e x a k t  kaos

Detta har varit min överlägset längsta karriär i Football Manager. Jag tog namnet från en fiktiv filmkaraktär gestaltad av en vän, som även fick agera profilbild. Som okänd korpenspelare tog han över Serie A laget Napoli. Det tog några år innan större framgångar nåddes. Han fasade ut gammalt och köpte ungt, riktigt ungt! Fynd gjordes i storklubbarnas ungdomslag, de fick starta i Napoli och efter några år fanns två superstjärnor i anfallet och det gick inte att stoppa dem. Napoli vann ligan nio gånger i följd och Champions league vid två tillfällen.

Då Hoppade Claws över till näst högsta serien i England och laget Millwall. Samma process inleddes här, men en otålmodig styrelse gav honom sparken då laget inte gick upp efter första året. Sen hände samma sak med Huddersfield som hörde hemma i samma division. Det tredje Championshiplaget togs över då det trillat ur högsta serien, de förväntades gå upp direkt vilket också lyckades. En lite annorlunda strategi fanns i Birmingham då det var svårt att attrahera spelare till en så liten klubb. Unga spelare var fortfarande parrollen men denna gång fiskades spelare utan kontrakt upp. En bra målvakt samt en trio av talangfulla mittbackar etablerade Birmingham i högsta serien, istället för framtungt som Napoli var så var Birmingham starka i försvaret. Köpte billigt, sålde dyrt, ligapositionen förbättrades år för år. Kul också att se att arbetet i Huddersfield och Millwall betalade sig, båda lagen tog sig upp bara någon säsong efter Pettschaum lagt grunden. Birmingham vann ligan sju gånger och championsleague två gånger.

Sen gav savefilen upp i samband med en windowsuppgradering. Den enda utmaning som fanns kvar var egentligen att se om databasen skulle klara av att fortsätta hur länge som helst. Skulle Claws dö av ålder? Vi fick inte veta detta. År 2043 blev sista säsongen av en simulering som inleddes 2011. Vid slutet fanns inga aktiva spelare kvar på gräset, de spelare som databasen genererat fram hade hunnit ha långa karriärer och slutat (som exempelvis Napolis unga garde).

Bifogar här en skärmdump på några av de mest imponerande milstolparna som Claws nådde i karriären.
Som karaktär lyste ibland Claes sanna själ igenom som den gången då
Claws Pettschaum fick svara på flera frågor om förra matchen och motståndarnas insats från Eurosport och Danska Fotbollskrönikan efter Italiens 2-1 seger mot Danmark i VM Kvalet.

Danska Fotbollskrönikan bestämde huvudfokus på presskonferensen när journalisten Thomas Rasmussen frågade:
”Självklart tycker du inte om att se er släppa in mål, men nog måste du kunna erkänna att Lucas Andersens prestation var sensationell. Vad tycker du om målet?

Pettschaum svarade:

”Jag sysslar inte med att hylla motståndare, det är inte min grej.”

Varför detta inte är en achivement som märks vet jag inte. Ovan hade jag
en där 5 spelare tog ut i årets lag. Men som denna skärmdump visar har
jag haft betydligt fler där. Här syns 7 av mina spelare i årets lag. Plus ytterligare en på bänken.
Och lite matchklipp. Vackra mål och mycket publik hemma mot Newcastle:

R.I.P. Mister Pettschaum – tidernas störste manager

Vi befinner oss nu i äventyrsspelens mörkaste tid, första halvan av 00 talet. Här har samtliga stora äventyrsspel franchises försvunnit helt eller alternativt släpper väldigt dåliga uppföljare.

Själv bevakar jag kanske inte det hela lika hårt. Något år har gått sedan Monkey Island 4 kom ut, ett spel som envist skulle göras i grafiskt svag 3D och kontrolleras med tangentbordet. Det är också belamrat med usla problem, ”insult swordfighting” gör comeback i form av ”monkey combat” ett problem så uselt som att du på apspråk måste lära dig förolämpa apor i en dialogdriven form av sten, sax, påse. Minns att det krävde en två-tre A4 sidor anteckningar för att få ordning på detta. Man kan lugnt säga att det inte skapade något sug efter fler äventyrsspel, Lucasarts insåg detta och satsade sedan helhjärtat på Star Wars actionspel istället. Detta medförde såklart också slutet för potentiella uppföljare på Maniac Mansion (day of the tentacle), Sam & Max, Full throttle, Indiana Jones, The dig med flera.
Guybrush poserar i märkliga ställningar och pratar som en apa i luddig 3D

Det dyker ibland upp spel som är ”klassiska äventyrsspel” under den här tiden som jag väljer att prova spela. Runaway är ett exempel på ett snyggt och dugligt äventyrsspel som dock urartar då det blir tröstlöst svårt att lösa problemen. Jag hinner inte klart. I en fyndlåda hittar jag Larry: Magna cum laude som jag faktiskt spelar klart, det är inte längre riktigt ett problemlösningsspel utan är mer uppbyggt kring att utföra mer skicklighetsbaserade actionmoment som ”kasta mynt i en mugg”, ”streaka skolgården på tid” eller orsaka en ”pantie raid” för att få spelet att gå framåt (klarar du dem inte kan du hoppa över dem via menysystemet!). Allt kompanjerat av ”Benny Hill musik”. Spelet finns även till TV-spel som X-Box.

