Silkworm var spelet som rullades som demo den dag jag köpte min första Amiga 500. En fartfylld shooter som tillät två spelare samtidigt. Det som är lite annorlunda är att den ene spelaren kör en jeep och den andre en helikopter, vilket leder till fundamentalt olika spelupplevelser för spelarna.
Spelade det seriöst tillsammans med brorsan och det var riktigt svårt. En rejäl utmaning! Jag styrde jeep och brorsan i helikoptern. Silkworm har en bra balans så det är enkelt att hjälpa varandra. Vissa fiender är helt harmlösa för helikoptern, medan andra är ofarliga för jeepen.
Men det blir riktigt svårt, samt att från ungefär mitt i spelet får credits inte användas. Så man får väldigt få liv att klara andra halvan av spelet med. Jag och min bror nådde slutbossen tre gånger, en gång kom han dit själv, och andra gången var det min tur. Men det var först tredje och sista vi nådde fram tillsammans och lyckades vinna. Det krävdes många försök innan vi nådde dit och något direkt begär att någonsin spela Silkworm seriöst igen har aldrig infunnit sig.
Men det är ett riktigt bra spel. Många Amigaspel är riktigt tröga, och sega. Inte Silkworm, det flyter kanonbra. Det är även helt befriat från musik, och har endast ljudeffekter. Då just musiken är det som gör många Amigaspel värda att spela känns det som en essäns Silkworm saknar. Men har du inte testat vill jag varmt rekommendera spelet.
Nu är jag inne i ett riktigt stim igen med Football manager 2012. Bytte klubb och spelat upp Grosseto från Serie B till Serie A i Italien – och tävlar sålunda mot min tidigare klubb Bari. Som vanligt är det svårt att locka bra spelare, man får ta unga och hoppas att de lyckas.
Slutade 17:e år ett, 15:e år två, 8:e år tre och vann även cupen som ger mig en plats i Euroleague. Då är ju tanken i år en topp fem placering i ligan. Vart så himla upprörd alldeles nyss så jag är tvungen att lämna en rapport – tappade en 3-0 ledning till 3-4 förlust! Min målvakt Ichiki har jättebrasiffror, men han är kort – 167 cm. Och usel på spänst och spel i luftrummet. Det visar sig att man inte kan lära ut storlek, efter den där matchen slängde jag ut honom på transfermarknaden och spelar istället med min reserv Kinch som var förstamålis övriga säsonger (och även halva ifjol). Har hellre 38 miljoner på banken än det där på mållinjen. Aldrig mer en kortis.
Nyckelförmågor. En mot en 17/20. Greppsäkerhet 16/20. Reflexer 20/20. Straffområdeskontroll 17/20. Men allt det där spelar ingen roll då spel i luftrummet är 4/20 och Spänst 3/20.
Då jag nu bytt PC samlar jag ihop de sista skärmklippen för nuvarande kärnan i mitt FM2012 gäng, som vunnit serie A härliga sexton gånger i följd. Jag hade länge problem i europa, men har precis firat min fjärde champions league titel – och andra i rak följd.
Några screenshots på spelarna som gjort det möjligt
Nello Borda köptes billigt och tidigt från AC Milans juniorlag. Min meste ligaspelare som nu har hög ålder, men fortsatt fina siffror. Han har varit med på fjorton raka ligasegrar.
Min storstjärna som var med ett tiotal säsonger är min bästa mittback, högerback, högermittfältare, defensive mittfältare och centrala mittfältare. Han får dock bara plats på ett ställe i taget.
Min målkung, som gjorde över 50 mål en säsong. Men svårt att hålla honom riktigt konsekvent, tycker han borde göra det varje år så länge han är i sin prime.
En lite yngre spelare som i det tysta gör 15-20 mål och lika många assist varje säsong. En perfekt komplimentbit till Correa som är en måltjuv.
Och till sist framtiden. Statsen ser inte så sjukt märkvärdiga ut, men han får otroligt mycket uträttat från sin offensiva mittfältsposition.
Vem ska rucka på Bari? Förra säsongen var det svårt halva säsongen, skador på målvakt ledde till en del poängtapp. Och AC Milan förlorade samtidigt inte en match, de hade kanske en lucka på sex poäng – men jag vann till slut ligan komfortabelt då deras form dalade.
Spelat två matcher i veckan, en med Mackan och en med Hellan. Matchen med Mackan var seg. Då vi hade en ai med, som därtill blev stark – men som vanligt inte kunde spela för att vinna. De förstår inte slutet. Mackan gav upp vid midnatt och jag blev utnämnd till vinnare. Jag spelade Amazon, han Tinkerer.
Match två var spännande. Hellan valde som vanligt en caster, men spellcyclande var en farlig idé då jag hade Archon (som gör ett i skada på alla motståndare i samma region efter tre spells har castats). Såg min chans då han tog en promenad i city, som är svår att lämna som man vill. Fick ner honom till ett, och hade spellen death pact på hand. Vilket gör att jag kan ge skadan till honom om jag tar någon, försökte dricka en potion för att förlora liv, rullade om med fate. Men ingen etta.
Lyckades avbryta Hellans planerade färjetur ut ur regionen med en imobility spell och det blev handgemäng. Vi båda hade 11 i grund och båda slog en sexa. Otroligt nervigt. Men närmare än så kom jag inte, han hade bättre craft och jag hade för lite tid att hinna söka motmedel. Han drog dessutom den där orben som ger en två omgångar per turn tre gånger. Så han formligen flög genom mitten.
