e x a k t  kaos

Nu var det riktigt längesedan jag skrev något om mitt kära San Antonio Spurs. Laget som länge byggt på ungdom och harvat i botten börjar denna säsong resan tillbaka mot slutspelsbilden. Det märks främst på nyförvärven Chris Paul och Harrison Barnes, två veteraner som får startroller och försöker vinna matcher för laget.

Men sen är det skadorna. Devin Vassell, lagets bästa scorer missade många matcher. Mer eller mindre samma match han gjorde comeback så pajade Jeremy Sochan tummen och behövde operera, Sochan inledde säsongen enormt bra. Fjolårets startande point guard Tre Jones har också till slut gjort säsongsdebut, samtidigt som Wembanyama och Vassell åter vilade på grund av skador (men dessa var förmodligen inte allvarliga).

Resultaten så långt har med en vilt skiftande bänkpersonal varit svajiga. 6W7F så långt. Nu har även coach Gregg Popovic drabbats av en mild stroke, frågan är om det medför att han lägger ner karriären nu? Han är trots allt 76 år.

Det positiva med frånvaro i rotationen är att rookien Stephon Castle fått en massa speltid och verkligen visat framfötterna. Han startar matcher och känns riktigt mentalt stark utöver sin tydliga all round talang på båda sidorna av planen. Även fullt grönt ljus för Wemby att bomba treor, han började lite darrigt, men satte 6/6/8 under en tre match period – vilket är läskigt fint. Även Julian Champagnie har klivit fram och är så långt en starter, med fint 3p skytte och aktivt försvarsspel. Från bänken är jag alltid glad då Sandro Mamukelashvili får minuter, vilket det blivit mera av sista tiden. Även Bassey ser ut att vara på gång tillbaka på allvar efter en långtidsskada.

Men vad Spurs har för lag, hur rotationerna ska vara och om de faktiskt är bra nog… …det får framtiden utvisa.

Iron Maiden har varit ett av mina favoritband sedan unga år. Det har länge varit tydligt för mig att de baserat många av sina låttexter på filmer och tv-serier. Medan en del är tydliga, redan i titeln, smyger andra sig på. Nu har jag använt min google-fu för att försöka sammanställa allt detta. Även dykt på en del nya faktan längs vägen och jag kan vara ärlig med att jag heller inte är särskilt bevandrad i skivor som kommit ut senare än Dance of Death (2003) även om jag har en del låtar som fastnat även i mer sentida material. Det sägs att till och med namnet Iron Maiden inspirerats av en gammal rulle från 1938 betitlad The man in the iron mask.

Bland det första jag hörde om detta tema var låten Quest for fire – vars inledningsstrof är ”In a time when dinosaurs walked the Earth” och handlar om människor som börjar använda eld… Så dumma är de inte – kunde jag förstå. Och givetvis är det baserat på en film med samma namn. Men detta var långt ifrån första eller sista gången de tog inspiration från film eller tv.

Några av de mer subtila exemplen som jag upptäckt själv genom att bara lyssna finns The edge of darkness, som tidigt i låten ganska rakt klipper en monolog ur filmen Apocalypse now. Sen finns To tame a land, som skulle varit ännu mer enkel att sätta fingret på idag. Här handlar det mesta om Dune, och på min tid var det inget direkt framgångsrik film – men det fanns ett bra spel till Amiga med många av dessa ord i. Och sen finns en låt som heter Clansman, som kanske inte är fullt så subtil – då refrängen mer eller mindre går ut på att skrika FREEDOM, som William Wallace i Braveheart.

Men här kommer hela listan av dem jag hittat – och trots det fick jag addera några och det finns säkert fler. Markerar med en stjärna dem jag kände till sedan tidigare

Man on the edge = Falling Down *
Phantom Of The Opera *
Sign of the cross = The Name Of The Rose
Clansman = Braveheart *
Clansman = Rob Roy (den är tydligen inspirerad av båda dessa skottar ur samma era av film)
Out of the silent planet = Forbidden Planet
The Longest Day (samma titel)
When The Wind Blows (samma titel)
The trooper = Charge Of The Light Brigade
Bring your daughter to the slaughter = Nightmare on elm street 5: The Dream Child
The number of the beast = Damien: Omen II
Darkest Hour (samma titel)
Caught somwhere in time = Time After Time
Days of future past = Constantine
Where Eagles Dare (samma titel) *
Edge of darkness = Apocalypse now *
Children of the damned = Village of the Damned
Run Silent Run Deep (samma titel)
The Duelists (samma titel)
Loneliness of the Long Distance Runner (samma titel)
Quest for Fire (samma titel)
Murders in the Rue Morgue (samma titel, ej bekräftat men rör sig i samma värld enligt källor)
The Prisoner (samma titel) *
Back In The Village = The village
Wicker Man = (samma titel) *
Aces High (samma titel, handlingen i låten förflyttade till andra världskriget)
The fugitive = (samma titel, mer känd som Jagad i Sverige) *
Dance of death = The seventh seal
The mercenary = The predator (Rovdjuret)