Larry skulle kunna kontrolleras med handkontroll och glömde bort vad det hade för genre.. ..utom det där med att det enkom går ut på att ragga

Ibland ger jag mig under den här tiden i kast med att spela klassiker jag missade. Minns att jag gav Beneath a Steel sky en chans och spelade även igenom Kyrandia 2: hand of fate. Men det är inte med stor glädje. Till slut börjar dock Lucasarts licenser bli tillgängliga och en ny studio vid namn ”Telltale games” får rättigheterna att ge ut ett nytt Sam & Max, de väljer dessutom att göra detta i ett nytt episodbaserat format. Du får en del av spelet en gång i månaden under ett halvår. Det börjar riktigt bra, gränssnittet är klassiskt även om grafiken är gjord i 3D. Men varje del i äventyret känns svagare än föregångaren. Jag spelar klart det och tänker att tvåan, som redan var på gång till PC, ska jag spela på Wii. Spelet kom dock aldrig ut på Wii utan fastnade i pipeline och jag har än idag inte fått något sug efter att spela det. Även om Sam & Max 2 går bra så är det inte många som hakar på trenden. Jag testar spelet a Vampyre story som börjar bra, men till slut orkar jag bara inte lyssna på alla dialogträd jag måste gå igenom och ger tvärt upp efter första delen av spelet är avklarat.
När båten når land på slutet av första kapitlet i Vampyre story orkar jag inte ta tag i alla problem som jag ställs inför

Telltale får senare Monkey Island licensen och producerar ett ganska bra spel. Periodvis riktigt bra (men ibland också väldigt dåligt), cliffhangern mellan näst sista och sista delen är bland det bästa i seriens historia och även finalen håller hög klass och ger, utan att spoila, lite insikt i hur det kommer sig att Lechuck ideligen uppstår från de döda. De kör sedan på med solida Back to the future och släpper senare det helt storydrivna Walking dead – som på ytan är ett äventyrsspel men som helt lever på story och val snarare än problemlösning. En riktig kassako och superbra spelserie.
I Monkey Island 5 blir det även lite konkurrens om Guybrush’s kärlek då Morgan LeFlay introduceras, här i strid med Guvernör Elaine Marley

Är vi då nu framme i den nya guldåldern? Längs vägen hit har en hel del små studios gjort avtryck bland fans populära spel som exempelvis Machinarium (som blandar klassiska äventyrsspelspussel med utmanande minispel) och innovativa Heavy rain (också det mer dialog och quick-time event styrt, men bra story). Fans börjar backa spel på kickstarter som gör att mer eller mindre vilken obskyr titel som helst kan få pengar. Jag spelar i stort sett inget, jag köper remakes av Monkey Island istället. Men när det spelets skapare Tim Schafer bestämmer sig för att kickstarta Broken Age lyssnar jag.
Machinarium är snyggt designat med handritade miljöer. Innehåller dock många problem som är närmare tankenötter än klassiska äventyrsspelsproblem (även om det bjuds på både och)

Han får sjukt mycket mer pengar än han ber om, bränner hela budgeten och är knappt halvfärdig med spelet. Han släpper spelet som en episod och med hjälp av intäkterna från det ska han göra färdigt är löftet. Jag köper spelet till iPad, tänker mig att det blir trevligt semesternöje att verkligen vara offline och försöka komma in i det. Men det är svårt att göra då spelet är frustrerande. I första rummet av kvinnans story kör jag fast. Jag hittar ingen kniv och det finns inget att interagera med. Kocken vill inte ge mig sin, för han säger att det är viktigt för mamman att vi skär tårtan med hennes kniv. Man kan bjuda farfar på cupcakes, går in i dialog och frågar om han vill ha en, han svarar kort ”Meh”. Till slut tvingas jag ju lösa detta via internet, det går tydligen bra att DRA CUPCAKE FRÅN INVENTORY TILL FARFAR, då minsann plockar han fram kniven och delar den på mitten med kommentaren ”Split it with me”. Varför ååååå varför?

I spelet vill jag döda Mog Chatra, det är mitt driv, men ingenting längs vägen skänker mig någon bakgrund eller logik till varför jag gör de saker som sker. Varför försöker jag stjäla kåda ur ett talande träd? Varför försöker jag ta mig in i en sal som vaktas av två gåtsugna beväpnade kvinnor? Varför får jag inte lov att plocka upp lösa trädplankor som ligger på marken när jag letar efter trä? Det är evig frustration och famlande i blindo. Med hjälp av vän Honken löser vi muntligen tillsammans några problem åt varandra #oldschoolstyle men om man löser ett problem i det här spelet så slussas man bara vidare till nästa frustration. Det jag senast gjorde i spelet var att använda min ”fruit tapper” på en ruvande fågels ägg, detta ledde till att ägget kläcktes och jag kunde plocka upp äggskal. Jag behöver inte äggskal till något, jag har ingen aning om varför jag plockade upp det och det ger mig inga idéer då jag i nuläget av spelet inte ens har någon drivkraft – Mog Chatra är nere för räkning och jag vet inte alls vad mina karaktärer nu har för mål alls. De har bytt plats med varandra – jag antar att tvisten som uppstår då ska vara tillräckligt drivande. Men jag känner inte för att starta spelet igen. Och någon uppföljare lär det inte bli tal om att köpa oavsett om den släpps eller inte.
Fall som ”varför gjorde jag det jag just gjorde och varför ger det mig inga nya idéer syndromet” förekommer hela tiden och genomgående i Broken Age. Ett trasigt, och halvfärdigt, spel av en sömnig kreatör som drabbas av idel höga betyg i spelmedia