Men sammanfattningsvis en av de bästa och tätaste matcherna jag spelat. Med nedanstående slut- Era of invention
Nu blir denna post på engelska, då den skrevs för forumet på steam. Men vill även bevara denna anteckning här.
Three key points that make Football manager such a great game
1. The many challenges Getting your club from where it is to where you want it to be is often a long road. Personally I think taking on a top notch club as your first job is a waste of challenge. This in my opinion should only be done to test tactics – if you already have the best players available and a top reputation you’re skipping alot of steps. Either working your way to that top notch job, by performing well with lower tire clubs and getting better job offers, or even better – transforming your club to be one of the best in the nation is just a great feeling. It takes time, but once you’re up there and managed to grab your first national title we go to the second step. The game is kind enough to simultaniously run a nation and a club, giving you more big title opportunities.
2. Staying on top What’s so fascinating about Football manager is that once you reached the top of the mountain there are still several more mountains to climb. Winning the major continental titles can be one of the most frustrating challenges in the game, and truly simulating the reality of the game of football. While keeping your core and gradually changing parts as the players age can give you a domestic league dynasty with long runs as champion. But winning the champions league is a whole different cookie. You can prepare all you want – it will still be a goal one way or the other that decides your fate. The reason I write this post is because I recently lost the olympic games final as Spain U23 fell to Germany U23, 1-2, despite having 16-3 goal attempts. And in the same season (where I built a 7 season streak as serie A champions) lost to AC Milan in the champion league semis with 2-2 on away goals decision (having won away 1-0 and lost home 2-1 (despite 17-7 in attempts). But even a perfect season where you win all cups and league title will still leave me with thirst to give it another go.
On my way to victory in the 2045 Italian cup vs Juventus. Which I eventually won 5-1 behind a goal and two assists from solid striker Jesús and two goals from struggling Ognyanov (who just couldn’t get on track this year no matter what I did) The not as good striker Linetti got a goal of the bench, he also lead the team in league cools as he was consistent I had to play him more regularly. I believe Ognyanovs lack of form cost us in europe where we bowed out to AC Milan in the semis. Have yet to win CL with bari despite seven straight league titles. Back at it. Final goal was Giménez, the budding centre back and spanish international who established himself as a starter this year.
3. Having a truly long career I failed to mention this season on my save is 2044/45 season. In a career where I’ve won the premier league, the german league, the danish league and got the achivement scottish hero (getting a club from lowest league to highest in the nation). Tried but failed to win in argentina. And now I manage Bari and the Italian national team. I have also won the Euro’s and World cup as France, African nations cup as Senegal and Olympics as Italy. What is so exciting to me is that the parameters keep changing. Your squad either improves or declines as a year passes, it’s never the same game all over again. You have to find the talent – and as I have choosen clubs throughout my career that do not start with a big load of talent or cash, and have a low reputation – I generally have to find talented young players and turn them into stars, to get anyone else to join my clubs before being a top club in europe I really have to overpay and there is no chance of getting established stars that are playing for other clubs (only disgruntled ones or free agents join me). The fact that the game lets you play as long as you want to is an amazing feature – there are naturally zero actual players left in my simulation 30+ years into the game. You see the merits above, and the clubs were Wolverhampton, Odense BK, Hoffenheim, Annan, Godoy Cruz. I never made it easy on myself and I still love this game.
Bari säkrar serie A i sista omgången. Som jag skrev i tidigare post kände jag att jag skulle behöva 4 poäng i de tre nyckelmatcherna Lecce, AC Milan och Juventus. Det blev endast tre, och därmed var jag tvungen att vinna mina tre sista matcher för att hålla undan. Förlorade mot Juve och Milan, och det kändes därefter som Juventus skulle ta det.
Trodde vi blev rökta i näst sista ronden mot Udinese, 0-2 underläge efter en kvart. Men laget visade otrolig karaktär och vände till 5-2! I sista matchen togs en ledning med 3-0 och då försvaret i Bari är under all kritik valde jag ändå att inte parkera bussen. Höll undan med 3-2 seger mot Fiorentina och kammade hem det, glest på läktarna som ni ser ovan! Dåligt. Då det är en match for all the marbles.
Nu väntar en spännande offseason, kommer jag lyckas knyta till mig Puddu, Hoxah och Marsico även långsiktigt? Min målvakt blev utsett till ligans bästa, men jag vet inte. 44 insläppta på 36 matcher Hoxah vann skytteligan.
Mot slutet av fjolårssäongen klagade en av truppens stjärnor Marsico på ligapositionen. Jag sa i ett privat samtal att vi håller på bygga något stort och bad om tålamod och se var vi är ett år från då.
Och var är vi?!
Jo helt obegripligt i topp med nio omgångar kvar. Min andra stjärna från ifjol Puddu hade länge en transferansökan ute, men skadade sig och var bort fem månader. Inget intresse visades och nu ville han nyligen stanna, perfekt. Han kom därtill tillbaka mycket starkt, som förväntat.
Nya stjärnan Hoxah har varit fullständigt brilljant. Med 23 mål och 20 assist känns det som han gör precis vad han vill oavsett motstånd. Puddu har spelat i 15 matcher men ändå hunnit med 9 mål och 13 assist. Reserven Bilotta har därtill bidragit med 10 mål på 19 matcher. Kikar man i tabellen kan man se hur Bari varit makalöst målfarliga med 28 mål fler än närmaste motståndare.
Om det bär hela vägen är oklart, möten mot Lecce, AC Milan och Juventus är kvar i schemat. Men lyckas man ta säg 4-6 poäng på dem så vinner vi nog!