Sen har Iron Maiden inspirerats av asmycket dikter, noveller, böcker, historia så man kan nästan undra om det ens är något som bara är taget ur den egna fantasin. Men bra hårdrock – ja, det blev det oavsett!

Silkworm var spelet som rullades som demo den dag jag köpte min första Amiga 500. En fartfylld shooter som tillät två spelare samtidigt. Det som är lite annorlunda är att den ene spelaren kör en jeep och den andre en helikopter, vilket leder till fundamentalt olika spelupplevelser för spelarna.

Spelade det seriöst tillsammans med brorsan och det var riktigt svårt. En rejäl utmaning! Jag styrde jeep och brorsan i helikoptern. Silkworm har en bra balans så det är enkelt att hjälpa varandra. Vissa fiender är helt harmlösa för helikoptern, medan andra är ofarliga för jeepen.

Men det blir riktigt svårt, samt att från ungefär mitt i spelet får credits inte användas. Så man får väldigt få liv att klara andra halvan av spelet med. Jag och min bror nådde slutbossen tre gånger, en gång kom han dit själv, och andra gången var det min tur. Men det var först tredje och sista vi nådde fram tillsammans och lyckades vinna. Det krävdes många försök innan vi nådde dit och något direkt begär att någonsin spela Silkworm seriöst igen har aldrig infunnit sig.

Men det är ett riktigt bra spel. Många Amigaspel är riktigt tröga, och sega. Inte Silkworm, det flyter kanonbra. Det är även helt befriat från musik, och har endast ljudeffekter. Då just musiken är det som gör många Amigaspel värda att spela känns det som en essäns Silkworm saknar. Men har du inte testat vill jag varmt rekommendera spelet.

Nu är jag inne i ett riktigt stim igen med Football manager 2012. Bytte klubb och spelat upp Grosseto från Serie B till Serie A i Italien – och tävlar sålunda mot min tidigare klubb Bari. Som vanligt är det svårt att locka bra spelare, man får ta unga och hoppas att de lyckas.

Slutade 17:e år ett, 15:e år två, 8:e år tre och vann även cupen som ger mig en plats i Euroleague. Då är ju tanken i år en topp fem placering i ligan. Vart så himla upprörd alldeles nyss så jag är tvungen att lämna en rapport – tappade en 3-0 ledning till 3-4 förlust! Min målvakt Ichiki har jättebrasiffror, men han är kort – 167 cm. Och usel på spänst och spel i luftrummet. Det visar sig att man inte kan lära ut storlek, efter den där matchen slängde jag ut honom på transfermarknaden och spelar istället med min reserv Kinch som var förstamålis övriga säsonger (och även halva ifjol). Har hellre 38 miljoner på banken än det där på mållinjen. Aldrig mer en kortis.

Nyckelförmågor. En mot en 17/20. Greppsäkerhet 16/20. Reflexer 20/20. Straffområdeskontroll 17/20. Men allt det där spelar ingen roll då spel i luftrummet är 4/20 och Spänst 3/20.

Det här temat finns det verkligen ingen jg känner som är intresserad av. Jag kan heller inte riktigt skriva av mig i tidningen, åtminstone inte inför matchen.

Fury vs Usyk – den första tungviktsboxningmatchen på typ 23 år som kan ge oss en ”undisputed heavyweight champion”. Två herrar med fina meriter, båda är obesegrade – Fury håller ett bälte och Usyk resten.

Men samtidigt är det Fury som är den så kallade ”lineal champion”, alltså den som besegrade den senaste unisputed mästaren Klitschko.

Fury är den större boxaren, men har länge varit i risig form och det känns som han undvikit Usyk flera gånger om. Men nu är han fysiskt i gott trim och har en helt annan form än senast då han vann på poäng mot Ngannou som egentligen håller på med MMA och gjorde sin boxningsdebut. (Samme Ngannou som vart knockad tre gånger på fyra minuter mot Joshua i sin andra match – alltså ingen vidare boxare, och sannolikt inget Fury tog med tillräckligt stort allvar)

Fury vs Usyk har varit på tapeten många gånger – men ikväll smäller det på riktigt! Jag håller på ukrainaren Usyk över den störige britten Fury, betting firmorna har det ganska nära också, med liten fördel för Fury. Det är ovisst!

