e x a k t  kaos

Vi summerar ett decennium! Det har hänt en hel del grejer. Vi fortsätter ta det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det sjätte året

Johans val

2005 års sommarledighet var till en början ganska spontan och fri. Sen kom ett spel i posten som förändrade alla mina och min flickväns rutiner. Jag hade haft henne i åtanke då jag beställde spelet då jag tänkte att vi båda nog skulle kunna få ut något av det. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag då föreställa mig hur spelet skulle få oss att kriga om tiden framför tv-spelet eller hur min dygnsrytm helt skulle ställas på ända.

Från dag ett i spelet fann jag skatter, min karaktär fick i sin brevlåda ett fullt fungerande Ballon Fight som var identiskt med gamla NES versionen. Första dagarna visste man inte så mycket om att hitta pengar, man sålde lite äpplen och snäckskal. Detta behövdes för att få ett hus och bygga ut detsamma. Men då jag fick tag på ett fiskespö väcktes snabbt behovet att spela på konstiga timmar av dygnet. Spelet gick nämligen på riktig tid, så om klockan var 18 hos mig så var den 18 i spelet. Jag hade inte en tanke på att ställa om klockan i Gamecuben för att dygnet skulle bli natt utan istället så passade jag på att spela en snutt oavsett hur sent jag kom hem eller hur tidigt jag tvingade mig själv att gå upp.

”Ye can’t go wrong, With me cucumber song. Cucumbers, Cucumbers, They make me strong”

Idag är det helt obegripligt hur både jag och tjejen orkade ta oss upp varje morgon klockan 06 för att i 5 minuter delta i Animal Crossings morgongymnastik. Det som gör det ännu mer ogreppbart är att man var tvungen att göra detta 14 gånger för att få belöningen. Inte sedan jag var 8 år gammal och hade hyrt ett NES från videohallen hade jag klivit upp så tidigt bara för att spela tv-spel.
En extra krydda var den lilla extra ön som kunde nås genom Game-Boy Advance. Hade en Game-Boy player på Gamecube så en gång om dagen tog man den lilla sjöturen med sköldpaddan som alltid hade en ny sång (med exakt samma melodi) att bjuda på. På ön fanns exotiska frukter du kunde plantera inne i byn och det betalades tonvis med pengar för frukt som du i din tur hade med dig dit.

Animal Crossings uppföljare har köpts in men knappt spelats. Spelet var där och då, och det var helt fantastiskt.
Men jag är glad att vara fri.

Runner-up: Mario Power Tennis (GBA) Att efter ett underhållande ”rollspelstennisspel” få vara med på turneringen i svampriket var magiskt. Och Peach svårslagen.
2nd Runner-up: Kuri Kuri Kururin (GBA) Startade spelet, spelade varje ledig minut och sekund tills jag var klar. Motivatorn var den stora frustration som uppstod varje gång ens lilla pinne krockade.

GEMENSAMMA VALET

Nej. Slå, nu! Upp,upp,upp, svinga! Ner. Slå! Spring, spring! Och aporna tar tag i mig, svingar mig vidare när jag klappar i takt med musiken och svingar mig framåt, framåt, framåt. Bananerna rasar in och slutligen står jag där. Hur ska det här gå? Men jag svingar slag, på slag, på slag och träffar och duckar. Och det fungerar.
Det fungerar att kontrollera ett av världens bästa plattformspel genom tiderna med bongotrummor.
Bongotrummor!? Nintendo Tokyo, you´ve got to love them!

Jag var hos Bohman. Han är min tv-spelsguru. Han har koll och han har konsoler, och spel. Och han gör sig tid att spela. Han visade mig Shadow of the colossous och jag både gillade och ogillade det, men gav det aldrig den tid det förtjänade. Att jag inte ägde en ps2 gjorde väl sitt till. Men ett annat spel fick jag testa. Och det ni fick läsa ovan var nog som ett direkt utdrag hur en spelsession kunde låta. Galet, kaos, flyt, humor, glädje och perfekt spelkontroll i ett par bongotrummor i robust plast. Hur funkar det tänker ni som aldrig provat:

Gå åt höger – slå på högertrumman. Gå vänster – vänstertrumman. Hoppa – båda trummorna och slå eller greppa tag – klappa så hör den lilla micken det. Du börjar gärna lite smått, men snart preciserar du dina slag då det ska gå fort, eller lever ut dina frustrationer när du med stor iver jagar kombos.
Spring, hoppa – ta i lianen, hoppa på fienderna, håll dig i luften, combomätaren visar på 4 och du ser hur bananerna väller in, men nej! Du tar i marken och mätaren går i botten. Perfektionisten börjar om.

Det är naturligt. I en racingsimulator köper du en ratt för att styra bilen, det bidrar till mer känsla och realism. I Donkey Kongs värld köper du.. ..Bongos! Det kanske inte låter som den mest logiska metoden att kontrollera en apa, men det bidrar till en sanslös spelglädje. Faktiskt, så känns Bongos till detta spel viktigare än en ratt någonsin kommer att göra till ett bilspel. Kontrollen är allt och Donkey Kong är tillbaka i samma toppform som då vi först fick besöka honom i Donkey Kong Country, om inte ännu roligare!

Henriks val

Gamecube fick en exklusiv titel, ett tag. Men först kom en trailer som visade en man gåendes i en sal med fönster och draperier, draperier som svepte Denna trailer måste ha kommit några år innan spelet kom ut. Och när det kom var det något helt annat. Där var höst och löv över backen. Det var en spansk by med ogästvänliga bybor . Och när de trängt in dig i ett hörn och du sköt deras huvuden var där tentakler. Och det var bara början…

… till fortsättningen. Resident Evil 4 är min andra upplevelse med serien. Min första utspelade sig flera år innan och gick till på följande vis: ”Här ta kontrollen” sa Pupp. Jag greppade playstation-dosan och tittade lite fundersamt på honom. ”Nu då?” frågade jag tveksamt, rädd att någon zombie, som vi nyss sett, skulle dyka upp. Han nickade med en försäkrande min och jag tog några steg framåt. Det var en korridor. Fönster på högersidan. Och det gick bra, jag blev modigare tog ytterligare ett steg. Hunden flög in genom fönstret och jag slängde kontrollen skrekskrattade samtidigt som jag förtvivlat hämtade mig efter chocken. Skräcken dödade mig mer än hunden och snart stod meddelandet klart ”You are dead”. Detta var då första delen i serien och den enda scen jag spelade i det spelet.
Men fyran var något helt annat och det passade mig . Fyran var ett enda långt godståg av action och händelser som rykande for fram från det ena momentet och minnesvärda scenen efter den andra. Med ett vapensystem som gav dig möjlighet till att hitta din spelstil och skatter som du kunde sätta ihop för att höja deras värde. En story som drog in dig och monster som ville att du skulle fly. Miljö på miljö som fick en att fundera på hur mycket det kunde finnas kvar och hur mycket som fick plats på den lilla skivan.
Detta spel var den största anledningen (och är fortfarande) att äga en Gamecube. Detta spel är ett av 00-talets bästa spel. Detta spel omöjliggjorde en uppföljare som inte skulle bli jämfört och följas av orden ”det är inte som Resident evil 4”.

Bohman anser:
Visst var det vackert, stämningsfullt och massivt, men det var det geniala vapenuppgraderingssystemet och samlandet av guld och skatter som höll mig vaken de där extra nattetimmarna.

Runner-up: sid meier’s Civilization IV. Ett underbart spel!
Second Runner-up: Prince of Persia: Sands of time 

Almanackan visar 2004
Vi summerar inte bara året utan även ett helt decennium! Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi fortsätter ta det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det femte året…

GEMENSAMMA VALET
Fightingspel har alltid varit det ultimata sättet att fördriva några minuter som snabbt blir timmar. Vafan är klockan redan tolv! Blir en vanlig kommentar och den fälldes några gånger under våra sommarveckor 2004.
Det finns säkert många sätt att fördela spelstilen i ett fightingspel. Vi körde vinnaren spelar, förloraren skickar dosan till nästa i tur. Ett system som alltid fungerar och som ger en ökad revanschlusta bland alla inblandade. Oftast var vi fem stycken, ibland sex, om kontrollerna och äran att spöa skiten ur den som satt på tronen med sitt hånleende.
Spelet som först definierade vinnaren-står-konceptet var DOA till Playstation 2, vi noterade små bakelser och cupcakes för den som lyckades klara några motståndare på raken. Cupcakes i alla ära men det spel som för alltid kommer stå som fightingspelet no:1 i våra kretsar är:

Soul Calibur 2 hade ett tidigare oöverträffat djup, bokstavligt talat. Från att bara vara ett sidestep inåt eller utåt ur skärmen som i andra fighting spel så kunde man nu cirkla sin motståndare fritt och utnyttja svepande attacker som tvingade försvararen att göra mer än att bara hålla in block-knappen.