Mediatipset för säsongen läser 16:e plats. Inget förvånande med tanke på fjolårets placering, som blev 17 – precis ovan nedflyttning.
En taktisk nyckel är alla mål vi lyckas göra på hörnor. En ny grej som började utforskas ifjol har fortsatt i år. Med 25 mål från hörnor är Bari överlägsna, och det har vunnit många poäng. Tvåan har endast 11. Nyckeln är att inte sikta på långa spelare, som traditionellt vaktas av långa spelare. Utan istället har högerbacken Marsico (eller reserven Ahmedovic) fått gå på djupet mot första stolpen. Marsico har gjort 14 mål (näst bäst i laget) samt 4 assist och reserven Ahmedovic har gjort 6 mål två assist på åtta startade matcher och tio inhopp.
Återkommer med en rapport efter säsong, och nästa år blir det europaspel! Får se om jag lyckas hålla i mina tre nyckelspelare, de har alla klasuler i kontrakten för att kunna bli köpta för en viss summa. Som givetvis är alldeles för låg för deras talang. Hoppas skrapa ihop resurser för att kunna förlänga dessa utan klasuler.
Det började så lovande. Och jag hade med Bari skramlat ihop 26 poäng på 12 omgångar. Efter 22 omgångar hade jag 28 poäng, alltså åtta torsk och två oavgjorda. Och det fortsatte trenda neråt, men tre omgångar kvar doppade jag tån i nedflyttningszonen för första gången på hela säsongen.
När det går dåligt är det svårt att sluta spela. Det blev väldigt påtagligt hur viktig Marsico är för laget, han åkte på en långtidsskada under min dåliga sekvens och högerbacken bidrog under säsongen med 9 mål och 3 assist, samt 5 utmärkelser till matchens spelare på 29 matcher. Och mitt andra äss Puddu får ses som den som räddade laget kvar med sin målskörd, 21, och assist 12. Törs lova att Puddu leverade minst 7 assist till Marsico på hörnor.
Tyvärr fick den slutliga 16:e placeringen Puddu att tröttna och han söker nu att bli såld. Synd det, för nu har jag hittat hans parhäst och en ny stjärna. Xhevat Hoxha, en Alban som spelade i Sarajevo. Trodde inte jag skulle ha råd, men det gick vägen trots att jag bjöd under värdet med 8 miljoner, kostnaden landade på 36 miljoner vilket var lite drygt halva bankboken.
Högerklick och visa bild för bättre kvalle. Hoxah är verkligen nära komplett, och kommer från ett mindre känt lag så han kan utvecklas något år till. Annars har marginella uppgraderingar gjorts. En skaplig defensiv mittfältar, men resten är ärligt talat utfyllnad. Vi nämner då Haas, som får blir speluppläggare på defensiva mittfältet.
Haas kan bli lite bättre, Men kan både passa och spela ettrigt försvar. Det defensiva spelet flyttar ner från centralt mittfält till där jag mer traditionellt brukar spela den här rollen, alldeles ovanför försvarslinjen och även den som bygger spel bakifrån.
Lycka till Bari. Inledde säsong med vinst och oavgjort, mot två medellag.
Den trevande inledningen välte över åt rätt håll för mitt Bari i serie A. Gick sju matcher utan förlust och kunde mycket väl haft 2-4 poäng till men tappade greppet om några matcher, varav en snopen 1-1 match mot Cantania efter att de kvitterade i 92:a. Sånt som får en att vilja stänga av!
H;gerklicka och visa för bättre kvalitet på fotot. En tuff period i tabellen väntar, efter en 1-0 förlust mot Juventus (där Bari mycket väl kunde fått med sig en pinne med farliga kontringar) väntar AC Milan, Parma, Chievo i rak följd. Men de 15 poängen som redan är insamlade kommer räcka långt.
Lagen som kom upp på samma villkor har nu parkerat sig i källaren av tabellen. Själv kikar jag nu runt i de bra lagens u20 och reservlag efter unga fynd att plocka upp. Det brukar vara melodin, att bygga nåt eget istället för att försöka köpa etablerade spelare. Det får man göra som komplement.
Och se där, all speltid till trots. Där jag historiskt vunnit i stort sett allt, om än med olika klubbar, har jag aldrig haft så högt styrelseförtroende som just nu. Jag ska sitta i botten med Empoli och Tornio, men spelar nu för europaplats.Job security> number one in the world!Änglavakt mot A.C Milan. Klockan syns inte. Men sista sekvensen, det är i 94:e minuten vi får frispark där efter att målvakten hamnat utanför boxen med bollen och får gult kort. Och sedan nickas den in för 2-2 och matchen blåses av.
Eftersom det är svårt att attrahera lyssnare till berättelser ur football manager känns det säkrast att åtminstone anteckna nuet. Inlägg som detta kan enkelt stå som testament för precis hur bra FM2012 är som spel. 1616 timmar har spelet åtminstone stått igång.
Senaste tiden har jag först klarat Scottish hero achivement, att ta ett lag från lägsta till högsta serie. Därefter flydde jag skeppet illa kvickt och spelade inte på säkert ett år. Provade att spela en uppdaterad version, FM2020 – men det är helt enkelt inte samma sak. Efter jag lämnade Skottland hade jag hand om Senegals landslag och lyckades skrällvinna Afrikanska mästerskapen, men sen bommade jag VM kvalet och bestämde mig för att åter hitta en klubb.