Det tog exakt två trumslag av låten Headless Cross (1989) för att jag skulle känna igen den då den slumpades fram på Spotify. Jag satt i bilen med Honken och utbrast euforiskt något i stil med “Nu kommer äntligen Tony Martin eran, jag ska köpa skivan”.

Så vad är den stora grejen här då, undrar kanske den som orkar ta in text. Detta är alltså hämtat ur Black Sabbaths “mörka år” åtminstone rent kommersiellt. Efter att ha haft världskände Glenn Hughes (fd. Deep Purple) som sångare på albumet Seventh star gav sig bandet ut på turné, där Hughes svåra drogberoende gjorde det omöjligt att fortsätta med honom redan efter fem turnéstopp. In slängdes okände Ray Gillen som fullföljde turnén och var tilltänkt att även spela in nästa album med Black Sabbath, pengar blev dock en bristvara efter en turné utan utlovade Glenn Hughes närvaro.

Gillen fick inte betalt och hoppade av inspelningarna. Black Sabbath testade med ett nytt oprövat kort i form av Tony Martin. Han spelade in tre album med Black Sabbath, innan han fick sparken för att Dio ville komma tillbaka 1992. Snart uppstod störningar i bandet och Tony Martin togs tillbaka och spelade in två skivor till – innan han fick gå igen för att bandet skulle återförenas med Ozzy.
Tony Martin må ha behandlats som en dörrmatta från start till mål i sin rockmusikerkarriär, men hans Black Sabbath era var även min första Black Sabbath era. Jag tog till mig Dio och Ozzy material senare (och i den ordningen).

Martins skivor spelades (med undantag från en) in på ett obskyrt skivbolag som hette I.R.S records, som absorberades av EMI. Musiken har därmed ej funnits att tillgå, vare sig på streaming eller som fysisk media på en herrans massa år. Jag läste Iommis självbiografi i fjol och i den skrev han att han ville mastra om och släppa den här erans material på nytt om det bara gick. Det tog tolv år från det uttalandet – men nu snart kommer återutgåvorna, närmare bestämt den 31 maj vilket även råkar vara min födelsedag. Grattis till mig!

Inget fel på underhållnigen på något vis. Grapow och hans manskap levererade högklassig metalunderhållning, men hela scenariot kändes precis som i en dröm.

Folkets hus i Gävle var platsen för framträdandet. Jag och Yoyoma skippade förbandet Bullet och kom dit ungefär 20.45 en kvart innan masterplan skulle gå på. Som i en dröm hade jag lite strul med att hitta biljetterna i mailen. Men när vi kom dit kollade de inte ens dem. de sa bara välkomna och vi gick in. därinne fanns en bar rakt fram, jag funderade på var man skulle hänga in jackan, såg ingen garderob. Hörde masterplan musik där jag stod i baren medan Yoyoma gick på toa. köpte en öl, som var ljummen. medan jag väntade kikade jag in i lokalen, ytterkläderna på, och Masterplan ljuden jag hört kom från scenen – spelningen var redan i full gång.

Det var ett tjugotal år sedan jag sist var i lokalen och på förhand hade jag funderat över var de skulle göra av alla stolar, lokalen är som en gammaldags bio typ. Svaret var att de inte flyttat undan något sådant, det är permanent placerade stolar. alltså hade ståplatsgänget cirka 2,5 meters yta framför scenen där de kunde röja, resten satt glest utplacerade i stolarna.
Ingen entrevärd, ljummen öl, sittplatser nästan fram till scenen. Säkerhetsvakten bad en kille i publiken ta foton på honom. Trots att det fanns hur många lediga platser som helst var det två ölgubbar som tvingade sig förbi avspärrningen som inramade två rullstolsburna och mixerbordet – exakt där skulle de sitta, innan de blev avvisade av en ordningsvakt.
30 pers på ståplats och kanske lika många till utspridda i lokalen, nu kanske jag är hård. men max 150 pers var där.

Allt kändes så surrealistiskt, jag kunde inte drömt fram något mer udda. sen klev masterplan av tidigt, de hade enligt Grapow två låtar kvar som var svåra att spela och då han inte mådde bra och gjort så många misstag under settet (jag hörde inga) ursäktade de sig och klev av..

En bra spelning till ända, vi lämnade lokalen innan Firewind skulle kliva på. Har nog aldrig hört dem. vi kom dit för masterplan, masterplan levererade, sen gick vi hem.

