e x a k t  kaos

Vi summerar ett decennium! Det har hänt en hel del grejer. Vi fortsätter ta det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det sjätte året

Johans val

2005 års sommarledighet var till en början ganska spontan och fri. Sen kom ett spel i posten som förändrade alla mina och min flickväns rutiner. Jag hade haft henne i åtanke då jag beställde spelet då jag tänkte att vi båda nog skulle kunna få ut något av det. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag då föreställa mig hur spelet skulle få oss att kriga om tiden framför tv-spelet eller hur min dygnsrytm helt skulle ställas på ända.

Från dag ett i spelet fann jag skatter, min karaktär fick i sin brevlåda ett fullt fungerande Ballon Fight som var identiskt med gamla NES versionen. Första dagarna visste man inte så mycket om att hitta pengar, man sålde lite äpplen och snäckskal. Detta behövdes för att få ett hus och bygga ut detsamma. Men då jag fick tag på ett fiskespö väcktes snabbt behovet att spela på konstiga timmar av dygnet. Spelet gick nämligen på riktig tid, så om klockan var 18 hos mig så var den 18 i spelet. Jag hade inte en tanke på att ställa om klockan i Gamecuben för att dygnet skulle bli natt utan istället så passade jag på att spela en snutt oavsett hur sent jag kom hem eller hur tidigt jag tvingade mig själv att gå upp.

”Ye can’t go wrong, With me cucumber song. Cucumbers, Cucumbers, They make me strong”

Idag är det helt obegripligt hur både jag och tjejen orkade ta oss upp varje morgon klockan 06 för att i 5 minuter delta i Animal Crossings morgongymnastik. Det som gör det ännu mer ogreppbart är att man var tvungen att göra detta 14 gånger för att få belöningen. Inte sedan jag var 8 år gammal och hade hyrt ett NES från videohallen hade jag klivit upp så tidigt bara för att spela tv-spel.
En extra krydda var den lilla extra ön som kunde nås genom Game-Boy Advance. Hade en Game-Boy player på Gamecube så en gång om dagen tog man den lilla sjöturen med sköldpaddan som alltid hade en ny sång (med exakt samma melodi) att bjuda på. På ön fanns exotiska frukter du kunde plantera inne i byn och det betalades tonvis med pengar för frukt som du i din tur hade med dig dit.

Animal Crossings uppföljare har köpts in men knappt spelats. Spelet var där och då, och det var helt fantastiskt.
Men jag är glad att vara fri.

Runner-up: Mario Power Tennis (GBA) Att efter ett underhållande ”rollspelstennisspel” få vara med på turneringen i svampriket var magiskt. Och Peach svårslagen.
2nd Runner-up: Kuri Kuri Kururin (GBA) Startade spelet, spelade varje ledig minut och sekund tills jag var klar. Motivatorn var den stora frustration som uppstod varje gång ens lilla pinne krockade.

GEMENSAMMA VALET

Nej. Slå, nu! Upp,upp,upp, svinga! Ner. Slå! Spring, spring! Och aporna tar tag i mig, svingar mig vidare när jag klappar i takt med musiken och svingar mig framåt, framåt, framåt. Bananerna rasar in och slutligen står jag där. Hur ska det här gå? Men jag svingar slag, på slag, på slag och träffar och duckar. Och det fungerar.
Det fungerar att kontrollera ett av världens bästa plattformspel genom tiderna med bongotrummor.
Bongotrummor!? Nintendo Tokyo, you´ve got to love them!

Jag var hos Bohman. Han är min tv-spelsguru. Han har koll och han har konsoler, och spel. Och han gör sig tid att spela. Han visade mig Shadow of the colossous och jag både gillade och ogillade det, men gav det aldrig den tid det förtjänade. Att jag inte ägde en ps2 gjorde väl sitt till. Men ett annat spel fick jag testa. Och det ni fick läsa ovan var nog som ett direkt utdrag hur en spelsession kunde låta. Galet, kaos, flyt, humor, glädje och perfekt spelkontroll i ett par bongotrummor i robust plast. Hur funkar det tänker ni som aldrig provat:

Gå åt höger – slå på högertrumman. Gå vänster – vänstertrumman. Hoppa – båda trummorna och slå eller greppa tag – klappa så hör den lilla micken det. Du börjar gärna lite smått, men snart preciserar du dina slag då det ska gå fort, eller lever ut dina frustrationer när du med stor iver jagar kombos.
Spring, hoppa – ta i lianen, hoppa på fienderna, håll dig i luften, combomätaren visar på 4 och du ser hur bananerna väller in, men nej! Du tar i marken och mätaren går i botten. Perfektionisten börjar om.

Det är naturligt. I en racingsimulator köper du en ratt för att styra bilen, det bidrar till mer känsla och realism. I Donkey Kongs värld köper du.. ..Bongos! Det kanske inte låter som den mest logiska metoden att kontrollera en apa, men det bidrar till en sanslös spelglädje. Faktiskt, så känns Bongos till detta spel viktigare än en ratt någonsin kommer att göra till ett bilspel. Kontrollen är allt och Donkey Kong är tillbaka i samma toppform som då vi först fick besöka honom i Donkey Kong Country, om inte ännu roligare!

