Det tog exakt två trumslag av låten Headless Cross (1989) för att jag skulle känna igen den då den slumpades fram på Spotify. Jag satt i bilen med Honken och utbrast euforiskt något i stil med “Nu kommer äntligen Tony Martin eran, jag ska köpa skivan”.
Så vad är den stora grejen här då, undrar kanske den som orkar ta in text. Detta är alltså hämtat ur Black Sabbaths “mörka år” åtminstone rent kommersiellt. Efter att ha haft världskände Glenn Hughes (fd. Deep Purple) som sångare på albumet Seventh star gav sig bandet ut på turné, där Hughes svåra drogberoende gjorde det omöjligt att fortsätta med honom redan efter fem turnéstopp. In slängdes okände Ray Gillen som fullföljde turnén och var tilltänkt att även spela in nästa album med Black Sabbath, pengar blev dock en bristvara efter en turné utan utlovade Glenn Hughes närvaro.
Gillen fick inte betalt och hoppade av inspelningarna. Black Sabbath testade med ett nytt oprövat kort i form av Tony Martin. Han spelade in tre album med Black Sabbath, innan han fick sparken för att Dio ville komma tillbaka 1992. Snart uppstod störningar i bandet och Tony Martin togs tillbaka och spelade in två skivor till – innan han fick gå igen för att bandet skulle återförenas med Ozzy.
Tony Martin må ha behandlats som en dörrmatta från start till mål i sin rockmusikerkarriär, men hans Black Sabbath era var även min första Black Sabbath era. Jag tog till mig Dio och Ozzy material senare (och i den ordningen).
Martins skivor spelades (med undantag från en) in på ett obskyrt skivbolag som hette I.R.S records, som absorberades av EMI. Musiken har därmed ej funnits att tillgå, vare sig på streaming eller som fysisk media på en herrans massa år. Jag läste Iommis självbiografi i fjol och i den skrev han att han ville mastra om och släppa den här erans material på nytt om det bara gick. Det tog tolv år från det uttalandet – men nu snart kommer återutgåvorna, närmare bestämt den 31 maj vilket även råkar vara min födelsedag. Grattis till mig!
