Dåååååååååååååååååååååååååååååå-ååååå har det återigen blivit dags för veckans lista. Jag kanaliserar min inre Fredrik Wikingsson, ena halvan av min favoritpod duo Filip och Fredrik (han inleder mer eller mindre alltid med ett högt dånande Då)
2. Retro
Hamnade med Odd hos mor och far idag. Farsan hade kopplat upp sina gamla macintoshar och kollat efter lite gamla filer. Jag och Odd provade på alla spel som låg på dem. Klassikern Stunt copter roade, en breakout klon likaså. Men mest faschinerad blev han av Exile 3: Ruined world. Ett ganska torftigt rollspel, men då man aldrig tidigare styrt med ett numeriskt tangentbord är det ju en upplevelse i sig. Och coola karaktärer…
Screenshot ur turnbaserade Exile, vars strider är omgångsbaserade och alla rör sig på ett rutnät.
3. Film
ikväll såg jag Älskling vi krympte oss själva. Trodde jag såg uppföljaren till originalet, men detta var tydligen tredje filmen i ordningen. Helt ok, godkänd!
4. Friluft
idag var det korv, snowracer och snölek igen. Denna gång med bror och familj.
5. diket!
Dåligt utmärkta vägkanter i kombination med mycket snö har gjort att jag denna gång behövt bogseras ur diket inte mindre än två gånger!!! Sjukt nog har jag varit ur diket på mindre än en kvart, då det båda gångerna varit någon i närheten. Karma?
6. Dota
Nej usch. Har alla blivit såhär bra på Dota frågade sig Hellan efter en 1-6 sittning. Näe. Näe. Det är vi som blivit dåliga, jag sa det redan för 18 månader sedan – vi kanske inte är färdiga med dota.. ..men dota är färdigt med oss.
7. Amiga 1200
Jag har senaste halvåret uppgraderat Amigafarmen. Nu kanske jag gått i mål då en person från en retrodatorergrupp gjort i ordning en hårddisk åt mig med massa spel. Ska bli kul, då jag väl kommer mig för att skruva i ordning den.
8. Garaget
Vi har haft hit folk stt flytspackla och lägga golv i garaget. Nu är det plant och kommer fortsätta tjänstgöra som förråd tills vidare, precis som innan. Välbehövt röj och nya hyllor nu installerade.
9. Nytt körkort
Är beställt. Av en slump låg ett passfoto från 2000 på ytan.. ..såg en möjlighet att ha SAMMA tröja på bilderna. Den tog jag såklart!
Championtröja från 1998, fick jag av min framlidne farmor Elsa och den håller ihop än.
10. Burgare
Var till Söderhamn i helgen och köpte presenter till barnen då de snart fyller år. Mötte upp med Kanelen och vi käkade en brakmiddag på Mcgees. Himla gott! Han ville ej vara med på Facebook, men här syns han och under synonym!
Det kändes som jag hade material, tid och lust att göra en veckans lista. Noterar att dessa är mycket bra tidsdokument då man skrollar bakåt och tänker på det som varit. Detta är även första punkten på den första listan på länge!
Det är även första listan sedan one.com ändrade till wordpress, vilket gör att den automatiskt gör ett indrag och då blir inte min struktur där jag klämmer in en bild lika följsam. Jaja, teknikens under. Jag lär mig. Ska testa här med att ploppa in en första bild i en wordpress struktur: Det gick bra, och blev något väldigt random. En gepard.. Tukan? Lite palmer kanske.
Schack Just nu spelar jag mycket schack, ser ut att ha varit paus på det från cirka 2016. Blixt med 5 minuter var är beroendeframkallande, fantastiskt att det blir sådan variation i spelandet. Tar med en bild från tidigare inlägg, jäklar vilka fina postioner jag hittade här. Ställningen är lika. Hela partiet här
Filmer man ser Noterar att jag ser allt mindre på film. Försökte desperat minnas om jag ens sett tio filmer jag ej tidigare sett under 2020, visar sig att jag hade det. även om det verkligen inte var med stor marginal. Kanske glömt någon, men inte många.
Gjort listan 2019 hade man en riktigt jobbig göra lista, som innehöll alla världens hemmaprojekt. Pressen att få något gjort, samtidigt som andra saker dök upp gjorde att jag endast lyckades checka av en bråkdel. Under fjolåret 2020 hade jag en ny struktur – en gjort lista. Inga måsten, men varje gång något väsentligt gjordes fick man istället fylla i istället för att stryka. Bland höjdpunkterna: Kapat ner vår gigantiska häck, städat garaget (som därefter fick nytt golv), Lagt klickgolv på uteplatsen. Rekommenderar strukturen till er alla!
Minecraft Vill notera att Odd börjat spela Minecraft, fick det i julklapp. Jag har inte lagt ner en sekund i spelet, men uppmuntrar det då det känns som en lysande väg in i spelande och även större saker.. ..som arkitektur? George i Seinfeld gillar också arkitektur.
Saknar netflix Vi bytte till Disney plus då det kom. Jag har inget jag vill se där, utöver Mandalorian då – vars nästa avsnitt bör ligga ett år bort. Man behöver nog bli en filmkille igen för att uppskatta det paketet. Inledde strongt med att se Älskling jag krympte barnen, vilken jag missade i barndomen.
Dota 2 Har haft lite av en renässansvecka i Dota2. Med Mackan och Hellan. Blandad kompott, jag är väldigt förvirrad. Men jag är obesegrad i comebacken i de matcher jag spelat gamla favoriten Chaos Knight (2 matcher). Är du snabb kan du kanske ta del av detta på twitchkanalen
Broforce Som om det inte vore nog har vi även kört en del av en kaotisk plattformsskjutare kallad Broforce. Jag har ärligt talat inte haft så roligt, även om dess machokänsla enkelt kan få en att dra på smilbanden. Kända ”Bros” som Robocop, Mr Anderson, Rambo, Conan finns att tillgå i detta adrenalinpumpade actionlir.
Veckans låt Man kanske ska börja med fasta poster i listan, så det blir enklare att skriva. Min Tre CD lista som jag tidigare skrivit om (där jag ganska random plockar tre fulla album av artister som potentiellt kan ha något och tvingar mig själv att lyssna på tills de sitter) rullar på. På den senaste jag nu kört i två månader har jag en skiva av Ghost, en av Adelle och en av Coldplay. Och det är faktiskt märkligt hur ofta det är svårt att veta vilken av de tre man hör om det är random på, det är rösterna som avgört. Veckans låt blir hursom: Hymn for the weekend med Coldplay. Detta eftersom Ian brukar nynna på den, som resulterat i extra speltid – det är inte ofta han sjunger nämligen (och om han väl gört så är jag inte sugen på att spela Valpvänner introt).
Det har blivit en del schack igen sedan jul då kag körde lite matcher mot kamrater. Fast nu på chess.com mot världen. Mycket bra app, man kan få lite gratis analys dagligen och träna på att lösa problem snabbt. Jag gillar 5min vars blixtmatcher bäst.
inte ofta det händer. Men igår spelade jag en match som stack ut. Detta är inte twitch direkt. Men en mäkta fin schackmatch. Jag bytte av pjäser på snygga sätt och kolla min positionering vid drag 26. Ställningen är lika – men det är typ över redan där. Grädden på moset är att jag hade 2 av 5 minuter kvar i detta blixtparti då jag mattade. Tror det går att klicka sig igenom om ni har appen, annars är det dags att skaffa nu!
Det är inte många filmer. Det blir mer TV, men jag trodde ett tag att jag inte sett fler än tio stycken – men det hade jag!
Några äldre filmer och lite nytt, men räknar alla nya jag sett – inte repriser!
Toy story 4 Flykten från L.A. Älskling jag krympte barnen Power of grayskull (dokumentär) Maradona (SVT dokumentär) Birdman Zombieland: Double tap Creed 2 Tenet Interstellar Wolf on wall street Trolls 2 Sonic the hedgehog Teminator: Dark fate
..blev det åtminstone. Skulle vilja framhålla Interstellar som den bästa av dem, kämpigt med tänket – men väldigt stark film.
Vinnarfilmen 2020! Som jag såg ett antal år efter den kom, fick tummen ur då vi sade upp netflix och den låg där.
Här har vi i tio poster på ett fint strukturerat vis försökt förmedla de spel som vi faktiskt spelat under 10 års tid. Mycket har vi läst, hypat och testat, men vilka har vi verkligen spelat? Det här blev resultatet. 10 poster med 3 spel i varje. 30 spel som alla tog vår tid och gav glädje, klurighet, skräck och fascination tillbaka till oss.
Sista året av 00 talet. För sen blir det en 1:a, å det är tiotalet det…
Henriks val
I 20 år har jag vid varje nytt konsolsläpp av Nintendo, önskat ett nytt plattformspel i 2d. Ett Mario (eller vad som helst!) som utnyttjar de obegränsade som en modern konsol ger. Yoshis Island var det sista spelet som fick mig att se hur magiskt plattformsspel i 2d kunde bli med lite cpukraft och SMB3 är det spel jag finner att jag återkommer till år efter år – hos vänner, på virtual console, emulatorer, hos flickvänner, och i folks listor och hjärtan. Jag har till å med originalhandboken på anslagstavlan hemma. Så efter lång väntan kom det slutligen.
New Super Mario Bros Wii, Nintendo, 2009
Det är oerhört svårt att veta hur mycket ett spel kommer att betyda när tiden går sin gilla gång. Att ett spel som CS fortfarande skulle spelas av folk än idag, eller att jag skulle ha fina minnen till ett spel som Delta Force 2, såhär 10 år senare? Men jag baserar min tro på att NSMBW kommer hålla på min kärlek till Nintendo — de var dem som fostrade mig till den spelare jag är idag — att jag alltid tyckt om klassiska Super Mario Bros och att formulan består i det senaste spelet. Därför känner jag att jag med all säkerhet kommer återkomma till spelet, när andan faller på, under åren som kommer. Just för att det är två knappar och en d-pad, det är avslappnande men samtidigt utmanande, det är klurigt men samtidigt rakt på! Det är vad du gör det till. Och det har fungerat under alla år och det kommer fortsätta fungera. Än finns det många hemligheter och taktiker att upptäcka i NSMBW och ännu har jag inte tagit alla star coins*. Jag suger på propelkostymen.