Under spelkvällarna utvecklades spelet från att låta oss glatt upptäcka nya moves med tonvis av olika karaktärer. Hamra knappar, ha roligt och skoja till det med Voldo eller Link. Därefter började alla fokusera på en karaktär och lära sig allt med denna. Då detta nya fokus började sätta sig så vann aldrig button-mashing spelarna matcher längre. Framgångar kom och gick i vågor och i slutändan var det katten på råttan, råttan på repet typ av matcher igen – fast nu baserat på skicklighet snarare än knapphamrande.

Gästspelet av Link var ett uppskattat inslag, rent komiskt åtminstone. Säkert 50% av nytillkomna spelare valde Link först och kastade lite bomber, sköt lite båge och fick stryk. Men gästspel är ett bra inslag och man kan lugnt säga att Link var ett mer passande val än exempelvis seriens senare val av Darth Vader och Yoda.

Johans val

”Control, control, you must learn control!” sade Yoda till Luke då han försökte lära honom the force. Kontrollbrist och frustration mötte mig mig under de första matcherna i ett spel som skulle komma att skänka mig tonvis med timmar av spelglädje. I vrede tvingades jag uppsöka en tutorial i menyn som skulle lära mig alla manövrar som var nödvändiga och en hel del till. Hur man går upp för en trappa, hur man letar efter vapen i dolda utrymmen, hur man fäller upp ett campingbord, hur man klättrar i en stege, hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man levererar en slagkombination, hur man kastar en människokropp över sitt eget huvud, hur man stryper någon med en käpp, hur man… Det här tar aldrig slut! Årets spel:

När kontrollen efter många timmars träning satt i ryggmärgen så presenterade sig ett otroligt bra spel på allvar. Med din egendesignade karaktär fick du ett showbrottningskontrakt i WWE – Amerikansk Wrestlings största förbund. Som barn hade jag varit otroligt inne i wrestling och designade sålunda min egen karaktär till att efterlikna min barndomsidol Mr.Perfect. Till min stora glädje fann jag att många av hans signaturkast fanns att välja bland de hundratals moves spelet erbjöd. Efter att ha klarat enspelarkampanjen så gick jag tillbaka och skapade massvis med nya karaktärer baserade på andra kändisar såsom Darth Vader, Pupp (jag), mina kompisar, Spindelmannen mfl. Det var minst sagt fantastiskt mycket att göra i leklådan.

Sedan kom matchandet med kompisar. Alla var sig själv, vilket ledde till att det kändes extra bra att vinna och extra hårt att förlora. Medan jag och Claws försökte skapa oss själv så sanningsenligt som möjligt, grepp- och slagvis talat så gjorde den tredje som blev Day of Reckoning biten helt tvärtom. Jag skrek i vrede varenda gång Hellan hissade upp min karaktär på raka armar och kastade mig i golvet. Greppet må inte ha gjort mycket skada rent fysiskt på min karaktär på skärmen men desto mer i själen. Vi hade tonvis med Fatal Fourway matcher, alltså fyra mot fyra med en vinnare. Att kunna hitta utrymme för avgörandet var svårt och oavsett om du var den dominante eller inte. Även om du verkligen försökte kasta ut folk ur ringen eller på annat sätt oskadliggöra dem så fanns det alltid en chans att någon drämde en stol i skallen på dig och stal segern från dig genom att ”pinna” den som du i tjugo minuters tid satsat på att försvaga. Ett tekniskt och underhållande fightingspel där alla kunde delta samtidigt. Maratonmatcher utan dess like blev det ofta, att vinna på mindre än tio minuter ansågs oavsett hur det avgjordes vara en ren tillfällighet. Spelet överträffas av sin efterföljare Day of Reckoning 2, men det är ju bara förfiningar- det var med ettan passionen började.

Runner-up: Star Wars: Battlefront. Nytt Grafikkort detta år medförde många speltimmar på nätet med detta spel.
2nd runner-up: Chu-chu rocket. En kamrat kom över ett begagnat Dreamcast och i samlingen hittade vi detta innovativa pusselspel.

Henriks val

Halveringstiden för ett spel är 6 månader. Efter 6-månader har spelet bevisat om det kommer fortsätta sälja eller om det blev en flopp. Efter ytterligare 6 månader är spelet glömt eller kandidat till någons årets bästa spel lista.
6 månader är också vad det tar för en dator att bli gammal. Efter ytterligare 6 månader inser man att , hade man bara hållit ut lite till så skulle man haft råd med en lite snabbare processor, lite vassare grafik etc. Men man måste köpa en ny dator någon gång. För ibland kommer det ett spel som för en spelare räcker längre än 6-månader och för ett företag verkar räcka i en evighet.

Half life 2, Valve, 2004
Himlen skulle fortfarande stå sig i vilket spel som helst.

Jag hade länge dragits med min dator från 2000, den fungerade bra och den var ruskigt snabb då den köptes så den höll ännu (och skrotades faktiskt först förra året, 2008). Men nya spel driver teknikutvecklingen framåt och spelet som alla talade om 2004 var Half life 2. Ja, det var ruskigt snyggt. Och fysiken i det var något helt nytt för ett spel. Vattnet var ofantligt realistiskt när man vadade vid strandkanter och molnen, solen som bländade och all härlig smuts och slitage som förhöjdes av härlig bump-mapping. Det var en fröjd.
Jag körde spelet på min nyinköpta Dell. Det jag minns var att jag hade snålat in på grafikkortet till något som skulle funka , men som jag skulle behöva uppgradera senare. Men när jag kollade hårdvaran så visade det sig att Dell hade satt i det bättre grafikkortet. Antagligen hade de fått slut och satt i ett tyngre grafikkort för att hinna leverera i tid eller så gjorde de bara ett misstag som gagnade mig. Jag klagade inte i alla fall.
Half life 2 var underbart att spela. Och på en helt ny dator var det ännu mer underbart. Valve för pengarna, skulle man kunna säga. Spelet höll vad det lovade också. Nästan. Tyvärr var det ingen AI i spelet, och allting var scriptat. Körde man spelet från början och hade gott minne visste man alltid vart nästa soldat skulle dyka upp eller nästa överraskning i form av en facehugger. Och spelet kändes ofantligt linjärt. Inget fel med linjära spel, men det var inte de förväntningar som Valve hade skapat som införlivades.
Men när jag rusar genom korridorer, åker svävare över stockar och stenar eller boogie på post-apokalyptiska asfaltsvägar då njuter jag. Eller när jag hittar bilbatterier för att öppna en port eller när jag möts av Alyx leende och doktorns virrighet. När jag får jobba taktiskt mot ankommande fiender genom att placera ut turrets. Då bryr jag mig inte om vad jag förväntade mig då kör jag bara! (och sen kom det fler delar!)

Runner-up: sid meier’s pirates! Karibien, skatter, fäktning och sjöslag! Skattkartor och kurtiserande! Underbart!
2nd runner-up: Tony Hawk Pro Skater 4. (Först biten med 2:an på Dreamcast) Nyfikenhet, klimax och tröttnad i ett och samma spel för skate-konceptet.

Almanackan visar 2003
Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende.Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det fjärde året…

Henriks val
Längtan var stor och tillsynes omättlig och besvikelsen enorm hos de sanna fansen när spelets design och grafik visades upp. Borta var den Link som slogs mot en ondskefull Ganondorf, i trailern som visades inför project Dolphin.
Jag tyckte om estetiken i The Legend of Zelda: Wind Waker direkt. Jag minns en filmsnutt där Link svingade sig i en lampa som hängde från taket, hur ljuset slog mot väggarna och hur allting kändes som en underbart tecknad film.

