e x a k t  kaos

Vi befinner oss nu i äventyrsspelens mörkaste tid, första halvan av 00 talet. Här har samtliga stora äventyrsspel franchises försvunnit helt eller alternativt släpper väldigt dåliga uppföljare.

Själv bevakar jag kanske inte det hela lika hårt. Något år har gått sedan Monkey Island 4 kom ut, ett spel som envist skulle göras i grafiskt svag 3D och kontrolleras med tangentbordet. Det är också belamrat med usla problem, ”insult swordfighting” gör comeback i form av ”monkey combat” ett problem så uselt som att du på apspråk måste lära dig förolämpa apor i en dialogdriven form av sten, sax, påse. Minns att det krävde en två-tre A4 sidor anteckningar för att få ordning på detta. Man kan lugnt säga att det inte skapade något sug efter fler äventyrsspel, Lucasarts insåg detta och satsade sedan helhjärtat på Star Wars actionspel istället. Detta medförde såklart också slutet för potentiella uppföljare på Maniac Mansion (day of the tentacle), Sam & Max, Full throttle, Indiana Jones, The dig med flera.
Guybrush poserar i märkliga ställningar och pratar som en apa i luddig 3D

Det dyker ibland upp spel som är ”klassiska äventyrsspel” under den här tiden som jag väljer att prova spela. Runaway är ett exempel på ett snyggt och dugligt äventyrsspel som dock urartar då det blir tröstlöst svårt att lösa problemen. Jag hinner inte klart. I en fyndlåda hittar jag Larry: Magna cum laude som jag faktiskt spelar klart, det är inte längre riktigt ett problemlösningsspel utan är mer uppbyggt kring att utföra mer skicklighetsbaserade actionmoment som ”kasta mynt i en mugg”, ”streaka skolgården på tid” eller orsaka en ”pantie raid” för att få spelet att gå framåt (klarar du dem inte kan du hoppa över dem via menysystemet!). Allt kompanjerat av ”Benny Hill musik”. Spelet finns även till TV-spel som X-Box.

Larry skulle kunna kontrolleras med handkontroll och glömde bort vad det hade för genre.. ..utom det där med att det enkom går ut på att ragga

Ibland ger jag mig under den här tiden i kast med att spela klassiker jag missade. Minns att jag gav Beneath a Steel sky en chans och spelade även igenom Kyrandia 2: hand of fate. Men det är inte med stor glädje. Till slut börjar dock Lucasarts licenser bli tillgängliga och en ny studio vid namn ”Telltale games” får rättigheterna att ge ut ett nytt Sam & Max, de väljer dessutom att göra detta i ett nytt episodbaserat format. Du får en del av spelet en gång i månaden under ett halvår. Det börjar riktigt bra, gränssnittet är klassiskt även om grafiken är gjord i 3D. Men varje del i äventyret känns svagare än föregångaren. Jag spelar klart det och tänker att tvåan, som redan var på gång till PC, ska jag spela på Wii. Spelet kom dock aldrig ut på Wii utan fastnade i pipeline och jag har än idag inte fått något sug efter att spela det. Även om Sam & Max 2 går bra så är det inte många som hakar på trenden. Jag testar spelet a Vampyre story som börjar bra, men till slut orkar jag bara inte lyssna på alla dialogträd jag måste gå igenom och ger tvärt upp efter första delen av spelet är avklarat.
När båten når land på slutet av första kapitlet i Vampyre story orkar jag inte ta tag i alla problem som jag ställs inför

Telltale får senare Monkey Island licensen och producerar ett ganska bra spel. Periodvis riktigt bra (men ibland också väldigt dåligt), cliffhangern mellan näst sista och sista delen är bland det bästa i seriens historia och även finalen håller hög klass och ger, utan att spoila, lite insikt i hur det kommer sig att Lechuck ideligen uppstår från de döda. De kör sedan på med solida Back to the future och släpper senare det helt storydrivna Walking dead – som på ytan är ett äventyrsspel men som helt lever på story och val snarare än problemlösning. En riktig kassako och superbra spelserie.
I Monkey Island 5 blir det även lite konkurrens om Guybrush’s kärlek då Morgan LeFlay introduceras, här i strid med Guvernör Elaine Marley