Runner-up: World of Goo 2nd Runner-up: Professor Layton and the Curious Village
* Någon gång kring 2012 spelade Johan och Henrik tillsammans och tog varje star coin, klarade värld 9 och alla dess star coins – en extrem utmaning för att nå det ultimata slutet… …en textbox som sade grattis.
Johans val
2009 är ett svårt år att välja favoritspel för. Det är så pass nytt att intrycken inte riktigt hunnit sjunka in, vad är det egentligen som kommer att bestå? Jag har försökt hålla mig framme och testa spel som potentiellt skulle kunna passa mig och många gånger blivit besviken. Men om jag tar och rannsakar mig själv och tänker på spelminnen som kommer bestå så kan inget spel toppa äventyren jag upplevde tillsammans med mina vänner i 2009 års val.
Left 4 dead, Valve, 2008
För många år sedan upplevde jag för första gången co-op FPS i ett Aliens vs Predator spel. Det var en gemytlig upplevelse men jag upplevde livet som en Marine alltför otacksamt och tröttnade snabbt. Annat är det i Left4Dead då de flesta av dina fiender är veka köttklumpar med dålig koll på omvärlden. Det är snarare än tävling mot kompisarna vem som ska hinna skjuta flest och det finns även annan liknande statistik att tävla i.
Jag hade undvikt att köra spelet för att kunna spela det med Hellan och Claws. Med dem ombord tog vi oss under en helg igenom spelets uppdrag och hade hur kul som helst. Claws var våpet som hela tiden hamnade på släp och räddades av den datorkontrollerade karaktären i gruppen. Hellan sprang hela tiden först, sköt på bilar och drog i spakar för att locka zombies. Jag var i släptåg på honom och gnällde mest för att ingen hjälpte mig då jag blev attackerad. Dynamiken i den här gruppen var kort sagt inte ultimat för co-op spelande, men det var också det som gjorde att det kändes så extremt äkta. Senare testade jag också på att spela 4v4 i LAN som undead. Detta var om möjligt ännu mer underhållande! Medan de levande tvingas vandra den trånga infekterade stigen så får du möjlighet att placera ut dig och strategiskt gillra fällor åt de små gående mumsbitarna. Det tar även udden av det som är läskigt med zombies, man känner ett ansvar att ordna föda till sina virituella bröder och därtill en fin möjlighet att förvandla en verklig kamrat till en portion mat.
Runner-up: Torchlight
2nd Runner-up: Tales of monkey Island
GEMENSAMMA VALET
World of Goo får ursäkta, men årets gemensamma upplevelse var ändå ett spel som fick oss att hoppa, vifta, skaka och peta, med lite högre precision. Och det var helt klart roligt under några sommarmånader 2009.
Motion+ skulle förändra vårt sätt att spela och ge högre känslighet till Wii. Och det gjorde den också. Någonstans håller jag med i kritiken att den borde varit utvecklad från början, någonstans är jag glad att jag ändå köpte Sports Resort, jag fick så att säga, dubbla nöjen då jag fascinerades 2006, å åter igen 2009.
Frågan om spels hållbarhet är svår. Ett vanligt äventyrsspel, med storproduktionsvibbar, ligger oftast kring 10 timmar i snitt. Kortare eller längre. Tio timmar har jag spenderat med Frisbeen i Wii Sports Resort. Jag har spelat och alternerat de olika sporterna, testat vissa för att aldrig spela dem igen och andra har jag återkommit till. Sen köpte jag en till motion+ och då blev dogfight en storfavorit mellan mig och syster.
På något sätt tänker man inte på hur många timmar man lägger ner i ett spel när det är: 1. Väldigt roligt. 2. Väldigt många, små, grenar/moment/sporter. Det känns som jag nyss fått spelet och knappt rört det, ändå vet jag att jag spelade det några timmar varje dag, sen det kom ut, hela sommaren.
Wii Sports Resort, Nintendo, 2009
(Johan tar vid) Jag dök upp under semestern och föll pladask för momentet som speglade sporten i mitt hjärta – basket. Honken sade att det var jättesvårt och verkade vara ganska random. Sen provade jag och drog 17 strutar på första försöket. Då vaknade Honks intresse och vi turades om gång efter annan. Efter att man testade en annan sport så återvände vi ständigt, antagligen mest för min skull, för några omgångar basket. På de där tre-fyra eftermiddagarna så noterade jag som bäst 25p men fantiserar fortfarande om att få 30. Bågskyttet var också kul och förtjänar nämnas.
(Honken tar vid) och pingisen (tills man inser att det är fel på det) och dogfight (ja, igen!) och frisbee golf(för morsans skull) och SLICE (för alla tycker det är kul egentligen!) Nu ska jag spela det med syrran.
Detta var alltså våra tio år med sammanlagt 30 spel. Spelen vi faktiskt spelat och spelen vi missat (de som inte är omnämnda här). I nästa del ska vi skriva en liten epilog, en sammanfattning av spelen och en jämförelse med spelen man ”borde” ha spelat! Så till alla våra 4 fans, än är resan inte över! Vi återkommer snart!
Turen har kommit till 2008. Åren rasar vidare och så gör också tv-spelsbloggen.
Johans val Vrede. Äkta vrede! Jag hade då jag var yngre ett sjukt dåligt humör då det kom till spel. På min första dator bankade jag fast tangent 8 med ett välriktat knytnävsslag – detta ledde såklart till problem då man var tvungen att skriva långa laddningskoder för att få igång spel såsom Bload”cas:”,R innan datorn automatiskt skrev en endaste 8. Sedan har minst två stolar gått sönder och en avgjutning av min armbåge finns i en dörr i barndomshemmet. Skulle en gång slå till skrivbordet men träffade höger musknapp så att den gick sönder. Min bror fick en joystick i huvet (Redball, riktigt tung och fet) då han slog mig en gång efter tio raka förluster i Sensible soccer. Jag insåg att detta inte var något bra. Hade även under denna tid skadat handleden, och den klickar fortfarande. Nöjde mig sedan i några år med att kasta petflaskor genom rummet och skrika. Ytterligare en hel del år senare så trodde jag nog att min gamingrage var helt botad.. ..jag hade fel.
Mario Strikers Charged Football, Nintendo, 2007
Jag hittade spelet i en begagnat-back. Mindes att jag testat Gamecube förlagan i en tv-spelsbutik och tyckt att det var ganska kul. Mitt wii-remote hat var vid ungefär den här tidpunkten på sin topp så jag bävade inför eventuell dålig kontroll. Det är helt onödigt att det är motion control på detta spel, det enda skaket är till för glidtackling och det är där på grund av brist på knappar. Spelet är ett fotbollsspel där man spelar 5v5 (en av dessa är målvakt) du får välja en kapten som är en känd nintendokaraktär och sedan utse tre utespelare som har olika förmågor, även dessa är kända från olika nintendo spel. Det dröjde ganska länge innan jag på allvar fick mitt återfall utav spelvreden, men det kom. I spelet så finns fyra (tror jag) olika cuper som man ska vinna. Man kör två gruppspel och sedan semifinal och final. Det tar med andra ord lång tid att ta sig till slutspel och om du där förlorar en match så får du göra om hela cupen. Extremt hög frustrationsfaktor.. Nintendospel, åtminstone Mario sportspel, brukar vara mycket enkla. Det vore fel att tycka så om detta spel. Efter att ha misslyckats vinna finalserien i sista cupen efter många försök så flippade jag till slut ur – Datorn gjorde mål, det var försent att kvittera. Jag skreeeek jag flög upp ur soffan, slängde mig ner på golvet och bröt strömmen till Wiiet. Nu kan ju spelet omöjligt komma ihåg vad som hänt och savefilen börjar innan finalen! ICKE! Skulle det visa sig, nintendo har på något sätt skyddat sig mot strömbrytarfuskare. Finalserien var över, jag hade förlorat, jag fick börja om. Sedan började Wiiet vittra sönder och krävde till slut en reparation. Därefter har jag inte haft någon mer gaming rage (utom lite skrikande) ..men jag har ej heller vunnit den där satans turneringen.
Runner up: Football Manager 2009 (PC) Jag lovade i första inlägget att inte skriva mer om FM spel eftersom de totalt dominerat mitt spelande alla år. Men denna installation medförde ny revolutionerande matchmotor i full 3D. Förmodar att detta kan ha att göra med att serien köptes upp utav SEGA. Mycket roligare att kolla på blev det i alla fall och ännu fler speltimmar investerade. Nådde säsong 2023-2024 innan 2010 kom ut.
2nd Runner-up: Kirbys Power Paintbrush (DS) Ett otroligt roligt plattformsspel med klassiska karaktären Kirby som i detta spel förlorar armar och ben. Hans bollformade kropp ska du rita ut vägar åt med hjälp av en magisk pensel. Målar du från vänster till höger så rullar Kirby åt vänster på ditt streck. Missa inte!
GEMENSAMMA VALET
Det är ofta snack om nya spel ”Det är så bra!” och ”Det är så sjuukt snyggt!”. Alltid tar jag det med en nypa salt, jag bortser snabbast möjligt från grafik och om det bygger på berättande element så måste handlingen vara bättre än en medelmåttig B-action rulle. Oftast då man gjort dessa två kontroller så framstår inte det där nya heta spelet så himla hett längre. Men sen är det ju det där med känsla, dissa du bäst du vill – men till dess du själv har kontrollerat händelserna så vet du ingenting alls om spelet.
