e x a k t  kaos

Iron Maiden har varit ett av mina favoritband sedan unga år. Det har länge varit tydligt för mig att de baserat många av sina låttexter på filmer och tv-serier. Medan en del är tydliga, redan i titeln, smyger andra sig på. Nu har jag använt min google-fu för att försöka sammanställa allt detta. Även dykt på en del nya faktan längs vägen och jag kan vara ärlig med att jag heller inte är särskilt bevandrad i skivor som kommit ut senare än Dance of Death (2003) även om jag har en del låtar som fastnat även i mer sentida material. Det sägs att till och med namnet Iron Maiden inspirerats av en gammal rulle från 1938 betitlad The man in the iron mask.

Bland det första jag hörde om detta tema var låten Quest for fire – vars inledningsstrof är ”In a time when dinosaurs walked the Earth” och handlar om människor som börjar använda eld… Så dumma är de inte – kunde jag förstå. Och givetvis är det baserat på en film med samma namn. Men detta var långt ifrån första eller sista gången de tog inspiration från film eller tv.

Några av de mer subtila exemplen som jag upptäckt själv genom att bara lyssna finns The edge of darkness, som tidigt i låten ganska rakt klipper en monolog ur filmen Apocalypse now. Sen finns To tame a land, som skulle varit ännu mer enkel att sätta fingret på idag. Här handlar det mesta om Dune, och på min tid var det inget direkt framgångsrik film – men det fanns ett bra spel till Amiga med många av dessa ord i. Och sen finns en låt som heter Clansman, som kanske inte är fullt så subtil – då refrängen mer eller mindre går ut på att skrika FREEDOM, som William Wallace i Braveheart.

Men här kommer hela listan av dem jag hittat – och trots det fick jag addera några och det finns säkert fler. Markerar med en stjärna dem jag kände till sedan tidigare

Man on the edge = Falling Down *
Phantom Of The Opera *
Sign of the cross = The Name Of The Rose
Clansman = Braveheart *
Clansman = Rob Roy (den är tydligen inspirerad av båda dessa skottar ur samma era av film)
Out of the silent planet = Forbidden Planet
The Longest Day (samma titel)
When The Wind Blows (samma titel)
The trooper = Charge Of The Light Brigade
Bring your daughter to the slaughter = Nightmare on elm street 5: The Dream Child
The number of the beast = Damien: Omen II
Darkest Hour (samma titel)
Caught somwhere in time = Time After Time
Days of future past = Constantine
Where Eagles Dare (samma titel) *
Edge of darkness = Apocalypse now *
Children of the damned = Village of the Damned
Run Silent Run Deep (samma titel)
The Duelists (samma titel)
Loneliness of the Long Distance Runner (samma titel)
Quest for Fire (samma titel)
Murders in the Rue Morgue (samma titel, ej bekräftat men rör sig i samma värld enligt källor)
The Prisoner (samma titel) *
Back In The Village = The village
Wicker Man = (samma titel) *
Aces High (samma titel, handlingen i låten förflyttade till andra världskriget)
The fugitive = (samma titel, mer känd som Jagad i Sverige) *
Dance of death = The seventh seal
The mercenary = The predator (Rovdjuret)

Sen har Iron Maiden inspirerats av asmycket dikter, noveller, böcker, historia så man kan nästan undra om det ens är något som bara är taget ur den egna fantasin. Men bra hårdrock – ja, det blev det oavsett!

Det tog exakt två trumslag av låten Headless Cross (1989) för att jag skulle känna igen den då den slumpades fram på Spotify. Jag satt i bilen med Honken och utbrast euforiskt något i stil med “Nu kommer äntligen Tony Martin eran, jag ska köpa skivan”.

Så vad är den stora grejen här då, undrar kanske den som orkar ta in text. Detta är alltså hämtat ur Black Sabbaths “mörka år” åtminstone rent kommersiellt. Efter att ha haft världskände Glenn Hughes (fd. Deep Purple) som sångare på albumet Seventh star gav sig bandet ut på turné, där Hughes svåra drogberoende gjorde det omöjligt att fortsätta med honom redan efter fem turnéstopp. In slängdes okände Ray Gillen som fullföljde turnén och var tilltänkt att även spela in nästa album med Black Sabbath, pengar blev dock en bristvara efter en turné utan utlovade Glenn Hughes närvaro.

