e x a k t  kaos

Detta har varit min överlägset längsta karriär i Football Manager. Jag tog namnet från en fiktiv filmkaraktär gestaltad av en vän, som även fick agera profilbild. Som okänd korpenspelare tog han över Serie A laget Napoli. Det tog några år innan större framgångar nåddes. Han fasade ut gammalt och köpte ungt, riktigt ungt! Fynd gjordes i storklubbarnas ungdomslag, de fick starta i Napoli och efter några år fanns två superstjärnor i anfallet och det gick inte att stoppa dem. Napoli vann ligan nio gånger i följd och Champions league vid två tillfällen.

Då Hoppade Claws över till näst högsta serien i England och laget Millwall. Samma process inleddes här, men en otålmodig styrelse gav honom sparken då laget inte gick upp efter första året. Sen hände samma sak med Huddersfield som hörde hemma i samma division. Det tredje Championshiplaget togs över då det trillat ur högsta serien, de förväntades gå upp direkt vilket också lyckades. En lite annorlunda strategi fanns i Birmingham då det var svårt att attrahera spelare till en så liten klubb. Unga spelare var fortfarande parrollen men denna gång fiskades spelare utan kontrakt upp. En bra målvakt samt en trio av talangfulla mittbackar etablerade Birmingham i högsta serien, istället för framtungt som Napoli var så var Birmingham starka i försvaret. Köpte billigt, sålde dyrt, ligapositionen förbättrades år för år. Kul också att se att arbetet i Huddersfield och Millwall betalade sig, båda lagen tog sig upp bara någon säsong efter Pettschaum lagt grunden. Birmingham vann ligan sju gånger och championsleague två gånger.

Sen gav savefilen upp i samband med en windowsuppgradering. Den enda utmaning som fanns kvar var egentligen att se om databasen skulle klara av att fortsätta hur länge som helst. Skulle Claws dö av ålder? Vi fick inte veta detta. År 2043 blev sista säsongen av en simulering som inleddes 2011. Vid slutet fanns inga aktiva spelare kvar på gräset, de spelare som databasen genererat fram hade hunnit ha långa karriärer och slutat (som exempelvis Napolis unga garde).

Bifogar här en skärmdump på några av de mest imponerande milstolparna som Claws nådde i karriären.
Som karaktär lyste ibland Claes sanna själ igenom som den gången då
Claws Pettschaum fick svara på flera frågor om förra matchen och motståndarnas insats från Eurosport och Danska Fotbollskrönikan efter Italiens 2-1 seger mot Danmark i VM Kvalet.

Danska Fotbollskrönikan bestämde huvudfokus på presskonferensen när journalisten Thomas Rasmussen frågade:
”Självklart tycker du inte om att se er släppa in mål, men nog måste du kunna erkänna att Lucas Andersens prestation var sensationell. Vad tycker du om målet?

Pettschaum svarade:

”Jag sysslar inte med att hylla motståndare, det är inte min grej.”

Varför detta inte är en achivement som märks vet jag inte. Ovan hade jag
en där 5 spelare tog ut i årets lag. Men som denna skärmdump visar har
jag haft betydligt fler där. Här syns 7 av mina spelare i årets lag. Plus ytterligare en på bänken.
Och lite matchklipp. Vackra mål och mycket publik hemma mot Newcastle:

R.I.P. Mister Pettschaum – tidernas störste manager

Vi befinner oss nu i äventyrsspelens mörkaste tid, första halvan av 00 talet. Här har samtliga stora äventyrsspel franchises försvunnit helt eller alternativt släpper väldigt dåliga uppföljare.

Själv bevakar jag kanske inte det hela lika hårt. Något år har gått sedan Monkey Island 4 kom ut, ett spel som envist skulle göras i grafiskt svag 3D och kontrolleras med tangentbordet. Det är också belamrat med usla problem, ”insult swordfighting” gör comeback i form av ”monkey combat” ett problem så uselt som att du på apspråk måste lära dig förolämpa apor i en dialogdriven form av sten, sax, påse. Minns att det krävde en två-tre A4 sidor anteckningar för att få ordning på detta. Man kan lugnt säga att det inte skapade något sug efter fler äventyrsspel, Lucasarts insåg detta och satsade sedan helhjärtat på Star Wars actionspel istället. Detta medförde såklart också slutet för potentiella uppföljare på Maniac Mansion (day of the tentacle), Sam & Max, Full throttle, Indiana Jones, The dig med flera.
Guybrush poserar i märkliga ställningar och pratar som en apa i luddig 3D

Det dyker ibland upp spel som är ”klassiska äventyrsspel” under den här tiden som jag väljer att prova spela. Runaway är ett exempel på ett snyggt och dugligt äventyrsspel som dock urartar då det blir tröstlöst svårt att lösa problemen. Jag hinner inte klart. I en fyndlåda hittar jag Larry: Magna cum laude som jag faktiskt spelar klart, det är inte längre riktigt ett problemlösningsspel utan är mer uppbyggt kring att utföra mer skicklighetsbaserade actionmoment som ”kasta mynt i en mugg”, ”streaka skolgården på tid” eller orsaka en ”pantie raid” för att få spelet att gå framåt (klarar du dem inte kan du hoppa över dem via menysystemet!). Allt kompanjerat av ”Benny Hill musik”. Spelet finns även till TV-spel som X-Box.