Henriks val

Gamecube fick en exklusiv titel, ett tag. Men först kom en trailer som visade en man gåendes i en sal med fönster och draperier, draperier som svepte Denna trailer måste ha kommit några år innan spelet kom ut. Och när det kom var det något helt annat. Där var höst och löv över backen. Det var en spansk by med ogästvänliga bybor . Och när de trängt in dig i ett hörn och du sköt deras huvuden var där tentakler. Och det var bara början…

… till fortsättningen. Resident Evil 4 är min andra upplevelse med serien. Min första utspelade sig flera år innan och gick till på följande vis: ”Här ta kontrollen” sa Pupp. Jag greppade playstation-dosan och tittade lite fundersamt på honom. ”Nu då?” frågade jag tveksamt, rädd att någon zombie, som vi nyss sett, skulle dyka upp. Han nickade med en försäkrande min och jag tog några steg framåt. Det var en korridor. Fönster på högersidan. Och det gick bra, jag blev modigare tog ytterligare ett steg. Hunden flög in genom fönstret och jag slängde kontrollen skrekskrattade samtidigt som jag förtvivlat hämtade mig efter chocken. Skräcken dödade mig mer än hunden och snart stod meddelandet klart ”You are dead”. Detta var då första delen i serien och den enda scen jag spelade i det spelet.
Men fyran var något helt annat och det passade mig . Fyran var ett enda långt godståg av action och händelser som rykande for fram från det ena momentet och minnesvärda scenen efter den andra. Med ett vapensystem som gav dig möjlighet till att hitta din spelstil och skatter som du kunde sätta ihop för att höja deras värde. En story som drog in dig och monster som ville att du skulle fly. Miljö på miljö som fick en att fundera på hur mycket det kunde finnas kvar och hur mycket som fick plats på den lilla skivan.
Detta spel var den största anledningen (och är fortfarande) att äga en Gamecube. Detta spel är ett av 00-talets bästa spel. Detta spel omöjliggjorde en uppföljare som inte skulle bli jämfört och följas av orden ”det är inte som Resident evil 4”.

Bohman anser:
Visst var det vackert, stämningsfullt och massivt, men det var det geniala vapenuppgraderingssystemet och samlandet av guld och skatter som höll mig vaken de där extra nattetimmarna.

Runner-up: sid meier’s Civilization IV. Ett underbart spel!
Second Runner-up: Prince of Persia: Sands of time 

Här är en bild på en icke verklig människa som sägs vara genenerad i Nvidias GAN 2.0, en fotorealistisk tjänst för generering av (bland annat) random människoansikten. Jag skärmklippte denna i demot (se det här). Bilden föreställer i mitt huvud Alexey Usmanov, Kurgans stolthet och före detta fotbollsproffs.
Ursprungligen framgenererades hans siffror av en random databas i championship manager 3 från 1999. Cirkeln är sluten på något vis, då hans foto också är framtaget av en simulering. Nu coachar Usmanov Ural i Ryska högstaserien i Football Manager 2020 som jag provar på.

”Usmanov” har under väldigt många år varit mitt goto alias på nätet i spelsammanhang. Lite mer bakgrund till detta val finns i den tidigare bloggposten nedan.

Almanackan visar 2004
Vi summerar inte bara året utan även ett helt decennium! Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi fortsätter ta det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det femte året…

GEMENSAMMA VALET
Fightingspel har alltid varit det ultimata sättet att fördriva några minuter som snabbt blir timmar. Vafan är klockan redan tolv! Blir en vanlig kommentar och den fälldes några gånger under våra sommarveckor 2004.
Det finns säkert många sätt att fördela spelstilen i ett fightingspel. Vi körde vinnaren spelar, förloraren skickar dosan till nästa i tur. Ett system som alltid fungerar och som ger en ökad revanschlusta bland alla inblandade. Oftast var vi fem stycken, ibland sex, om kontrollerna och äran att spöa skiten ur den som satt på tronen med sitt hånleende.
Spelet som först definierade vinnaren-står-konceptet var DOA till Playstation 2, vi noterade små bakelser och cupcakes för den som lyckades klara några motståndare på raken. Cupcakes i alla ära men det spel som för alltid kommer stå som fightingspelet no:1 i våra kretsar är:

Soul Calibur 2 hade ett tidigare oöverträffat djup, bokstavligt talat. Från att bara vara ett sidestep inåt eller utåt ur skärmen som i andra fighting spel så kunde man nu cirkla sin motståndare fritt och utnyttja svepande attacker som tvingade försvararen att göra mer än att bara hålla in block-knappen.

Under spelkvällarna utvecklades spelet från att låta oss glatt upptäcka nya moves med tonvis av olika karaktärer. Hamra knappar, ha roligt och skoja till det med Voldo eller Link. Därefter började alla fokusera på en karaktär och lära sig allt med denna. Då detta nya fokus började sätta sig så vann aldrig button-mashing spelarna matcher längre. Framgångar kom och gick i vågor och i slutändan var det katten på råttan, råttan på repet typ av matcher igen – fast nu baserat på skicklighet snarare än knapphamrande.

Gästspelet av Link var ett uppskattat inslag, rent komiskt åtminstone. Säkert 50% av nytillkomna spelare valde Link först och kastade lite bomber, sköt lite båge och fick stryk. Men gästspel är ett bra inslag och man kan lugnt säga att Link var ett mer passande val än exempelvis seriens senare val av Darth Vader och Yoda.

Johans val

”Control, control, you must learn control!” sade Yoda till Luke då han försökte lära honom the force. Kontrollbrist och frustration mötte mig mig under de första matcherna i ett spel som skulle komma att skänka mig tonvis med timmar av spelglädje. I vrede tvingades jag uppsöka en tutorial i menyn som skulle lära mig alla manövrar som var nödvändiga och en hel del till. Hur man går upp för en trappa, hur man letar efter vapen i dolda utrymmen, hur man fäller upp ett campingbord, hur man klättrar i en stege, hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man levererar en slagkombination, hur man kastar en människokropp över sitt eget huvud, hur man stryper någon med en käpp, hur man… Det här tar aldrig slut! Årets spel:

När kontrollen efter många timmars träning satt i ryggmärgen så presenterade sig ett otroligt bra spel på allvar. Med din egendesignade karaktär fick du ett showbrottningskontrakt i WWE – Amerikansk Wrestlings största förbund. Som barn hade jag varit otroligt inne i wrestling och designade sålunda min egen karaktär till att efterlikna min barndomsidol Mr.Perfect. Till min stora glädje fann jag att många av hans signaturkast fanns att välja bland de hundratals moves spelet erbjöd. Efter att ha klarat enspelarkampanjen så gick jag tillbaka och skapade massvis med nya karaktärer baserade på andra kändisar såsom Darth Vader, Pupp (jag), mina kompisar, Spindelmannen mfl. Det var minst sagt fantastiskt mycket att göra i leklådan.