Ungefär där börjar det roliga, jag aktiverade italienska serie A, och då våren kom aktiverades ligan. Endast de nya klubbarna stod utan manager, så jag får börja från botten med laget Bari. Och det var kul, för truppen var mer eller mindre tom och man hade ändå en hygglig budget och ligan bra rykte. Jag kunde med andra ord värva spelare från start. Normalt när du tar över en klubb kommer den full med spelare på långtidskontrakt som därtill suger. Det tar tid att möblera om.
Med målsättning att inte åka ur är det extra roligt att bygga lag. Jag spelar en 4-1-3-2 uppställning, med en defensiv speluppläggare på bakre mittfältet. Aggresiva yttrar, och en bollvinnare på centrala mitten. På topp provar jag det som jag egentligen alltid viljat göra, men aldrig riktigt tycker mig få ihop det. En target player som tar emot bollen, och en kvick finisher som går på mål.
Det är kul att korttidssatsa på spelare, jag vet att jag inte vinner ligan och kan därför värva en 34 årig playmaker. Sätta en spelare ur amatörligan på topp, för att han är 201 cm och 90 kilo med endast ett fåtal positiva förmågor – han ska få knoppen på bollen. Plockade även upp två av mina tidigare Senegaleser som jag lärt gilla i landslaget. Och sedan handlade jag billigt, transferlistade spelare som på ett eller annat vis inte trivdes i sina lag. Jag har plats för alla. Man värvar tilltänkt startspelare, och en del reserver. Redo att bygga om för framtiden inom kort.
Resultaten inledningsvis har varit lite upp och ner. Målsättningen är att ta dubbla segrar mot Torino och Empoli, som kom upp på samma villkor som mitt gäng. Tom trupp. Och därefter hoppas fiska en del positiva resultat mot mittenlagen, någon oavgjord här och där kan man önska.
Inledde med 3-1 mot Torino (bottenlag). Sen fick jag stryk 1-5 mot Inter Milan (topplag). 1-2 mot Napoli (lite över medel). 1-1 mot Lecce (mittenlag). Väldigt planenlig start må jag säga. Detta följdes upp med en 3-2 seger mot mittengänget Fiorentina, vilket blir att betrakta som lite av en skräll. Min senegalesiske forward, på 33 år (en ålder jag generellt inte värvar spelare i) gjorde alla tre målen, hans första i klubben. Bari ligger därmed efter fem omgångar på en sjundeplats, vilket är alldeles fantastiskt.
Kan även ha hittat ett par spelare som kommer dröja sig kvar i laget tills vi blir bra. Dem ser du nedan, och jag återkommer med säsongsrapport!
Då han är lite kort i rocken samt har dålig spänst planerar jag att låta honom spela mer högerback framöver, även om han idag är bättre som mittback. Lagkaptensbindeln har han också fått. Ledarskap 20, snabb som en iller och brytningssäker. Lagarbetet lämnar en del att önska, vilket kommer göra det svårt att spela offsidefällor. (För bättre kvalle, högerklick och öppna ny flik)Här ser vi alla kvaliteter en måltjuv behöver. Fart, acceleration, avslut. Samt att han kan bidra med fasta situationer både på straff, hörna och frispark. Blir han utkonkurrerad i framtiden kommer han knappast behöva lämna klubben då han är perfekt att stoppa in då man behöver jaga mål. (För bättre kvalle, högerklick och öppna ny flik) Taktiken är beprövad från tidigare klubbadresser denna manager varit på. Men jag har av spelarmässiga skäl kastat om mittfältet lite, brukar ha en balansspelare i defensiva rollen, men här är denne speluppläggare och istället är central mittfältare löpstark och outtröttlig slitvarg. Det är försiktigt defensivt och snabb omställningar mot kanter eller targetplayer som gäller.
Det har blivit en del schack igen sedan jul då kag körde lite matcher mot kamrater. Fast nu på chess.com mot världen. Mycket bra app, man kan få lite gratis analys dagligen och träna på att lösa problem snabbt. Jag gillar 5min vars blixtmatcher bäst.
inte ofta det händer. Men igår spelade jag en match som stack ut. Detta är inte twitch direkt. Men en mäkta fin schackmatch. Jag bytte av pjäser på snygga sätt och kolla min positionering vid drag 26. Ställningen är lika – men det är typ över redan där. Grädden på moset är att jag hade 2 av 5 minuter kvar i detta blixtparti då jag mattade. Tror det går att klicka sig igenom om ni har appen, annars är det dags att skaffa nu!
Vi summerar ett decennium! Det har hänt en hel del grejer. Vi fortsätter ta det år för år. Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det sjätte året
Johans val
2005 års sommarledighet var till en början ganska spontan och fri. Sen kom ett spel i posten som förändrade alla mina och min flickväns rutiner. Jag hade haft henne i åtanke då jag beställde spelet då jag tänkte att vi båda nog skulle kunna få ut något av det. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag då föreställa mig hur spelet skulle få oss att kriga om tiden framför tv-spelet eller hur min dygnsrytm helt skulle ställas på ända.
Animal Crossing, Nintendo, 2004
Från dag ett i spelet fann jag skatter, min karaktär fick i sin brevlåda ett fullt fungerande Ballon Fight som var identiskt med gamla NES versionen. Första dagarna visste man inte så mycket om att hitta pengar, man sålde lite äpplen och snäckskal. Detta behövdes för att få ett hus och bygga ut detsamma. Men då jag fick tag på ett fiskespö väcktes snabbt behovet att spela på konstiga timmar av dygnet. Spelet gick nämligen på riktig tid, så om klockan var 18 hos mig så var den 18 i spelet. Jag hade inte en tanke på att ställa om klockan i Gamecuben för att dygnet skulle bli natt utan istället så passade jag på att spela en snutt oavsett hur sent jag kom hem eller hur tidigt jag tvingade mig själv att gå upp.