Larry skulle kunna kontrolleras med handkontroll och glömde bort vad det hade för genre.. ..utom det där med att det enkom går ut på att ragga

Ibland ger jag mig under den här tiden i kast med att spela klassiker jag missade. Minns att jag gav Beneath a Steel sky en chans och spelade även igenom Kyrandia 2: hand of fate. Men det är inte med stor glädje. Till slut börjar dock Lucasarts licenser bli tillgängliga och en ny studio vid namn ”Telltale games” får rättigheterna att ge ut ett nytt Sam & Max, de väljer dessutom att göra detta i ett nytt episodbaserat format. Du får en del av spelet en gång i månaden under ett halvår. Det börjar riktigt bra, gränssnittet är klassiskt även om grafiken är gjord i 3D. Men varje del i äventyret känns svagare än föregångaren. Jag spelar klart det och tänker att tvåan, som redan var på gång till PC, ska jag spela på Wii. Spelet kom dock aldrig ut på Wii utan fastnade i pipeline och jag har än idag inte fått något sug efter att spela det. Även om Sam & Max 2 går bra så är det inte många som hakar på trenden. Jag testar spelet a Vampyre story som börjar bra, men till slut orkar jag bara inte lyssna på alla dialogträd jag måste gå igenom och ger tvärt upp efter första delen av spelet är avklarat.
När båten når land på slutet av första kapitlet i Vampyre story orkar jag inte ta tag i alla problem som jag ställs inför

Telltale får senare Monkey Island licensen och producerar ett ganska bra spel. Periodvis riktigt bra (men ibland också väldigt dåligt), cliffhangern mellan näst sista och sista delen är bland det bästa i seriens historia och även finalen håller hög klass och ger, utan att spoila, lite insikt i hur det kommer sig att Lechuck ideligen uppstår från de döda. De kör sedan på med solida Back to the future och släpper senare det helt storydrivna Walking dead – som på ytan är ett äventyrsspel men som helt lever på story och val snarare än problemlösning. En riktig kassako och superbra spelserie.
I Monkey Island 5 blir det även lite konkurrens om Guybrush’s kärlek då Morgan LeFlay introduceras, här i strid med Guvernör Elaine Marley

Är vi då nu framme i den nya guldåldern? Längs vägen hit har en hel del små studios gjort avtryck bland fans populära spel som exempelvis Machinarium (som blandar klassiska äventyrsspelspussel med utmanande minispel) och innovativa Heavy rain (också det mer dialog och quick-time event styrt, men bra story). Fans börjar backa spel på kickstarter som gör att mer eller mindre vilken obskyr titel som helst kan få pengar. Jag spelar i stort sett inget, jag köper remakes av Monkey Island istället. Men när det spelets skapare Tim Schafer bestämmer sig för att kickstarta Broken Age lyssnar jag.
Machinarium är snyggt designat med handritade miljöer. Innehåller dock många problem som är närmare tankenötter än klassiska äventyrsspelsproblem (även om det bjuds på både och)

Han får sjukt mycket mer pengar än han ber om, bränner hela budgeten och är knappt halvfärdig med spelet. Han släpper spelet som en episod och med hjälp av intäkterna från det ska han göra färdigt är löftet. Jag köper spelet till iPad, tänker mig att det blir trevligt semesternöje att verkligen vara offline och försöka komma in i det. Men det är svårt att göra då spelet är frustrerande. I första rummet av kvinnans story kör jag fast. Jag hittar ingen kniv och det finns inget att interagera med. Kocken vill inte ge mig sin, för han säger att det är viktigt för mamman att vi skär tårtan med hennes kniv. Man kan bjuda farfar på cupcakes, går in i dialog och frågar om han vill ha en, han svarar kort ”Meh”. Till slut tvingas jag ju lösa detta via internet, det går tydligen bra att DRA CUPCAKE FRÅN INVENTORY TILL FARFAR, då minsann plockar han fram kniven och delar den på mitten med kommentaren ”Split it with me”. Varför ååååå varför?