Sedan kom matchandet med kompisar. Alla var sig själv, vilket ledde till att det kändes extra bra att vinna och extra hårt att förlora. Medan jag och Claws försökte skapa oss själv så sanningsenligt som möjligt, grepp- och slagvis talat så gjorde den tredje som blev Day of Reckoning biten helt tvärtom. Jag skrek i vrede varenda gång Hellan hissade upp min karaktär på raka armar och kastade mig i golvet. Greppet må inte ha gjort mycket skada rent fysiskt på min karaktär på skärmen men desto mer i själen. Vi hade tonvis med Fatal Fourway matcher, alltså fyra mot fyra med en vinnare. Att kunna hitta utrymme för avgörandet var svårt och oavsett om du var den dominante eller inte. Även om du verkligen försökte kasta ut folk ur ringen eller på annat sätt oskadliggöra dem så fanns det alltid en chans att någon drämde en stol i skallen på dig och stal segern från dig genom att ”pinna” den som du i tjugo minuters tid satsat på att försvaga. Ett tekniskt och underhållande fightingspel där alla kunde delta samtidigt. Maratonmatcher utan dess like blev det ofta, att vinna på mindre än tio minuter ansågs oavsett hur det avgjordes vara en ren tillfällighet. Spelet överträffas av sin efterföljare Day of Reckoning 2, men det är ju bara förfiningar- det var med ettan passionen började.

Runner-up: Star Wars: Battlefront. Nytt Grafikkort detta år medförde många speltimmar på nätet med detta spel.
2nd runner-up: Chu-chu rocket. En kamrat kom över ett begagnat Dreamcast och i samlingen hittade vi detta innovativa pusselspel.

Henriks val

Halveringstiden för ett spel är 6 månader. Efter 6-månader har spelet bevisat om det kommer fortsätta sälja eller om det blev en flopp. Efter ytterligare 6 månader är spelet glömt eller kandidat till någons årets bästa spel lista.
6 månader är också vad det tar för en dator att bli gammal. Efter ytterligare 6 månader inser man att , hade man bara hållit ut lite till så skulle man haft råd med en lite snabbare processor, lite vassare grafik etc. Men man måste köpa en ny dator någon gång. För ibland kommer det ett spel som för en spelare räcker längre än 6-månader och för ett företag verkar räcka i en evighet.

Half life 2, Valve, 2004
Himlen skulle fortfarande stå sig i vilket spel som helst.

Jag hade länge dragits med min dator från 2000, den fungerade bra och den var ruskigt snabb då den köptes så den höll ännu (och skrotades faktiskt först förra året, 2008). Men nya spel driver teknikutvecklingen framåt och spelet som alla talade om 2004 var Half life 2. Ja, det var ruskigt snyggt. Och fysiken i det var något helt nytt för ett spel. Vattnet var ofantligt realistiskt när man vadade vid strandkanter och molnen, solen som bländade och all härlig smuts och slitage som förhöjdes av härlig bump-mapping. Det var en fröjd.
Jag körde spelet på min nyinköpta Dell. Det jag minns var att jag hade snålat in på grafikkortet till något som skulle funka , men som jag skulle behöva uppgradera senare. Men när jag kollade hårdvaran så visade det sig att Dell hade satt i det bättre grafikkortet. Antagligen hade de fått slut och satt i ett tyngre grafikkort för att hinna leverera i tid eller så gjorde de bara ett misstag som gagnade mig. Jag klagade inte i alla fall.
Half life 2 var underbart att spela. Och på en helt ny dator var det ännu mer underbart. Valve för pengarna, skulle man kunna säga. Spelet höll vad det lovade också. Nästan. Tyvärr var det ingen AI i spelet, och allting var scriptat. Körde man spelet från början och hade gott minne visste man alltid vart nästa soldat skulle dyka upp eller nästa överraskning i form av en facehugger. Och spelet kändes ofantligt linjärt. Inget fel med linjära spel, men det var inte de förväntningar som Valve hade skapat som införlivades.
Men när jag rusar genom korridorer, åker svävare över stockar och stenar eller boogie på post-apokalyptiska asfaltsvägar då njuter jag. Eller när jag hittar bilbatterier för att öppna en port eller när jag möts av Alyx leende och doktorns virrighet. När jag får jobba taktiskt mot ankommande fiender genom att placera ut turrets. Då bryr jag mig inte om vad jag förväntade mig då kör jag bara! (och sen kom det fler delar!)

Runner-up: sid meier’s pirates! Karibien, skatter, fäktning och sjöslag! Skattkartor och kurtiserande! Underbart!
2nd runner-up: Tony Hawk Pro Skater 4. (Först biten med 2:an på Dreamcast) Nyfikenhet, klimax och tröttnad i ett och samma spel för skate-konceptet.

Almanackan visar 2003
Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende.Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Alltså. De spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen OAVSETT när spelet gavs ut. Ett varsitt spel och ett gemensamt val per år! Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det fjärde året…

Henriks val
Längtan var stor och tillsynes omättlig och besvikelsen enorm hos de sanna fansen när spelets design och grafik visades upp. Borta var den Link som slogs mot en ondskefull Ganondorf, i trailern som visades inför project Dolphin.
Jag tyckte om estetiken i The Legend of Zelda: Wind Waker direkt. Jag minns en filmsnutt där Link svingade sig i en lampa som hängde från taket, hur ljuset slog mot väggarna och hur allting kändes som en underbart tecknad film.