Då jag nu bytt PC samlar jag ihop de sista skärmklippen för nuvarande kärnan i mitt FM2012 gäng, som vunnit serie A härliga sexton gånger i följd. Jag hade länge problem i europa, men har precis firat min fjärde champions league titel – och andra i rak följd.

Några screenshots på spelarna som gjort det möjligt

Nello Borda köptes billigt och tidigt från AC Milans juniorlag. Min meste ligaspelare som nu har hög ålder, men fortsatt fina siffror. Han har varit med på fjorton raka ligasegrar.

Min storstjärna som var med ett tiotal säsonger är min bästa mittback, högerback, högermittfältare, defensive mittfältare och centrala mittfältare. Han får dock bara plats på ett ställe i taget.

Min målkung, som gjorde över 50 mål en säsong. Men svårt att hålla honom riktigt konsekvent, tycker han borde göra det varje år så länge han är i sin prime.

En lite yngre spelare som i det tysta gör 15-20 mål och lika många assist varje säsong. En perfekt komplimentbit till Correa som är en måltjuv.

Och till sist framtiden. Statsen ser inte så sjukt märkvärdiga ut, men han får otroligt mycket uträttat från sin offensiva mittfältsposition.

Vem ska rucka på Bari? Förra säsongen var det svårt halva säsongen, skador på målvakt ledde till en del poängtapp. Och AC Milan förlorade samtidigt inte en match, de hade kanske en lucka på sex poäng – men jag vann till slut ligan komfortabelt då deras form dalade.

Det blandas och ges av det unga San Antonio Spurs, med skillnaden att de nu har en spelare i Victor Wembanyama som kan göra det lilla extra. 2-2 i matcher inledningsvis, och Wemby var tongivande i båda vinsterna. Men extra drama i nattens seger mot Phoenix där spurs låg under med så mycket som 20 poäng, Suns var stekheta från trean – Spurs var iskalla. Men det jämnade ut sig, Wemby satte en tvåa med dryga halvminuten kvar, sen lyckades Spurs stoppa Suns och göra poäng igen varpå de med en trippling av Kevin Durant fick en steal som Keldon Johnson lade i.

Laget ledde inte en sekund under hela kvällen förrän klockan läste 1.2 sekunder kvar att spela. Men seger blev det.

Snart börjar allvaret igen, NBA säsongen 2023-2024. Spurs har draftat först och kan ha en ny stjärna på gång i Victor Wembanyama (bara det faktum att jag lärt mig stava det ganska komplicerade namnet redan innan debuten säger en del).

Kvar vid sidlinjen för 27 raka säsongen är Gregg Popovich som redan innan säsongen dragit igång blivit kreativ med laguppställningen. Det nämns på ett konceptuellt stadie som ”Tall ball”Wembanyama, Wemby, är 221 cm lång och kommer spela PF. Som center startar 211 cm Zach Collins. Och det är här det blir intressant, 20 årige Jeremy Sochan, 206, spelade PF ifjol men kommer i år starta som Point Guard (!). Övriga i rotationen är SF Keldon Johnson, 196, och SG Devin Vassell, 196 – båda på, eller strax över, medellängden på sina positioner.

Men för att återgå till Sochan, som närmast beskrevs som en Dennis Rodman liknande spelare. Tuff, och med evigt skiftande hårfärg tog han ligan med storm under sitt första år. Blev även uttagen i all rookie second team, vilket är bra jobbat då han verkade i ligans sämsta försvar och sist även i tabellerna. Nu är det alltså han som tar upp bollen, Tre Jones (PG) börjar på bänken och blir en bra resurs därifrån. 

Att Spurs då gör detta val för att helt enkelt starta sina fem största talanger är okarakteristiskt. Men laget har inga förväntningar på sig ännu och Tall ball kan mycket väl komma att stanna som mest en term, och inte bli en spelstil. Kan de spela utan en klassisk spelfördelare? Ska det gå fort, eller ska bollen stanna i händerna på Wemby/Collins i mitten? Frågor finns. Svar kommer. Det är på papperet lika spännande som exempelvis i Timberwolves där man testar spel med två klassiska stora bigs, med stjärnorna Gobert och Towns, än så länge utan framgång. Spurs har två långa, gängliga, insidespelare. Kanske kan modellen funka, vi får se.

Det tog några år innan jag till slut såg andra säsongen av serien Fargo. Tyckte det var ett jobbigt moment att säsong 2 av en serie bestod av 100% nya karaktärer. Men å andra sidan var det lätt att hoppa in i det nu då.

