Idag ska jag skriva om något som jag valt att kalla för omspel. Konceptet går ut på att en spelare ska kunna leva upp till sina påståenden om spel. Är du kanske en av dem som påstår dig överlevt Ghost n Goblins till NES bara för att sedan inför kamraternas ögon misslyckas med bedriften?
”Det går inte att klara djävulen på näst sista banan utan att ha yxan som sidovapen..” påstod du kanske bittert och stängde av maskinen. Ovetades om att pojken som bett dig bevisa dig med ett omspel själv satt och gapade över din bedrift då han själv inte överlevt längre än till grisarna i huset på nivå ett.
Kom du hit på Ghost n Goblins? Då äger du. Hatten av för Örjan Lind, en grym NES lirare.
Ett av spelen som medföljde min Amiga 500 var shoot-em up spelet Silkworm, en för sin tid mycket snabb shooter. Du kunde välja att antingen styra en Jeep eller en Helikopter, ibland var det enklare att överleva som det ena eller andra men efter ett visst antal banor krävdes assistans.
Som tur var hade spelet ett 2-spelar läge och jag i min tur hade en bror. Han var alltid intresserad av att spela spel där man kunde arbeta i lag och placerades bredvid mig med en Tac-2:a i fast grepp.
Vi spelade dagligen i under en längre period i stort sett uteslutande Silkworm med ett mål i sikte – att nå slutet. I stadig takt sköts fienderna och bossarna till småbitar och i slutet av varje bana fick vi en chans att pusta ut, strecha nävarna och vila öronen från explosioner – Silkworm var faktiskt helt befriat från musik och det var heller inget man hade tid att sakna bland alla explosioner och vinande kulor.
Tre gånger tog vi oss hela vägen fram till slutbossen. Första gången anlände jag ensam i min Jeep, Helikoptern hade krashat för sista gången minuten tidigare. Andra gången var det en ensam Heliktopter som anlände och ingen gång nåddes någon framgång med elimineringen av slutbossen.
Lyckades inte hitta någon bild på ovan nämnda boss, skribenten funderar över varför så är fallet. 🙂
Men så kom det magiska ögonblicket då vi bägge lyckats ta oss hela vägen fram. Nu kunde vi producera tillräckligt med kulor för att ge igen. Bossen var en vägg som spottade ut en liten glasboll med en liten farbror i. Bollen sprutade ut missiler och skott kom från alla andra möjliga håll också, men nu då vi bägge var i livet kunde hela tiden en av oss fokusera elden på målet istället för att utmanövrera skott. Till slut exploderade motståndet i ett eldhav och vi kunde i triumf placera Silkworm i diskettlådan för gott. Faktiskt så har jag aldrig sedan den dagen för spelat spelet seriöst.
Jag försattes aldrig i den situationen att jag behövde bevisa mitt kunnande i Silkworm, kanske eftersom jag hade ett vittne till bedriften. Jag minns dock flera tillfällen då jag begärt omspel på grund av misstro.
Resident Evil till playstation var ett spel som jag själv var för rädd för att kunna kontrollera. Jag kastade ifrån mig handkontrollen då hunden som flög in genom rutan började kalasa på mitt kött. Min vän Anders var dock en som hade överlevt hela vägen fram och fått se ett av alla de olika mytomspunna sluten.
Anders anlände till samlingsplatsen med sitt minneskort och placerades i händelsernas centrum och nu skulle vi alla äntligen få se epilogen. Steg för steg berättade han självsäkert vad som behövde göras och befann sig snart på taket ansikte mot ansikte med ett jättemonster. Huset skulle snart explodera och det enda som behövde göras var att hålla sig vid liv. Då tio sekunder återstod skulle nämligen en helikopter som svävade ovanför striden kasta ner ett rep till hjältinnan Jill Valentine och hon skulle dras upp till säkerhet samtidigt som monstret skulle omkomma i explosionen.
Jag var nog inte ensam om att önska mig en vuxenblöja och snuttefilt efter detta påhopp. Jag spelar idag Resident evil 5 med fotorealistisk grafik men ändå helt utan samma skräckkänsla.
Något rep dök dock inte upp under något av försöken och Anders maktdemonstration fick ett svalt mottagande av publiken. Än idag har jag inte sett någon klara spelet på något vis men jag betvivlar inte att det går – det var nog någon liten detalj som glömts bort denna gång bara.
Många är de som har hoppat över flaggstången i Super Mario Bros. Få spelare har kunnat bevisa påståendet och därför ifrågasätts myten ofta. Jag postade själv ett inlägg om detta på ett tv-spels forum och det väckte stor debatt. Sanningen har dock till slut hunnit ifatt Super Mario Brothers flaggstångs myt.
Idag kan vi med hjälp av emulatorer ta hjälp av save funktioner för att träna på hoppet. Du kan hoppa hur länge du vill på första banan, landa på andra sidan stången gör du inte.
Värld 3-3, nattbanan, avslutas med en trådhiss. Två plattformar hänger
alltså samman med ett rep, om du står på den vänstra så länge du kan och
sedan hoppar till den högra plattformen och gasar på med b-knappen in i
ett perfekt avstamp så kommer du förhoppningsvis att komma över. Det
låter enkelt men sanningen är en annan – faktum är dock att det faktiskt
går.
<!–
WriteFlash('’);
//–>Så här gör man alltså. You tube är bättre än alla texter i världen.
På mitt GBA flashkort är jag nu stolt innehavare av en mytbekräftelse – Mario på andra sidan flaggstången. Jag tror dock fortfarande inte på att varannan unge i slutet av 80-talet själva utfört denna bedrift. Det tog mig otroligt många försök med save funktion till hjälp. Och snälla, be mig inte om ett omspel för risken är nog trots allt överhängande att jag skulle misslyckas, precis som Anders….
Det är inte spelmekaniken eller det grafiska som lockar mig bakåt. Det är känslan av framgång.
Här är den ökände Alexey Usmanov. Först var han text och siffror i ett textbaserat spel. Sedan en anonym maskerad terrorist. Sen dess har han även samlat Pokemons och levt ett liv som en Sim med mycket mera.