När jag tanker tillbaka på Wind Waker ser jag bara härligt animerade sekvenser i en lång kavalkad. Ön, lillasystern, grisarna, horisonten, det blå havet, vinden… Vinden med dess vita streck och havet med sin oändlighet och varsel om äventyr. Jag minns vulkanens grottor med vibrerande värme och Links spanande ögon när han gick längs med en smal avsats vid en vägg. Den dynamiska musiken och de underbara (men trots allt för lätta) riddarna som gav underhållande och fantastiska strider.
Storyn tog vindlande vägar och varje ö bjöd på något unikt. Animationen i fienderna, i Links uttrycksfulla ögon, i rökens härliga virvlar och det korta skärpedjupet som ger världen en mjuk varm ton.

Men sen kom transportstreckan och delar av spelet märktes tydligt av Nintendos stress att göra klart det. Ett helt tempel saknas när jakten på triforcen närmar sig slutet. Och sättet att förlänga äventyret genom att låta spelaren fiska efter triforcen mot slutet är näst intill oförlåtligt och ett otroligt dåligt moment ovärdigt Nintendo.
Det är en tidlös design som Nintendo skapat i detta spel. Det är inte märkt av tidens tand som mycket annat från 2003 och det skulle lätt stå sig i hyllan idag (kanske kryddat med bara någon mer grafisk effekt och någon polygon).
För min del skattar jag detta spel högre än Twillight Princess, då det bjöd på så mycket nytt till Zelda-universumet och mig som spelare. Mycket av det jag skrivit är negativt men det vägs upp av den underbara känslan spelet ger mig när jag tänker tillbaka på det. Och sanningen att säga är detta det enda Zeldaspel som jag kan tänka mig att spela igen. Det är ett högt betyg och motiverar titeln som 2003 års bästa spel.

Runner-up: Hitman 2: silent assassin. Att klä ut sig och infiltrera eller lägga sig på avstånd och snipra. Fortfarande roligt!
2nd runner-up: Metroid Prime – ödsligt, vackert, episkt… oavslutat.

Johans val

I hembyn Ockelbo har de varje sommar en marknad. Folk säljer en massa saker man inte behöver, fast det finns såklart några DVD och Tv-spelsstånd också som man är tvungen att kolla lite i. Sommaren 2003 stod jag i ett av de sistnämnda stånden och tittade, jag hade inget av den nya generationens tv-spel utan bläddrade istället bland halvtrasiga Playstationspel. Jag köpte två spel, riktigt billigt, det ena var Kurushi som var ett intressant pusselspel och det andra har visat sig vara en tvättäkta klassiker som jag i det läget aldrig hade hört talas om tidigare.

Playstation må redan ha varit stendöd sedan länge men jag är glad att det inte stoppade mig från att köpa det här spelet. Detta var första Castlevania spelet jag provat sedan Simons Quest fick mig att må dåligt en gång för jättelänge sedan. Det hade bra tempo och det fanns mycket att finna i hemliga utrymmen över kartan som utvidgades i takt med att ens hjälte fick nya förmågor. Hjälten kunde förvandla sig till olika djur och hans skills förändrades på ett formulär som fanns i en meny, både av items och av levels.

Den största bomben i spelet var dock då det uppmärksammades att det första slutet egentligen inte är det riktiga slutet. Hela slottet vänds bokstavligt talat upp och ner och därefter gick svårighetsgraden från noll till (jag ska inte säga hundra) svårt med detsamma. Här mötte jag också min hitills störste motståndare i form av en minotaur som inte rymdes i bild.(Sägas bör att jag har sett jättarna i ICO 2 men inte spelat det.) Det var en tuff bosstrid som jag med nöd och näppe överlevde på första försöket och det är ju det som gäller. Pupp vs. Fet Minotar 1-0

Runner-up: Sim City 4
2nd Runner-up: Yoshis Island (GBA)

GEMENSAMMA VALET

Att förlora har alltid känts mindre illa då man spelar fyra jämfört med då det är en mot en. Det blir inte lika personligt när det är två till som är minst lika besvikna som en själv. Att Fook hade en Gamecube med fyra handkontrollshål i utan att äga ett enda bra 4-player spel var för mig obegripligt. En vacker dag fick jag nys om ett nytt spelköp som skulle förändra denna åsikt. På väg till första speltillfället mindes jag kärt den svidande hårda rivaliteten från ett gemensamt liknande favoritspel några år bakåt i tiden. I näven fick jag som en av tre lyckliga kamrater en sproijlans handkontroll. Cuben surrade – Are you ready?

Vi var redo, vi törstade efter ett nytt multiplayer värdigt namnet. Och det är något speciellt med att sitta fyra personer (oftast fler) i ett och samma rum, med blicken riktad mot samma teve. Många av oss hade börjat få ålderstigna datorer, Gamecuben var ny och det passade bra att köra några snabba race mellan varven — istället för att göra helhelgsprojekt av att flytta datorer med feta CRT-skärmar och strulande routrar så var det enklare att greppa gamecubekontrollen, slå på teven och köra.
Double dash var mer ett partyspel en ett regelrätt racingspel. Lotteriet det innebar att vinna gav övervägande gångerna vinsten till den bästa föraren men ändå tillräckligt med chanser för den som var mindre bra att vinna. Detta gjorde att alla kunde tänka sig vara med. Ingen hittade på någon ursäkt. Kaoset och det roliga var över hela banan och såg till att den som låg sist helt plötsligt var på första plats. Vi var ett stort kompisgäng och vi hade tiden att koppla av och ha roligt med tv-spel. Dessa förutsättningar gjorde Mario Kart Double Dash till 2003 års bästa fest!