Jag brukar inte recensera tv-serier på bloggen och det blir inte mycket till recension nu heller. Men jag känner att jag måste skriva något.…. För vad var det egentligen som hände de där två sista avsnitten?

Medan uppbyggnaden fram till slutet av miniserien (får vi väl kalla det) är utmärkt känns det som det bara blir tacopaj av det mot slutet. I breda drag handlar serien om två maffiafamiljer som bråkar om territorium. En av familjernas barn utför ett dubbelmord och blir själv illa skadad. Därefter blir han påkörd i en olycka och mördas av förararens make. Denne jobbar som slaktare och maler kroppen till kött och bränner alla bevis.

Mycket att bygga på manusmässigt där. Vi följer både poliser, maffiafamiljer och makarna Blumqvist (som låg bakom mordet). Serien har bra tvister och spänningar. Men mot slutet tycks idèerna vara slut. Hanzee är en hejduk i den ena maffiafamiljen som då kallblodigt avrättar en av sina egna. Därefter dyker polisen upp där gisslan (den som Hanzee mördat) skulle överlämnas till den andra maffiafamiljen. I stort sett blir alla nyckelpersoner nedskjutna och dödade där. Hanzee dyker upp och rensar upp de överlevande ur hans egna maffiafamilj.

Och okej, vi måste komma vidare i handlingen. Men detta känns bara så tunt. Samtidigt som motellkriget är i full gång anländer ett flygande tefat som hovrar ett tjugotal meter ovanför skjutandet. Ja, du läste rätt. Äh! det är bara ett rymdskepp, säger någon och flyr. Hanzee lyckas skjuta Ed Blumqvist som tillsammans med frun Peg gömmer sig i ett kylrum där Ed förblöder. Peg ska antagligen till fängelse. Hanzee byter identitet och försvinner. Och polisfamiljen vi följt, där hemmafrun har cancer, lever vidare som det var innan, ingen bot i sikte, ingen klarhet i om det ska bli bättre eller sämre.

Känns bara så ofullständigt och billigt. Allt som byggts upp, men den bråkiga maffiabrodern som mördas, hans storebror som vill styra, mellanbrodern som verkar resonabel. Bam Bam Bam. Deras far fick stroke och mamman skulle styra, vilket makthungrig storebror inte ville veta av. Henne och mellanbrodern mördar de också bara av i slutet, de dyker upp och tas av daga. All story och laddning, för inget. Slöseri med slut på en i övrigt bra serie. Och det där ufot….….vad menas?

Vill säga att jag uppskattar att ha denna blogg, som tidsdokument över trivaliteter. Det har blivit väldigt lite skrivande här i år. Har väl haft mycket för mig och med åren får jag mer och mer utlopp för texter som kombinerar mina hobbies i Kuxabladet.

Det blir speltester, krönikor, biobesök och korsodskreationer som tillsammans fyller den kvot av kreativitet jag har i mig.

Men det finns ett mittemellanland också, som inte passar tidningen eller sociala medier. Jag ska försöka få nedteckna det materialet här!

Idag började Honken kolla på Photoshop 2024 som har ett inbyggt verktyg för ai grafik. Verkade spännande så jag lät sedan hela familjen prova att skapa en varsin bild.

Spelat två matcher i veckan, en med Mackan och en med Hellan. Matchen med Mackan var seg. Då vi hade en ai med, som därtill blev stark – men som vanligt inte kunde spela för att vinna. De förstår inte slutet. Mackan gav upp vid midnatt och jag blev utnämnd till vinnare. Jag spelade Amazon, han Tinkerer.

Match två var spännande. Hellan valde som vanligt en caster, men spellcyclande var en farlig idé då jag hade Archon (som gör ett i skada på alla motståndare i samma region efter tre spells har castats). Såg min chans då han tog en promenad i city, som är svår att lämna som man vill. Fick ner honom till ett, och hade spellen death pact på hand. Vilket gör att jag kan ge skadan till honom om jag tar någon, försökte dricka en potion för att förlora liv, rullade om med fate. Men ingen etta.

Lyckades avbryta Hellans planerade färjetur ut ur regionen med en imobility spell och det blev handgemäng. Vi båda hade 11 i grund och båda slog en sexa. Otroligt nervigt. Men närmare än så kom jag inte, han hade bättre craft och jag hade för lite tid att hinna söka motmedel. Han drog dessutom den där orben som ger en två omgångar per turn tre gånger. Så han formligen flög genom mitten.

Men sammanfattningsvis en av de bästa och tätaste matcherna jag spelat. Med nedanstående slut- Era of invention