Det här spelet var stora snackisen på jobbet under 2008. Jag och kollegan Buvan spelade det samtidigt och diskuterade upplevelserna med andra kamrater på jobbet som redan sprungit igenom spelet. Generellt brukar inte FPS spel bli något att snacka om utan bara något man tar sig igenom och sedan glömmer bort. 13 miljoner sålda exemplar säger att detta spel är ett undantag.
Call of Duty 4, Activision, 2007
Och sen var det Fook. Han köpte spelet till ps3 hösten 2008 men spelet blev liggande tills över julen, pga. tidsbrist och massor av andra bra spel. Men så kom den dagen då han satte spelet i konsolen och äntligen fick spela. För det första är fps-spel inte lika bra på konsol med två analoga spakar, fps ska spelas med mus och tangentbord. Men trots det, Fooks ovana, så gick det väldigt bra att spela Modern Warfare. Utvecklarna hade gjort hemläxan. Och framför sig såg Fook det storslaget berättade äventyret vecklas ut åt alla håll. Sen pratade vi om det. Om Tjernobyl, om scenen vid pariserhjulet och hur vi klarade det på olika sätt. Detta fast vi spelat spelet med 6 månaders mellanrum.
Spelet var intensivt, väl scriptat och underbart.. men tyvärr ganska kort. Å andra sidan gjorde längden att varje scenario och uppdrag kändes nytt och fräscht och framåtrörelsen gjorde att även Fook, som annars har en tendens att lägga ifrån sig upprepande och långa spel (läs. Assassins Creed) klarade av spelet.
Modern Warfare lyckades ge känslan av krigssimulatorn Operation Flashpoint korsat med en fet hollywoodrulle!
Henriks val
Olika medier påverkar varandra. Det var först med filmen som författare och diktare kunde skriva i slowmotion. Först då läsaren förstod hur de skulle visualisera när en blodsdroppe faller från ett blankt knivblad och sakta förändrar sin form i fallet.
Bröderna Wachowski sa att de tog inspiration från Hongkongfilmer, anime och tv-spel när de tänkte sig de visuella effekterna i Matrix. Men det var först efter filmen som effekten av Bullet-time kom till datorspelen och då främst i spelet Max Payne. Men den tydligaste influensen ses i tunnelbanan i Matrix där varje knytnävslag visas från sidan i härlig Street Fighter 2d.
Medier: film, tv-spel, romaner, alla kan de påverka varandra och korsbefrukta kreatörer. Och en tydlig korsbefruktning har detta spel givit:
Kortfilmen Presto av Pixar, där en trollkarl har två hattar, som fungerar som portalerna i spelet Portal. Pixars manusförfattare har självklart spelat Valves mästerliga studentprojekt. (om filmen inte finns kvar sök på youtube eller köp den)
Att utnyttja en teleportal i ett slutet, litet rum, där du kan se dig själv komma fram i ett annat hål än där du gick in. Det är inget medium förunnat att ge den känslan som Portal ger, förutom just datorspel. Det är den omedelbara känslan när du bestämmer dig för att gå in i den blå portalen och du ser dig själv gå ut ur den röda — och du samtidigt inser att du ser rummet ifrån två vinklar samtidigt – som ger en omedelbar förklaring till det ytterst abstrakta som sker.
Portal är mer än ett spel, det är det yttersta beviset på människans förmåga att förnimma det abstrakta, tänka i nya banor och få det att kännas självklart. Det expanderar vår tankevärld.
Portal kommer vara en del av vår datorspelshistoria och bör vara en av de självklara spelstudierna inom ludologin. Portal handlar inte om narrativet, berättelsen i första hand. Den handlar om lek(spel) och enkla regler för ett pussel där du i experimentet får allt svårare utmaningar häcklad av en logisk dator. Den berättelse som existerar ger en känslomässig koppling(humor och frihetsgörelse) till det som sker och helheten gör spelet till ett mästerverk. Det handlar om att utforska och bryta gränserna för vad som känns givet. På ett sätt kan man säga att berättelsen i Portal i mycket handlar om det Portal gör i varje pussel och vad det gör för vår tankevärld.
Spela det idag om du inte gjort det. Det tar 6 timmar och det kommer förändra ditt liv.
Själv ägde jag aldrig en Nintendo 64, jag kände heller ingen som hade en. Nintendo var under denna tid pionjärer med att standardisera den analoga styrspaken och det sades att Mario 64 skulle vara något alldeles unikt. År och dar senare fanns Wii, internetuppkoppling och virtual console. Självklart ville jag inte missa tillfället att testa det här mytomspunna spelet som definitivt levde upp till mina förväntningar. Det var ju bara så roligt att kontrollera Mario i 3D (utan att släpa runt på någon vattenkanon på ryggen). Visst haltar grafiken en del och miljöerna känns ganska blockiga och öde. Men jag kan inte se det som annat än en perfekt introduktion till dess ättling som inhandlades bara veckor senare:
Super Mario Galaxy, Nintendo, 2007
Mario Galaxy är det snyggaste spelet på konsolen som får kämpa mest med just grafiken. Men det är bara ögonbonus, för det är i spelmekaniken, den brillianta kontrollen, alla nya moment som känns självklara i den första stund du står inför dem, i musiken och i sättet som Nintendo krossar alla , som trodde att de någonsin kommit ikapp Nintendo vad gäller plattformsäventyr i tre dimensioner, som Galaxy blir vårt gemensamma val.
Första gången du springer över kanten på en av de små planeterna och Mario inte ramlar av så inser du Nintendos genialitet och du frågar dig varför ingen gjort detta förut. Det är som med alla som är mästare på någonting, det känns självklart, banalt och otroligt enkelt. Men det är inte enkelt det Mario Galaxy gör. Att få kontrollen att fungera, att få kameran att (nästan) aldrig kännas malplacerad och att presentera nya moment på moment på moment som alla seglar förbi i raketfart och skulle kunna vara huvudattraktionen i vilket annat spel som helst.Mario hoppar med tajming i en stålfjäder, åker skridskor (som inget sportspel lyckats förmedla känslan av förr), balanserar på ett stort klot och Mario flyger som ett bi!
På förhand hade vi läst om den nya bi-dräkten. Okej, Mario har flugit förr – med mantlar och rävsvansar. Men aldrig tidigare har flygandet varit såhär mysigt. På sköra vingar kan Mario puttra fram några meter innan han måste vila. Och ingen kan väl annat än le då man för första gången iakttar bi-Mario krypa runt på de branta vaxkaksväggarna?
Sedan kom 2d-partierna, då kameran låser sig och vi ser allting från sidan, tillbaka till klassiska Mario, och hoppen sitter välavvägda och utvecklarna lägger till gravitationen som en ny ingrediens. Det är bara att njuta!
Nintendo gör här världens bästa plattformsspel och pumpar det full med så många moment, detaljer, fiender och världar att det nästan blir för mycket. Att aldrig få komma tillbaka till ett moment i en liten annorlunda form känns nästan lite tråkigt, lite som slöseri. Själv gillar jag heller inte undervattensmomenten. Men det är bara en liten fläck på en annars klart lysande stjärna i galaxen.
Henriks val
Wii Sports i alla ära. Det var roligt ett tag och det var Tennisen som jag lät alla vänner prova. Vi (jag och min vän Bohman) anade också en tendens hos recensenter att inte se spelen för vad de var. Wii Sports var för enkelt och många spel var för dåliga när man jämförde med ”vanliga” spel med knapptryckningar. Förbehållningslöst hade vi väldigt roligt med många spel som utnyttjade den rörelsekänsliga kontrollen. Down Hill Jam t.ex var otroligt kul några kvällar. Men ett spel gjorde allting rätt och utnyttjade den nya rörelsekänsliga kontrollen perfekt var:
Excite truck, Monster Games, 2007
Excite Truck var förstås en andlig uppföljare till det otroliga spelet Excite Bike som släpptes till NES på 80-talet. Eller som vi uttalade det då: exit-bajk. Där du pressade tider genom att utnyttja boosten, d.v.s. pressa motorn innan den blev överhettad och landa rätt för att inte studsa i hoppen och förlora tiondelar.
Det brillianta i Excite Truck är att styr genom att vinkla kontrollen. Det mer brillianta är att du vinner på antalet stjärnor du lyckas samla ihop under racet. Du får stjärnor för det mesta du utför, trick, att åka nära träd (oftast när du hittar genvägar), att krocka och krascha andra och dig själv(!) och för att hoppa högt. Och Oj vad du hoppar högt! Att flyga är ett av det bästa som finns i Excite Truck. Och här kommer den rörelsekänsliga kontrollen till sin rätt, för när du flyger och sedan landar och du landar rätt (precis som i Excite Bike) så tjänar du tid och du får stjärnor.
Ett moment som var ”nytt” i spelet var möjlighet att förändra terrängen genom att åka på utropstecken. Då kunde du se en ramp växa upp i landskapet framför dig och sedan flög du genom ringar för att tjäna ännu fler stjärnor. Om en motståndare var på landskapet som du förändrade kunde den flyga iväg och du tjänade ännu fler stjärnor, en för varje bil som for iväg.
När du kör ett tag försvinner kontrollen i dina händer och du får en direktkontakt med bilen. Du börjar se detaljer och nya vägar i omgivningen och lekfullheten tar över. Att utnyttja boosten utan att överhetta, att svalka dig i skyhöga hopp och se landskapet och motståndarna flyga runt dig är en frihetskick som få bilspel någonsin klarat av att förmedla. Det är tv-spel!