När jag tanker tillbaka på Wind Waker ser jag bara härligt animerade sekvenser i en lång kavalkad. Ön, lillasystern, grisarna, horisonten, det blå havet, vinden… Vinden med dess vita streck och havet med sin oändlighet och varsel om äventyr. Jag minns vulkanens grottor med vibrerande värme och Links spanande ögon när han gick längs med en smal avsats vid en vägg. Den dynamiska musiken och de underbara (men trots allt för lätta) riddarna som gav underhållande och fantastiska strider.
Storyn tog vindlande vägar och varje ö bjöd på något unikt. Animationen i fienderna, i Links uttrycksfulla ögon, i rökens härliga virvlar och det korta skärpedjupet som ger världen en mjuk varm ton.

Men sen kom transportstreckan och delar av spelet märktes tydligt av Nintendos stress att göra klart det. Ett helt tempel saknas när jakten på triforcen närmar sig slutet. Och sättet att förlänga äventyret genom att låta spelaren fiska efter triforcen mot slutet är näst intill oförlåtligt och ett otroligt dåligt moment ovärdigt Nintendo.
Det är en tidlös design som Nintendo skapat i detta spel. Det är inte märkt av tidens tand som mycket annat från 2003 och det skulle lätt stå sig i hyllan idag (kanske kryddat med bara någon mer grafisk effekt och någon polygon).
För min del skattar jag detta spel högre än Twillight Princess, då det bjöd på så mycket nytt till Zelda-universumet och mig som spelare. Mycket av det jag skrivit är negativt men det vägs upp av den underbara känslan spelet ger mig när jag tänker tillbaka på det. Och sanningen att säga är detta det enda Zeldaspel som jag kan tänka mig att spela igen. Det är ett högt betyg och motiverar titeln som 2003 års bästa spel.

Runner-up: Hitman 2: silent assassin. Att klä ut sig och infiltrera eller lägga sig på avstånd och snipra. Fortfarande roligt!
2nd runner-up: Metroid Prime – ödsligt, vackert, episkt… oavslutat.

Johans val

I hembyn Ockelbo har de varje sommar en marknad. Folk säljer en massa saker man inte behöver, fast det finns såklart några DVD och Tv-spelsstånd också som man är tvungen att kolla lite i. Sommaren 2003 stod jag i ett av de sistnämnda stånden och tittade, jag hade inget av den nya generationens tv-spel utan bläddrade istället bland halvtrasiga Playstationspel. Jag köpte två spel, riktigt billigt, det ena var Kurushi som var ett intressant pusselspel och det andra har visat sig vara en tvättäkta klassiker som jag i det läget aldrig hade hört talas om tidigare.

Playstation må redan ha varit stendöd sedan länge men jag är glad att det inte stoppade mig från att köpa det här spelet. Detta var första Castlevania spelet jag provat sedan Simons Quest fick mig att må dåligt en gång för jättelänge sedan. Det hade bra tempo och det fanns mycket att finna i hemliga utrymmen över kartan som utvidgades i takt med att ens hjälte fick nya förmågor. Hjälten kunde förvandla sig till olika djur och hans skills förändrades på ett formulär som fanns i en meny, både av items och av levels.

Den största bomben i spelet var dock då det uppmärksammades att det första slutet egentligen inte är det riktiga slutet. Hela slottet vänds bokstavligt talat upp och ner och därefter gick svårighetsgraden från noll till (jag ska inte säga hundra) svårt med detsamma. Här mötte jag också min hitills störste motståndare i form av en minotaur som inte rymdes i bild.(Sägas bör att jag har sett jättarna i ICO 2 men inte spelat det.) Det var en tuff bosstrid som jag med nöd och näppe överlevde på första försöket och det är ju det som gäller. Pupp vs. Fet Minotar 1-0

Runner-up: Sim City 4
2nd Runner-up: Yoshis Island (GBA)

GEMENSAMMA VALET

Att förlora har alltid känts mindre illa då man spelar fyra jämfört med då det är en mot en. Det blir inte lika personligt när det är två till som är minst lika besvikna som en själv. Att Fook hade en Gamecube med fyra handkontrollshål i utan att äga ett enda bra 4-player spel var för mig obegripligt. En vacker dag fick jag nys om ett nytt spelköp som skulle förändra denna åsikt. På väg till första speltillfället mindes jag kärt den svidande hårda rivaliteten från ett gemensamt liknande favoritspel några år bakåt i tiden. I näven fick jag som en av tre lyckliga kamrater en sproijlans handkontroll. Cuben surrade – Are you ready?

Vi var redo, vi törstade efter ett nytt multiplayer värdigt namnet. Och det är något speciellt med att sitta fyra personer (oftast fler) i ett och samma rum, med blicken riktad mot samma teve. Många av oss hade börjat få ålderstigna datorer, Gamecuben var ny och det passade bra att köra några snabba race mellan varven — istället för att göra helhelgsprojekt av att flytta datorer med feta CRT-skärmar och strulande routrar så var det enklare att greppa gamecubekontrollen, slå på teven och köra.
Double dash var mer ett partyspel en ett regelrätt racingspel. Lotteriet det innebar att vinna gav övervägande gångerna vinsten till den bästa föraren men ändå tillräckligt med chanser för den som var mindre bra att vinna. Detta gjorde att alla kunde tänka sig vara med. Ingen hittade på någon ursäkt. Kaoset och det roliga var över hela banan och såg till att den som låg sist helt plötsligt var på första plats. Vi var ett stort kompisgäng och vi hade tiden att koppla av och ha roligt med tv-spel. Dessa förutsättningar gjorde Mario Kart Double Dash till 2003 års bästa fest!

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det tredje året…

Johans val

En kväll i Bergroths svettiga pojkrum, under senare hälften av nittiotalet, så stiftade jag bekantskap med ett märkligt spel. Ett spel i vilket det inte verkade finnas någon hejd på förekomsten av olika varelser och väsen, allt från olika mytologier till tomtar och troll. Arméerna leddes av en hjälte som du själv utvecklade åt det håll du ville. Spelet var såklart Heroes of might and magic III. År 2002 kom dess hett efterlängtade uppföljare ut och jag gav mig genast in i matchen.

”Heroes” är spelet där du alltid har svårt att sluta. ”Bara en runda till” säger den inre rösten. Alltid finns det en glimrande skatt i sikte, en utmaning, en fiendehjälte, en stad eller en gruva att erövra. Spelet är ett omgångsbaserat taktikspel där små figurer flyttas runt på spelplanen som är indelad i rutor. Detta koncept är helt fantastiskt och jag har aldrig jag stött på en spelare som inte hittat något han/hon gillat med Heroes.

Den fjärde installationens brilljans och stora brist är förenade i samma nya idé. Till skillnad från alla andra installationer i serien så är din hjälte placerad mitt i striden, som en ensam enhet (tidigare och senare är man mer en iaktagande general). En mycket mäktig enhet är din hjälte såklart, problemet är bara att om du blir av med hjälten så blir alla dina trupper också av med alla sina attributfördelar som hjälten bistår med. Detta ledde i multiplayer till att striderna nästan uteslutande gick ut på att döda den andres hjälte. Flest potions of resurrection vinner! En annan aspekt med hjälteutvecklandet som inte förekommit varken tidigare eller senare var de fiffiga kombinationer av färdigheter som kunde utforskas, om du exempelvis lärde hjälten både life och death magic så blev han en ”Dark Priest” vilket gav en unik form av attributfördelar. Detta gjorde det otroligt motiverande att ständigt skapa nya udda hjältar. Sen ska tilläggas att kartritningssystemet var lekande lätt att använda och det tog tid. Det var många gånger jag körde Heroes IV med kompisar nätterna igenom och fram emot lunch nästa dag – detta arbetslösa och trevliga sommarlov.

Runner-up: Commandos 2, taktiskt infiltrationsspel med andra världskriget tema. Extremt nära förstaplatsen för året.
2nd Runner-up: Operation Flashpoint, första installationen på min nya feta Dell Dimension 4500.Körde Bomberman uppdraget varje dag!

GEMENSAMMA VALET

Tidigt kom de, minst ett år innan spelet var i närheten av färdigt, de banbrytande snygga introfilmerna som enligt magister Olsson skapats i 3D studio max. En 3D kurs i detta program är något vi båda har genomgått och det är även den ursprungliga kärnan till vår vänskap. Nog om det, teasertrailrarna minns jag (med lite vilja) att visade bland annat en fotorealistisk kråka i extrem närbild som satt och pickade. Sen från det ökenliknande landskapet så fick man skåda en vintrig motsvarighet där en dvärg poserade med sin feta musköt. Det var så snyggt, vi fick längta lite för länge – men 2002 så kom det äntligen!