Gillen fick inte betalt och hoppade av inspelningarna. Black Sabbath testade med ett nytt oprövat kort i form av Tony Martin. Han spelade in tre album med Black Sabbath, innan han fick sparken för att Dio ville komma tillbaka 1992. Snart uppstod störningar i bandet och Tony Martin togs tillbaka och spelade in två skivor till – innan han fick gå igen för att bandet skulle återförenas med Ozzy.
Tony Martin må ha behandlats som en dörrmatta från start till mål i sin rockmusikerkarriär, men hans Black Sabbath era var även min första Black Sabbath era. Jag tog till mig Dio och Ozzy material senare (och i den ordningen).

Martins skivor spelades (med undantag från en) in på ett obskyrt skivbolag som hette I.R.S records, som absorberades av EMI. Musiken har därmed ej funnits att tillgå, vare sig på streaming eller som fysisk media på en herrans massa år. Jag läste Iommis självbiografi i fjol och i den skrev han att han ville mastra om och släppa den här erans material på nytt om det bara gick. Det tog tolv år från det uttalandet – men nu snart kommer återutgåvorna, närmare bestämt den 31 maj vilket även råkar vara min födelsedag. Grattis till mig!

Inget fel på underhållnigen på något vis. Grapow och hans manskap levererade högklassig metalunderhållning, men hela scenariot kändes precis som i en dröm.

Folkets hus i Gävle var platsen för framträdandet. Jag och Yoyoma skippade förbandet Bullet och kom dit ungefär 20.45 en kvart innan masterplan skulle gå på. Som i en dröm hade jag lite strul med att hitta biljetterna i mailen. Men när vi kom dit kollade de inte ens dem. de sa bara välkomna och vi gick in. därinne fanns en bar rakt fram, jag funderade på var man skulle hänga in jackan, såg ingen garderob. Hörde masterplan musik där jag stod i baren medan Yoyoma gick på toa. köpte en öl, som var ljummen. medan jag väntade kikade jag in i lokalen, ytterkläderna på, och Masterplan ljuden jag hört kom från scenen – spelningen var redan i full gång.

Det var ett tjugotal år sedan jag sist var i lokalen och på förhand hade jag funderat över var de skulle göra av alla stolar, lokalen är som en gammaldags bio typ. Svaret var att de inte flyttat undan något sådant, det är permanent placerade stolar. alltså hade ståplatsgänget cirka 2,5 meters yta framför scenen där de kunde röja, resten satt glest utplacerade i stolarna.
Ingen entrevärd, ljummen öl, sittplatser nästan fram till scenen. Säkerhetsvakten bad en kille i publiken ta foton på honom. Trots att det fanns hur många lediga platser som helst var det två ölgubbar som tvingade sig förbi avspärrningen som inramade två rullstolsburna och mixerbordet – exakt där skulle de sitta, innan de blev avvisade av en ordningsvakt.
30 pers på ståplats och kanske lika många till utspridda i lokalen, nu kanske jag är hård. men max 150 pers var där.

Allt kändes så surrealistiskt, jag kunde inte drömt fram något mer udda. sen klev masterplan av tidigt, de hade enligt Grapow två låtar kvar som var svåra att spela och då han inte mådde bra och gjort så många misstag under settet (jag hörde inga) ursäktade de sig och klev av..

En bra spelning till ända, vi lämnade lokalen innan Firewind skulle kliva på. Har nog aldrig hört dem. vi kom dit för masterplan, masterplan levererade, sen gick vi hem.

Någon gång under 2007 fick jag tillsammans med pappersmagasinet Sweden Rock Magazine även en bland-CD. Inget ovanligt med detta, det fick man varje nummer på den tiden. Men just denna skulle visa sig bli alldeles särskild.

Sannolikt var det dags för semester, långresa i bilen. Bunkeflostrand-Ockelbo plus kanske ett kortare jullov eller längre semester. Detta resulterade i att skivan började få snurr – och fastnade så in i bomben! Det är 15 låtar på skivan av mer och mindre kända artister. Kanske är inte Mountain of Power, Gaia Epicus och Depressive Art riktigt på samma våglängd som Magnum, Saxon eller Crazy Lixx – men här delar de broderligt på utrymmet.