Tyvärr blev det inget Excite Truck 2, som vi ville ha, utan ett (säkert helt ok) Excite Bots. Men några saker jag och Bohman drömde om när vi jagade S på bana efter bana och låste upp nya snabbare, starkare och högre flygande fordon så var det:
Önskelista för Excite Truck 2:
Onlinestöd för multiplayer,
Onlinestöd för leaderboard (som mario kart wii)
Moddning av fordon
Cuper med prispengar för köp av delar.
Möjlighet att måla egen logga och spraymåla bilen med wiimoten.
Fler banor i olika landskap.
Utökad terrängförvränging.
Det här spelet förtjänar verkligen plats nr1 under mitt 2007. Jag spelade då det kom intensivt med Bohman. Jag spelade det under sommaren på småtimmarna och jag spelade det återigen på hösten när jag flyttade till Göteborg med andra vänner. Jag spelade det även en bit in 2008 när andan föll på.
Köp spelet i reabacken idag och få ditt livs bästa överdrivna, poängjagande, arkadracing!
Men se till att ladda sd-kortet med din favoritracingmusik, för originalsoundtracket med sina gnisslande sologitarrer suger!
Runner-up: Guitar Hero 2 (Xbox-360) Spelade på jobbet när det var få kunder, ja de fick också spela. Här upptäckte jag storheten i War Pigs!
2nd Runner-up: The Legend of Zelda: Phantom Hourglass, ett av de bästa spelen till DS.
Johans val
Damen ville ha ett Nintendo DS. Helst det rosa, för att det var finast, men det blev i slutänden ett vitt. Jag hade på förhand givit henne Animal Crossing till DS så att spekulation skulle bli till handling och inköpet verklighet. Portningen av Animal Crossing var en besvikelse då spelet var i stort sett exakt samma spel som Gamecube originalet. Efter att ha gjort många snedköp till Game Boy Advance så var spelingången till en början skral. Jag vet inte varför men på något vis verkar det oftare bli impulsköp till bärbart än stationärt.
Sen kom mars månad och Johanna fyllde år. Hon är egentligen en sån som beskrivs som ”casual gamer”, hon är grym på Big brain academy, Singstar och bygga byar i warcraft 3 utan att kriga ”-Can’t we all just get along?”. Det är inte helt enkelt för mig att lista ut vad som är succé och vad som är fiasko. Men ett försök gjordes hursomhelst och valet föll på:
Elite Beat Agents, iNiS, 2006
Paketet öppnades på förmiddagen. Spelglädje så ren som den som väntade oss i förpackningen är svår att finna i dagsläget. Spelet är ett rytmspel som helt enkelt går ut på att knacka i takt med musiken enligt små bubblor och banor som byggs upp på banan. Dina Agenter löser de behövandes problem genom sång och dans, gör du ett bra jobb så hittar hunden hem till husse och hjälper flickor ta sig hem från en öde ö med stil. Detta är bara två av många roliga scenarion uppbyggda kring varierande musik såsom Deep Purple, Madonna, Avril Lavinge och Jamoroquai. Lyckan var gjord och med varannat försök metoden spelade vi snabbt bort timmarna tills plötsligt släkten ringde på och ville ha födelsedagstårta.
Runner-up: Guitar Hero III (Wii) 2007 – Året då jag började förstå mig på musikspel?
2nd Runner-up: Golden Axe (Virtual Console) Som jag spelade detta på Amiga som liten. Som jag blev besviken var gång jag stod inför slutstriden och istället för det episka slaget möttes av en blinkande röd lampa på datorn tätt följd av Guru Meditation error. Denna Mega Drive portning är bra, även om musiken inte riktigt håller samma höga nivå. En riktigt utmanande bonusbana väntade dessutom efter att den vanliga slutbossen tillintetgjorts.
Almanackan visar 2006. Nu fortsätter bloggen om 00-talets bästa spel som vi verkligen spelat!
Johans val Counterstrike kan mycket väl hålla för evigt. Det har blivit en sport i sig och konkurerar inte på FPS scenen på samma villkor som därefter tillkomna titlar. Detta innebär dock inte att det inte funnits spel som varit tillräckligt bra för att förtjäna en liknande upphöjd status. Under våren 2006 kom jag först i kontakt med detta spel och i nutid då dess efterföjare kammar hem miljoner så blir det mer och mer tydligt för mig att toppen i serien nåddes redan för längesedan.
Call of duty 2, Activision, 2005
Jag fokuserade inledningsvis på kampanjen. Efter att ha spelat fattiga spel som Medal of Honour så var jag väldigt skeptisk till fps-spel som är tydligt linjära. Sedan sögs jag in i handlingen och kampanjen avklarades på två kvällar. Det var snyggt, snabbt och hade helt utmärkt kontroll. Inom kort samlades en grupp klasskamrater till mig i en lägenhet för att Lana och det var kul. Detta skulle kunna vara slutet på detta inlägg men det är det inte. När Call of Duty 4 landade några år senare så gjorde jag samma sak; spelade en mycket givande kampanj och därefter samlades vänner ihop för Lan. Perks.. Handikapp som gör att den bättre spelaren snabbare får bättre vapen. Inom kort kämpar jag som amatör med mitt fattiga gevär mot killar som har specialgranater, minor, lasersikten, skottsäkra västar och patroner som gör mer skador än mina egna. Frustrationen över att inte tävla på lika villkor skapade en obeskrivlig frustration. Det ges heller inte tid att fundera igenom utrustningen då tiden mellan ronderna är knapp och kamraternas tålamod är kort.
Fjelner, en kamrat som dominerade vårt lan totalt, var också mycket irriterad på Call of Duty 4. Jag tänkte ju att det säkert var roligare om man vann. Han hade tidigare aktivt tävlat i Call of Duty 2 och såg detta spel som ett rejält hugg i ryggen på de som faktiskt tävlar i spel. Rollspelselementet där man får poäng för kills för att köpa bättre utrustning gjorde att spelet i mitt tycke inte alls fungerade i LAN. Det blev en massa kvidande över vapnen och förmågorna både från de som var duktiga och de som var kassa. Så då tog vi alla beslutet att köpa Call of Duty 2 på steam och köra det istället. Jag hade inte ägnat det spelet en sekunds tanke sedan jag provat det några år tidigare. Grafiken höll, sprejvapnen är svårare att lyckas med, alla har samma förutsättningar, kontrollen oklanderlig och banorna är kanon. Call of Duty 2 har i mina kretsar blivit ett lika stående inslag i lanandet som Counterstrike alltid varit. Liknande spel med totalt olik fysik. Jag kan säga det redan nu, det blir inget Modern Warfare 2 på ett LAN någonsin. Men jag är tacksam att de nya spelen hjälpte mig att hitta tillbaka till kärnan i serien. Vi ses online!
Runner-up: Sam & Max: Season one (PC)
Efter att försökt spela diverse dåliga äventyrsspel så kändes det skönt att stifta bekantskap med lite klassiska karaktärer. Episoder = Bra, tycker jag
2nd Runner-up: Pokémon Sapphire (GBA) Trots barnspelsstämpeln kände jag mig tvungen att testa ett Pokémon spel. Det var en rätt så trevlig upplevelse även om jag inte samlade alla. Inte alls så busenkelt som jag trodde och det tog många timmar att bara lyckas klara. Sen att spelen inte utvecklats alls åt något håll sedan dess (och antagligen inte heller fram till detta inslag) är ju bara dåligt. Men där och då var det perfekt.
GEMENSAMMA VALET
Vår enda gemensamma spelupplevelse under året.
Wii Med hela kompisgänget julen 2006!
Henriks val
Där var Mario Kart DS på Bohmans ds, som jag spelade i 30 min och hade hur kul som helst med. Men jag hade inte råd att köpa en egen DS. Nej, 2006, ett riktigt mellanår vad gäller mitt personliga spelande. Jag liksom höll andan inför släppet av Wii och ställde allt mitt spelhopp till den nya upplevelsen. Att jag gick på en folkhögskola och hade fullt upp med annat hela första halvåret och sedan började nytt jobb på hösten och mest tittade på film bidrog till min speltorka. Året sammanfattas egentligen med flera spelupplevelser. Små fragment som tillsammans utgör vad jag minns som bäst från det året. Men sen kom dagen då jag ställde mig i kö(trots att jag jobbade i butiken) och köpte min Wii. Minns hur kompakt och tung den kändes och hur allting var paketerat så effektivt som möjligt, hur de blå lådorna gled ut och hur liten maskinen var. Och jag kopplade ihop allting, satte igång.
Wii sports, Nintendo, 2006
Min första riktiga wow-känsla kom när det gick att vrida pekfingerhanden genom att vrida på wiimoten. Min andra kom när jag gick in i Mii-menyn och designade mig själv. Min tredje kom när kontrollen skakade när man förde den över knapparna. Min fjärde kom när jag satte i spelet och det började spinna uppe i vänstra hörnet. Min femte kom när jag satte igång spelet och valde mig själv och såg mig själv på tennisbanan. Alla dessa intryck innan spelet ens var igång. Frågan är om inte det bästa spelet 2006 var upplevelsen av menyerna och rörelse/pek-kontrollen i Wii? Men spelet får ändå bli:
Wii Sports tennis, det givna valet att visa alla vad Wii var/är: Efter ett tag förstod man mekaniken, det räckte att bara vifta lite med handen. Men det var inte poängen. Man svingade med full arm och slog ut slaget fullt för det var roligare så. Sen fanns andra sporter men de kändes inte lika kul. Bowling var mångas favorit, golf hade problem med putten, baseball var det nog ingen som tog på allvar och boxningen var kul i fem minuter. Tennisen fungerar faktiskt och alla ler igenkännande åt sig själva och 00-talets bästa tv-spelsinnovation: Mii.
Runner up – Wii play pingis, mot Bohman. Second runner up – Mari Kart Ds , testades 30 min I början av året och var bästa Mario Kart någonsin!