Warcraft III var något mycket mer än vad tvåan någonsin lyckades vara. Borta var naturresursen olja och framme var hjälten som med sina speciella förmågor gav oss en ny term: micro management. Att micra i strider blev a och o (något som jag aldrig riktigt orkade ge mig in i). Hellan lärde sig micra. Han lärde sig alla strategiska spel blixtsnabbt och visste hur många rutor ifrån guldgruvan han skulle lägga sitt town hall, för att snabbt utveckla sin armé och hjälte för att raida alla skatter och levla sin karaktär. Under tiden hade jag på min höjd gjort klart min barack och kanske börjat fundera på vart jag skulle bege mig med mina tre- fyra soldater. Hellan var så pass överlägsen oss andra att det blev vanligt med spontana pakter under våra LAN, där vi öppet deklarerade vilka som var bra och dåliga. Av någon anledning spelade Hellan själv, jag var med Marcus eller Puppen, för jag var sämst och dom var halvbra taktiker båda två. Warcraft 3 febern var faktiskt så stark där under påsken 03 (alltså några månader efter 02 men vi ger ändå 02 till spelet) att vissa grupper var småsura att vi inte spelade CS något mer ( vilket fraktioner av oss faktiskt gjorde).
Istället var det nya former av Warcraft 3 som gjorde att spelet höll extra länge. Jag minns att det var här jag första gången kom i kontakt med spelformer som Tower defence och även modden där man är ensam (super)Hjälte på ett stort slagfält och toklevlar och utvecklar sin karaktär för att hela tiden utstå nya invasioner.
Warcraft 3 var allt detta, ursnygga intro- och mellansekvenser, ett härligt universum med underbara karaktärer och ett strategispel som både strategen (Hellan) och historieberättaren (Pupp) gillar. En historieberättare är en sådan som visst deltar i strider men finner mer nöje i sin bys framväxt och sina hjältars historia, även om de dör.
Warcraft 3 var ett spel som var ursnyggt då och fortfarande håller ur en estetisk och spelfunktionsmässig synpunkt. Och någonstans kom en besvikelse när nyheten kom att Sam Raimi ska regissera World of Warcraft-filmen, och inte bara Warcraft-filmen.

Henriks val

Träd. Jag minns Jhonnys ord fortfarande. Han och hans bror pratade om ett nytt spel. Jag förstod inte – alltså jag måste förklara det här – det gick inte att ha träd, och allra minst skog i ett fps 2001. Inte i mitt huvud i alla fall. Min vision av öppna landskap sträckte sig så långt som till gräsbeklädda slätter med enstaka klippor. Träd?
Första anblicken, jag minns det såväl, Jhonny körde ett uppdrag, satt i sin jeep, hoppade ur sprang genom skogen (jag kunde fortfarande knappt tro på det här spelet) och ut, överblickandes en bas. Uppdraget gick ut på att skjuta tre spetsnassoldater som skulle komma med en helikopter. Siktet guppade då han lade sig ner och… Skjut, sa jag. Men han höll andan och koncentrerade sig och siktade lite till vänster om soldaten och han träffade. Den lilla fördröjningen från att han klämde avtryckaren till att soldaten fick kulan i sig sammanfattar hela Operation Flashpoints storhet.

Det var stelt att kontrollera, jag kände varje fotsteg och när jag lade mig ner under granriset för att skydda mig från soldaternas spanande blickar så kom inte rörelserna samtidigt som mina knapptryck, det var som att soldaten hörda mina order och sedan utförde dem. Men detta är inget negativt. Detta tillför en realism och en rytm som aldrig har uppnåtts sedan dess.
Att rusa för att ta skydd från fiendens dödande kulor, gömma sig under granriset och genom kikarsiktet se hur soldaterna närmar sig, beräkna dess nästa rörelse och lägga kornet där soldaten kommer vara då kulan färdats de fyrahundra metrarna. Operation Flashpoint tillförde något nytt.

Men där fanns också dålig AI, buggar och åter buggar. Men allt detta förbisåg jag för att spelet förstärkte det som Delta Force 2 gett mig två år tidigare: frihet, egna beslut, öppna landskap med skogar och växtlighet att gömma mig, smygarelement, snipervapen med härlig fysik och realistisk känsla vad gäller avstånd. Men där fanns en mångfald av vapen, fordon – alla körbara – en stor ö med massor av olika terräng, med dygnets alla skeenden. En editor med script-funktion och möjlighet att göra egna uppdrag.
I LAN var jag kung. Jag knäckte alla med min amerikanska M21eller snodda SVD Dragunov och jag hade även en ännu hemlig taktik för att undkomma skottsalvor, som fungerade i säkert sju av tio fall: sicksacka på marken, krypandes, res dig hastigt, och göm dig bakom ett… träd.

Runner-up: Eternal Darkness, till Gamecube. Detta episka, underbara spel!
2nd Runner-up: Super Mario Sunshine till Gamecube. De rena, svarta plattformsmomenten gjorde spelet!

Ja, egentligen var Eternal Darkness, till Gamecube en stor personlig spelhändelse i min lila Gamecube, men det nådde inte riktigt fram den otroligt härliga känslan jag får när jag tänker tillbaka på Operation Flashpoint, både i uppdraget Bomberman, och i LAN.

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det andra året…

GEMENSAMMA VALET

2001 var ett hektiskt år för oss. Tid för spel var knapp, men då tillfälle bjöds så fanns det under detta året bara ett spel som gällde. Det är sanning oavsett situation: ensam mot världen om du hade uppkoppling, ensam mot bottar om du var utan lina, i nätverk med kompisar så fort tillfälle bjöds. Årets stora händelse och vårt gemensamma val för år 2001 är:

Vi hade i många år lärt oss hantera snabba fps-spel som Quake, Half-life och Doom. Skjuta polare = kul, punkt slut. Då CS först testades så kändes det helt bisarrt. Man irrade, det gick långsamt och du dog vid första kontakt med fienden, av några ynka kulor. Sen dessutom, efter att du dog alldeles för snabbt, så inser du att du kan behöva vänta två minuter(!) innan du får spela igen. Vad är detta? Inom några timmar var man dock helt fast i CS-träsket! Alla flockades i komvux datorsal för LAN. Farnbender kom långväga på Puschen, J och J köpte polisplasthjälmar och vi gjorde CS-hoppet vid fruktdisken på ICA. Detta kan också vara förklaringen att det är relativt få av andra spelminnen från 2001.

Johans val

I den gigantiska skuggan av Counter-strike, då jag hade kramp i händerna av bot-kriget, så följde jag min vana trogen en mina favoritspelseriers nya inslag. Monkey Island IV nådde min dator och gladde mig under någon vecka i vintermörket.

Många klagar på det här spelet och jag kan till viss del förstå kritiken. Den grafiskt överlägsna föregångaren hade ju allt, inklusive pusselrepetition från tidigare icke bortglömda spel. 3D spelmekaniken må ha haltat lite men det var rätt najs att kunna ha tangentbordet i knäet och spela i en avslappnad ställning. Det funkade bra och är ett kärt minne i min minnesbank.

Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet)
2nd Runner-up: Tetris (Ericsson T-20)

Henriks val

Jag kommer inte ihåg så mycket av spelklimatet från 2001, visst det spelades en hel del Counter Strike på komvux nätverk i Ockelbo. Och visst hade polaren Kenneth Tobal no.1 till Playstation. Visst köpte Pupp det helt underbara Speed Freaks till Playstation och via multitap satt fyra stycken och gned banor. Men spelet som gjorde det året var något helt annat.

Vi spelade in en kortfilm den sommaren, eller Sveriges första Novellfilm. Det var en stor produktion för ett gäng grabbar mellan 19 – 25 år. Med en budget på 250 000 kr och massa slit. En otrolig sommar. Och vad gjorde alla när de hade lite tid över mellan tagningar och scenbyggen? De spelade Tetris på de Ericsson t20:or som några av oss ägde. Pupp ägde highscoret och vi andra gjorde vårt bästa för att klå det.

