e x a k t  kaos

Det ryktas om att He-Man figurerna ursprungligen var avsedda att vara figurer för långfilmen Conan. Det är logiskt och låg i tiden i och med Star Wars leksakernas stora framgång. Leksaksföretaget Matell hade rättigheterna till att skapa Conan leksaker 1981 men valde antagligen att inte gå vidare med det eftersom filmen skulle komma att innehålla så mycket våld och nakenhet att det inte ansågs barnvänligt och därigenom bli mer svårsålt.
Om Arnold varit aktuell för Kindergarden cop i denna utstyrsel så törs jag inte spekulera i hur min barndom skulle sett ut.

Dagen då licensavtalet gick ut, mer eller mindre, så släpptes den första laddningen av muskliga He-Man fantasy leksaker med stora svärd. Conan licenshållaren stämde Matell för detta utan framgång.

Det känns ju inte jättelångt ifrån milt uttryckt. Konceptskisserna som mattel mottog från Conan Licensing Corporation tror jag spelade stor roll i denna look.

Men den egentliga anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag häromdagen såg He-Man långfilmen på tv4 film. Vilken kalkon btw! Innan filmen drog igång så gick jag och nynnade på introlåten från den tecknade serien. Johanna undrade varför jag gick runt och nynnade på Remington Steele låten.
Va? Det är ju He-Man! Vi var överens om melodin men inte ursprunget.

Vi kom undan med att stjäla Conans utseende. Då kan vi kanske även låna den justa melodin från den där agentserien och 80-fiera den? Japp!

Min känsla är att He-Man lånade mer än Schwarzeneggers muskliga bringa till sin avbild. De mer eller mindre plagierade en dåtida storseries vinjett. Jag undrar hur de kom undan med detta utan stämningsansökan? Klicka gärna på länkarna för att bilda dig en uppfattning om ur likt det är (det är inte från första ton utan ett antal sekunder in).

He-Man låten (16 sekunder in)
Remington Steele låten (6 sekunder in)

Är jag bara tondöv eller är det sanning? För mig känns det inte ok.

Henrik undrade om jag sett Breakfast club. Det hade jag och vi började prata om regissören John Hughes, jag rekommenderade Sixteen candles. Att jag har skrivit de två föregående meningarna kan jag tycka är märkligt, men jag står för det och får tacka Johanna för att jag sett dem.

Sen var det Pretty in Pink, en annan John Hughes film, på tv och jag tänkte att det var lustigt med tanke på tidigare samtal. Chattade med Herik igen senare och vi pratade om Hughes filmen Raka spåret till Chicago med John Candy och Steve Martin då det slog mig att den är väldigt lik nya filmen Due Date med Robert Downey Jr och den skäggige från the Hangover. Jag är inte den första att konstatera att detta faktum.

En slående likhet redan på filmaffischen kan ses. Same shit, different name?

I korthet så handlar bägge filmerna om en man som tvingas samåka över USA med en vilt främmande människa som självklart endast är till besvär vilket sätter den andra personens empatiska och moraliska sidor på prov. Raka spåret till Chicago är en tillrättalagd 80-tals komedi och Due date är en modern version med friare tyglar som är råare. Det är inte dåligt – men det är krävande och utmattande filmer. Att jag inte kommer kunna glömma någon utav dem är antagligen ett tecken på ett bra hantverk.

Vad ska man skriva sen? Se dem?
Jag såg dem och kan varken hylla eller såga så jag låter den biten bero.

Jag har egentligen inte sett så många Looney Tunes i mitt liv. Ni vet, Daffy, Bugs, Sylvester och alla de där. Men det är faktiskt riktigt bra tecknat. Senaste dagarna har jag fastnat framför burken på kvällarna avnjutandes en dos klassiska Warner Brothers filmer.

Är mycket imponerad av röstskådespelaren Mel Blanc som har gjort i stort sett alla röster i alla filmer från 30 talet fram till sin död 1989. Vilken kille! Vilka karaktärer..

Sen måste jag även passa på att länka till en helt underbar Tweety bird sång. Om den inte får dig att dra på mungiporna så är du en riktig sursippa.

Singing in the bathtub, happy once again. Watching all my troubles, go swinging down the drain.

Som gammal Star Wars nörd så reagerar jag alltid när någon säger denna replik i en film. Mig tycks det som om det händer i var och varannan sci-fi/äventyrsfilm.
Detta kom jag på idag efter att ha sett senaste teasern för Tron: Legacy, som i stort är en Musikvideo med Daft Punk, men några repliker är med och en av dem är.. ..ja just det – ”Here they come”.

Ursprunget hör hemma i Star Wars, Leia säger det samtidigt som John Williams klassiska musik med samma namn drar igång.

Men det är inte bara där som sagt. Tron: Legacy är antagligen bara tippen på isberget.

Matrix Revolutions – Ghost: ”Jig’s up, here they come.” Och om du missade det, så säger Morphues inom en minut ”Here they come.”

The Matrix Reloaded – Link: ”Here they come. Let’s go Morpheus.”
Mad Max 2 – ”Here they come! Close the gates!”
Pirates of the caribbean – Will: [notices the Interceptor set sail] ”Here they come.” (Han droppar även denna replik som Legolas i spelet Return of the king, men det hör inte hit)

Pearl Harbor – Rafe ”Here they come.”

Kan du fler. Tell me!