I spelet vill jag döda Mog Chatra, det är mitt driv, men ingenting längs vägen skänker mig någon bakgrund eller logik till varför jag gör de saker som sker. Varför försöker jag stjäla kåda ur ett talande träd? Varför försöker jag ta mig in i en sal som vaktas av två gåtsugna beväpnade kvinnor? Varför får jag inte lov att plocka upp lösa trädplankor som ligger på marken när jag letar efter trä? Det är evig frustration och famlande i blindo. Med hjälp av vän Honken löser vi muntligen tillsammans några problem åt varandra #oldschoolstyle men om man löser ett problem i det här spelet så slussas man bara vidare till nästa frustration. Det jag senast gjorde i spelet var att använda min ”fruit tapper” på en ruvande fågels ägg, detta ledde till att ägget kläcktes och jag kunde plocka upp äggskal. Jag behöver inte äggskal till något, jag har ingen aning om varför jag plockade upp det och det ger mig inga idéer då jag i nuläget av spelet inte ens har någon drivkraft – Mog Chatra är nere för räkning och jag vet inte alls vad mina karaktärer nu har för mål alls. De har bytt plats med varandra – jag antar att tvisten som uppstår då ska vara tillräckligt drivande. Men jag känner inte för att starta spelet igen. Och någon uppföljare lär det inte bli tal om att köpa oavsett om den släpps eller inte.
Fall som ”varför gjorde jag det jag just gjorde och varför ger det mig inga nya idéer syndromet” förekommer hela tiden och genomgående i Broken Age. Ett trasigt, och halvfärdigt, spel av en sömnig kreatör som drabbas av idel höga betyg i spelmedia

Mitt sista hopp, känns det som, sätter jag till Monkey Island co-creator Ron Gilbert. Nästa fossil att skaka av sig dammet? Hans Thimbleweed park lovar att bli ett klassiskt äventyrsspel, drivet med humor, skapad i retrografik med klassiska ”SCUMM” gränssnittet (vokalförrådet ni minns?). Visst behöver saker utvecklas för att hålla sig relevanta. Jag känner dock att äventyrsspel borde kunna existera, någonstans mellan Walking deads storydrivna äventyr och det klassiska peka och klicka stilen. Först där kommer jag hitta vad jag anser är guld. Den pågående nya guldåldern är mer ett kvitto på att det finns många fans av genren därute – men hur länge vill de öppna sina plånböcker bara för att köpa smörja?Med den här skärmdumpen ur framtida Thimbleweed Park landar jag snubblande nära första bilden i första inslaget i den här artikelserien. Är jag blott en nostalgiker?

1. Funny Farm

Såg en 80-talare med Chevy Chase på Netflix. Ingen större hit. Trots att sådana här filmer är 90-100 minuter känns de på något vis sanslöst långa. Man har onekligen vant sig vid ett annat tempo.Flera gånger under filmen kände jag såsom det står på skylten

2. I dream of wires

Bättre var däremot dokumentären om den analoga synthens uppkomst, bortfall och återkomst som jag såg på Netflix häromdagen. Lite tekniskt kanske men jag är lite såld på dessa ljud.

3. Förkyld

Ställt in första träningen för säsongen. Varit förkyld. Nypozin hjälper inte, inget stoppar en dagisbakterie! Även Yoyoma och Odd gick ner i sjukdom såklart.

4. Julgympa

Börjat planera nu och jobbar på att värva ”free agents” AD-pojkarna har en egen grupp de arrangerar i och så har jag bjudit in några schyssta folk jag hoppas vill komma. Det är Sumparna, Henke K, Pekr och hans brorsa, Franksson, Hallerström och Yoyoma såklart. Ju fler ju roligare oftast ju.
Nu börjar det närma sig julgymnastik igen!

5. Bergvärme

Vi har tagit beslut att installera bergvärme. Det går bra att låna i banken och vi behövde inte börja amortera mer om vi inte ville.

6. Paus

Paus för matlagning. Veckans lista kommer fyllas på!!

7. Kvällsmat

Lagat Kyckling med Oystersauce och sambal olek utblandat med sesamfrö, serverat med Pommes. Enkelt och väldigt gott.

8. Monster

Provade en ny energidryck av märket Monster idag. Brukar köpa den gröna, som typ smakar portello. Men idag blev det i brist på originalet en gul, som heter The Doctor. Tydligen framställd i samarbete med en känd racerförare jag inte vet vem det är som kallas för just ”The doctor” – Valentino Rossi. Nåja, veckans längsta post blev kanske av det mer udda slaget. Det smakade bra iallafall.Speedbikes var det tydligen The Doctor åkte

9. Ad Blocker browser

Så äntligen har fin fina pluginet Ad Blocker Plus även nått iOS/Android. Men det hjälpte inte mig så mycket. Använder mest appar på paddan och använder hellre Opera än standardwebläsaren. Sålunda måste jag byta miljö för att kunna nyttja det. Jag ska ge originalbrowsern en ny chans. AD-fritt är trots allt väldigt befriande.

10. Gröna drinkar

AnnonsförsäljarHanna på Kuxabladet, jobbar två dagar varannan vecka. Detta brukar medföra garanterat intressant frukost i form av gröna drinkar. Blendade grönsaker i form av en dryck alltså. Jag tycker det är rättså gott, dämpar sötsug och tvingar magen att jobba hårt. Äter själv för lite grönt så det känns som ett välkommet inslag i matkulturen.

11. All green fourteen

Appropå grönt. Nya dota uppdatering medför att dina fjorton senaste matcher syns i bild, min utmaning till mig själv är att spela 14 matcher med 14 olika karaktärer och vinna alla. Det har aldrig tidigare gjorts… …ens vunnit så många irad, personbästa på det är 12 matcher. Mitt första försök har hitills resulterat i 6 wins och 3 losses