Vi summerar ett decennium! Det har hänt en hel del grejer. Vi fortsätter ta det år för år. Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det sjätte året
Johans val
2005 års sommarledighet var till en början ganska spontan och fri. Sen kom ett spel i posten som förändrade alla mina och min flickväns rutiner. Jag hade haft henne i åtanke då jag beställde spelet då jag tänkte att vi båda nog skulle kunna få ut något av det. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag då föreställa mig hur spelet skulle få oss att kriga om tiden framför tv-spelet eller hur min dygnsrytm helt skulle ställas på ända.
Animal Crossing, Nintendo, 2004
Från dag ett i spelet fann jag skatter, min karaktär fick i sin brevlåda ett fullt fungerande Ballon Fight som var identiskt med gamla NES versionen. Första dagarna visste man inte så mycket om att hitta pengar, man sålde lite äpplen och snäckskal. Detta behövdes för att få ett hus och bygga ut detsamma. Men då jag fick tag på ett fiskespö väcktes snabbt behovet att spela på konstiga timmar av dygnet. Spelet gick nämligen på riktig tid, så om klockan var 18 hos mig så var den 18 i spelet. Jag hade inte en tanke på att ställa om klockan i Gamecuben för att dygnet skulle bli natt utan istället så passade jag på att spela en snutt oavsett hur sent jag kom hem eller hur tidigt jag tvingade mig själv att gå upp.
”Ye can’t go wrong, With me cucumber song. Cucumbers, Cucumbers, They make me strong”
Idag är det helt obegripligt hur både jag och tjejen orkade ta oss upp varje morgon klockan 06 för att i 5 minuter delta i Animal Crossings morgongymnastik. Det som gör det ännu mer ogreppbart är att man var tvungen att göra detta 14 gånger för att få belöningen. Inte sedan jag var 8 år gammal och hade hyrt ett NES från videohallen hade jag klivit upp så tidigt bara för att spela tv-spel. En extra krydda var den lilla extra ön som kunde nås genom Game-Boy Advance. Hade en Game-Boy player på Gamecube så en gång om dagen tog man den lilla sjöturen med sköldpaddan som alltid hade en ny sång (med exakt samma melodi) att bjuda på. På ön fanns exotiska frukter du kunde plantera inne i byn och det betalades tonvis med pengar för frukt som du i din tur hade med dig dit.
Animal Crossings uppföljare har köpts in men knappt spelats. Spelet var där och då, och det var helt fantastiskt. Men jag är glad att vara fri.
Runner-up: Mario Power Tennis (GBA) Att efter ett underhållande ”rollspelstennisspel” få vara med på turneringen i svampriket var magiskt. Och Peach svårslagen. 2nd Runner-up: Kuri Kuri Kururin (GBA) Startade spelet, spelade varje ledig minut och sekund tills jag var klar. Motivatorn var den stora frustration som uppstod varje gång ens lilla pinne krockade.
GEMENSAMMA VALET
Nej. Slå, nu! Upp,upp,upp, svinga! Ner. Slå! Spring, spring! Och aporna tar tag i mig, svingar mig vidare när jag klappar i takt med musiken och svingar mig framåt, framåt, framåt. Bananerna rasar in och slutligen står jag där. Hur ska det här gå? Men jag svingar slag, på slag, på slag och träffar och duckar. Och det fungerar. Det fungerar att kontrollera ett av världens bästa plattformspel genom tiderna med bongotrummor. Bongotrummor!? Nintendo Tokyo, you´ve got to love them!
Donkey Kong jungle beat, Nintendo, 2005
Jag var hos Bohman. Han är min tv-spelsguru. Han har koll och han har konsoler, och spel. Och han gör sig tid att spela. Han visade mig Shadow of the colossous och jag både gillade och ogillade det, men gav det aldrig den tid det förtjänade. Att jag inte ägde en ps2 gjorde väl sitt till. Men ett annat spel fick jag testa. Och det ni fick läsa ovan var nog som ett direkt utdrag hur en spelsession kunde låta. Galet, kaos, flyt, humor, glädje och perfekt spelkontroll i ett par bongotrummor i robust plast. Hur funkar det tänker ni som aldrig provat:
Gå åt höger – slå på högertrumman. Gå vänster – vänstertrumman. Hoppa – båda trummorna och slå eller greppa tag – klappa så hör den lilla micken det. Du börjar gärna lite smått, men snart preciserar du dina slag då det ska gå fort, eller lever ut dina frustrationer när du med stor iver jagar kombos. Spring, hoppa – ta i lianen, hoppa på fienderna, håll dig i luften, combomätaren visar på 4 och du ser hur bananerna väller in, men nej! Du tar i marken och mätaren går i botten. Perfektionisten börjar om.
Det är naturligt. I en racingsimulator köper du en ratt för att styra bilen, det bidrar till mer känsla och realism. I Donkey Kongs värld köper du.. ..Bongos! Det kanske inte låter som den mest logiska metoden att kontrollera en apa, men det bidrar till en sanslös spelglädje. Faktiskt, så känns Bongos till detta spel viktigare än en ratt någonsin kommer att göra till ett bilspel. Kontrollen är allt och Donkey Kong är tillbaka i samma toppform som då vi först fick besöka honom i Donkey Kong Country, om inte ännu roligare!
Henriks val
Gamecube fick en exklusiv titel, ett tag. Men först kom en trailer som visade en man gåendes i en sal med fönster och draperier, draperier som svepte Denna trailer måste ha kommit några år innan spelet kom ut. Och när det kom var det något helt annat. Där var höst och löv över backen. Det var en spansk by med ogästvänliga bybor . Och när de trängt in dig i ett hörn och du sköt deras huvuden var där tentakler. Och det var bara början…
Resident Evil 4, Capcom, 2005
… till fortsättningen. Resident Evil 4 är min andra upplevelse med serien. Min första utspelade sig flera år innan och gick till på följande vis: ”Här ta kontrollen” sa Pupp. Jag greppade playstation-dosan och tittade lite fundersamt på honom. ”Nu då?” frågade jag tveksamt, rädd att någon zombie, som vi nyss sett, skulle dyka upp. Han nickade med en försäkrande min och jag tog några steg framåt. Det var en korridor. Fönster på högersidan. Och det gick bra, jag blev modigare tog ytterligare ett steg. Hunden flög in genom fönstret och jag slängde kontrollen skrekskrattade samtidigt som jag förtvivlat hämtade mig efter chocken. Skräcken dödade mig mer än hunden och snart stod meddelandet klart ”You are dead”. Detta var då första delen i serien och den enda scen jag spelade i det spelet.
Men fyran var något helt annat och det passade mig . Fyran var ett enda långt godståg av action och händelser som rykande for fram från det ena momentet och minnesvärda scenen efter den andra. Med ett vapensystem som gav dig möjlighet till att hitta din spelstil och skatter som du kunde sätta ihop för att höja deras värde. En story som drog in dig och monster som ville att du skulle fly. Miljö på miljö som fick en att fundera på hur mycket det kunde finnas kvar och hur mycket som fick plats på den lilla skivan.
Detta spel var den största anledningen (och är fortfarande) att äga en Gamecube. Detta spel är ett av 00-talets bästa spel. Detta spel omöjliggjorde en uppföljare som inte skulle bli jämfört och följas av orden ”det är inte som Resident evil 4”.
Bohman anser:
Visst var det vackert, stämningsfullt och massivt, men det var det geniala vapenuppgraderingssystemet och samlandet av guld och skatter som höll mig vaken de där extra nattetimmarna.
Runner-up: sid meier’s Civilization IV. Ett underbart spel! Second Runner-up: Prince of Persia: Sands of time
Här är en bild på en icke verklig människa som sägs vara genenerad i Nvidias GAN 2.0, en fotorealistisk tjänst för generering av (bland annat) random människoansikten. Jag skärmklippte denna i demot (se det här). Bilden föreställer i mitt huvud Alexey Usmanov, Kurgans stolthet och före detta fotbollsproffs. Ursprungligen framgenererades hans siffror av en random databas i championship manager 3 från 1999. Cirkeln är sluten på något vis, då hans foto också är framtaget av en simulering. Nu coachar Usmanov Ural i Ryska högstaserien i Football Manager 2020 som jag provar på.
”Usmanov” har under väldigt många år varit mitt goto alias på nätet i spelsammanhang. Lite mer bakgrund till detta val finns i den tidigare bloggposten nedan.
Almanackan visar 2004 Vi summerar inte bara året utan även ett helt decennium! Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi fortsätter ta det år för år. Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det femte året…
GEMENSAMMA VALET
Fightingspel har alltid varit det ultimata sättet att fördriva några minuter som snabbt blir timmar. Vafan är klockan redan tolv! Blir en vanlig kommentar och den fälldes några gånger under våra sommarveckor 2004.
Det finns säkert många sätt att fördela spelstilen i ett fightingspel. Vi körde vinnaren spelar, förloraren skickar dosan till nästa i tur. Ett system som alltid fungerar och som ger en ökad revanschlusta bland alla inblandade. Oftast var vi fem stycken, ibland sex, om kontrollerna och äran att spöa skiten ur den som satt på tronen med sitt hånleende.
Spelet som först definierade vinnaren-står-konceptet var DOA till Playstation 2, vi noterade små bakelser och cupcakes för den som lyckades klara några motståndare på raken. Cupcakes i alla ära men det spel som för alltid kommer stå som fightingspelet no:1 i våra kretsar är:
Soul Calibur 2, Namco, 2003
Soul Calibur 2 hade ett tidigare oöverträffat djup, bokstavligt talat. Från att bara vara ett sidestep inåt eller utåt ur skärmen som i andra fighting spel så kunde man nu cirkla sin motståndare fritt och utnyttja svepande attacker som tvingade försvararen att göra mer än att bara hålla in block-knappen.