Det var här jag hittade min sanna kärlek till Tetris och förstod dess storhet. Det här var omgångsbaserad multiplayer när den var som bäst. Det här var det ultimata spelet att ha i mobilen för en snabb spelomgång när andan föll på. 2001 mest spelade spel (under sommaren) mest avkopplande och bäst att ta fram i skuggan av solen å i skydd av knotten var:

Ericsson T20, som du höll på sidan såhär för att kunna spela Tetris.

Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet)
2nd Runner-up: Dr. Mario till min gamla NES-konsol, som jag återupptäckte när jag hade Tetris-abstinens.

Efter många om och men hittade Henrik sina texter från det insomnade forumet loading.se på en gammal dator. Jag hade turen att även ha arkiverat min egna halva, vi var ganska säkra på att dessa blogginlägg aldrig skulle återses. Nu är det dags för återpublicering av detta. Kommer även göra en 10-tals uppdatering och en 90-talare.

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det första året…

Henriks val

Jag trivs bäst i öppna landskap. Efter en våg av 3d-spel i tunnlar var det öppna landskapet nästa nöt att knäcka för spelutvecklare. Man gjorde det med dimma (bullfrog-dimman), platta landskap och karaktärer uppbyggda av 10 polygoner. Och man gjorde det med voxlar. Voxeltekniken kan lättast beskrivas som pixlar i en 3d-rymd. Ett hav av dessa pixlar och du kan forma ett landskap.
Delta Force 2 var ett spel med ett böljande landskap av voxlar. Som medlem i denna styrka fick du välja ett vapen, sniperbössor av olika kaliber och karaktär. Uppdrag: göra slut på knarkkarteller som höll till i baser i bergen.
I minnet hade detta spel allt: härlig grafik, frihet, smygarelement, tunga vapen, AI och uppdrag som jag verkligen gick in i. Men framförallt gick det att köra det på min AMD k6 200Mzh 16Mb RAM och ett grafikkort utan 3d-fxchip i duglig hastighet.
Jag skaffade ett, voodoo2 3d-kort för 500kr samma år, och kunde köra Half Life och Quake. Dessa spel hade specialeffekter och flyt som gudar skapat, men det är ändå Delta Force 2 och detta öppna landskap fjärran från trånga korridorer som är det starkaste minnet från år 2000.

Runner-up: Half-Life
Second Runner-up: Quake

Johans val

Redan tidigt hade jag fattat tycke för annorlunda fotbollsspel. Till min MSX avgudade jag Footballer of the year där man spelade en forward, som du bara fick kontrollera vid frilägen. Därefter blev det Player Manager (en Kick-Off spin-off) och dess tronföljare, actionfotbolls liret Sensible World of Soccer till Amiga.

Jag hade tillgång till en rutten PC. Möjligheten att testa Championship Manager 3 kunde jag i brist på annat inte stå emot. Visste att det ”bara var text” och jag var försiktigt reserverad inledningsvis. Som spelare har jag alltid haft förmågan att identifiera mig med enkel grafik och text god hjälp av min fantasi och CM3 visade sig snabbt vara något för mig. Serien var ännu inte en alltför avancerad simulering, det var en perfekt brygga från Sensible Soccer med känslan av att kunna föra en sunkig amatörklubb till Champions league seger -det handlade om att satsa framåt! Tre köttiga backar – fyra offensiva mittfältare och tre forwards i full fart framåt.

Jag kör fortfarande Football Manager (bytte från Championship samtidigt som utvecklarna) men serien får nöja sig med en placering på denna decennielista. Låt oss för enkelhetens skull säga att jag fortfarande spelar detta spel med stor passion -fast alltid med senaste utgåvan.

Runner-up: Half-Life
Second Runner-up: Spiderman (Playstation 1)

Gemensamma valet
Multitapen till Playstation var en stor grej i vårt sällskap under åren 99-00. Vissa missade ju helt grejen med Nintendo 64 och med detta tillbehör kunde grymma playstation titlar spelas mot polare. De spel som nöttes mest var NHL 2000, Poy Poy 2 och framförallt den solklare vinnaren av år 2000:s gemensamma val:

Detta må vara en Super Mario Kart klon, men då Playstation saknade ett bra motsvarande spel så passade detta som handen i handsken. Detta spel gav alla sin favoritkaraktär och sin egen körstil. Du kunde vara den som undvek att däcken poppade ballonger, du kunde vara driftkungen, du kunde vara pricksäker med vapnen.
Det var en utmaning att spela fram de tre bonuskaraktärerna, det krävde tre varv av perfektion där motståndaren till slut blottade nivåns väl dolda genväg. I returmatchen kunde man utnyttja denna och vinna!

Publicerad i Kuxabladet nr 137

Döda papegojadagen

I februari är det svårt att komma undan den traditionellt i grädde klädda kardemummabullen med mandelmassa i mitten – semlan. Fettisdagen, då semlan är mer eller mindre obligatorisk, är i kristen tradition tisdagen efter fastlagssöndagen, 47 dagar före påsk. Detta medför att dagen rör på sig i kalendern och kan infalla mellan 3 februari och 9 mars. Det är meningen att detta ska vara sista dagen innan påskfastan (då man passade på att äta fet mat), den delen av traditionen tycks dock ha förkastats. Oftast blir det snarare så att semlor intas intensivt under en två-tre veckor lång period. Traditioner är i ständig utveckling och tur är väl det för annars hade fastlagsriset plockats fram enligt en sed från 1600-talet. Då skulle husfadern piska familjemedlemmar antingen på fettisdagen eller långfredagens morgon som en symbolisk handling för att påminna om Jesu lidande.

Bakverk och godsaker tycks vara ett populärt att uppmärksamma med sina mer och mindre officiella datum i kalendern. Allt mer fotfäste får exempelvis Kanelbullens dag – 4 oktober, ett datum som den delar med internationella vodkadagen, vilken kombination! Den sistnämnda lär dock ha en bit kvar till att få tillräcklig status för att hamna med i en tryckt kalender i Sverige. Skönt då att man några dagar senare kan känna sig lite extra hälsosam då man firar grötens dag den 10 oktober, den kan väl ingen ha missat? En annan dag som även den handlar om förtäring är surströmmingspremiären som äger rum den tredje torsdagen i augusti. Även om jag muntligen vid ett flertal tillfällen lovat att jag ska smaka så har jag 38 år i följd lyckats undvika den ruttna strömmingen som så många längtar efter. Visste ni att Sverige länge haft ett undantagstillstånd från EU för att ens få sälja surströmming på grund av innehållet av för höga halter av dioxiner och PCB, vilka överstiger de tillåtna gränsvärdena för fisk? Sedan 2011 har vårt undantagstillstånd dock blivit permanent, nu är frågan snarare om framtida generationer för traditionen vidare. Ibland sammanfaller surströmmingspremiären med den mindre kända ”Berätta ett skämt dagen” den 16 augusti… Är det ruttet att skoja om surströmming?

Bland de mer kända kalenderdagarna tänker vi kanske på nyårsafton, lucia eller vår relativt nya nationaldag (som fick denna status 1983 och blev en helgdag först 2005). Alla hjärtans dag som precis passerat, halloween och kanske inte minst julafton anses av många vara alltför kommersiella men det räddar sällan någon från att på ett eller annat vis ryckas med i firandet eller åtminstone tvingas diskutera kalenderdagen i fråga. Det finns givetvis även mer allvarsamma dagar att uppmärksamma, den 13 maj finns exempelvis Barnens dag, då vi uppmärksammar barn och dess utsatta situation runt om i Sverige och världen. Vi har dagar med miljömål, som till exempel Earth Hour den 24 mars som instiftats av Världsnaturfonden.

En personlig favoritdag är det hyfsat obskyra kalenderdatumet då jag och många andra firar ”International Monty Python Status day”. Detta är än så länge mer utav ett internetfenomen som främst syns i det sociala mediet Facebook. Under den här dagen hyllar man den klassiska humorgruppen Monty Python genom att skriva utdrag ur gruppens sketcher och filmer i syfte att sprida glädje till sina egna vänner och bekanta samt att roa och diskutera med andra Monty Python fans. Det kanske inte är helt självklart, sannolikt inte alls faktiskt, att stora delar av mina vänner på Facebook inte fnissar på andra sidan skärmen då jag plötsligt basunerar ut ”Nobody expects the spanish inquisition”, ”I’ll bite your legs off!” eller ”My hovercraft is full of eels”. Men dem man får respons från vet man att man delar något alldeles speciellt tillsammans med – humor; och goda skratt förlänger livet, det är mer än man kan säga om semlor och kanelbullar.