Mitt sista hopp, känns det som, sätter jag till Monkey Island co-creator Ron Gilbert. Nästa fossil att skaka av sig dammet? Hans Thimbleweed park lovar att bli ett klassiskt äventyrsspel, drivet med humor, skapad i retrografik med klassiska ”SCUMM” gränssnittet (vokalförrådet ni minns?). Visst behöver saker utvecklas för att hålla sig relevanta. Jag känner dock att äventyrsspel borde kunna existera, någonstans mellan Walking deads storydrivna äventyr och det klassiska peka och klicka stilen. Först där kommer jag hitta vad jag anser är guld. Den pågående nya guldåldern är mer ett kvitto på att det finns många fans av genren därute – men hur länge vill de öppna sina plånböcker bara för att köpa smörja?Med den här skärmdumpen ur framtida Thimbleweed Park landar jag snubblande nära första bilden i första inslaget i den här artikelserien. Är jag blott en nostalgiker?

Med anledning av att jag nyligen börjat spela Broken Age kände jag
ett behov att få ur mig lite minnen av från en klassisk genre. Här är andra inslaget, som kommer hastigt och lustigt på grund av alla ivriga läsare! Vi är på toppen av berget nu, äventyrsspelen är en självklar del i spelmediet men kommer snart att falla. En tredje och sista del skrivs vid tillfälle.

Amigan har gått ur tiden, året är typ 1996. Jag är fast i Mac-träsket och det betyder att man måste köpa allt man vill spela, såvida man inte plötsligt ramlar över en Patrik Sörqvist på schackklubben som redan äger allt. Härliga tider! Sam & Max, Day of the tentacle, Indiana Jones and the fate of Atlantis samt Full Throttle – och the Dig! Samtliga är lucasarts titlar och håller så hög kvalitet att det är läskigt. Jag provade även Indiana Jones a.t.f.o.a på Amiga, då utan tal, med 11 floppys minns också att jag körde fast och ringde mitt första (och enda) spellösningssamtal för 4.95 kr/minut. Samtalet löste ingenting då spelet kan ta tre olika vägar och telefonlösningen endast erbjöd en av dem.. ..men fick lyssna bra länge innan jag nådde rätt scen ens. Så vad har detta med saken att göra? Jo, förutom samplat tal, mer musik och kortare laddningstider så har vi nu också internet i hemmet. Frestelsen att motstå att surfa lösningar när man kör fast är svår.

Favoriten av ovan nämnda spel är nog Day of the tentacle, med helt vansinniga problem och obeskrivligt många föremål samt tre spelbara karaktärer i olika tidsepoker som kan skicka föremål till varandra genom en toalett. Det finns så mycket att göra att den instängda känslan som ofta finns i äventyrsspel uteblir.

Sen är det dags för Monkey Island III att släppas. Hypen är hög, vi samlas många barn hemma hos Fidde och spelar. Jag kände inte honom då, men minns att han redan hade skägg som han dessutom rakade på olika konstiga vis tills det försvann (var spelet så tråkigt, eller ville han se ut som Guybrush?). Detta var återkommande några kvällar och Monkey Island III är rövsvårt. Mystiskt nog hade jag vid varje speltillfälles start ”kommit på något” efter att vi så sent som kvällen innan suttit helt fast. Japp, jag använde familjens power tool – modemet och netscape navigator. Men vem kan klandra mig i efterhand. när ett problem är så groteskt och vedervärdigt att man ska ge en hård karamell till en karaktär, bjuda på tuggummi, poppa bubblan med en nål när han blåser en sådan, plocka upp tanden som karamellen fått att lossna, stoppa in tuggummi i egen mun, stoppa in guldtand, inhalera en heliumballong och se tuggummiballongen sväva ut ur rummet genom ett takfönster. Först nu kan man gå ut och hämta tanden, som såklar hamnat dold i en vattenpöl som man måste vaska fram med ett fat.Spelmakarna slår knut på sig själva för att presentera spelarna nya problem. Monkey Island III innehåller dock väldigt många element från ettan. Exempelvis har ”insult sword fighting” rakt av lånats till ”insult ship fighting”. Ett skepp som dessutom, precis som i ettan, ska roddas av en oarbetsvillig besättning. Men alla karbonkopierade element som spelet innehåller räddas av nyheterna – vacker grafik, samplat tal och härlig musik. Monkey Island III var alldeles lysande när det kom, men bleknar vid omspel.

Hos hellan spelar vi Touché, ett buggigt äventyrsspel med sköna karaktärer. Vi gillar att citera William De Peuple, spelar så länge vi orkar innan vi en dag plöjer resten med hjälp av internet. Minns idiotlösningar som ”Klättra i trädet, tredje gången du gör det så hittar du en klocka”. Vad är detta?
Hur lik Monkey Island 2 Guybrush är den femte musketören ovan?

Andra typer av spel börjar mot slutet av nittiotalet ta över. Det är First person shooters, Realtidsstrategi och Playstation som gäller. Lucasarts ger ut sitt sista äventyrsspel Grim Fandango, minns att jag kände ett svalt intresse när det kom, spelade det inte förrän något år senare.

Hallerström låter inte formatet tv-spel avskräcka honom. Till sin Playstation har han införskaffat en mus, och Discworld 2 samt Broken Sword. Dessa är de sista äventyrsspelstitlar på många år som jag verkligen njöt av att spela. Hallerström – jag har din ps1 musmatta kvar.Discworlds huvudkaraktär spelas av Eric Idle. Terry Pratchetts universum gjorde sig väl som äventyrsspel – har hört att första spelet är löjligt svårt, ospelbart svårt, så det blev aldrig av

Äventyrsspelen går i dvala. Vi hörs i framtiden med del tre.

Med anledning av att jag nyligen börjat spela Broken Age kände jag ett behov att få ur mig lite minnen av från en klassisk genre. Här är första inslaget. Jag kommer gå vidare från den trevliga dåtiden och nyhetens behag, till äventyrsspelens död och den nya guldåldern för äventyrsspel vid senare tillfälle.

Mitt första möte med äventyrsspel, i peka och klicka stil,
var ”Zak McKraken and the Alien mindbender”. Jag var hemma hos Bergarn och
spelet kördes på en Amiga 500. Spelet tar sin början i Zaks lägenhet där han
vaknar efter en mardröm som påverkar honom något enormt. Bland annat drömde han
om en karta som han genast vill rita. Med hjälp av verb och objekt på skärmen
river jag ner en bit tapet från väggen, plockar upp en gul krita och börjar teckna.
Zak kastar sig handlöst in i sitt äventyr och friheten är total!

Men äventyrsspelen är nya inte bara för mig, utan även för
sig själva. Det finns svåra brister i spelet som gör att man antagligen måste
spela om Zak McKraken många gånger för att ha en chans att klara det, jag har
aldrig löst det här spelet då det är ett otacksamt jobb. Begränsade resurser på
kreditkortet kan göra dig strandad i Nepal. Tyckte du att det var kul att slå
ihjäl den trehövdade ekorren med golfklubban, det var dumt den behövs nämligen
levande. Hängde du inte med i hur infödingarna dansade vid elden? Då kan du
aldrig få till rätt knappkombination när du ska öppna stora stenansiktet på
mars. Detta är nog bara tre av ett hundratal scenarion som kan omöjliggöra att
spelet kan avslutas. Med en stor dos humor och frihet gav Zak och hans vänner
mycket glädje och sålde mig helt på genren trots alla brister, dålig grafik och
näst intill obefintlig musik.

Inom ett halvår besöker jag för första gången Hellans
pojkrum där han spelar ”The secret of Monkey Island”, han har kommit långt in i
spelet som han fått tillgång till av kusin DanneDanne, jag lämnar själv
residensen med en egen kopia och har mycket bråttom att komma hem. Precis hur
bra är inte första monkey island spelet? Tidernas bästa om du frågar mig. Wow! Trevligt nog har det även gjort
en remake som gör att spelet fungerar även i modern tid (med möjlighet att
spela med originalgrafik). Guybrush Threepwood är genrens poster-boy och lär så
förbli. Med Monkey Island reder Lucasarts ut alla barnsjukdomar i genren, du
kan inte dö, du kan inte göra fel. Den lika stora äventyrsspelsproducenten Sierra
(med titlar som Space Quest, Leisure suit Larry och Kings quest med mera) tar
en helt annan väg i detta och gör det till en rolig grej att du dör hela tiden,
klappa katten – den äter dig levande. Sola på stranden – du brinner upp. Ha
oskyddat sex – dö av en könssjukdom inom en minut. Inte min kopp te.

I datormagazin läser jag ofta spillror av lösningar till
äventyrsspel. Tiden är långt innan internet, så om ens kompisar inte löst
problemet så är det bara att nöta vidare, ringa en svindyr nödlinje på telefon
eller författa ett brev till en speltidning. Det är så häftiga scenarion som
ska lösas och det är lika intressant om det är ett spel man inte spelat, eller
ens har möjlighet att köra. Klart jag vill veta hur man som krigare besegrar en
luftelementar med hjälp av en skopa jord och en blåsbälg i Quest for glory 2
trots att jag aldrig ens sett spelet. Inget spel får dock så många efterfrågade
lösningar som Monkey Island 2, man förstår varför när man spelar det. Spelets humor är bevarad, karaktärsgalleriet
intakt, storyn är kanon. Men problem har uppstått. Spelet låter dig resa fritt
mellan en grupp öar där i stort sett ingenting kan lösas med en gång. Plockar
man upp ett objekt på en ö, så ska det användas för att nå ett objekt på en
plats långt därifrån, som ger dig ett tredje ting som du ska använda för att lösa
problemet på en fjärde plats. Denna typ av problem gjordes avsiktligt för att
förlänga speltiden, det är inget som spelkreatörerna sticker under stol med. Det
var inget jag tänkte på första gången jag spelade Monkey Island 2, men när jag
spelar om det och kan lösningarna så blir det väldigt påtagligt och
irriterande.

Min äventyrsspelslust är outtömlig och jag kastar mig över spel som
Police Quest, Legend of Kyrandia, Hook, Codename: Ice man, Larry 3, Maniac mansion och Simon
the sorcerer när jag får tillgång till dem. Alla fullföljs inte, det är
fortsatt så att de spel man inte kan göra fel eller dö i är de som jag tycker
är bäst. Datorspelen lämnar floppydiskarna bakom sig och med det följer
möjlighet till äventyrsspel med tal. Till familjens Macintosh performa 450
inhandlas en extern CD-ROM och äventyrsspelet Legend of Kyrandia 3, ett spel så
episkt och full av punchlines att jag än idag citerar det till leda. Klassiska repliker som ”At this
moment i’m selling this beautiful item: Happiness”, ”Put all your stuff in that
box” eller ”Hey what’s the ruckus?” är svåra att stå emot! I sanning så
är det mest ytterligare ett äventyrsspel, fast med tal och det förhöjer
upplevelsen, jag är såld.
Spelet har dock lite nyskapande element som det dock
märks att de blir för jobbiga att genomföra genom hela äventyret. Första ön
har, om jag minns rätt, sju olika lösningar. Det gör att man gärna spelar om
och reder ut alla möjligheter. Denna rika fåra av olika alternativ försvinner
efter första scenariot. Anser också att Kyrandia seriens interface är av högsta klass, inga ”verb” som skiljer på ge/smaka/tryck/prata etc- utan istället blir dina föremål din muspekare och du klickar objektet på plats eller person du vill interagera med. Klicka apelsinskal på Malcolm = underförstått: ät apelsinskal. Kyrandia 3 kvarstår som en högst viktig personlig milstolpe i mitt äventyrsspelande.

I nästa inslag drar CD-ROM generationen igång på allvar och äventyrsspelen når en ny topp med titlar som Sam & Max, Touché och Grim Fandango.

Ursprungligen publicerat på loading.se 16/3-2010

Nanananananananananana Batman! Lill-Johan möter det isometriska perspektivet.
Jag tyckte den här inläggsserien var en bra idé redan dag ett. Men, den
kräver så djävulskt mycket utav mig att det är först nu jag kommit mig
för att författa ett nytt inslag. Den involverar nämligen emulatorer,
envisa PC-datorer och, om man ska tro min tidigare del, allt detta bara
för helt galen självstimulans.

Lång historia kort så handlar
detta om mitt första möte med det så kallade isometriska perspektivet
och året bör ha varit 1988. Jag fick en dator kallad MSX SVI 728, alla
hade C-64 utom jag och Hasse – som jag lärde känna på grund av hans
dator.

Medföljde gjorde licensspelet Batman utgivet av Ocean som
spann på Adam West tappningen och barndomens hetaste tv-serie på SVT
vilket var vad vi bönder fick hålla till godo med. Jag gillade aldrig
spelet. Men jag minns mycket väl hur märklig jag tyckte kontrollen var.
Det var nämligen så att för att kunna kontrollera karaktären enligt vad
jag tyckte var vettigt så vred jag joysticken ett kvarts varv så att min
hjärna skulle kunna hänga med i det häpnadsväckande grafiska utseendet.

I
mitt återskapande ville jag kort och gott ta reda på om jag var helt
fel ute som barn eller om de faktiskt hade programmerat spelet fel.Här går man – men hur? Det så kallade isometriska perspektivet förbryllade mig.

Idag anser jag att om joystick dras Uppåt är framåt. Neråt är bakåt. Höger får karaktären att vända näsan mot skärmen. Vänster får honom att vända ryggen mot skärmen.

På den tiden ansåg jag att om joystick dras
åt höger så skulle karaktären vandra från vänstra delen av bilden till
högra. Alltså likadant som hur Pac-Man rörde sig. Problemet är att jag
då ignorerar hur världen är ritad.

Efter lite testande
ikväll så kan jag konstatera att jag var förvirrad som ung och att spelet var korrekt programmerat. Men å andra sidan krävdes det bara en
innovativ vridning av joystick-basen 90 grader åt vänster för att spelet
skulle fungera som jag ville – 1988. Det var så jag valde att styra på den tiden.

Ursprungligen publicerat på loading.se 8 november 2010

Snygga mål i Sensible soccer

Den här serien löper på i sitt eget tempo. Då och då känner jag suget
efter klassikerna eller förundras över märkliga minnen från de gamla
spelen. Då kan jag känna inspiration till att skriva nästa avsnitt. Idag
är en sådan dag.

Långt innan jag fastnade i Manager så lirade
jag spel som kick-off och Player Manager samt Sensible soccer. Det
sistnämnda var en stor hit på Amiga och gavs ut årligen på samma vis som
EA sports manglar ut sina FIFA spel idag. Jag spelade varje upplaga
året igenom tills det var dags att repa discarna och skicka in dem till
C.B.I för att få nya versionen på garantin. (må gud förlåta mig)

Det
jag ville testa i mitt återbesök var att göra mitt klassiska mål med
vänsteryttern. Jag valde Tottenham och spelade mot ett uselt klubblag
från Litauen. Inte för att det är lättare att göra mål på dessa lag,
utan snarare för att Tottenham då är snabbare – och hinner sålunda skapa
fler lägen. Men tiden visade det sig att jag inte behövde, målet kom
redan i första halvlek i min första match på över tio år. Sitter det i
ryggmärgen månne?
Det röda strecket har jag ritat för att hjälpa ögat se vinkeln.
Här kommer den, ser lite hög ut..
Men där satt den, de vitklädda jublar! Vilken känsla!

I
all hast lyckades jag med ett konstmål till i samma match. Sensible
Soccer var vad man idag skulle kalla för ett ”Partyfotbollsspel”. Men på
den tiden var det så nära simulation man kom på en Amiga. Party är det
sannerligen på det viset skotten far iväg, man köttar verkligen in alla
skott på kraft.

Om du körde PC versionen kanske du inte riktigt
upplevde detta, känslan i skotten på Amigan överträffar PC:ns föslobbar
med råge.

Det krävdes något alldeles särskilt för att lyckas
rulla in bollen. Man fick slå en skruvad passning som målvakterna
ibland missade att fånga.

Här kommer läget. En lätt petning, inga backar hinner dit..

..och där ligger den, retfullt i bortre hörnet. Ett betydligt mer avancerat mål än att lobba från mittplan.

Återbesöket
var mycket givande. Faktum är att jag nu är så spelsugen att jag ska
starta en ny karriär. Sensible soccer serien blev aldrig bättre än så
här, mer sentida försök till bland annat Playstation och PC blev extremt
mycket sämre än Amigaversionen.

Samlat på mig alla banér vi haft på Lan Zonen gruppen under gruppens första år.
Claes är duktig att uppdatera detta då och då, vilket är kul.
I tidens begynnelse spelade vi Torchlight 2. Här poserar Honken, Soltan, Rongo och Mizbollah
En trend är att vissa karaktärer slutar utvecklas, medan andra fortsätter framåt.De starkaste överlever. Megahjälten Rongo och hans ”mästare” Soltan härjade vidare mot högre nivåer.Bacterium föds. Här kan man bara ana vad som komma skall.
Chaos knight, kontrollerad av Usmanov i Dota 2.Slark och Windrunner på äventyr, bakom spakarna sitter Hellan och Claws.Witchdoctor poserar i hemmabasen, Usmanov har nyligen fått en så kallad taunt.

Zombiehonk lever livet som odöd i Left4dead.

Papegojcouriern berättar legender om Claws – the vengeful spirit och Usmanov – the tidehunter

Den ende som stoppar Usmanovs Abaddon är Doom. Mizbollahs Kunkka åker båt. Claws Windranger laddar kogret.

En opersonlig karaktär som är ny i dota, men som ingen i Lan zonen styr.

Konstnären ville gärna provocera Lan Zonen genom att gestalta opersonliga karaktärer sa han. Dock tog det bara en vecka in Claws i rollen som Tidehunter var på plats i nya banéret.

Only2’s disruptor slår det gnistor om

Kanels Crystal maiden handlar alltid lokalt

Lan Zonen = Dota 2 zonen? När ska vi köra något annat för att få nya typer av bannér?

Lion är på ingående, Teddybjörnen har problem?
Se där! Är det inte Usmanov som campar vid bron på de_aztec?

Usmanov är saknad i Dota, hyllas med en Ogre Magi banner
Only2 som ”Apparaten”
Nämen?! Ett annat spel? Farnbender och Usmanov är i Divinity: Original sin tills vidare
The Beastmaster arrives. Usmanov har inlett Beastmaster karriären med 9-1

Football manager Claws Pettschaum får arenan i Birmingham uppkallad efter sig

Efter tusen matcher och ett till synes evigt shadowblade fångades Only2’s Drow Ranger på bildDet ter sig som att detta är första uppdateringen på många år. Jag minns ej vad som ”händer” här
Som en hyllning till Usmanov och hans guldkniv som skördat ett helt osannolikt antal skärmklipp av kumpaner i riktiga livet som han skördat med detta blad
En klassisk plan från dota – kanske inte lyckades så bra….
Claws lär sig köra Lion!

I sann Henrik Westberg anda tänkte jag hypa saker som händer under spelåret 2014. Precis som med det mesta så handlar det om att läsa på och hänga med för att vara intresserad. Annars fortsätter man i gamla hjulspår, vilket förvisso är helt okej. Jag har många gånger varit sen till festen och ändå fått ut full tillfredsställelse när jag väl kommit mig för. Kanonbra exempel på detta är spel som Portal, Pirates (såväl original som remake) och Braid.

Men insikt har nått mig genom speltidningar. Jag har inga kanaler för spelnyheter. Nördar hypar saker. Sätter skyhöga betyg på allt möjligt. Men då och då råkar det bli så att man läser om spel som annars förmodligen passerat obemärkt förbi och därför aldrig upplevts. Exempelvis har jag därigenom hittat indieliret Unepic (som flirtar med MSX klassikern Maze of Galious och Castlevania men adderar elementet humor) samt XCOM (unknown & within) som jag följde från hype till dubbla förbokningar mycket tack vare det tryckta mediets kraft.

