e x a k t  kaos

Här har vi i tio poster på ett fint strukturerat vis försökt förmedla de spel som vi faktiskt spelat under 10 års tid. Mycket har vi läst, hypat och testat, men vilka har vi verkligen spelat? Det här blev resultatet. 10 poster med 3 spel i varje. 30 spel som alla tog vår tid och gav glädje, klurighet, skräck och fascination tillbaka till oss.

Sista året av 00 talet. För sen blir det en 1:a, å det är tiotalet det…

Henriks val

I 20 år har jag vid varje nytt konsolsläpp av Nintendo, önskat ett nytt plattformspel i 2d. Ett Mario (eller vad som helst!) som utnyttjar de obegränsade som en modern konsol ger. Yoshis Island var det sista spelet som fick mig att se hur magiskt plattformsspel i 2d kunde bli med lite cpukraft och SMB3 är det spel jag finner att jag återkommer till år efter år – hos vänner, på virtual console, emulatorer, hos flickvänner, och i folks listor och hjärtan. Jag har till å med originalhandboken på anslagstavlan hemma. Så efter lång väntan kom det slutligen.

Det är oerhört svårt att veta hur mycket ett spel kommer att betyda när tiden går sin gilla gång. Att ett spel som CS fortfarande skulle spelas av folk än idag, eller att jag skulle ha fina minnen till ett spel som Delta Force 2, såhär 10 år senare?
Men jag baserar min tro på att NSMBW kommer hålla på min kärlek till Nintendo — de var dem som fostrade mig till den spelare jag är idag — att jag alltid tyckt om klassiska Super Mario Bros och att formulan består i det senaste spelet. Därför känner jag att jag med all säkerhet kommer återkomma till spelet, när andan faller på, under åren som kommer. Just för att det är två knappar och en d-pad, det är avslappnande men samtidigt utmanande, det är klurigt men samtidigt rakt på! Det är vad du gör det till. Och det har fungerat under alla år och det kommer fortsätta fungera. Än finns det många hemligheter och taktiker att upptäcka i NSMBW och ännu har jag inte tagit alla star coins*. Jag suger på propelkostymen.

Runner-up: World of Goo
2nd Runner-up: Professor Layton and the Curious Village

* Någon gång kring 2012 spelade Johan och Henrik tillsammans och tog varje star coin, klarade värld 9 och alla dess star coins – en extrem utmaning för att nå det ultimata slutet… …en textbox som sade grattis.

Johans val

2009 är ett svårt år att välja favoritspel för. Det är så pass nytt att intrycken inte riktigt hunnit sjunka in, vad är det egentligen som
kommer att bestå? Jag har försökt hålla mig framme och testa spel som potentiellt skulle kunna passa mig och många gånger blivit besviken.
Men om jag tar och rannsakar mig själv och tänker på spelminnen som kommer bestå så kan inget spel toppa äventyren jag upplevde
tillsammans med mina vänner i 2009 års val.

För många år sedan upplevde jag för första gången co-op FPS i ett Aliens vs Predator spel. Det var en gemytlig upplevelse men jag upplevde livet som en Marine alltför otacksamt och tröttnade snabbt.
Annat är det i Left4Dead då de flesta av dina fiender är veka köttklumpar med dålig koll på omvärlden. Det är snarare än tävling mot
kompisarna vem som ska hinna skjuta flest och det finns även annan liknande statistik att tävla i.

Jag hade undvikt att köra spelet för att kunna spela det med Hellan och Claws. Med dem ombord tog vi oss under en helg igenom spelets uppdrag och hade hur kul som helst. Claws var våpet som hela tiden hamnade på släp och räddades av den datorkontrollerade karaktären i gruppen. Hellan sprang hela tiden först, sköt på bilar och drog i
spakar för att locka zombies. Jag var i släptåg på honom och gnällde mest för att ingen hjälpte mig då jag blev attackerad. Dynamiken i den här gruppen var kort sagt inte ultimat för co-op spelande, men det var
också det som gjorde att det kändes så extremt äkta.
Senare testade jag också på att spela 4v4 i LAN som undead. Detta var om möjligt ännu mer underhållande! Medan de levande tvingas vandra den trånga infekterade stigen så får du möjlighet att placera ut dig och
strategiskt gillra fällor åt de små gående mumsbitarna. Det tar även udden av det som är läskigt med zombies, man känner ett ansvar att ordna föda till sina virituella bröder och därtill en fin möjlighet att förvandla en verklig kamrat till en portion mat.

Runner-up: Torchlight
2nd Runner-up: Tales of monkey Island

GEMENSAMMA VALET

World of Goo får ursäkta, men årets gemensamma upplevelse var ändå ett spel som fick oss att hoppa, vifta, skaka och peta, med lite högre precision. Och det var helt klart roligt under några sommarmånader 2009.

Motion+ skulle förändra vårt sätt att spela och ge högre känslighet till Wii. Och det gjorde den också. Någonstans håller jag med i kritiken att den borde varit utvecklad från början, någonstans är jag glad att jag ändå köpte Sports Resort, jag fick så att säga, dubbla nöjen då jag fascinerades 2006, å åter igen 2009.
Frågan om spels hållbarhet är svår. Ett vanligt äventyrsspel, med storproduktionsvibbar, ligger oftast kring 10 timmar i snitt. Kortare eller längre. Tio timmar har jag spenderat med Frisbeen i Wii Sports Resort. Jag har spelat och alternerat de olika sporterna, testat vissa för att aldrig spela dem igen och andra har jag återkommit till. Sen köpte jag en till motion+ och då blev dogfight en storfavorit mellan mig och syster.
På något sätt tänker man inte på hur många timmar man lägger ner i ett spel när det är: 1. Väldigt roligt. 2. Väldigt många, små, grenar/moment/sporter. Det känns som jag nyss fått spelet och knappt rört det, ändå vet jag att jag spelade det några timmar varje dag, sen det kom ut, hela sommaren.

(Johan tar vid) Jag dök upp under semestern och föll pladask för momentet som speglade sporten i mitt hjärta – basket. Honken sade att det var jättesvårt och verkade vara ganska random. Sen provade jag och drog 17 strutar på första försöket. Då vaknade Honks intresse och vi turades om gång efter annan. Efter att man testade en annan sport så återvände vi ständigt, antagligen mest för min skull, för några omgångar basket. På de där tre-fyra eftermiddagarna så noterade jag som bäst 25p men fantiserar fortfarande om att få 30. Bågskyttet var också kul och förtjänar nämnas.

(Honken tar vid) och pingisen (tills man inser att det är fel på det) och dogfight (ja, igen!) och frisbee golf(för morsans skull) och SLICE (för alla tycker det är kul egentligen!) Nu ska jag spela det med syrran.

Detta var alltså våra tio år med sammanlagt 30 spel. Spelen vi faktiskt spelat och spelen vi missat (de som inte är omnämnda här). I nästa del ska vi skriva en liten epilog, en sammanfattning av spelen och en jämförelse med spelen man ”borde” ha spelat! Så till alla våra 4 fans, än är resan inte över! Vi återkommer snart!