Med anledning av att jag nyligen börjat spela Broken Age kände jag ett behov att få ur mig lite minnen av från en klassisk genre. Här är första inslaget. Jag kommer gå vidare från den trevliga dåtiden och nyhetens behag, till äventyrsspelens död och den nya guldåldern för äventyrsspel vid senare tillfälle.

Mitt första möte med äventyrsspel, i peka och klicka stil,
var ”Zak McKraken and the Alien mindbender”. Jag var hemma hos Bergarn och
spelet kördes på en Amiga 500. Spelet tar sin början i Zaks lägenhet där han
vaknar efter en mardröm som påverkar honom något enormt. Bland annat drömde han
om en karta som han genast vill rita. Med hjälp av verb och objekt på skärmen
river jag ner en bit tapet från väggen, plockar upp en gul krita och börjar teckna.
Zak kastar sig handlöst in i sitt äventyr och friheten är total!

Men äventyrsspelen är nya inte bara för mig, utan även för
sig själva. Det finns svåra brister i spelet som gör att man antagligen måste
spela om Zak McKraken många gånger för att ha en chans att klara det, jag har
aldrig löst det här spelet då det är ett otacksamt jobb. Begränsade resurser på
kreditkortet kan göra dig strandad i Nepal. Tyckte du att det var kul att slå
ihjäl den trehövdade ekorren med golfklubban, det var dumt den behövs nämligen
levande. Hängde du inte med i hur infödingarna dansade vid elden? Då kan du
aldrig få till rätt knappkombination när du ska öppna stora stenansiktet på
mars. Detta är nog bara tre av ett hundratal scenarion som kan omöjliggöra att
spelet kan avslutas. Med en stor dos humor och frihet gav Zak och hans vänner
mycket glädje och sålde mig helt på genren trots alla brister, dålig grafik och
näst intill obefintlig musik.

Inom ett halvår besöker jag för första gången Hellans
pojkrum där han spelar ”The secret of Monkey Island”, han har kommit långt in i
spelet som han fått tillgång till av kusin DanneDanne, jag lämnar själv
residensen med en egen kopia och har mycket bråttom att komma hem. Precis hur
bra är inte första monkey island spelet? Tidernas bästa om du frågar mig. Wow! Trevligt nog har det även gjort
en remake som gör att spelet fungerar även i modern tid (med möjlighet att
spela med originalgrafik). Guybrush Threepwood är genrens poster-boy och lär så
förbli. Med Monkey Island reder Lucasarts ut alla barnsjukdomar i genren, du
kan inte dö, du kan inte göra fel. Den lika stora äventyrsspelsproducenten Sierra
(med titlar som Space Quest, Leisure suit Larry och Kings quest med mera) tar
en helt annan väg i detta och gör det till en rolig grej att du dör hela tiden,
klappa katten – den äter dig levande. Sola på stranden – du brinner upp. Ha
oskyddat sex – dö av en könssjukdom inom en minut. Inte min kopp te.

I datormagazin läser jag ofta spillror av lösningar till
äventyrsspel. Tiden är långt innan internet, så om ens kompisar inte löst
problemet så är det bara att nöta vidare, ringa en svindyr nödlinje på telefon
eller författa ett brev till en speltidning. Det är så häftiga scenarion som
ska lösas och det är lika intressant om det är ett spel man inte spelat, eller
ens har möjlighet att köra. Klart jag vill veta hur man som krigare besegrar en
luftelementar med hjälp av en skopa jord och en blåsbälg i Quest for glory 2
trots att jag aldrig ens sett spelet. Inget spel får dock så många efterfrågade
lösningar som Monkey Island 2, man förstår varför när man spelar det. Spelets humor är bevarad, karaktärsgalleriet
intakt, storyn är kanon. Men problem har uppstått. Spelet låter dig resa fritt
mellan en grupp öar där i stort sett ingenting kan lösas med en gång. Plockar
man upp ett objekt på en ö, så ska det användas för att nå ett objekt på en
plats långt därifrån, som ger dig ett tredje ting som du ska använda för att lösa
problemet på en fjärde plats. Denna typ av problem gjordes avsiktligt för att
förlänga speltiden, det är inget som spelkreatörerna sticker under stol med. Det
var inget jag tänkte på första gången jag spelade Monkey Island 2, men när jag
spelar om det och kan lösningarna så blir det väldigt påtagligt och
irriterande.

Min äventyrsspelslust är outtömlig och jag kastar mig över spel som
Police Quest, Legend of Kyrandia, Hook, Codename: Ice man, Larry 3, Maniac mansion och Simon
the sorcerer när jag får tillgång till dem. Alla fullföljs inte, det är
fortsatt så att de spel man inte kan göra fel eller dö i är de som jag tycker
är bäst. Datorspelen lämnar floppydiskarna bakom sig och med det följer
möjlighet till äventyrsspel med tal. Till familjens Macintosh performa 450
inhandlas en extern CD-ROM och äventyrsspelet Legend of Kyrandia 3, ett spel så
episkt och full av punchlines att jag än idag citerar det till leda. Klassiska repliker som ”At this
moment i’m selling this beautiful item: Happiness”, ”Put all your stuff in that
box” eller ”Hey what’s the ruckus?” är svåra att stå emot! I sanning så
är det mest ytterligare ett äventyrsspel, fast med tal och det förhöjer
upplevelsen, jag är såld.
Spelet har dock lite nyskapande element som det dock
märks att de blir för jobbiga att genomföra genom hela äventyret. Första ön
har, om jag minns rätt, sju olika lösningar. Det gör att man gärna spelar om
och reder ut alla möjligheter. Denna rika fåra av olika alternativ försvinner
efter första scenariot. Anser också att Kyrandia seriens interface är av högsta klass, inga ”verb” som skiljer på ge/smaka/tryck/prata etc- utan istället blir dina föremål din muspekare och du klickar objektet på plats eller person du vill interagera med. Klicka apelsinskal på Malcolm = underförstått: ät apelsinskal. Kyrandia 3 kvarstår som en högst viktig personlig milstolpe i mitt äventyrsspelande.

I nästa inslag drar CD-ROM generationen igång på allvar och äventyrsspelen når en ny topp med titlar som Sam & Max, Touché och Grim Fandango.