Under spelkvällarna utvecklades spelet från att låta oss glatt upptäcka nya moves med tonvis av olika karaktärer. Hamra knappar, ha roligt och skoja till det med Voldo eller Link. Därefter började alla fokusera på en karaktär och lära sig allt med denna. Då detta nya fokus började sätta sig så vann aldrig button-mashing spelarna matcher längre. Framgångar kom och gick i vågor och i slutändan var det katten på råttan, råttan på repet typ av matcher igen – fast nu baserat på skicklighet snarare än knapphamrande.
Gästspelet av Link var ett uppskattat inslag, rent komiskt åtminstone. Säkert 50% av nytillkomna spelare valde Link först och kastade lite bomber, sköt lite båge och fick stryk. Men gästspel är ett bra inslag och man kan lugnt säga att Link var ett mer passande val än exempelvis seriens senare val av Darth Vader och Yoda.
Johans val
”Control, control, you must learn control!” sade Yoda till Luke då han försökte lära honom the force. Kontrollbrist och frustration mötte mig mig under de första matcherna i ett spel som skulle komma att skänka mig tonvis med timmar av spelglädje. I vrede tvingades jag uppsöka en tutorial i menyn som skulle lära mig alla manövrar som var nödvändiga och en hel del till. Hur man går upp för en trappa, hur man letar efter vapen i dolda utrymmen, hur man fäller upp ett campingbord, hur man klättrar i en stege, hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man levererar en slagkombination, hur man kastar en människokropp över sitt eget huvud, hur man stryper någon med en käpp, hur man… Det här tar aldrig slut! Årets spel:
Day of Reckoning, THQ, 2004
När kontrollen efter många timmars träning satt i ryggmärgen så presenterade sig ett otroligt bra spel på allvar. Med din egendesignade karaktär fick du ett showbrottningskontrakt i WWE – Amerikansk Wrestlings största förbund. Som barn hade jag varit otroligt inne i wrestling och designade sålunda min egen karaktär till att efterlikna min barndomsidol Mr.Perfect. Till min stora glädje fann jag att många av hans signaturkast fanns att välja bland de hundratals moves spelet erbjöd. Efter att ha klarat enspelarkampanjen så gick jag tillbaka och skapade massvis med nya karaktärer baserade på andra kändisar såsom Darth Vader, Pupp (jag), mina kompisar, Spindelmannen mfl. Det var minst sagt fantastiskt mycket att göra i leklådan.
Sedan kom matchandet med kompisar. Alla var sig själv, vilket ledde till att det kändes extra bra att vinna och extra hårt att förlora. Medan jag och Claws försökte skapa oss själv så sanningsenligt som möjligt, grepp- och slagvis talat så gjorde den tredje som blev Day of Reckoning biten helt tvärtom. Jag skrek i vrede varenda gång Hellan hissade upp min karaktär på raka armar och kastade mig i golvet. Greppet må inte ha gjort mycket skada rent fysiskt på min karaktär på skärmen men desto mer i själen. Vi hade tonvis med Fatal Fourway matcher, alltså fyra mot fyra med en vinnare. Att kunna hitta utrymme för avgörandet var svårt och oavsett om du var den dominante eller inte. Även om du verkligen försökte kasta ut folk ur ringen eller på annat sätt oskadliggöra dem så fanns det alltid en chans att någon drämde en stol i skallen på dig och stal segern från dig genom att ”pinna” den som du i tjugo minuters tid satsat på att försvaga. Ett tekniskt och underhållande fightingspel där alla kunde delta samtidigt. Maratonmatcher utan dess like blev det ofta, att vinna på mindre än tio minuter ansågs oavsett hur det avgjordes vara en ren tillfällighet. Spelet överträffas av sin efterföljare Day of Reckoning 2, men det är ju bara förfiningar- det var med ettan passionen började.
Runner-up: Star Wars: Battlefront. Nytt Grafikkort detta år medförde många speltimmar på nätet med detta spel.
2nd runner-up: Chu-chu rocket. En kamrat kom över ett begagnat Dreamcast och i samlingen hittade vi detta innovativa pusselspel.
Henriks val
Halveringstiden för ett spel är 6 månader. Efter 6-månader har spelet bevisat om det kommer fortsätta sälja eller om det blev en flopp. Efter ytterligare 6 månader är spelet glömt eller kandidat till någons årets bästa spel lista. 6 månader är också vad det tar för en dator att bli gammal. Efter ytterligare 6 månader inser man att , hade man bara hållit ut lite till så skulle man haft råd med en lite snabbare processor, lite vassare grafik etc. Men man måste köpa en ny dator någon gång. För ibland kommer det ett spel som för en spelare räcker längre än 6-månader och för ett företag verkar räcka i en evighet.
Half life 2, Valve, 2004 Himlen skulle fortfarande stå sig i vilket spel som helst.
Jag hade länge dragits med min dator från 2000, den fungerade bra och den var ruskigt snabb då den köptes så den höll ännu (och skrotades faktiskt först förra året, 2008). Men nya spel driver teknikutvecklingen framåt och spelet som alla talade om 2004 var Half life 2. Ja, det var ruskigt snyggt. Och fysiken i det var något helt nytt för ett spel. Vattnet var ofantligt realistiskt när man vadade vid strandkanter och molnen, solen som bländade och all härlig smuts och slitage som förhöjdes av härlig bump-mapping. Det var en fröjd.
Jag körde spelet på min nyinköpta Dell. Det jag minns var att jag hade snålat in på grafikkortet till något som skulle funka , men som jag skulle behöva uppgradera senare. Men när jag kollade hårdvaran så visade det sig att Dell hade satt i det bättre grafikkortet. Antagligen hade de fått slut och satt i ett tyngre grafikkort för att hinna leverera i tid eller så gjorde de bara ett misstag som gagnade mig. Jag klagade inte i alla fall.
Half life 2 var underbart att spela. Och på en helt ny dator var det ännu mer underbart. Valve för pengarna, skulle man kunna säga. Spelet höll vad det lovade också. Nästan. Tyvärr var det ingen AI i spelet, och allting var scriptat. Körde man spelet från början och hade gott minne visste man alltid vart nästa soldat skulle dyka upp eller nästa överraskning i form av en facehugger. Och spelet kändes ofantligt linjärt. Inget fel med linjära spel, men det var inte de förväntningar som Valve hade skapat som införlivades.
Men när jag rusar genom korridorer, åker svävare över stockar och stenar eller boogie på post-apokalyptiska asfaltsvägar då njuter jag. Eller när jag hittar bilbatterier för att öppna en port eller när jag möts av Alyx leende och doktorns virrighet. När jag får jobba taktiskt mot ankommande fiender genom att placera ut turrets. Då bryr jag mig inte om vad jag förväntade mig då kör jag bara! (och sen kom det fler delar!)
Runner-up: sid meier’s pirates! Karibien, skatter, fäktning och sjöslag! Skattkartor och kurtiserande! Underbart!
2nd runner-up: Tony Hawk Pro Skater 4. (Först biten med 2:an på Dreamcast) Nyfikenhet, klimax och tröttnad i ett och samma spel för skate-konceptet.
Almanackan visar 2003 Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende.Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år. Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det fjärde året…
Henriks val Längtan var stor och tillsynes omättlig och besvikelsen enorm hos de sanna fansen när spelets design och grafik visades upp. Borta var den Link som slogs mot en ondskefull Ganondorf, i trailern som visades inför project Dolphin. Jag tyckte om estetiken i The Legend of Zelda: Wind Waker direkt. Jag minns en filmsnutt där Link svingade sig i en lampa som hängde från taket, hur ljuset slog mot väggarna och hur allting kändes som en underbart tecknad film.
The legend of Zelda: Wind waker, Nintendo, 2003
När jag tanker tillbaka på Wind Waker ser jag bara härligt animerade sekvenser i en lång kavalkad. Ön, lillasystern, grisarna, horisonten, det blå havet, vinden… Vinden med dess vita streck och havet med sin oändlighet och varsel om äventyr. Jag minns vulkanens grottor med vibrerande värme och Links spanande ögon när han gick längs med en smal avsats vid en vägg. Den dynamiska musiken och de underbara (men trots allt för lätta) riddarna som gav underhållande och fantastiska strider.
Storyn tog vindlande vägar och varje ö bjöd på något unikt. Animationen i fienderna, i Links uttrycksfulla ögon, i rökens härliga virvlar och det korta skärpedjupet som ger världen en mjuk varm ton.
Men sen kom transportstreckan och delar av spelet märktes tydligt av Nintendos stress att göra klart det. Ett helt tempel saknas när jakten på triforcen närmar sig slutet. Och sättet att förlänga äventyret genom att låta spelaren fiska efter triforcen mot slutet är näst intill oförlåtligt och ett otroligt dåligt moment ovärdigt Nintendo.
Det är en tidlös design som Nintendo skapat i detta spel. Det är inte märkt av tidens tand som mycket annat från 2003 och det skulle lätt stå sig i hyllan idag (kanske kryddat med bara någon mer grafisk effekt och någon polygon).
För min del skattar jag detta spel högre än Twillight Princess, då det bjöd på så mycket nytt till Zelda-universumet och mig som spelare. Mycket av det jag skrivit är negativt men det vägs upp av den underbara känslan spelet ger mig när jag tänker tillbaka på det. Och sanningen att säga är detta det enda Zeldaspel som jag kan tänka mig att spela igen. Det är ett högt betyg och motiverar titeln som 2003 års bästa spel.
Runner-up: Hitman 2: silent assassin. Att klä ut sig och infiltrera eller lägga sig på avstånd och snipra. Fortfarande roligt! 2nd runner-up: Metroid Prime – ödsligt, vackert, episkt… oavslutat.