”Ye can’t go wrong, With me cucumber song. Cucumbers, Cucumbers, They make me strong”
Idag är det helt obegripligt hur både jag och tjejen orkade ta oss upp varje morgon klockan 06 för att i 5 minuter delta i Animal Crossings morgongymnastik. Det som gör det ännu mer ogreppbart är att man var tvungen att göra detta 14 gånger för att få belöningen. Inte sedan jag var 8 år gammal och hade hyrt ett NES från videohallen hade jag klivit upp så tidigt bara för att spela tv-spel. En extra krydda var den lilla extra ön som kunde nås genom Game-Boy Advance. Hade en Game-Boy player på Gamecube så en gång om dagen tog man den lilla sjöturen med sköldpaddan som alltid hade en ny sång (med exakt samma melodi) att bjuda på. På ön fanns exotiska frukter du kunde plantera inne i byn och det betalades tonvis med pengar för frukt som du i din tur hade med dig dit.
Animal Crossings uppföljare har köpts in men knappt spelats. Spelet var där och då, och det var helt fantastiskt. Men jag är glad att vara fri.
Runner-up: Mario Power Tennis (GBA) Att efter ett underhållande ”rollspelstennisspel” få vara med på turneringen i svampriket var magiskt. Och Peach svårslagen. 2nd Runner-up: Kuri Kuri Kururin (GBA) Startade spelet, spelade varje ledig minut och sekund tills jag var klar. Motivatorn var den stora frustration som uppstod varje gång ens lilla pinne krockade.
GEMENSAMMA VALET
Nej. Slå, nu! Upp,upp,upp, svinga! Ner. Slå! Spring, spring! Och aporna tar tag i mig, svingar mig vidare när jag klappar i takt med musiken och svingar mig framåt, framåt, framåt. Bananerna rasar in och slutligen står jag där. Hur ska det här gå? Men jag svingar slag, på slag, på slag och träffar och duckar. Och det fungerar. Det fungerar att kontrollera ett av världens bästa plattformspel genom tiderna med bongotrummor. Bongotrummor!? Nintendo Tokyo, you´ve got to love them!
Donkey Kong jungle beat, Nintendo, 2005
Jag var hos Bohman. Han är min tv-spelsguru. Han har koll och han har konsoler, och spel. Och han gör sig tid att spela. Han visade mig Shadow of the colossous och jag både gillade och ogillade det, men gav det aldrig den tid det förtjänade. Att jag inte ägde en ps2 gjorde väl sitt till. Men ett annat spel fick jag testa. Och det ni fick läsa ovan var nog som ett direkt utdrag hur en spelsession kunde låta. Galet, kaos, flyt, humor, glädje och perfekt spelkontroll i ett par bongotrummor i robust plast. Hur funkar det tänker ni som aldrig provat:
Gå åt höger – slå på högertrumman. Gå vänster – vänstertrumman. Hoppa – båda trummorna och slå eller greppa tag – klappa så hör den lilla micken det. Du börjar gärna lite smått, men snart preciserar du dina slag då det ska gå fort, eller lever ut dina frustrationer när du med stor iver jagar kombos. Spring, hoppa – ta i lianen, hoppa på fienderna, håll dig i luften, combomätaren visar på 4 och du ser hur bananerna väller in, men nej! Du tar i marken och mätaren går i botten. Perfektionisten börjar om.
Det är naturligt. I en racingsimulator köper du en ratt för att styra bilen, det bidrar till mer känsla och realism. I Donkey Kongs värld köper du.. ..Bongos! Det kanske inte låter som den mest logiska metoden att kontrollera en apa, men det bidrar till en sanslös spelglädje. Faktiskt, så känns Bongos till detta spel viktigare än en ratt någonsin kommer att göra till ett bilspel. Kontrollen är allt och Donkey Kong är tillbaka i samma toppform som då vi först fick besöka honom i Donkey Kong Country, om inte ännu roligare!
Henriks val
Gamecube fick en exklusiv titel, ett tag. Men först kom en trailer som visade en man gåendes i en sal med fönster och draperier, draperier som svepte Denna trailer måste ha kommit några år innan spelet kom ut. Och när det kom var det något helt annat. Där var höst och löv över backen. Det var en spansk by med ogästvänliga bybor . Och när de trängt in dig i ett hörn och du sköt deras huvuden var där tentakler. Och det var bara början…
Resident Evil 4, Capcom, 2005
… till fortsättningen. Resident Evil 4 är min andra upplevelse med serien. Min första utspelade sig flera år innan och gick till på följande vis: ”Här ta kontrollen” sa Pupp. Jag greppade playstation-dosan och tittade lite fundersamt på honom. ”Nu då?” frågade jag tveksamt, rädd att någon zombie, som vi nyss sett, skulle dyka upp. Han nickade med en försäkrande min och jag tog några steg framåt. Det var en korridor. Fönster på högersidan. Och det gick bra, jag blev modigare tog ytterligare ett steg. Hunden flög in genom fönstret och jag slängde kontrollen skrekskrattade samtidigt som jag förtvivlat hämtade mig efter chocken. Skräcken dödade mig mer än hunden och snart stod meddelandet klart ”You are dead”. Detta var då första delen i serien och den enda scen jag spelade i det spelet.
