min vän Peter, en alldeles underbar, genuin och genomsnäll människa. Min vän för livet.