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det tredje året…

Johans val

En kväll i Bergroths svettiga pojkrum, under senare hälften av nittiotalet, så stiftade jag bekantskap med ett märkligt spel. Ett spel i vilket det inte verkade finnas någon hejd på förekomsten av olika varelser och väsen, allt från olika mytologier till tomtar och troll. Arméerna leddes av en hjälte som du själv utvecklade åt det håll du ville. Spelet var såklart Heroes of might and magic III. År 2002 kom dess hett efterlängtade uppföljare ut och jag gav mig genast in i matchen.

”Heroes” är spelet där du alltid har svårt att sluta. ”Bara en runda till” säger den inre rösten. Alltid finns det en glimrande skatt i sikte, en utmaning, en fiendehjälte, en stad eller en gruva att erövra. Spelet är ett omgångsbaserat taktikspel där små figurer flyttas runt på spelplanen som är indelad i rutor. Detta koncept är helt fantastiskt och jag har aldrig jag stött på en spelare som inte hittat något han/hon gillat med Heroes.

Den fjärde installationens brilljans och stora brist är förenade i samma nya idé. Till skillnad från alla andra installationer i serien så är din hjälte placerad mitt i striden, som en ensam enhet (tidigare och senare är man mer en iaktagande general). En mycket mäktig enhet är din hjälte såklart, problemet är bara att om du blir av med hjälten så blir alla dina trupper också av med alla sina attributfördelar som hjälten bistår med. Detta ledde i multiplayer till att striderna nästan uteslutande gick ut på att döda den andres hjälte. Flest potions of resurrection vinner! En annan aspekt med hjälteutvecklandet som inte förekommit varken tidigare eller senare var de fiffiga kombinationer av färdigheter som kunde utforskas, om du exempelvis lärde hjälten både life och death magic så blev han en ”Dark Priest” vilket gav en unik form av attributfördelar. Detta gjorde det otroligt motiverande att ständigt skapa nya udda hjältar. Sen ska tilläggas att kartritningssystemet var lekande lätt att använda och det tog tid. Det var många gånger jag körde Heroes IV med kompisar nätterna igenom och fram emot lunch nästa dag – detta arbetslösa och trevliga sommarlov.

Runner-up: Commandos 2, taktiskt infiltrationsspel med andra världskriget tema. Extremt nära förstaplatsen för året.
2nd Runner-up: Operation Flashpoint, första installationen på min nya feta Dell Dimension 4500.Körde Bomberman uppdraget varje dag!

GEMENSAMMA VALET

Tidigt kom de, minst ett år innan spelet var i närheten av färdigt, de banbrytande snygga introfilmerna som enligt magister Olsson skapats i 3D studio max. En 3D kurs i detta program är något vi båda har genomgått och det är även den ursprungliga kärnan till vår vänskap. Nog om det, teasertrailrarna minns jag (med lite vilja) att visade bland annat en fotorealistisk kråka i extrem närbild som satt och pickade. Sen från det ökenliknande landskapet så fick man skåda en vintrig motsvarighet där en dvärg poserade med sin feta musköt. Det var så snyggt, vi fick längta lite för länge – men 2002 så kom det äntligen!

Warcraft III var något mycket mer än vad tvåan någonsin lyckades vara. Borta var naturresursen olja och framme var hjälten som med sina speciella förmågor gav oss en ny term: micro management. Att micra i strider blev a och o (något som jag aldrig riktigt orkade ge mig in i). Hellan lärde sig micra. Han lärde sig alla strategiska spel blixtsnabbt och visste hur många rutor ifrån guldgruvan han skulle lägga sitt town hall, för att snabbt utveckla sin armé och hjälte för att raida alla skatter och levla sin karaktär. Under tiden hade jag på min höjd gjort klart min barack och kanske börjat fundera på vart jag skulle bege mig med mina tre- fyra soldater. Hellan var så pass överlägsen oss andra att det blev vanligt med spontana pakter under våra LAN, där vi öppet deklarerade vilka som var bra och dåliga. Av någon anledning spelade Hellan själv, jag var med Marcus eller Puppen, för jag var sämst och dom var halvbra taktiker båda två. Warcraft 3 febern var faktiskt så stark där under påsken 03 (alltså några månader efter 02 men vi ger ändå 02 till spelet) att vissa grupper var småsura att vi inte spelade CS något mer ( vilket fraktioner av oss faktiskt gjorde).
Istället var det nya former av Warcraft 3 som gjorde att spelet höll extra länge. Jag minns att det var här jag första gången kom i kontakt med spelformer som Tower defence och även modden där man är ensam (super)Hjälte på ett stort slagfält och toklevlar och utvecklar sin karaktär för att hela tiden utstå nya invasioner.
Warcraft 3 var allt detta, ursnygga intro- och mellansekvenser, ett härligt universum med underbara karaktärer och ett strategispel som både strategen (Hellan) och historieberättaren (Pupp) gillar. En historieberättare är en sådan som visst deltar i strider men finner mer nöje i sin bys framväxt och sina hjältars historia, även om de dör.
Warcraft 3 var ett spel som var ursnyggt då och fortfarande håller ur en estetisk och spelfunktionsmässig synpunkt. Och någonstans kom en besvikelse när nyheten kom att Sam Raimi ska regissera World of Warcraft-filmen, och inte bara Warcraft-filmen.

Henriks val

Träd. Jag minns Jhonnys ord fortfarande. Han och hans bror pratade om ett nytt spel. Jag förstod inte – alltså jag måste förklara det här – det gick inte att ha träd, och allra minst skog i ett fps 2001. Inte i mitt huvud i alla fall. Min vision av öppna landskap sträckte sig så långt som till gräsbeklädda slätter med enstaka klippor. Träd?
Första anblicken, jag minns det såväl, Jhonny körde ett uppdrag, satt i sin jeep, hoppade ur sprang genom skogen (jag kunde fortfarande knappt tro på det här spelet) och ut, överblickandes en bas. Uppdraget gick ut på att skjuta tre spetsnassoldater som skulle komma med en helikopter. Siktet guppade då han lade sig ner och… Skjut, sa jag. Men han höll andan och koncentrerade sig och siktade lite till vänster om soldaten och han träffade. Den lilla fördröjningen från att han klämde avtryckaren till att soldaten fick kulan i sig sammanfattar hela Operation Flashpoints storhet.