Men fyran var något helt annat och det passade mig . Fyran var ett enda långt godståg av action och händelser som rykande for fram från det ena momentet och minnesvärda scenen efter den andra. Med ett vapensystem som gav dig möjlighet till att hitta din spelstil och skatter som du kunde sätta ihop för att höja deras värde. En story som drog in dig och monster som ville att du skulle fly. Miljö på miljö som fick en att fundera på hur mycket det kunde finnas kvar och hur mycket som fick plats på den lilla skivan.
Detta spel var den största anledningen (och är fortfarande) att äga en Gamecube. Detta spel är ett av 00-talets bästa spel. Detta spel omöjliggjorde en uppföljare som inte skulle bli jämfört och följas av orden ”det är inte som Resident evil 4”.
Bohman anser:
Visst var det vackert, stämningsfullt och massivt, men det var det geniala vapenuppgraderingssystemet och samlandet av guld och skatter som höll mig vaken de där extra nattetimmarna.
Runner-up: sid meier’s Civilization IV. Ett underbart spel! Second Runner-up: Prince of Persia: Sands of time
Här är en bild på en icke verklig människa som sägs vara genenerad i Nvidias GAN 2.0, en fotorealistisk tjänst för generering av (bland annat) random människoansikten. Jag skärmklippte denna i demot (se det här). Bilden föreställer i mitt huvud Alexey Usmanov, Kurgans stolthet och före detta fotbollsproffs. Ursprungligen framgenererades hans siffror av en random databas i championship manager 3 från 1999. Cirkeln är sluten på något vis, då hans foto också är framtaget av en simulering. Nu coachar Usmanov Ural i Ryska högstaserien i Football Manager 2020 som jag provar på.
”Usmanov” har under väldigt många år varit mitt goto alias på nätet i spelsammanhang. Lite mer bakgrund till detta val finns i den tidigare bloggposten nedan.
Almanackan visar 2004 Vi summerar inte bara året utan även ett helt decennium! Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi fortsätter ta det år för år. Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det femte året…
GEMENSAMMA VALET
Fightingspel har alltid varit det ultimata sättet att fördriva några minuter som snabbt blir timmar. Vafan är klockan redan tolv! Blir en vanlig kommentar och den fälldes några gånger under våra sommarveckor 2004.
Det finns säkert många sätt att fördela spelstilen i ett fightingspel. Vi körde vinnaren spelar, förloraren skickar dosan till nästa i tur. Ett system som alltid fungerar och som ger en ökad revanschlusta bland alla inblandade. Oftast var vi fem stycken, ibland sex, om kontrollerna och äran att spöa skiten ur den som satt på tronen med sitt hånleende.
Spelet som först definierade vinnaren-står-konceptet var DOA till Playstation 2, vi noterade små bakelser och cupcakes för den som lyckades klara några motståndare på raken. Cupcakes i alla ära men det spel som för alltid kommer stå som fightingspelet no:1 i våra kretsar är:
Soul Calibur 2, Namco, 2003
Soul Calibur 2 hade ett tidigare oöverträffat djup, bokstavligt talat. Från att bara vara ett sidestep inåt eller utåt ur skärmen som i andra fighting spel så kunde man nu cirkla sin motståndare fritt och utnyttja svepande attacker som tvingade försvararen att göra mer än att bara hålla in block-knappen.
Under spelkvällarna utvecklades spelet från att låta oss glatt upptäcka nya moves med tonvis av olika karaktärer. Hamra knappar, ha roligt och skoja till det med Voldo eller Link. Därefter började alla fokusera på en karaktär och lära sig allt med denna. Då detta nya fokus började sätta sig så vann aldrig button-mashing spelarna matcher längre. Framgångar kom och gick i vågor och i slutändan var det katten på råttan, råttan på repet typ av matcher igen – fast nu baserat på skicklighet snarare än knapphamrande.
Gästspelet av Link var ett uppskattat inslag, rent komiskt åtminstone. Säkert 50% av nytillkomna spelare valde Link först och kastade lite bomber, sköt lite båge och fick stryk. Men gästspel är ett bra inslag och man kan lugnt säga att Link var ett mer passande val än exempelvis seriens senare val av Darth Vader och Yoda.
Johans val
”Control, control, you must learn control!” sade Yoda till Luke då han försökte lära honom the force. Kontrollbrist och frustration mötte mig mig under de första matcherna i ett spel som skulle komma att skänka mig tonvis med timmar av spelglädje. I vrede tvingades jag uppsöka en tutorial i menyn som skulle lära mig alla manövrar som var nödvändiga och en hel del till. Hur man går upp för en trappa, hur man letar efter vapen i dolda utrymmen, hur man fäller upp ett campingbord, hur man klättrar i en stege, hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man levererar en slagkombination, hur man kastar en människokropp över sitt eget huvud, hur man stryper någon med en käpp, hur man… Det här tar aldrig slut! Årets spel:
Day of Reckoning, THQ, 2004
När kontrollen efter många timmars träning satt i ryggmärgen så presenterade sig ett otroligt bra spel på allvar. Med din egendesignade karaktär fick du ett showbrottningskontrakt i WWE – Amerikansk Wrestlings största förbund. Som barn hade jag varit otroligt inne i wrestling och designade sålunda min egen karaktär till att efterlikna min barndomsidol Mr.Perfect. Till min stora glädje fann jag att många av hans signaturkast fanns att välja bland de hundratals moves spelet erbjöd. Efter att ha klarat enspelarkampanjen så gick jag tillbaka och skapade massvis med nya karaktärer baserade på andra kändisar såsom Darth Vader, Pupp (jag), mina kompisar, Spindelmannen mfl. Det var minst sagt fantastiskt mycket att göra i leklådan.