Är vi då nu framme i den nya guldåldern? Längs vägen hit har en hel del små studios gjort avtryck bland fans populära spel som exempelvis Machinarium (som blandar klassiska äventyrsspelspussel med utmanande minispel) och innovativa Heavy rain (också det mer dialog och quick-time event styrt, men bra story). Fans börjar backa spel på kickstarter som gör att mer eller mindre vilken obskyr titel som helst kan få pengar. Jag spelar i stort sett inget, jag köper remakes av Monkey Island istället. Men när det spelets skapare Tim Schafer bestämmer sig för att kickstarta Broken Age lyssnar jag.
Machinarium är snyggt designat med handritade miljöer. Innehåller dock många problem som är närmare tankenötter än klassiska äventyrsspelsproblem (även om det bjuds på både och)

Han får sjukt mycket mer pengar än han ber om, bränner hela budgeten och är knappt halvfärdig med spelet. Han släpper spelet som en episod och med hjälp av intäkterna från det ska han göra färdigt är löftet. Jag köper spelet till iPad, tänker mig att det blir trevligt semesternöje att verkligen vara offline och försöka komma in i det. Men det är svårt att göra då spelet är frustrerande. I första rummet av kvinnans story kör jag fast. Jag hittar ingen kniv och det finns inget att interagera med. Kocken vill inte ge mig sin, för han säger att det är viktigt för mamman att vi skär tårtan med hennes kniv. Man kan bjuda farfar på cupcakes, går in i dialog och frågar om han vill ha en, han svarar kort ”Meh”. Till slut tvingas jag ju lösa detta via internet, det går tydligen bra att DRA CUPCAKE FRÅN INVENTORY TILL FARFAR, då minsann plockar han fram kniven och delar den på mitten med kommentaren ”Split it with me”. Varför ååååå varför?

I spelet vill jag döda Mog Chatra, det är mitt driv, men ingenting längs vägen skänker mig någon bakgrund eller logik till varför jag gör de saker som sker. Varför försöker jag stjäla kåda ur ett talande träd? Varför försöker jag ta mig in i en sal som vaktas av två gåtsugna beväpnade kvinnor? Varför får jag inte lov att plocka upp lösa trädplankor som ligger på marken när jag letar efter trä? Det är evig frustration och famlande i blindo. Med hjälp av vän Honken löser vi muntligen tillsammans några problem åt varandra #oldschoolstyle men om man löser ett problem i det här spelet så slussas man bara vidare till nästa frustration. Det jag senast gjorde i spelet var att använda min ”fruit tapper” på en ruvande fågels ägg, detta ledde till att ägget kläcktes och jag kunde plocka upp äggskal. Jag behöver inte äggskal till något, jag har ingen aning om varför jag plockade upp det och det ger mig inga idéer då jag i nuläget av spelet inte ens har någon drivkraft – Mog Chatra är nere för räkning och jag vet inte alls vad mina karaktärer nu har för mål alls. De har bytt plats med varandra – jag antar att tvisten som uppstår då ska vara tillräckligt drivande. Men jag känner inte för att starta spelet igen. Och någon uppföljare lär det inte bli tal om att köpa oavsett om den släpps eller inte.
Fall som ”varför gjorde jag det jag just gjorde och varför ger det mig inga nya idéer syndromet” förekommer hela tiden och genomgående i Broken Age. Ett trasigt, och halvfärdigt, spel av en sömnig kreatör som drabbas av idel höga betyg i spelmedia

Mitt sista hopp, känns det som, sätter jag till Monkey Island co-creator Ron Gilbert. Nästa fossil att skaka av sig dammet? Hans Thimbleweed park lovar att bli ett klassiskt äventyrsspel, drivet med humor, skapad i retrografik med klassiska ”SCUMM” gränssnittet (vokalförrådet ni minns?). Visst behöver saker utvecklas för att hålla sig relevanta. Jag känner dock att äventyrsspel borde kunna existera, någonstans mellan Walking deads storydrivna äventyr och det klassiska peka och klicka stilen. Först där kommer jag hitta vad jag anser är guld. Den pågående nya guldåldern är mer ett kvitto på att det finns många fans av genren därute – men hur länge vill de öppna sina plånböcker bara för att köpa smörja?Med den här skärmdumpen ur framtida Thimbleweed Park landar jag snubblande nära första bilden i första inslaget i den här artikelserien. Är jag blott en nostalgiker?