Johans val
I hembyn Ockelbo har de varje sommar en marknad. Folk säljer en massa saker man inte behöver, fast det finns såklart några DVD och Tv-spelsstånd också som man är tvungen att kolla lite i. Sommaren 2003 stod jag i ett av de sistnämnda stånden och tittade, jag hade inget av den nya generationens tv-spel utan bläddrade istället bland halvtrasiga Playstationspel. Jag köpte två spel, riktigt billigt, det ena var Kurushi som var ett intressant pusselspel och det andra har visat sig vara en tvättäkta klassiker som jag i det läget aldrig hade hört talas om tidigare.
Castlevania: Symphony of the night, Konami, 1997
Playstation må redan ha varit stendöd sedan länge men jag är glad att det inte stoppade mig från att köpa det här spelet. Detta var första Castlevania spelet jag provat sedan Simons Quest fick mig att må dåligt en gång för jättelänge sedan. Det hade bra tempo och det fanns mycket att finna i hemliga utrymmen över kartan som utvidgades i takt med att ens hjälte fick nya förmågor. Hjälten kunde förvandla sig till olika djur och hans skills förändrades på ett formulär som fanns i en meny, både av items och av levels.
Den största bomben i spelet var dock då det uppmärksammades att det första slutet egentligen inte är det riktiga slutet. Hela slottet vänds bokstavligt talat upp och ner och därefter gick svårighetsgraden från noll till (jag ska inte säga hundra) svårt med detsamma. Här mötte jag också min hitills störste motståndare i form av en minotaur som inte rymdes i bild.(Sägas bör att jag har sett jättarna i ICO 2 men inte spelat det.) Det var en tuff bosstrid som jag med nöd och näppe överlevde på första försöket och det är ju det som gäller. Pupp vs. Fet Minotar 1-0
Runner-up: Sim City 4 2nd Runner-up: Yoshis Island (GBA)
GEMENSAMMA VALET
Att förlora har alltid känts mindre illa då man spelar fyra jämfört med då det är en mot en. Det blir inte lika personligt när det är två till som är minst lika besvikna som en själv. Att Fook hade en Gamecube med fyra handkontrollshål i utan att äga ett enda bra 4-player spel var för mig obegripligt. En vacker dag fick jag nys om ett nytt spelköp som skulle förändra denna åsikt. På väg till första speltillfället mindes jag kärt den svidande hårda rivaliteten från ett gemensamt liknande favoritspel några år bakåt i tiden. I näven fick jag som en av tre lyckliga kamrater en sproijlans handkontroll. Cuben surrade – Are you ready?
Mario Kart Double Dash, Nintendo, 2003
Vi var redo, vi törstade efter ett nytt multiplayer värdigt namnet. Och det är något speciellt med att sitta fyra personer (oftast fler) i ett och samma rum, med blicken riktad mot samma teve. Många av oss hade börjat få ålderstigna datorer, Gamecuben var ny och det passade bra att köra några snabba race mellan varven — istället för att göra helhelgsprojekt av att flytta datorer med feta CRT-skärmar och strulande routrar så var det enklare att greppa gamecubekontrollen, slå på teven och köra.
Double dash var mer ett partyspel en ett regelrätt racingspel. Lotteriet det innebar att vinna gav övervägande gångerna vinsten till den bästa föraren men ändå tillräckligt med chanser för den som var mindre bra att vinna. Detta gjorde att alla kunde tänka sig vara med. Ingen hittade på någon ursäkt. Kaoset och det roliga var över hela banan och såg till att den som låg sist helt plötsligt var på första plats. Vi var ett stort kompisgäng och vi hade tiden att koppla av och ha roligt med tv-spel. Dessa förutsättningar gjorde Mario Kart Double Dash till 2003 års bästa fest!
Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år. Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det tredje året…
Johans val
En kväll i Bergroths svettiga pojkrum, under senare hälften av nittiotalet, så stiftade jag bekantskap med ett märkligt spel. Ett spel i vilket det inte verkade finnas någon hejd på förekomsten av olika varelser och väsen, allt från olika mytologier till tomtar och troll. Arméerna leddes av en hjälte som du själv utvecklade åt det håll du ville. Spelet var såklart Heroes of might and magic III. År 2002 kom dess hett efterlängtade uppföljare ut och jag gav mig genast in i matchen.
Heroes of might and magic IV, 3DO, 2002
”Heroes” är spelet där du alltid har svårt att sluta. ”Bara en runda till” säger den inre rösten. Alltid finns det en glimrande skatt i sikte, en utmaning, en fiendehjälte, en stad eller en gruva att erövra. Spelet är ett omgångsbaserat taktikspel där små figurer flyttas runt på spelplanen som är indelad i rutor. Detta koncept är helt fantastiskt och jag har aldrig jag stött på en spelare som inte hittat något han/hon gillat med Heroes.
Den fjärde installationens brilljans och stora brist är förenade i samma nya idé. Till skillnad från alla andra installationer i serien så är din hjälte placerad mitt i striden, som en ensam enhet (tidigare och senare är man mer en iaktagande general). En mycket mäktig enhet är din hjälte såklart, problemet är bara att om du blir av med hjälten så blir alla dina trupper också av med alla sina attributfördelar som hjälten bistår med. Detta ledde i multiplayer till att striderna nästan uteslutande gick ut på att döda den andres hjälte. Flest potions of resurrection vinner! En annan aspekt med hjälteutvecklandet som inte förekommit varken tidigare eller senare var de fiffiga kombinationer av färdigheter som kunde utforskas, om du exempelvis lärde hjälten både life och death magic så blev han en ”Dark Priest” vilket gav en unik form av attributfördelar. Detta gjorde det otroligt motiverande att ständigt skapa nya udda hjältar. Sen ska tilläggas att kartritningssystemet var lekande lätt att använda och det tog tid. Det var många gånger jag körde Heroes IV med kompisar nätterna igenom och fram emot lunch nästa dag – detta arbetslösa och trevliga sommarlov.
Runner-up: Commandos 2, taktiskt infiltrationsspel med andra världskriget tema. Extremt nära förstaplatsen för året. 2nd Runner-up: Operation Flashpoint, första installationen på min nya feta Dell Dimension 4500.Körde Bomberman uppdraget varje dag!
GEMENSAMMA VALET
Tidigt kom de, minst ett år innan spelet var i närheten av färdigt, de banbrytande snygga introfilmerna som enligt magister Olsson skapats i 3D studio max. En 3D kurs i detta program är något vi båda har genomgått och det är även den ursprungliga kärnan till vår vänskap. Nog om det, teasertrailrarna minns jag (med lite vilja) att visade bland annat en fotorealistisk kråka i extrem närbild som satt och pickade. Sen från det ökenliknande landskapet så fick man skåda en vintrig motsvarighet där en dvärg poserade med sin feta musköt. Det var så snyggt, vi fick längta lite för länge – men 2002 så kom det äntligen!
Warcraft 3, Blizzard, 2002
Warcraft III var något mycket mer än vad tvåan någonsin lyckades vara. Borta var naturresursen olja och framme var hjälten som med sina speciella förmågor gav oss en ny term: micro management. Att micra i strider blev a och o (något som jag aldrig riktigt orkade ge mig in i). Hellan lärde sig micra. Han lärde sig alla strategiska spel blixtsnabbt och visste hur många rutor ifrån guldgruvan han skulle lägga sitt town hall, för att snabbt utveckla sin armé och hjälte för att raida alla skatter och levla sin karaktär. Under tiden hade jag på min höjd gjort klart min barack och kanske börjat fundera på vart jag skulle bege mig med mina tre- fyra soldater. Hellan var så pass överlägsen oss andra att det blev vanligt med spontana pakter under våra LAN, där vi öppet deklarerade vilka som var bra och dåliga. Av någon anledning spelade Hellan själv, jag var med Marcus eller Puppen, för jag var sämst och dom var halvbra taktiker båda två. Warcraft 3 febern var faktiskt så stark där under påsken 03 (alltså några månader efter 02 men vi ger ändå 02 till spelet) att vissa grupper var småsura att vi inte spelade CS något mer ( vilket fraktioner av oss faktiskt gjorde). Istället var det nya former av Warcraft 3 som gjorde att spelet höll extra länge. Jag minns att det var här jag första gången kom i kontakt med spelformer som Tower defence och även modden där man är ensam (super)Hjälte på ett stort slagfält och toklevlar och utvecklar sin karaktär för att hela tiden utstå nya invasioner. Warcraft 3 var allt detta, ursnygga intro- och mellansekvenser, ett härligt universum med underbara karaktärer och ett strategispel som både strategen (Hellan) och historieberättaren (Pupp) gillar. En historieberättare är en sådan som visst deltar i strider men finner mer nöje i sin bys framväxt och sina hjältars historia, även om de dör. Warcraft 3 var ett spel som var ursnyggt då och fortfarande håller ur en estetisk och spelfunktionsmässig synpunkt. Och någonstans kom en besvikelse när nyheten kom att Sam Raimi ska regissera World of Warcraft-filmen, och inte bara Warcraft-filmen.
Henriks val
Träd. Jag minns Jhonnys ord fortfarande. Han och hans bror pratade om ett nytt spel. Jag förstod inte – alltså jag måste förklara det här – det gick inte att ha träd, och allra minst skog i ett fps 2001. Inte i mitt huvud i alla fall. Min vision av öppna landskap sträckte sig så långt som till gräsbeklädda slätter med enstaka klippor. Träd?
Första anblicken, jag minns det såväl, Jhonny körde ett uppdrag, satt i sin jeep, hoppade ur sprang genom skogen (jag kunde fortfarande knappt tro på det här spelet) och ut, överblickandes en bas. Uppdraget gick ut på att skjuta tre spetsnassoldater som skulle komma med en helikopter. Siktet guppade då han lade sig ner och… Skjut, sa jag. Men han höll andan och koncentrerade sig och siktade lite till vänster om soldaten och han träffade. Den lilla fördröjningen från att han klämde avtryckaren till att soldaten fick kulan i sig sammanfattar hela Operation Flashpoints storhet.