Det var stelt att kontrollera, jag kände varje fotsteg och när jag lade mig ner under granriset för att skydda mig från soldaternas spanande blickar så kom inte rörelserna samtidigt som mina knapptryck, det var som att soldaten hörda mina order och sedan utförde dem. Men detta är inget negativt. Detta tillför en realism och en rytm som aldrig har uppnåtts sedan dess.
Att rusa för att ta skydd från fiendens dödande kulor, gömma sig under granriset och genom kikarsiktet se hur soldaterna närmar sig, beräkna dess nästa rörelse och lägga kornet där soldaten kommer vara då kulan färdats de fyrahundra metrarna. Operation Flashpoint tillförde något nytt.

Men där fanns också dålig AI, buggar och åter buggar. Men allt detta förbisåg jag för att spelet förstärkte det som Delta Force 2 gett mig två år tidigare: frihet, egna beslut, öppna landskap med skogar och växtlighet att gömma mig, smygarelement, snipervapen med härlig fysik och realistisk känsla vad gäller avstånd. Men där fanns en mångfald av vapen, fordon – alla körbara – en stor ö med massor av olika terräng, med dygnets alla skeenden. En editor med script-funktion och möjlighet att göra egna uppdrag.
I LAN var jag kung. Jag knäckte alla med min amerikanska M21eller snodda SVD Dragunov och jag hade även en ännu hemlig taktik för att undkomma skottsalvor, som fungerade i säkert sju av tio fall: sicksacka på marken, krypandes, res dig hastigt, och göm dig bakom ett… träd.

Runner-up: Eternal Darkness, till Gamecube. Detta episka, underbara spel!
2nd Runner-up: Super Mario Sunshine till Gamecube. De rena, svarta plattformsmomenten gjorde spelet!

Ja, egentligen var Eternal Darkness, till Gamecube en stor personlig spelhändelse i min lila Gamecube, men det nådde inte riktigt fram den otroligt härliga känslan jag får när jag tänker tillbaka på Operation Flashpoint, både i uppdraget Bomberman, och i LAN.

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det andra året…

GEMENSAMMA VALET

2001 var ett hektiskt år för oss. Tid för spel var knapp, men då tillfälle bjöds så fanns det under detta året bara ett spel som gällde. Det är sanning oavsett situation: ensam mot världen om du hade uppkoppling, ensam mot bottar om du var utan lina, i nätverk med kompisar så fort tillfälle bjöds. Årets stora händelse och vårt gemensamma val för år 2001 är:

Vi hade i många år lärt oss hantera snabba fps-spel som Quake, Half-life och Doom. Skjuta polare = kul, punkt slut. Då CS först testades så kändes det helt bisarrt. Man irrade, det gick långsamt och du dog vid första kontakt med fienden, av några ynka kulor. Sen dessutom, efter att du dog alldeles för snabbt, så inser du att du kan behöva vänta två minuter(!) innan du får spela igen. Vad är detta? Inom några timmar var man dock helt fast i CS-träsket! Alla flockades i komvux datorsal för LAN. Farnbender kom långväga på Puschen, J och J köpte polisplasthjälmar och vi gjorde CS-hoppet vid fruktdisken på ICA. Detta kan också vara förklaringen att det är relativt få av andra spelminnen från 2001.

Johans val

I den gigantiska skuggan av Counter-strike, då jag hade kramp i händerna av bot-kriget, så följde jag min vana trogen en mina favoritspelseriers nya inslag. Monkey Island IV nådde min dator och gladde mig under någon vecka i vintermörket.

Många klagar på det här spelet och jag kan till viss del förstå kritiken. Den grafiskt överlägsna föregångaren hade ju allt, inklusive pusselrepetition från tidigare icke bortglömda spel. 3D spelmekaniken må ha haltat lite men det var rätt najs att kunna ha tangentbordet i knäet och spela i en avslappnad ställning. Det funkade bra och är ett kärt minne i min minnesbank.

Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet)
2nd Runner-up: Tetris (Ericsson T-20)

Henriks val

Jag kommer inte ihåg så mycket av spelklimatet från 2001, visst det spelades en hel del Counter Strike på komvux nätverk i Ockelbo. Och visst hade polaren Kenneth Tobal no.1 till Playstation. Visst köpte Pupp det helt underbara Speed Freaks till Playstation och via multitap satt fyra stycken och gned banor. Men spelet som gjorde det året var något helt annat.

Vi spelade in en kortfilm den sommaren, eller Sveriges första Novellfilm. Det var en stor produktion för ett gäng grabbar mellan 19 – 25 år. Med en budget på 250 000 kr och massa slit. En otrolig sommar. Och vad gjorde alla när de hade lite tid över mellan tagningar och scenbyggen? De spelade Tetris på de Ericsson t20:or som några av oss ägde. Pupp ägde highscoret och vi andra gjorde vårt bästa för att klå det.

Det var här jag hittade min sanna kärlek till Tetris och förstod dess storhet. Det här var omgångsbaserad multiplayer när den var som bäst. Det här var det ultimata spelet att ha i mobilen för en snabb spelomgång när andan föll på. 2001 mest spelade spel (under sommaren) mest avkopplande och bäst att ta fram i skuggan av solen å i skydd av knotten var:

Ericsson T20, som du höll på sidan såhär för att kunna spela Tetris.

Runner-up: Flying Shark (Arkadkabinettet som dök upp i hushållet)
2nd Runner-up: Dr. Mario till min gamla NES-konsol, som jag återupptäckte när jag hade Tetris-abstinens.