Skivan försvann sedan, blev väl specialförvarad någonstans. Jag hade inte någon chans att minnas de flesta av låtarna då jag bara spelat den på CD i bilen, plus kanske lite via MP3 för väldigt många år sedan. Hittade hela CD-snurror hemma med säkert 30 CD från Sweden Rock på, läste noga igenom alla men ”the one CD” var inte på plats.

Likt Gollum grubblade jag kring detta tills det föll i glömska. Eoner av tid passerade, jag blev tjock, skallig, fick två fina barn och lyssnade typ på Phil Collins istället.

Meeen så en vacker dag kom en av de här små tottarna, hobliknande kreatur, in på kontoret och började fippla med mina gamla Amiga/PC spelboxar som står här som dekoration. Oddish noterade att det var samma gubbe på två av dem, Kyrandia 1 och Kyrandia 3. Varpå det föll sig så att vi kollade vad som var i dem. Bland floppys och cool 90-tals reklam samt manualer låg även den mytomspunna Sweden Rock CD:n!

Sprang genast upp med den till fru Yoyoma som blev lika glad och genast satte samman en spellista på Spotify. Den innehåller 14 av 15 av låtarna på skivan, den saknar endast Flagellation – Threshold to Madness.

Idag, när jag skriver detta, är det Metal fredag – en trend som i vår grupp drogs igång av Mackan (är det hans smekis i min blogg, jag minns inte ens då jag inte skriver här längre). Då passar jag inte, som brukligt, på att dela en endaste musikvideo eller låt – NAY – Det blir hela Sweden Rock Bland-CD med heta nyheter inom hårdrock, antagligen från juli 2007.
Spotify länk till listan här

Har ett ständigt pågående projekt på Spotify i hopp om att hitta tidigare olyssnad musik som jag kan tycka är bra. Nuförtiden tycker jag att det är svårt att till och med ta till mig ny musik av mina favoritartister. Vet med mig att det brukar fungera då jag köper en CD skiva och låter den rulla några veckor i bilen.

Det är något liknande detta jag testar i Spotify. Väljer ut tre skivor som jag tror jag eventuellt kanske skulle kunna gilla och varje gång jag vill höra musik så kör jag den spellistan. Brukar köra på shuffle för att få lite variation.

Senaste veckorna har Brian May: Another World, Unisonic: Light of dawn och Megadeth: Super Collider rullat därinne. De bättre låtarna börjar sticka ut ur mängden och filtreras ut i andra spellistor där de passar in.

Alla dessa skivor råkar vara elgitarrdrivna, så är dock inte alltid fallet i Tre CD listan.

Efter ett år med Stiftelsens stora hit på radion så har jag fortfarande inte lyckats tyda vad det är för nåt ord som sjungs.

Jag vet att du får mig att gå ensam
du lovar mig guld om jag stannar här
jag vet att jag brukar drömma om dig
men jag vill inte ha en annan värld
Jag vet att du får mig att gå ensam
och jag lever hårt som jag lär
men du kommer aldrig mer att nå mig
jag vill inte ha en annan BLÄÄÄÄÄHHHRG

Jag vet att du får mig att gå ensam
du lovar mig guld om jag stannar här
jag vet att jag brukar drömma om dig
men jag vill inte ha en annan värld
Jag vet att du får mig att gå ensam
och jag lever hårt som jag lär
men du kommer aldrig mer att nå mig
jag vill inte ha en annan DÄÄÄÄÄÄHHHLLL

Okej. Jag förstår att ingen klagar när man väl läst att låten heter ”En annan värld”. Men det är jävlar i mig Kent nivå på uttalet här.

Sen finns de där låtarna som är covers som blev monsterhits – medan en själv var ohjälpligt omedveten om att låten existerat tidigare och även då varit en stor hit med ett annat band. Det finns hur många exempel som helst, men jag tar här upp det senaste jag fick lära mig.