Det var stelt att kontrollera, jag kände varje fotsteg och när jag lade mig ner under granriset för att skydda mig från soldaternas spanande blickar så kom inte rörelserna samtidigt som mina knapptryck, det var som att soldaten hörda mina order och sedan utförde dem. Men detta är inget negativt. Detta tillför en realism och en rytm som aldrig har uppnåtts sedan dess. Att rusa för att ta skydd från fiendens dödande kulor, gömma sig under granriset och genom kikarsiktet se hur soldaterna närmar sig, beräkna dess nästa rörelse och lägga kornet där soldaten kommer vara då kulan färdats de fyrahundra metrarna. Operation Flashpoint tillförde något nytt.
Men där fanns också dålig AI, buggar och åter buggar. Men allt detta förbisåg jag för att spelet förstärkte det som Delta Force 2 gett mig två år tidigare: frihet, egna beslut, öppna landskap med skogar och växtlighet att gömma mig, smygarelement, snipervapen med härlig fysik och realistisk känsla vad gäller avstånd. Men där fanns en mångfald av vapen, fordon – alla körbara – en stor ö med massor av olika terräng, med dygnets alla skeenden. En editor med script-funktion och möjlighet att göra egna uppdrag. I LAN var jag kung. Jag knäckte alla med min amerikanska M21eller snodda SVD Dragunov och jag hade även en ännu hemlig taktik för att undkomma skottsalvor, som fungerade i säkert sju av tio fall: sicksacka på marken, krypandes, res dig hastigt, och göm dig bakom ett… träd.
Runner-up: Eternal Darkness, till Gamecube. Detta episka, underbara spel!
2nd Runner-up: Super Mario Sunshine till Gamecube. De rena, svarta plattformsmomenten gjorde spelet!
Ja, egentligen var Eternal Darkness, till Gamecube en stor personlig spelhändelse i min lila Gamecube, men det nådde inte riktigt fram den otroligt härliga känslan jag får när jag tänker tillbaka på Operation Flashpoint, både i uppdraget Bomberman, och i LAN.
Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år. Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det andra året…
GEMENSAMMA VALET
2001 var ett hektiskt år för oss. Tid för spel var knapp, men då tillfälle bjöds så fanns det under detta året bara ett spel som gällde. Det är sanning oavsett situation: ensam mot världen om du hade uppkoppling, ensam mot bottar om du var utan lina, i nätverk med kompisar så fort tillfälle bjöds. Årets stora händelse och vårt gemensamma val för år 2001 är:
Counter-strike, Mod utvecklat av Minh ”Gooseman” Le och Jess Cliffe, senare upptagna av Valve. Utgivet: 1999
Vi hade i många år lärt oss hantera snabba fps-spel som Quake, Half-life och Doom. Skjuta polare = kul, punkt slut. Då CS först testades så kändes det helt bisarrt. Man irrade, det gick långsamt och du dog vid första kontakt med fienden, av några ynka kulor. Sen dessutom, efter att du dog alldeles för snabbt, så inser du att du kan behöva vänta två minuter(!) innan du får spela igen. Vad är detta? Inom några timmar var man dock helt fast i CS-träsket! Alla flockades i komvux datorsal för LAN. Farnbender kom långväga på Puschen, J och J köpte polisplasthjälmar och vi gjorde CS-hoppet vid fruktdisken på ICA. Detta kan också vara förklaringen att det är relativt få av andra spelminnen från 2001.
Johans val
I den gigantiska skuggan av Counter-strike, då jag hade kramp i händerna av bot-kriget, så följde jag min vana trogen en mina favoritspelseriers nya inslag. Monkey Island IV nådde min dator och gladde mig under någon vecka i vintermörket.
Escape from Monkey Island, Lucas Arts, november 2000
Många klagar på det här spelet och jag kan till viss del förstå kritiken. Den grafiskt överlägsna föregångaren hade ju allt, inklusive pusselrepetition från tidigare icke bortglömda spel. 3D spelmekaniken må ha haltat lite men det var rätt najs att kunna ha tangentbordet i knäet och spela i en avslappnad ställning. Det funkade bra och är ett kärt minne i min minnesbank.
Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet) 2nd Runner-up: Tetris (Ericsson T-20)
Henriks val
Jag kommer inte ihåg så mycket av spelklimatet från 2001, visst det spelades en hel del Counter Strike på komvux nätverk i Ockelbo. Och visst hade polaren Kenneth Tobal no.1 till Playstation. Visst köpte Pupp det helt underbara Speed Freaks till Playstation och via multitap satt fyra stycken och gned banor. Men spelet som gjorde det året var något helt annat.
Vi spelade in en kortfilm den sommaren, eller Sveriges första Novellfilm. Det var en stor produktion för ett gäng grabbar mellan 19 – 25 år. Med en budget på 250 000 kr och massa slit. En otrolig sommar. Och vad gjorde alla när de hade lite tid över mellan tagningar och scenbyggen? De spelade Tetris på de Ericsson t20:or som några av oss ägde. Pupp ägde highscoret och vi andra gjorde vårt bästa för att klå det.
Det var här jag hittade min sanna kärlek till Tetris och förstod dess storhet. Det här var omgångsbaserad multiplayer när den var som bäst. Det här var det ultimata spelet att ha i mobilen för en snabb spelomgång när andan föll på. 2001 mest spelade spel (under sommaren) mest avkopplande och bäst att ta fram i skuggan av solen å i skydd av knotten var:
Tetris, Ericsson T-20. Originalet utvecklat av Aleksej Pazjitnov 1984
Ericsson T20, som du höll på sidan såhär för att kunna spela Tetris.
Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet) 2nd Runner-up: Dr. Mario till min gamla NES-konsol, som jag återupptäckte när jag hade Tetris-abstinens.
Efter många om och men hittade Henrik sina texter från det insomnade forumet loading.se på en gammal dator. Jag hade turen att även ha arkiverat min egna halva, vi var ganska säkra på att dessa blogginlägg aldrig skulle återses. Nu är det dags för återpublicering av detta. Kommer även göra en 10-tals uppdatering och en 90-talare.
Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år. Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det första året…
Henriks val
Delta Force 2, Nova Logic, oktober 1999
Jag trivs bäst i öppna landskap. Efter en våg av 3d-spel i tunnlar var det öppna landskapet nästa nöt att knäcka för spelutvecklare. Man gjorde det med dimma (bullfrog-dimman), platta landskap och karaktärer uppbyggda av 10 polygoner. Och man gjorde det med voxlar. Voxeltekniken kan lättast beskrivas som pixlar i en 3d-rymd. Ett hav av dessa pixlar och du kan forma ett landskap.
Delta Force 2 var ett spel med ett böljande landskap av voxlar. Som medlem i denna styrka fick du välja ett vapen, sniperbössor av olika kaliber och karaktär. Uppdrag: göra slut på knarkkarteller som höll till i baser i bergen.
I minnet hade detta spel allt: härlig grafik, frihet, smygarelement, tunga vapen, AI och uppdrag som jag verkligen gick in i. Men framförallt gick det att köra det på min AMD k6 200Mzh 16Mb RAM och ett grafikkort utan 3d-fxchip i duglig hastighet.
Jag skaffade ett, voodoo2 3d-kort för 500kr samma år, och kunde köra Half Life och Quake. Dessa spel hade specialeffekter och flyt som gudar skapat, men det är ändå Delta Force 2 och detta öppna landskap fjärran från trånga korridorer som är det starkaste minnet från år 2000.
Runner-up: Half-Life Second Runner-up: Quake
Johans val
Championship Manager 3, Eidos Interactive, mars 1999
Redan tidigt hade jag fattat tycke för annorlunda fotbollsspel. Till min MSX avgudade jag Footballer of the year där man spelade en forward, som du bara fick kontrollera vid frilägen. Därefter blev det Player Manager (en Kick-Off spin-off) och dess tronföljare, actionfotbolls liret Sensible World of Soccer till Amiga.
Jag hade tillgång till en rutten PC. Möjligheten att testa Championship Manager 3 kunde jag i brist på annat inte stå emot. Visste att det ”bara var text” och jag var försiktigt reserverad inledningsvis. Som spelare har jag alltid haft förmågan att identifiera mig med enkel grafik och text god hjälp av min fantasi och CM3 visade sig snabbt vara något för mig. Serien var ännu inte en alltför avancerad simulering, det var en perfekt brygga från Sensible Soccer med känslan av att kunna föra en sunkig amatörklubb till Champions league seger -det handlade om att satsa framåt! Tre köttiga backar – fyra offensiva mittfältare och tre forwards i full fart framåt.
Jag kör fortfarande Football Manager (bytte från Championship samtidigt som utvecklarna) men serien får nöja sig med en placering på denna decennielista. Låt oss för enkelhetens skull säga att jag fortfarande spelar detta spel med stor passion -fast alltid med senaste utgåvan.
Runner-up: Half-Life Second Runner-up: Spiderman (Playstation 1)
Gemensamma valet Multitapen till Playstation var en stor grej i vårt sällskap under åren 99-00. Vissa missade ju helt grejen med Nintendo 64 och med detta tillbehör kunde grymma playstation titlar spelas mot polare. De spel som nöttes mest var NHL 2000, Poy Poy 2 och framförallt den solklare vinnaren av år 2000:s gemensamma val:
Speed Freaks, Funcom, September 1999
Detta må vara en Super Mario Kart klon, men då Playstation saknade ett bra motsvarande spel så passade detta som handen i handsken. Detta spel gav alla sin favoritkaraktär och sin egen körstil. Du kunde vara den som undvek att däcken poppade ballonger, du kunde vara driftkungen, du kunde vara pricksäker med vapnen. Det var en utmaning att spela fram de tre bonuskaraktärerna, det krävde tre varv av perfektion där motståndaren till slut blottade nivåns väl dolda genväg. I returmatchen kunde man utnyttja denna och vinna!