Efter många om och men hittade Henrik sina texter från det insomnade forumet loading.se på en gammal dator. Jag hade turen att även ha arkiverat min egna halva, vi var ganska säkra på att dessa blogginlägg aldrig skulle återses. Nu är det dags för återpublicering av detta. Kommer även göra en 10-tals uppdatering och en 90-talare.

Vi summerar inte bara året utan även det första decenniet av vårt nya årtusende. Stort. Det har hänt en hel del grejer under dessa 10 år och detta kommer visa sig på våra listor. Vi tar det år för år.
Listan går ut på att det spel som betydde mest för oss under det året förtjänar första platsen oavsett när spelet gavs ut. Tio spel vardera blir det och dessa får då ses som de spel vi rankar högst under dessa tio år. Plus att vi rankar ett gemensamt spel som vi båda har haft anknytning till. Sammanlagt blir det 30 spel. Nu kör vi det första året…

Henriks val

Jag trivs bäst i öppna landskap. Efter en våg av 3d-spel i tunnlar var det öppna landskapet nästa nöt att knäcka för spelutvecklare. Man gjorde det med dimma (bullfrog-dimman), platta landskap och karaktärer uppbyggda av 10 polygoner. Och man gjorde det med voxlar. Voxeltekniken kan lättast beskrivas som pixlar i en 3d-rymd. Ett hav av dessa pixlar och du kan forma ett landskap.
Delta Force 2 var ett spel med ett böljande landskap av voxlar. Som medlem i denna styrka fick du välja ett vapen, sniperbössor av olika kaliber och karaktär. Uppdrag: göra slut på knarkkarteller som höll till i baser i bergen.
I minnet hade detta spel allt: härlig grafik, frihet, smygarelement, tunga vapen, AI och uppdrag som jag verkligen gick in i. Men framförallt gick det att köra det på min AMD k6 200Mzh 16Mb RAM och ett grafikkort utan 3d-fxchip i duglig hastighet.
Jag skaffade ett, voodoo2 3d-kort för 500kr samma år, och kunde köra Half Life och Quake. Dessa spel hade specialeffekter och flyt som gudar skapat, men det är ändå Delta Force 2 och detta öppna landskap fjärran från trånga korridorer som är det starkaste minnet från år 2000.

Runner-up: Half-Life
Second Runner-up: Quake

Johans val

Redan tidigt hade jag fattat tycke för annorlunda fotbollsspel. Till min MSX avgudade jag Footballer of the year där man spelade en forward, som du bara fick kontrollera vid frilägen. Därefter blev det Player Manager (en Kick-Off spin-off) och dess tronföljare, actionfotbolls liret Sensible World of Soccer till Amiga.

Jag hade tillgång till en rutten PC. Möjligheten att testa Championship Manager 3 kunde jag i brist på annat inte stå emot. Visste att det ”bara var text” och jag var försiktigt reserverad inledningsvis. Som spelare har jag alltid haft förmågan att identifiera mig med enkel grafik och text god hjälp av min fantasi och CM3 visade sig snabbt vara något för mig. Serien var ännu inte en alltför avancerad simulering, det var en perfekt brygga från Sensible Soccer med känslan av att kunna föra en sunkig amatörklubb till Champions league seger -det handlade om att satsa framåt! Tre köttiga backar – fyra offensiva mittfältare och tre forwards i full fart framåt.

Jag kör fortfarande Football Manager (bytte från Championship samtidigt som utvecklarna) men serien får nöja sig med en placering på denna decennielista. Låt oss för enkelhetens skull säga att jag fortfarande spelar detta spel med stor passion -fast alltid med senaste utgåvan.

Runner-up: Half-Life
Second Runner-up: Spiderman (Playstation 1)

Gemensamma valet
Multitapen till Playstation var en stor grej i vårt sällskap under åren 99-00. Vissa missade ju helt grejen med Nintendo 64 och med detta tillbehör kunde grymma playstation titlar spelas mot polare. De spel som nöttes mest var NHL 2000, Poy Poy 2 och framförallt den solklare vinnaren av år 2000:s gemensamma val:

Detta må vara en Super Mario Kart klon, men då Playstation saknade ett bra motsvarande spel så passade detta som handen i handsken. Detta spel gav alla sin favoritkaraktär och sin egen körstil. Du kunde vara den som undvek att däcken poppade ballonger, du kunde vara driftkungen, du kunde vara pricksäker med vapnen.
Det var en utmaning att spela fram de tre bonuskaraktärerna, det krävde tre varv av perfektion där motståndaren till slut blottade nivåns väl dolda genväg. I returmatchen kunde man utnyttja denna och vinna!

Då det verkar som att nya äventyr är i görningen får vi knyta ihop säcken på denna summering – lite mer ultrarapid än tidigare!

Vid foten av Drakberget gör sig Delshahib redo att klättra, det är fint väder och allt ser lovande ut. Lite visste han dock.. ..precis hur dåliga övriga äventyrare är på att klättra. Barak följer Delshahib uppför första etappen men tappar greppet och krossar ansiktet i berget. Näsblod och skador. Till slut tvingas gruppen klättra ner och börjar om på annan plats. Här går det ännu sämre då Delshahib fumlar vid fästning av första punkten och tar en allvarlig fallskada.. Gruppen omlokaliserar sig en tredje gång och når till slut platån, många timmar försenade.

Gruppen pustar ut innan de rör sig vidare. Snart står de ansikte mot ansikte med en livs levade drake(!). What the fuck moment of the year! Flera i gruppen tror inte sina ögon och har senare bedyrat sin tro att det hela var någon slags illusion. Men sen börjar draken kommunicera med gruppen, den vaktar porten till dödsriket och släpper inte in någon. Problemet är att draken blivit lurad av en trollkarl som stal en pärla från honom och flydde ner i dödsriket. Då draken inte kan följa efter lovas ett utbyte – pärlan mot in och utträde. Draken lovar även svara på en fråga rollpersonerna har.