Dreams – Fleetwood Mac

https://youtube.com/watch?v=YEi7GPkxfsE%3Ffeature%3Dplayer_detailpage

Och sen kom den då i en enligt mig genomgående bättre version av The Corrs
https://youtube.com/watch?v=8BglEyv5O2Y%3Ffeature%3Dplayer_detailpage

Hittade ny CD med Jorn på Spotify idag.
Det värsta var att de hade två nya skivor ute.
Den ena tycks vara ett sidoprojekt på tyska med lite, minst sagt, annorlunda musik.

spotify har med andra ord fortfarande inte lärt sig skilja på olika band med samma namn vilket ofta orsakar galenskap.

Jag måste bara komma ihåg att dokumentera detta medan jag har det i färskt minne. Vad är det med superstjärnor och låtar när de är stora? De verkar kunna släppa vad som helst och komma undan med det.

Jag tänker närmast på Rhiannas nya singel ”Diamonds” som då jag första gången hörde den trodde var nån slags Ace of Base comeback singel. Det låter så 90. Och sen spann jag vidare på tanken och kom fram till att det även skulle kunna varit en ”E-Type featuring Jenny Berggren” där hon sjunger allt och han sjunger, på sitt typiska e-type väsande ”Shine bright like a diamond” och inget annat.

Jesus.

https://youtube.com/watch?v=Zs_lR6NXW94%3Ffeature%3Dplayer_detailpageGör inte såhär mot mig. Inte för att jag lyssnar på Rhianna frivilligt, men hon är verkligen i etern hela tiden.

Kommer ihåg den här från MTV då jag var liten. Den spelades jättemycket och ofta fast jag gillade den aldrig då. Har lärt mig uppskatta låten på omvägar, närmare bestämt genom Placebos version.

Placebo Running up that hill: (Får ursäkta faktat att denna inte har en riktigt musikvideo!)https://youtube.com/watch?v=4KEEXyRL0qE%3Ffeature%3Dplayer_detailpage
Kate Bush Running up that hill:

https://youtube.com/watch?v=wp43OdtAAkM%3Ffeature%3Dplayer_detailpage

Av bara farten skriver jag två delar av detta. Samma kväll som jag dök på den där Kameo låten så spelades även In Private av Dusty Springfield. En mycket skön låt som jag genast lade till i min just nu lista på spotify. Men jag kom på mig att jag tyckte den kändes torftig, riktigt tunn. Och anledningen till detta är att jag verkligen lärde mig gilla låten när Sahara Hotnights gjorde den i riktigt grym tappning!

https://youtube.com/watch?v=k1z5DZEse3I%3Ffeature%3Dplayer_detailpageOch här är Sahara Hotnights version:https://youtube.com/watch?v=e3WrJD5Q2gg%3Ffeature%3Dplayer_detailpageRiktigt mycket bättre i mitt tycke. Välbehövlig upphottning av en i grunden också bra låt.

Ramlade på en låt i originalutförande som jag trodde att Gun hade gjort. Men den är gjord av nåt hårt hip-hop-pop band vid namn Kameo. Frontat av en hård man i röd suspensoar.https://youtube.com/watch?v=MZjAantupsA%3Ffeature%3Dplayer_detailpageOch här är den version jag lärt mig gilla av Gun:

https://youtube.com/watch?v=9VlSE4OpKDU%3Ffeature%3Dplayer_detailpage

Vilken tycker du är bäst? För mig är det svårt att vänja om mig liksom. De är ju rätt lika i grunden.

För en tid sedan samlade jag ihop låtarna från klassiska cd:n Power Ballads från 1991. Lade upp en lista av denna på spotify och publicerade.
Häromdagen fick jag ett meddelande här på bloggen från Andreas som hade hittat listan och fyllts av nostalgiska känslor.

Han efterlyste den andra cd:n och jag har gjort mitt bästa för att sammanställa även denna. More power ballads från 1992.Med sina 22 veckor på topplistan så sålde denna skiva ännu bättre än sin förlaga.

Lite problem finns med Spotify och tillgängligheten på låtar. Danger Danger är med på skivan med låten ”I still think about you” och den existerar inte. På cd:n återfinns även Stairway to Heaven med Led Zeppelin – i min spotify lista framförs denna då istället av bandet Led Zepagain.

Mycket nöje – här är spellistan för More Absolute Power Ballads
Och för er som missade ettan så är länken till den här.