Med detta i åtanke sätter jag upp följande hypelista som jag lovar spela under året. (utan inbördes hypeordning)

1. Kentucky route zero

Detta spel kommer ut i episoder och är delvis redan utgivet. Jag förstår inte så mycket av det vid läsning – men det lär vara något alldeles speciellt. Ett viktigt och annorlunda spel som sägs ligga i äventyrsgenren och handlar om en lastbilschaufför som levererar möbler till olika mystiska platseer längs route zero. Mystik!
Leverera möbler och upplev något nytt i spelmediet

2. Telltale games

De började med att köra uteslutande på stora licenser med sina episodkoncept. Monkey Island, Back to the future och Sam & Max var några av spelen som avhandlades och de får väl godkänt även om det var mer av samma och föga innovativt. Sen kom The walking dead – ett ”filmspel” som mest handlar om valen du gör och följderna av dem. Mellanakten 400 days är ute sedan en tid tillbaka och The Walking dead Säsong 2 börjar släppas nu med en månad mellan delarna. Varje akt tar cirka 2h och bara måste rekommenderas, det är spel för dig som inte riktigt har tid. Oförglömligt! The Wolf among us är ett annat episodbaserat spel som också kommer köras igenom. Därefter är det bara att ladda inför nästa jättelicens som landat i Telltales knä – Game of thrones!

Mycket gottegottjummejumm från Telltale i år

3. Wings

Kickstarter har blåst liv i Amiga klassikern Wings från Cinemaware. Många trötta remakes som exempelvis Monkey island förändrades i stort sett inte någonting alls utöver addition av tal och omritad högupplöst grafik, men med ungefär samma nedtonade pallett. Chaos Engine remaken gjorde samma grej, försökte göra originalet igen utan att förändra någonting (knappt ens grafiskt). Wings däremot får ny het grafik, nya scener, expanderat soundtrack och kommer bli allt det där man vill att en re-make ska vara. Det gamla spelet är idag i stort sett ospelbart då det är slött som filmjölk.Allt ser ut att vara kvar. Den ikoniska halsduken, huvudvridningen som fungerar som radar för var fienden finns. Den flygande likkistan lyfter igen 2014!

4. Interference

Som gammalt Another World fan kan jag inte annat än längta hårt efter detta spel. En snabb Pusselplattformare i skön futuristisk miljö. Grönt ljus i steamcommunity, men det kommer inte släppas förrän sent under året.//www.youtube.com/embed/A5eB5PUXTvA?feature=player_embedded
5. Steambox

Inte ett spel per se utan snarare en innovation – Pc:n når tv-soffan 2014. Med möjlighet att streama från sitt Steamkonto till konsoll. Ett eget gränssnitt vid namn Steam OS är installerat på konsollen – Steam OS finns redan till PC. Misstänker dock att alla spel inte kommer få support utan att det sker någon form av övergång till Linux däremellan (men det får vi se). Slänger ut en tidig hype och fortsätter läsa på med stort intresse. Köper jag en ny konsoll så är de etablerade alternativen (nintendo, xbox, ps) uteslutna. Vågar sig även på en unik handkontroll med touchplattor som förhoppningsvis hamnar närmre muskänsla än vad en analog tumsticka eller motion control kan göra.Precis som PC så får vem som helst producera Steamboxar, allt är Open Source vilket bäddar för fantastiska innovationer. Folket ger folket vad folket vill ha!Jag misstänker succé! Välkommen till tv-rummet alla PC spelare.

6. Jonathan Blow II

Braidskaparens nya spel ser lite trist ut på bilderna. Men efter att ha spelat hans tidigare spel som enligt mig är ett av de absolut viktigaste spelen i modern tid så kan man inte annat än att hoppas på något lika innovativt igen. The witness kommer förhoppningsvis ut under 2014. Honken hälsar att det i nuläget är PS4 exklusivt, så kanske får jag avnjuta det hemma hos någon kompis (köp nu boyz!)Myst? Det vore tråkigt om det var så enkelt.

Dagens screenshot.
Dräpt boss, galen krigare :Claws och Usmanov plöjer vidare i the dungeons, börjar känna sig riktigt grym nu!

Steam har tidigare inte givit mig särskilt många alternativ gällande hur installationen ska fungera. Allt skulle in på samma plats. Nu har jag märkt en ny grej i uppdateringen, jag kan installera spelen var jag vill på min dator. Det kanske låter som en liten grej.. ..men då en del spel är väldigt stora så blir det så att de snabbt sväljer utrymmet och man får avinstallera.

Det är nu ett minne blott. Total flexibilitet i var mina steam-spel lagras, tumme upp!

Klassiska ögonblick.
Ett sjuord, över såväl en double word bonus som en trippel. Samt ihopflätad för att skapa ytterligare två ord. 134 poäng, ett personbästa på klassisk karta.Ledsen för det där Bergarn, men vi får väl spela av matchen ändå.

Jag har tänkt på detta några dagar nu och jag kan inte komma på något mer macho moment i spelhistorien än det jag upplevde i Probotector: Alien Rebels till Super nintendo. Även känt som Contra 3 (då i formen utan robothjälte och istället med Rambo typ krigare, som på skärmdumpen)

Ögonblicket sker strax efter att man på en motorcykel jagat ett fett rymdskepp som lyfter och flyger iväg i skyn. Till ens assistans skickas en helikopter armerad med en av de fetaste bomberna jag skådat. Machohjälten lämnar bågen och hänger sig fast med en arm i nämnda jättebomb. Väl uppe i luften inser man snart att helikoptern inte kommer att flyga ikapp rymdskeppet – så raketen avfyras; hjälten håller fast i raketen och följer med rakt mot skeppet.
Vår hjälte litade inte riktigt på att jätteraketerna skulle göra jobbet. Så han tog lift fram på en av dem och tillintetgjorde manuellt skölden. MACHO!