Från någon så otroligt vidare in i något minst lika galet, en gång ner mot dödsriket. Flera av rollpersonerna håller på slitas in i själarnas rike. Rolfy blir mer transparent än solid och behöver övertalas för att fortsätta färden. Efter en stunds vandring når gruppen floden, precis som i sägnerna finns en liten båt också. Men ingen färjekarl. Gruppen guppar tryggt över floden och på andra sidan syns siluetter av humanoider röra sig i dimman.

Utan att riktigt veta vad som ska göras väljer Barak att blåsa i drakflöjten varpå han läser från pergamentet han mottagit av Tides Mört:
– Gaius Veegard Hoen Oblivionis Ariete O.G. (Optimus Graviores) XXIV L.H.A.M., Barak stapplar sig genom det långa demoniska namnet.
Ut ur dimman träder Veegard fram, detta är en tidigare rollperson som gått bort under tragiska former. Naken, bränd och svårt skadad föll han från en träpallisad och skådades aldrig igen. Han dog, visade det sig.

Precis som Med Rolfy krävs det lite övertalning för att Veegard ska intressera sig av att komma åter till de levandes sida. Men efter lite trevande försök kommer de överens om att det vore gott med lite mat. Veegard tar form efter att ha inmundigat Delshahibs torkade fisk och en stooor dos av Shagrabs orcherdrank utan problem. Han ser dock ut ungefär som på fotot efter supen, förutom det faktum att han är helt naken – iklädd samma skrud som i sitt dödsögonblick. Detta kanske inte var viktigt just här, men skulle snart visa sig vara alldeles nödvändigt.

Veegard försöker tafatt förklara sin koppling mellan dvärgar och berendier. Så rörigt och otydligt blir det, att Barak börjar misströsta, har han verkligen fått fram rätt general. Extra roligt att det var just Mackans rollperson som fick pergamentet med namnet, då de övriga i hruppen känner till Farnbenders Veegard sedan förut.
Men efter några minuters babblande tycks det framgå att Veegards roll är något av en festprisse som roat arméer och på det viset hållit moralen hög i båda lägren som nu hotar anfalla Nidland för tidigt. Han måste tas tillbaka till varje pris, och det snabbt.

När gruppen når floden igen har deras båt spolats bort, det stilla vattnet är strömt nu. Och den där pärlan de lovat draken har de heller inte sett till. Då det inte finns några ledtrådar, eller spår efter trollkarlen, beger de sig mot ytan igen. De finner båten längs strandkanten och försöker navigera över. Samtliga sex rollpersoner missar med ett sjökunskap slag och hamnar i vattnet. Delshahib får åter erfara att sina resekumpaner verkligen inte har någon talang i något utom möjligtvis strid, de kämpar tillsammans och hamnar åter längs strandkanten de kom ifrån. Ett nytt försök görs med rep som sammanhåller dem, de flesta tar sig över. Men Shagrab försvinner i djupet. Då alla börjat misströsta tänds plötsligt en lykta på andra sidan, Shagrab lever! I ett sista desperat försök ger sig Delshahib ensam ut, fasthållen i ett rep av Barak, för att möta Shagrab som provar simma. De kämpar hjältemodigt, men den här gången gick det inte att rädda Shagrab som drunknar! (Med sina 2 hjältepoäng stolt intakta på rollformuläret)

Rolfy påminner Barak om flöjten och de lyckas återkalla Shagrab från de döda, han övertalas att återta livet genom att de delar med sig om historier om geologi och mineraluthuggningar Som Shagrab gjorde på vägen ner i dödsriket. Likt Veegard är han klädd i samma utrustning som då han dog.

Väl uppe vid porten blir gruppen uppmötta av en högrest demon, med fyra armar och två tvåhandssvärd. Runt dess hals sitter en vit pärla, som gruppen komma behöva om de inte föredrar att bli drakmat när de kommer ut. Strid är oundviklig då demonen proklamerar att gruppen måste lämna två själar bakom sig, för att betala för de två de tagit åter från de döda.

Runt demonen finns en myller av små svarta djävular som gör det omöjligt att fly åt något håll. Drakens mun, eller demonens svärd väntar. Rollpersonerna attackerar demonen, de är fler – men är de starka nog? Barak fumlar genast bort en av sina två yxor, men det var nog till gruppens fördel då även Veegard nu kan beväpna sig. En hård strid utkämpas, då Shagrab först drar demonens blod stänker frätande demonblod över hela hans kropp. Demonen parerar slag med sitt ena svärd och utdelar tung skada med det andra, såväl Barak som Delshahib och Shagrab tar emot ett par rejäla smällar. Demonens hud är hård – och det gör ont att skada den. Det finns dock många tunga vapen i rollpersonernas grupp och till slut faller demonen av det kollektiva angreppet.

Genast då den faller börjar smådjävlarna avancera, gruppen tar pärlan och springer mot porten. Utom Shagrab, som prompt ska ha med sig ett bevis och hugger loss demonens fot som han stjäl med sig. Han blir träffad av mera demonblod och är nära att mista livet!

Draken öppnar porten och ett par smådjävlar följer med ut, men tas snabbt om hand av gruppen utan några bestyr. Delshahib mottog ett par rivsår, men det är ingen fara. Porten stängs.

De återlämnar pärlan. Frågan Shagrab grubblat på att ställa var om draken någonsin varit kär.. ..men istället kommer en mer naturlig fråga först. Och EN fråga och ETT svar var utlovat.
– Vad ska du med pärlan till?
Med den, förklarar draken, att han kan kontrollera vädrets makter.

Där lämnar vi gruppen och äventyret, en framgång. Två döda rollpersoner blev två levande rollpersoner. Veegard är återförd och bereder sin färd mot Berendien.

Jag glömde helt bort Jams, som förföljde äventyrsgruppen efter att de skonat honom. