Posted by Johan Forsling 2008-02-15 23:23
Vad
är det egentligen med vissa spel som får dem att fastna så hårt i ens
sinne för alltid? Jag har några sådana. Tredje delen i Kyrandia serien
är ett sådant för mig. Och jag kan med lätthet sätta fingret på varför.
Jag var lite svältfödd på spel i hemmet. Visst hade jag min Amiga och
det var ju kul. Men utveckling var på väg att springa ifrån mig med
CD-Rom kulturens intågande. Alla kompisar bytte spel sinsemellan till
sina PC’s – mitt hushåll hade ju Mac så man var lite ensam. Ville man då
ha ett spel till Mac så handlade det inte om att bränna en CD eller
kopiera en massa disketter
utan man fick göra en chansbeställning på
postorder från Computer Boss International. (Vad hände förresten
egentligen med deras lager efter nedläggning? De försökte ju kränga spel
till 20 år gamla datorer till fullpris ända in i döden)
Spelets förpackning
Nu kanske inte
Kyrandia var min största chansning eftersom jag spelat del ett på Amiga,
men sannerligen en av mina bästa. 399:- plus frakt svider en del då jag
hade 300 kronor i månadspeng. Men nu fick jag allt. Pappa hade skaffat
CD-Rom och jag som är en riktig äventyrsspelsbuff fick glänsa lite. PC
killarna brukade ju sällan ha hela cd versioner med tal och dylikt som
Kyrandia 3 skivan hade. Jag kan inte komma på att jag någonsin tidigare
kört ett spel med tal tidigare, så det var ju sjukt coolt.
Kanske
är inte spelet inte lika fulländat som Monkey Island och dess arvingar
Sam & Max / Day of the Tentacle (som jag också senare körde på Mac
med tal). Men det var så genuint genom att ingen annan spelat det
tidigare. Kyrandia 3 var så mycket mitt som något kunde bli. Lika
frustrerande svårt som de flesta äventyrsspel var det dock, men det var
alltid kul att testa alla sätt att dö för då fick man genast upp en
”second chance” knapp – det var nog detta Space Quest försökte uppnå men
aldrig någonsin lyckades med i min mening, i de spelen dog man av ALLT. I Malcolm blev man först varnad och sedan om man körde på
ändå så dog man. Spelet ska även ha en eloge för sitt interface som var
extremt enkelt, men för dens skull inte gjorde spelet till en mindre
utmaning. Det fungerar ungefär som en sådan meny som är vanlig i
operativ system idag, man förvarar sina föremål i en lista som kommer
fram då muspekaren förs till skärmens bas. Då plockar man sitt föremål
med ett klick och använder det genom att klicka på något i det aktuella
rummet.
Det
här är ju ingen direkt recension eller nåt utan en hyllning. Men spelet
handlar kortfattat om hovnarren Malcolm som i första delen av Kyrandia
serien var den onde. Han som dödat kungen och drottningen och
förvandlades till sten av Brandon (numera kung i landet). I introt slår
åskan ner i statyn och Malcolm har förlorat sina magiska krafter, han
har inte alls dödat kungen och drottningen och ämnar bevisa sin oskuld.
Som sidekick har man sitt samvete, en ond ängel och en god. Man kan
agera på olika sätt med hjälp av sin ”mood meter” så om man är snäll så
blir den goda ängeln glad och folk är mer vänliga, medan om man är elak
och lögnaktig så kan man få andra reaktioner och komma vidare på andra
sätt. Detta var det första icke linjära äventyrsspelet jag påträffade,
och på det planet är det än idag oöverträffat. Första kapitlet kan
exempelvis klaras på hela sju olika sätt, detta ledde till ett flertal
omspelningar för att testa allt. En skön grej med samvetet är att inom
kort så knockar den onde ängeln den goda för att han är en mes så att
han fångas under en stor sten. Humor =) Kul även att man får ”poäng”
såsom i Larry spelen. Stick lilla pojken med en sax, få tio poäng. Stick
lilla pojken med en spik få tio poäng, kittla lilla pojken få tio
poäng.
”Feels good to finally be out of that statue dosen´t it?” Malcolm
till vänster och nederst en ekorre som
kan hypnotiseras och senare släppas lös på den lokala sandwichbaren och
orsaka oreda. Kittlar man den för mycket så biter den dock ihjäl dig.
Än
idag brukar jag dagligen citera spelet antingen högt eller i mitt
huvud. Det är helt tidlöst och kommer att leva med mig resten av mitt
liv. Jag har tagit ner lådan till spelet och den bor och trivs i min
bokhylla nuförtiden – och det är lite tråkigt att jag inte har något att
spela det på, men det ordnar sig väl med tiden.