Från nonsens som Grapefruktdagen till gravallvarliga världscancerdagen – Vad det än är som får just din båt att flyta är det troligt att det redan finns en dag som passar just dina syften. Om så inte är fallet är det hög tid att göra dig hörd, kontakta oss på Kuxabladet så startar vi en ny trend tillsammans.

Publicerad i Kuxabladet nummer 138

Följer du strömmandet?

Många gillar att samla på saker och enligt en artikel publicerad av SVT samlar var femte svensk på någonting. En trend under de senaste tio åren är att digitala alternativ för musik, film och tv-serier slagit hårt mot försäljningen av denna typ av fysisk media, något som nu ser ut att kunna vända. Vinylförsäljningen fortsätter att öka och att LP skivan kan åter hittas i livsmedelsaffärer nära dig är ett tecken på att det är på gång.

Samlande är ett fixerat specialintresse vilket är en definition av det mer allmänt använda uttrycket att nörda. Att vara en nörd har under många år använts som ett nedsättande ord mot personer som gör något som av de flesta anses märkligt, eller töntigt. Filatelister, numismatiker eller bibliofiler har vi alla träffat någon gång. I vår tid av datoriserande med molnlagringar och streamningstjänster som en naturlig del av vardagen har dämpat behovet av samlande inom just den fåran, där digitala alternativ är fullgoda ersättare. De flesta av oss har ändå en musik-, film eller boksamling som upptar åtskilliga hyllmeter, eller kartonger, i våra hem. Medan de tjänster som tillhandahålls av medieföretagen kan mätta mångas grundläggande behov med sitt utbud har de ändå mycket svårt att möta finsmakarens behov och förväntningar. I mitt hem har vi sedan några år tillbaka ingen traditionell tv-mottagare med kanaler i. Istället abonnerar vi på ett par streamningstjänster och det finns många applikationer, som exempelvis SVT play, genom vilka man med hjälp av en Chromecast eller Apple TV trådlöst kan skicka signalen till sin tv och titta när det passar en själv. Egentligen är det enda som håller tablå-TV vid liv de program som behöver direktsändas, det finns ingen egentlig anledning att bänka sig i tv-soffan söndagar klockan 20.00 för att titta på Ullared då det går lika bra att se på tisdag klockan 9.37, eller på valfri tid det passar just dig.

En del av att bedriva ett samlande är, i de flesta fall, att man vill hitta andra som delar ens intressen – Har du sett den här filmen? Vad tycker du om den här musikgruppen? Har du spelat det här spelet? Diskussionen som uppstår följs ofta av att man tillsammans tar del av materialet, lånar saker av varanda eller utbyter intryck. Begränsningen i de moderna tjänsterna kommer alltid ligga i utbudet, det populära och nya finns på ytan, du kan kolla på en Jason Bourne film eller lyssna på nya Sara Larsson skivan – men hur förser man sina bekanta med en visning av Musen som röt (1959) eller ta del av Sonata Arcticas power metal epos Reckoning night (2004) om nyhetens behov är allt som finns däri? För det är så det går till, man basunerar ut sitt till synes imponerande utbud och låga abonnemangskostnader med vilka man lockar in kunder. Av rättghetsskäl kostar givetvis allt som ryms i tjänsternas katalog pengar – avlägsnandet av innehåll sker i det fördolda, utan kundernas vetskap. Ett annat exempel var en intressant dokumentär om schackspelaren Bobby Fischer som en tid fanns på tjänsten Netflix. Den tipsade jag en kompis om, enbart för att notera att den ej längre var en del av utbudet. Finns två säsonger av en serie du gillar på Viaplay finns det inga garantier för att de någonsin kommer ta in säsong tre och fyra även fast de sedan länge sänts på den där tv-kanalen du valt att inte betala för; det är ekonomiskt ohållbart att täcka alla baser.

Händelser som dessa leder till en frustration som gör att det fortsatt finns all anledning att fortsätta samla på det man uppskattar. Vi trotsar brandrisker, fuktskador och stöldrisker medan vi proppar hyllor, källarutrymmen och skåp fulla av våra intressen utan en tanke på att någon, hemska tanke, ska behöva ta rätt på och försöka förstå värdet av det vi samlat då vi kilar vidare. Inspirerad av miljön jag i skrivande stund befinner mig i, närmare bestämt ett rum som inrymmer en väns rejäla seriesamling, känner min inre nörd sig trygg i vetskapen att den fysiska kulturen kring samlande i allra högsta grad lever och aldrig kommer att dö.

Populära ord i en digital era:

Bingekolla Att se en hel serie eller filmserie utan avbrott

Casta Skicka en bild- eller ljudsström från en smartphone eller surfplatta till TV:n.

Spoilerfri Att lyckas undvika få reda vad som händer i filmer, serier eller sport innan man själv tar del av programmet

Gilla Att reagera eller följa något på sociala medier

Tweeta/Instagramma Dela en kort text eller bild i etablerade tjänster på internet

Publiceras i Kuxabladet nummer 65

Din videospelare är sönder.

VHS hette den mest etablerade typen av videobandspelare i Sverige. Dessa apparater fanns i nästintill varje hem och refererades kort och gott till som ”videon”. Med den här maskinen kunde du med en enda knapptryckning enkelt spela in det som visades på TV-skärmen och fånga det direkt på ett portabelt videoband. Visst, det var knappast HD-bildkvalitet och ljudet lämnade mycket att önska, men enkelheten är än idag svåröverträffad.

Vid nyligen genomförd vindsstädning fann jag en tung låda full med gamla videoband. Gick igenom innehållet och hittade en del gamla klassiker från min barn- och ungdomstid. Bland annat VM-krönikan 1994, en bootleggad Helloween konsert från 1993 och den där Indiana Jones dokumentären som inte var med i den mer sentida DVD-utgåvan. Trevligheter som jag gärna skulle vilja se igen. Problemet var att jag gjort mig av med spelaren. En kamrat äger en sladd med vilken man via sin spelare kan digitalisera in VHS-kassetter till datorn. Vi stämde träff för att ha ett litet kopieringsparty, och ungefär här börjar historien bli intressant.

Det första som händer är att kamratens video trasslar ett band och därefter tackar för sig – upphör att fungera. Jag sticker med ilfart hem till mina föräldrar och gräver fram deras gamla spelare ur garderoben. På’t igen! Allt ser frid och fröjd ut, men efter två-tre sekunders uppspelning orkar inte videon dra bandet framåt och stoppar sig själv. Märkligt.
Efterlyser en VHS via Facebook och får snabbt ett svar, vi åker iväg och lånar hem den och fortsätter sedan den hitintills otroligt misslyckade sessionen.. ..tro det eller ej, pinsamt och sant, så fungerade ej heller den här apparaten. Meddelar ägaren de tråkiga nyheterna och får ungefär samma uttalande till svar som de övriga ägarna av trasiga apparater lämnat: ”Den fungerade bra sist jag använde den i alla fall.” Jo tack, det finns ingen anledning att tro något annat heller.

På Facebook har vänner vänligt köat upp sig för att kunna lösa vårt problem. Den ena kamraten skriver att han har två spelare och föräras därför inom kort med ett besök. Ringer upp strax innan ankomst och ber honom testa om det går att stoppa i en kassett och trycka på play utan att videon går sönder. När vi anländer får vi veta att även en av dessa apparater kastat in handduken… Detta betyder alltså att fyra utav fem testade spelare inte längre fungerade. Med andra ord kan det vara hög tid även för dig att försöka rädda din videosamling medan det går, sannolikheten säger att din egen video har gått sönder även fast den bara stått och samlat damm.

Till slut kunde vi äntligen genomföra arbetet med att digitalisera in filmerna. Detta är en process som sker i realtid och tar med andra ord en hel del tid i anspråk. Men när det rullat klart, tänk på att arkivera ordentligt (förslagsvis i det digitala molnet) – för vem vet när vår nutida teknik plötsligt säger stopp?