Sedan kom matchandet med kompisar. Alla var sig själv, vilket ledde till att det kändes extra bra att vinna och extra hårt att förlora. Medan jag och Claws försökte skapa oss själv så sanningsenligt som möjligt, grepp- och slagvis talat så gjorde den tredje som blev Day of Reckoning biten helt tvärtom. Jag skrek i vrede varenda gång Hellan hissade upp min karaktär på raka armar och kastade mig i golvet. Greppet må inte ha gjort mycket skada rent fysiskt på min karaktär på skärmen men desto mer i själen. Vi hade tonvis med Fatal Fourway matcher, alltså fyra mot fyra med en vinnare. Att kunna hitta utrymme för avgörandet var svårt och oavsett om du var den dominante eller inte. Även om du verkligen försökte kasta ut folk ur ringen eller på annat sätt oskadliggöra dem så fanns det alltid en chans att någon drämde en stol i skallen på dig och stal segern från dig genom att ”pinna” den som du i tjugo minuters tid satsat på att försvaga. Ett tekniskt och underhållande fightingspel där alla kunde delta samtidigt. Maratonmatcher utan dess like blev det ofta, att vinna på mindre än tio minuter ansågs oavsett hur det avgjordes vara en ren tillfällighet. Spelet överträffas av sin efterföljare Day of Reckoning 2, men det är ju bara förfiningar- det var med ettan passionen började.
Runner-up: Star Wars: Battlefront. Nytt Grafikkort detta år medförde många speltimmar på nätet med detta spel.
2nd runner-up: Chu-chu rocket. En kamrat kom över ett begagnat Dreamcast och i samlingen hittade vi detta innovativa pusselspel.
Henriks val
Halveringstiden för ett spel är 6 månader. Efter 6-månader har spelet bevisat om det kommer fortsätta sälja eller om det blev en flopp. Efter ytterligare 6 månader är spelet glömt eller kandidat till någons årets bästa spel lista. 6 månader är också vad det tar för en dator att bli gammal. Efter ytterligare 6 månader inser man att , hade man bara hållit ut lite till så skulle man haft råd med en lite snabbare processor, lite vassare grafik etc. Men man måste köpa en ny dator någon gång. För ibland kommer det ett spel som för en spelare räcker längre än 6-månader och för ett företag verkar räcka i en evighet.
Half life 2, Valve, 2004 Himlen skulle fortfarande stå sig i vilket spel som helst.
Jag hade länge dragits med min dator från 2000, den fungerade bra och den var ruskigt snabb då den köptes så den höll ännu (och skrotades faktiskt först förra året, 2008). Men nya spel driver teknikutvecklingen framåt och spelet som alla talade om 2004 var Half life 2. Ja, det var ruskigt snyggt. Och fysiken i det var något helt nytt för ett spel. Vattnet var ofantligt realistiskt när man vadade vid strandkanter och molnen, solen som bländade och all härlig smuts och slitage som förhöjdes av härlig bump-mapping. Det var en fröjd.
Jag körde spelet på min nyinköpta Dell. Det jag minns var att jag hade snålat in på grafikkortet till något som skulle funka , men som jag skulle behöva uppgradera senare. Men när jag kollade hårdvaran så visade det sig att Dell hade satt i det bättre grafikkortet. Antagligen hade de fått slut och satt i ett tyngre grafikkort för att hinna leverera i tid eller så gjorde de bara ett misstag som gagnade mig. Jag klagade inte i alla fall.
Half life 2 var underbart att spela. Och på en helt ny dator var det ännu mer underbart. Valve för pengarna, skulle man kunna säga. Spelet höll vad det lovade också. Nästan. Tyvärr var det ingen AI i spelet, och allting var scriptat. Körde man spelet från början och hade gott minne visste man alltid vart nästa soldat skulle dyka upp eller nästa överraskning i form av en facehugger. Och spelet kändes ofantligt linjärt. Inget fel med linjära spel, men det var inte de förväntningar som Valve hade skapat som införlivades.
Men när jag rusar genom korridorer, åker svävare över stockar och stenar eller boogie på post-apokalyptiska asfaltsvägar då njuter jag. Eller när jag hittar bilbatterier för att öppna en port eller när jag möts av Alyx leende och doktorns virrighet. När jag får jobba taktiskt mot ankommande fiender genom att placera ut turrets. Då bryr jag mig inte om vad jag förväntade mig då kör jag bara! (och sen kom det fler delar!)
Runner-up: sid meier’s pirates! Karibien, skatter, fäktning och sjöslag! Skattkartor och kurtiserande! Underbart!
2nd runner-up: Tony Hawk Pro Skater 4. (Först biten med 2:an på Dreamcast) Nyfikenhet, klimax och tröttnad i ett och samma spel för skate-konceptet.
Almanackan visar 2003 Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende.Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år. Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det fjärde året…
Henriks val Längtan var stor och tillsynes omättlig och besvikelsen enorm hos de sanna fansen när spelets design och grafik visades upp. Borta var den Link som slogs mot en ondskefull Ganondorf, i trailern som visades inför project Dolphin. Jag tyckte om estetiken i The Legend of Zelda: Wind Waker direkt. Jag minns en filmsnutt där Link svingade sig i en lampa som hängde från taket, hur ljuset slog mot väggarna och hur allting kändes som en underbart tecknad film.