På vägen mot målet dyker en hel hord av liknande raketer upp på väg mot målet. Vår hjälte hoppar ledigt mellan raketerna för att undvika faror. Sen plötsligt närmar sig raketen målet och sprängs, utan att orsaka så mycket som en skråma på skeppet. Hjälten slänger sig mellan raketerna som inte tycks ha någon effekt alls på skeppets sköldar. Det behövs ett mer finmekaniskt tillvägagångssätt, spekulerar hjälten, och börjar skjuta med sitt lilla maskingevär på strategiska punkter för att få skölden att gå ner. Något den till slut gör och då förintas skeppet genast och hjälten flyger vidare – ledigt hängandes i en jätteraket.

Har du något bättre Macho moment från något spel på lager?
Berätta!

Snart klar med en gyllene fin omgång.
Fick en extrem otacksam sista skattkarta för att hitta ”Lost city of the incas”. Vanligtvis får man med ett ”landmark” som man kan se från havet, eller en stad som ligger i anslutning till målet.

Min stad var ”North west of Gran Granada” som ligger i inlandet. Inget hav i sikte, inga utmärkande platser i närheten. Plöjde upp och ner kontinenten i månader innan jag till slut hittade rätt.

Detta är ungefär ett rike emellan ”North west of Gran Granada” och där jag hittade målet.

En tumregel jag lärt mig under spelets gång är att om det är glest med saker att orientera mot, totempolar, ruiner, träd, geisrar etc – så är du fel ute.

Min sista skärmdump. Jag seglade vidare och sålde av min last och avslutade karriären.

9/9 skatter
Hittade Lost city of incas
Hämnades på Montalaban
Dödade 9/9 pirater
Spanish, English, French, Dutch Duke (högsta rank)
Hittade 4/4 släktingar
Gifte mig med en ”plain” wife. Vilket inte genererade maximala poäng
Yrke efter avslutad karriär: Governor (högsta jobb)
Fame points: 106
Rikedom: 69000 kr
Ägor: 10500 acres
Läge: Journeyman hela vägen (näst enklaste, borde nog spelat på adventurer. Men man blir så långsam i fäktningen mot slutet så jag var lite skraj att min fin fina karriär skulle skita sig)

Höjdarspel! Det tog några år för mig att köra ”nya” pirates! (2004). Men den här veckan har det varit uppersittarnatt varje natt och större delen av dagarna.

Så jag valde att kaptiulera och fortsätta plåga mig med Football manager. Ny version precis släppt. Jag har tid och är arbetssökande, så det blir en del datoriserande ändå – att ha FM tuggandes i bakgrunden förhöjer upplevelsen.

Men det skumma. Retail versionen, alltså en fysiskt DVD-skiva plus två trycksaker och ett fodral kostade mig 289kr. En download version, alltså utan fysisk produkt, kostar mycket mer, cirka 400 kronor. Nu kanske jag är dum. Men borde det inte vara billigare att producera en fil på nätet för nedladdning? Det borde säljas billigare och retail borde vara dyrt. Detta ser jag som en win-win situation.

Tryck, bränn, förpacka, expidera, leverera. En global expedition med tusentals involverade, till vilken nytta? Höjd produktionskostnad, sänkt prist.

Hur mycket mindre vinst måste de inte göra på att släppa DVD:en och sälja den billigare? Säljer du download så är det ju inget merarbete heller. Producenten får full kontroll på produkten genom internetintegration, uppdateringar, patchar etc. Visst, de kan kanske vara fula fiskar på detta viset också, och ta reda på saker om dig och din dator – men det är ett pris jag gärna betalar för en billigare produkt.

Miljötomten i mig håller också med mig om resonemanget.
Men nu är ju paradoxen sådan att det är dyrare med digitala varor en med fysiska. Jag varken vill eller kan förstå detta.
Bra miljöval! Precis som med produkter på affären får man betala lite extra för detta.

p.s Extra sjukbonus! Retail skivan av football manager 2012 verkar inte innehålla spelet. För i skrivande stund så tankar jag ner 2.5GB spelinstallation från Steam. Vad var det på med i spelfodralet?? En länk till steams Football manager site på en DVD skiva och i trycksaken din alldeles egna CD-Key.

Ibland spelade man gamla halvkassa spel lika mycket för att förpackningen var snygg som att musiken var bra. Hero Quest till Amiga är ett bra exempel på det. Man såg alltid hela introt för att höra låten, sen spelade man ett förvirrat rollspel som byggde på slump. Ett digitalt drakborgen kan man säga. Jag är medveten om att Drakborgen antagligen är ett svenskt Hero Quest, men det hör inte hit för min del.

<!–
WriteFlash('’);
//–>Det är omöjligt att förneka den här låtens briljans. Gamla spelmusiker kunde verkligen göra ett dåligt spel till spelbart.