Även noterat att det faktiskt gjordes en tredje Power Ballads. Satte ihop denna av bara farten eftersom detta nu känns som ”min grej”
Även här infiltreras skivan av ett coverband. Motörheads ”Don’t let daddy kiss me” framförs istället utav Uzzhuaïa.

Senaste dagarna har jag noterat vissa störande saker med spotify. Främst deras applikations koppling till Facebook. Plötsligt dyker musik som alla lyssnar på upp i nyhetsflödet. Med andra ord så kommer en nyhet var 5:e minut om vilken låt som spelas på en kamrats spotify just nu.

Inte jätteintressant tyckte jag och fann metoden för att sluta dela denna info till mina kamrater då jag spelar. Snällt eller hur? Jo, men det gör ju inte att kamraterna, åtminstone inte automatiskt, gör samma tjänst för dig. Har du som jag många Facebook kamrater så känns det som att man lika gärna kan göra som jag gjorde och blocka allt från spotify.

Klicka på en spotify nyhet i flödet, lägg markören i övre högra hörnet och klicka på trekanten som dyker upp. Välj sedan Dölj allt från spotify och du är fri.

En annan grej jag precis stört mig på är att Spotify tydligen automatiskt publicerar mina spellistor. Det vill man ju inte, jag vill ha ett sparsmakat selektivt urval att erbjuda då någon besöker min profil. Sålunda har jag klickat ur ”publish” på alla listor som jag vill ha för mig själv.

Och den tredje lilla nyheten är att Sentenced försvunnit från Spotify igen. Självmordsironisk bitter hårdrock levererad på ett unik vis med finskt vemod i grunden. Sorgligt. Men lite tröst för mig ändå. Jag köpte ju hela deras limited edition samlingsbox bara veckor innan allt släpptes fritt på spotify – men tråkigt att jag inte med enkla hjälpmedel längre kan sprida läran..

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Självömkande rockbandet Sentenced är ej längre tillgängliga. Men kolla in dem på youtube och liknande. Bäddar in ett smakprov av Sentenced i form av den sköna lågbudget videon Ever Frost.

I hemmet stökar vi nu för en flytt. Det gör att man ofta känner sig mer
eller mindre tvungen till att göra sig av med saker. Särskilt om man ska
flytta långt.

Mina tidningar har varit i fokus. Jag har hittat
inte mindre än 60 nummer av Sweden Rock Magazine som jag nu lagt ut på
tradera – buden börjar på 1 kr, och för endast 1 krona kan någon få alla
tidningar om de kommer och hämtar dem.
Det här hoppas jag blir ett fynd för någon. Länk till tradera
Jag
slutade prenumerera för lite över ett år sedan. Kände att tidningen dog
lite då artikelserien Hårdrockens historia kom ikapp nutiden. I den
artikelserien skrev de om ett år i hårdrockshistorian per nummer.
1967-2001. När jag började utsorteringen så tänkte jag behålla alla
dessa tidningar, men då jag fann att några nummer saknades så beslöt jag
mig för att göra mig av med alla.

Det är skrymmande och väger 21 kilo.

Den
andra dödsstöten till att jag slutade prenumerera var att de slutade
med sin gratis samlings CD. Chefsredaktören skrev att de märkt att
läsarna inte var intresserade av att få låtar som redan finns gratis på
spotify och via bandens hemsidor. En som detta påstående definitivt inte
passade in på var jag – jag älskade SRM skivorna, en CD med för mig i
stort sett uteslutande okända låtar som kom i stötar om tio-fjorton stycken
i månaden. Jag har alltid, fortfarande, några av dessa i bilen. De
saknar identitet, de är svarta, det står SRM CD #25 och listas vilka
låtar och artister som förekommer.

Det blandades friskt mellan
etablerade band och mindre kända band vilket skapade en fin mix. Jag har
därför nu bestämt mig för att tacka SRM CD:n för att den låtit mig
upptäcka en massa nya bra band.

Jag samlar dem i en lista på
spotify. Många låtar är för mig en språngbräda till att upptäcka band,
återupptäcka avskrivna föredettingar eller finna små guldkorn. Eftersom
jag har så många skivor så känns det fortfarande som en källa att hämta
färskt vatten ur.

spotify:user:umanov:playlist:4sAZJX1bTiR2MFEqp7aNeD
Best of Sweden Rock Magazine