The legend of Zelda: Wind waker, Nintendo, 2003
När jag tanker tillbaka på Wind Waker ser jag bara härligt animerade sekvenser i en lång kavalkad. Ön, lillasystern, grisarna, horisonten, det blå havet, vinden… Vinden med dess vita streck och havet med sin oändlighet och varsel om äventyr. Jag minns vulkanens grottor med vibrerande värme och Links spanande ögon när han gick längs med en smal avsats vid en vägg. Den dynamiska musiken och de underbara (men trots allt för lätta) riddarna som gav underhållande och fantastiska strider.
Storyn tog vindlande vägar och varje ö bjöd på något unikt. Animationen i fienderna, i Links uttrycksfulla ögon, i rökens härliga virvlar och det korta skärpedjupet som ger världen en mjuk varm ton.
Men sen kom transportstreckan och delar av spelet märktes tydligt av Nintendos stress att göra klart det. Ett helt tempel saknas när jakten på triforcen närmar sig slutet. Och sättet att förlänga äventyret genom att låta spelaren fiska efter triforcen mot slutet är näst intill oförlåtligt och ett otroligt dåligt moment ovärdigt Nintendo.
Det är en tidlös design som Nintendo skapat i detta spel. Det är inte märkt av tidens tand som mycket annat från 2003 och det skulle lätt stå sig i hyllan idag (kanske kryddat med bara någon mer grafisk effekt och någon polygon).
För min del skattar jag detta spel högre än Twillight Princess, då det bjöd på så mycket nytt till Zelda-universumet och mig som spelare. Mycket av det jag skrivit är negativt men det vägs upp av den underbara känslan spelet ger mig när jag tänker tillbaka på det. Och sanningen att säga är detta det enda Zeldaspel som jag kan tänka mig att spela igen. Det är ett högt betyg och motiverar titeln som 2003 års bästa spel.
Runner-up: Hitman 2: silent assassin. Att klä ut sig och infiltrera eller lägga sig på avstånd och snipra. Fortfarande roligt! 2nd runner-up: Metroid Prime – ödsligt, vackert, episkt… oavslutat.
Johans val
I hembyn Ockelbo har de varje sommar en marknad. Folk säljer en massa saker man inte behöver, fast det finns såklart några DVD och Tv-spelsstånd också som man är tvungen att kolla lite i. Sommaren 2003 stod jag i ett av de sistnämnda stånden och tittade, jag hade inget av den nya generationens tv-spel utan bläddrade istället bland halvtrasiga Playstationspel. Jag köpte två spel, riktigt billigt, det ena var Kurushi som var ett intressant pusselspel och det andra har visat sig vara en tvättäkta klassiker som jag i det läget aldrig hade hört talas om tidigare.
Castlevania: Symphony of the night, Konami, 1997
Playstation må redan ha varit stendöd sedan länge men jag är glad att det inte stoppade mig från att köpa det här spelet. Detta var första Castlevania spelet jag provat sedan Simons Quest fick mig att må dåligt en gång för jättelänge sedan. Det hade bra tempo och det fanns mycket att finna i hemliga utrymmen över kartan som utvidgades i takt med att ens hjälte fick nya förmågor. Hjälten kunde förvandla sig till olika djur och hans skills förändrades på ett formulär som fanns i en meny, både av items och av levels.
Den största bomben i spelet var dock då det uppmärksammades att det första slutet egentligen inte är det riktiga slutet. Hela slottet vänds bokstavligt talat upp och ner och därefter gick svårighetsgraden från noll till (jag ska inte säga hundra) svårt med detsamma. Här mötte jag också min hitills störste motståndare i form av en minotaur som inte rymdes i bild.(Sägas bör att jag har sett jättarna i ICO 2 men inte spelat det.) Det var en tuff bosstrid som jag med nöd och näppe överlevde på första försöket och det är ju det som gäller. Pupp vs. Fet Minotar 1-0
Runner-up: Sim City 4 2nd Runner-up: Yoshis Island (GBA)
GEMENSAMMA VALET
Att förlora har alltid känts mindre illa då man spelar fyra jämfört med då det är en mot en. Det blir inte lika personligt när det är två till som är minst lika besvikna som en själv. Att Fook hade en Gamecube med fyra handkontrollshål i utan att äga ett enda bra 4-player spel var för mig obegripligt. En vacker dag fick jag nys om ett nytt spelköp som skulle förändra denna åsikt. På väg till första speltillfället mindes jag kärt den svidande hårda rivaliteten från ett gemensamt liknande favoritspel några år bakåt i tiden. I näven fick jag som en av tre lyckliga kamrater en sproijlans handkontroll. Cuben surrade – Are you ready?
Mario Kart Double Dash, Nintendo, 2003
Vi var redo, vi törstade efter ett nytt multiplayer värdigt namnet. Och det är något speciellt med att sitta fyra personer (oftast fler) i ett och samma rum, med blicken riktad mot samma teve. Många av oss hade börjat få ålderstigna datorer, Gamecuben var ny och det passade bra att köra några snabba race mellan varven — istället för att göra helhelgsprojekt av att flytta datorer med feta CRT-skärmar och strulande routrar så var det enklare att greppa gamecubekontrollen, slå på teven och köra.
Double dash var mer ett partyspel en ett regelrätt racingspel. Lotteriet det innebar att vinna gav övervägande gångerna vinsten till den bästa föraren men ändå tillräckligt med chanser för den som var mindre bra att vinna. Detta gjorde att alla kunde tänka sig vara med. Ingen hittade på någon ursäkt. Kaoset och det roliga var över hela banan och såg till att den som låg sist helt plötsligt var på första plats. Vi var ett stort kompisgäng och vi hade tiden att koppla av och ha roligt med tv-spel. Dessa förutsättningar gjorde Mario Kart Double Dash till 2003 års bästa fest!