Ursprungligen publicerad i Kuxabladet nummer 63

Bland drakar och demoner

-Stor kan prata med honom!
-Stor kan ibland riva av fingrar och öron om han inte får som han vill.
Titus funderade över det kritiska läget. Framför honom stod en enorm man med en massiv bredyxa i handen. Skulle han låta mannen, som tydligen heter Stor, prata med hans fånge? Nervöst fingrade han på kniven i bältet.
-Vi kanske kan kompromissa lite, föreslog han sedan försiktigt.
-Stor förhandlar inte. Stor börjar bli upprörd!
Titus vänder ryggen till den barbröstade barbaren och undersöker låset till buren för att vinna tid.
-Stor föreslår att du öppnar genast!
Det fanns egentligen aldrig en chans att Titus skulle släppa sin fånge då hans eget liv hänger på att fångtransporten når fram. Ingen hjälp kommer, sitt eget och sin fånges öde har han i sina egna händer. Han drar några djupa andetag och vänder sig mot Stor, vilken han når ungefär upp till bröstkorgen på, och säger med bestämd röst.
-Du får gå härifrån tomhänt lille man.
Stor frustar överraskat och hans ansikte blir rött. Han spottar till svar.
-Stor dräper dig!
Han höjer yxan över huvudet med båda händerna och utdelar ett slag med vansinnig kraft. Titus rullar vigt undan samtidigt som han med flinka fingrar drar sin kniv och begraver den i bjässens hals. Stor tittar på honom med en tom blick, försöker prata men lyckas bara gurgla. Han släpper yxan och försöker stoppa blodflödet samtidigt som han faller ner på knä. Titus möter oberört Stors blick när han faller till marken för att aldrig resa sig igen.

Jag spelar rollspel. En hobby jag plockade upp för ett tjugotal år sedan då jag gick i högstadiet. Många har genom åren frågat mig vad det är, hur man gör och hur man vinner. Det brukar alltid vara svårt att svara på, men jag gör ett försök!
En spelare utses till spelledare, han styr äventyret och presenterar händelserna för de andra spelarna. Allt beskrivs muntligt eller ritas upp med penna och papper. Övriga spelare har en rollperson, en gestalt som med text och siffror är definierad på ett formulär, med hjälp av denna kan de interagera i handlingen. Som konkret exempel på hur spelandet kan gå till så återgår jag till scenariot ovan. Spelledaren kontrollerar Stor, vilken vill ha fången som Titus har i sin ägo. Titus är en rollperson, som kontrolleras av en spelare. I scenariot förs en improviserad dialog, vars utfall ofta bestäms av tärningsslag. Titus vill inte slåss mot barbaren utan försöker övertala honom att kompromissa. Spelledaren slår ett tärningsslag som avgör huruvida Stor är lyhörd eller inte. Titus skicklighet i övertala visar sig inte vara tillräcklig. Stor fortsätter därför hota rollpersonen. Spelaren ser ingen utväg, han förolämpar Stor vilket leder till strid. Tärningsslag avgör vem som får agera först. Stor rullar tärningar för sin Yxa, Titus slår för att undvika slaget och lyckas, ett färdighetsvärde på hans formulär avgör detta. Titus sticker Stor med sin kniv, spelledaren kontrollerar via en tabell hur mycket skada slaget inbringar och vart det träffade. I det här fallet fick striden ett snabbt slut. Hade utfallet blivit så att Titus inte överlevt så hade äventyret varit över och spelaren får skapa en ny rollperson.

Rollspel innehåller mycket muntlig improvisation. Man tränas i att ta snabba avgörande beslut och ställs inför problemlösning samtidigt som man tar del av en spännande historia i god vänners lag, ofta med gott om tilltugg inom räckhåll. Gött!

Publicerad i Kuxabladet nummer 63

Gröna tankar

Jag brukar källsortera hemma. Plast, kartong och tidningar hamnar inte i den gröna tunnan hos oss. Detta leder till att vi, en familj med två vuxna och ett blöjbarn, klarar oss utmärkt med det minsta kärlet som erbjuds. Grön tunna är brännbart avfall och det som läggs i den bränns upp utan att återvinnas, det tycker jag är en tråkig tanke.

Ibland får jag huvudbry gällande vad jag ska lägga vart och har framförallt funderat kring mjölkförpackningar med plastkork. Vi svenskar konsumerar enligt Arla 1,75 liter mjölk per vecka och invånarantalet i Sverige är drygt 9,7 miljoner enligt scb. Det blir en hel del plast… Om korken väger 3 gram så resulterar det i drygt 50 ton extra plast per vecka bara på grund av att vi inte längre har förmågan att öppna mjölkförpackningar med vikbar förslutning? Ekologisk mjölk, och i viss mån även laktosfritt, undviker fint nog fortfarande plast, men alla fruktsoppor och kräm verkar ha valt plastkorksmodellen.

–Okej, jag avviker från ämnet!

Det jag funderade över var vart jag skulle lägga förpackningar med plastkork och huruvida jag måste avlägsna plasten eller inte. Ställde frågan till Gästrike Återvinnare som snällt meddelade att det går bra att lägga i dessa förpackningar med plasten kvar, det löser de senare i processen. Det finns förmodligen tusen andra frågor gällande återvinning som man borde ha koll på:
Varför ska jag sortera ofärgat och färgat glas för sig?
Hur sorterar jag frigolit?
En chipspåse som är blank på insidan, är den en metall- eller en plastförpackning?
Hur sorteras kuvert?
Äts inte miljövinsten upp av ökade transporter?
Är det inte kommunen som ansvarar för återvinningen?
Vad blir det av återlämnat material?
Svaret på alla dessa frågor och många andra hittar du på www.ftiab.se
Vilka är FTI? (Japp, svar även på detta finnes)
Tänk på era efterlevande – återvinn!

Upplever Golf för första gången
Ursprungligen publicerat i Kuxabladet v.34, 2013

Erik Oja, till vardags collegespelare i USA, föreslår en liten golftävling mot en stackars journalist, som förvisso är hemligt beväpnad med en grym sving som tränats fram i TV-spelet Wii-sports. Motvilligt accepterar jag tävlingen och poserar med golfspelaren framför kameran, det är första gången någonsin jag håller en golfklubba i min hand med avsikt att använda den.

Tävlingen är enkel, vi ska ”pitcha” bollen mot flaggan och den som hamnar närmast vinner, bäst av tre. Jag undersöker verktyget i mina händer samtidigt som Erik skickar iväg sin boll som snyggt fångas upp av vinden, kysser därefter marken och med en lätt bakåtskruv stannar inom två meter ifrån koppen. Jag hittar inget bra sätt att hålla i klubban. Bestämmer mig för att bästa strategi är att inte slå rakt ner i marken och förstöra den fina gräsmattan. Sålunda träffar jag bollens översta tredjedel med en strykare, men bollen sticker iväg längs marken med väldig fart i rätt riktning. Den rullar förbi sitt mål och fortsätter ner i slänten bakom, in i vad jag tror de kallar för ruffen. Ojdå!
Erik visar mig åt vilket håll bollen egentligen ska gå medan jag poserar vilt

Boll två ser ungefär likadan ut för Eriks del, men han hamnar något längre ifrån den här gången. Jag känner mig nöjd med mitt första slag. Trots att bollen aldrig lämnade marken så gick den i alla fall iväg, i avsedd riktning till och med. Lite lösare nu bara! Tyvärr blir träffytan klubba mot boll lika dålig som första slaget, jag får inget lyft. Detaljen med hur rent man träffar brukar inte den digitala tv-spelsbollen bry sig om… Men nu stannar den faktiskt där det är avsett, mitt ögonmått säger mig att jag vann den bollen. Erik fiskade upp den fort innan jag hann hämta måttbandet och skriva en självbiografi utgiven av aftonbladet om hur jag dominerade undergroundgolfscenen på 2010-talet.

Tredje och avgörande omgången ser konsekvent lika lysande ut för Erik och lika patetisk ut för min del. Hans boll är närmare mål än min. Dess väg dit kontrollerad medan min studsar ohjälpligt och rullar resten av vägen.

Jag känner mig lite frustrerad att fortfarande inte ha träffat den stackars bollen ordentligt. Erik ger mig några tips, han justerar mitt grepp, visar mig en träningssving där klubban snuddar gräset. Jag klipper till – ”Plick” låter det då bollen far iväg upp i luften och landar ungefär där jag siktat. Wow! Jag ler. Vilken härlig känsla. Jag älskar golf.Anders Hallerström visualiserar min perfekta sving!

Publicerad April 2013

Nu är det vår, tro det eller ej.
De flesta av de säkra
vårtecknen ligger fortfarande begravda under ett täcke av snö. Inga snödroppar
i sikte och bilarna som ska borsta bort sanden från våra gator håller snarare
fortfarande på att lägga dit mer. De mer svårlästa vårtecknen, för oss som inte
är fältbiologer, är säkert redan på plats. Kanske hoar en ringduva någonstans
eller så är tranorna i antågande, vem vet?

Ett lite mer tydligt vårtecken har däremot redan visat sig i
form av redaktionsmedlemmar från Kuxabladet som hälsat på brevlådorna i
Ockelbo kommun. Ibland kan det vara riktigt roligt att titta på dem. Vissa
gånger hänger en man ut halva överkroppen från passagerarsidan i ett desperat
försök att slippa kliva ur bilen. Kunde kanske chauffören kunna kommit lite närmre
lådan i fråga?
-Kom lite närmre, ropar mannen som nästan trillar ur bilen.
Motorljudet avbryts med en hostning. En observant lyssnare kan kort därefter
höra startmotorn på en Volvo V50 surra igång. Mannen nådde inte riktigt fram,
tidningen hamnade i snön. Utdelarens skratt över förarens motorstopp byts mot svordomar. Till slut kliver han ur bilen, plockar upp tidningen och lämnar den på avsedd
plats, därefter drar ekipaget vidare.

På annat håll befinner sig en ensam redaktionsmedlem på fel sida av vägen i sin bil mitt i färdriktningen för ett heltidsproffs – postombudet. Han svettas lite när han upptäcker ”Gula faran” och försöker dela klart lådstället så fort som möjligt och ta sig ur
vägen. Det går relativt smidigt. Postmannen vinkar vänligt och tar över platsen
samtidigt som Kuxabladets utdelare andas ut. Men det är inte över än, på den
lilla orten som är Åmot korsas de bådas väger ytterligare några gånger. Det
ofrånkomliga inträffar naturligtvis, de möts på en liten väg som inte tillåter
två bilar i bredd. Vem ska backa? Kuxabladet hyser stor respekt för postens
utdelare, de inser att dessa män och kvinnor är ute varje dag och krigar med
bångstyriga brevlådor. Tiden tycks stå stilla, det känns som om en ung Mike
Tyson inledett en furiös tjurrusning mot fienden, som med fumliga fingrar
desperat försöker knäppa sin amatörhjälm. Backljuset tänds på den civila bilen
och flykten inleds längs en smal isig väg. Det är ungefär 75 meter till
korsningen, föraren svettas – vill inte förstöra postens tidsplan, vill
heller inte hamna i diket. Den gula postbilen verkar aldrig ens ha funderat på
om han skulle backa, han är på hemmaplan. När de passerar varandra i korsningen
får återigen den civile utdelaren en vänlig vinkning, han svarar med en tumme
upp.Se där! En illustrerad krönika, tack Anders Hallerström!

Snart är utdelningen på de någorlunda centrala delarna av
Åmot. Utdelaren drar sig till minnes sin senaste runda som ägde rum på
sensommaren, en solig dag i september. På ”sandalen” finns en trevlig brevlåda,
handmålad, som önskar utdelaren en trevlig dag under locket. Han behöver det
nu. Men ack, den finns inte kvar. Den är utbytt mot den värsta sorten – ett
skåpliknande plåtmonster med ett lock som endast kan öppnas utåt. Utdelaren
försöker pilla upp locket med tidningen som rullats ihop för bästa hävkraft,
ingen lycka. Han kapitulerar snabbt, kliver ur bilen och levererar tidningen
och bränner iväg, bakom sig lämnar han ett moln av snörök.

Rockar gammal lur

Av de flesta som är bekanta med mig betraktas jag som något av ett teknikfreak. En person som har koll på den senaste tekniken och är haj på datorer, något som också stämmer till stor del. Överraskande är det därför för många när jag tar emot ett SMS och en klassisk ton kreerad av Nokia ljuder.
-Rösten från forntiden, brukar jag säga i samband med att jag tar upp min Nokia 3510 från cirka 2002.
En liten slimmad lur, med färgdisplay, på vilken man kan ringa, skriva SMS och dess robusta design tillåter hårda smällar. Den behöver dessutom bara laddas en-två gånger i veckan (något som kanske antyder att jag inte får så många samtal?). En stor del av den eminenta batteritiden har nog att göra med att det inte är så kul att leka med min telefon. Hur många partier backgammon kan man genomlida innan man hellre tittar på färg som torkar? Samtidigt så är jag befriad från skärmförbannelsen som tycks ha drabbat hela västvärlden. Överallt ser jag människor förvandlas till introverta kreatur i skärmens trygga ljussken. Bakom ratten, på promenad med barnvagnen, i matkön, i uppförsbacken på berg-o-dalbanan –Bara en nivå till i Candy Crush så jag kan skryta om det på Facebook?

Men låt mig vara ärlig och erkänna att även jag ser fördelarna med den nya generationens telefoner. Minns till exempel en gång för ett dussintal år sedan då jag tappade ett tanklock på marken längs en mörk skogsväg. Jag fick den ljusa idén att lysa med mobilen för att försöka hitta det, problemet var bara att dåtidens display krävde att telefonen hölls cirka fyra centimeter över marken för att ljusstyrkan skulle vara tillräcklig.. Idag kan man använda sin telefon som en någorlunda duglig ficklampa! Men den kan också vara en helt okej kamera, musikspelare, uppslagsverk, GPS, dator, kompass, videospelare med mycket mera.

Kommer jag då någon gång att byta upp mig? Förmodligen sker bytet då jag på grund av gammal teknik börjar bli en stoppkloss i samhället. Men innovationerna måste först bli mer oumbärliga i mitt vardagliga liv. När jag förväntas betala med mobilen på affären, på bussen eller på bio. När mobilt bredband faktiskt fungerar, överallt. Men kanske framförallt när människorna omkring mig låter sin mobil vila i fickan och återupptäcker hur förlösande det är att interagera med människor och lär sig skilja på förströelse, verklighetsflykt och äkta social interaktion. Man kan inte vara en bakåtsträvare för alltid?

På outforskad mark inne på ICA Ugglebo, blöj och babyhyllan, letade jag
trevande efter det jag behövde i förberedande syfte inför nedkomst av
barn. Det känns som att jag hissar en flagga som säger ”Jag har en bebis
hemma” då blöjpaketet stoppas i kundvagnen. Hela vägen till kassan är
jag exponerad för potentiella grattis och lyckoönskningar om någon
skulle få syn på vad som ligger där. Jag och min fru har varit ganska
förtegna om vad som komma skall, men alla jag känner vet det ändå
eftersom en förväntansfull blivande farmor meddelat dem.

Vid kassan lägger jag upp blöjorna. Jag är nojig över att handla, av
någon anledning tror jag att kassörspersonalen noterar vad det är jag
köper och dömer mig därefter. Därför kan jag inte gå in och köpa godis,
läsk och chips utan att även köpa nyttiga saker. För att förvirra
expediten och få denne att tappa koll på vad jag handlar läggs varorna
upp enligt ett ofelbart system – var tredje objekt är onyttigt. I det
här fallet falerar dock systemet.

-Hej, jag ska ha barn, säger blöjpaketet där det ligger på bandet.
Reaktionen från kassörskan uteblir naturligtvis, precis som när jag köper godis.
Vår
son Odd Beijer föddes den 22 januari, var 52 cm lång och vägde 3454
gram, två veckor tidigare än väntat. Allt gick bra och förlossningen var
inte alls så otäck som jag föreställt mig, jag var som mest nervös
hemma innan jag lyckades få in frun i bilen. Den förväntade paniken,
svimningskänslorna och handelsförlamningen uteblev helt. Istället var
jag i slutänden med och hjälpte till att hålla emot fruns ena ben då
bebisen kom ut. Snacka om helomvändning.

I skrivande stund är Odd en vecka gammal. Han skriker, bajsar, sover,
kräks och myser med sina föräldrar. Högst traditionella spädbarnshobbies
med andra ord. Vi lär känna varandra bättre och bättre för varje dag
och livet fortsätter – nu är vi en liten familj!Han verkar vara något av en posör lille Odd.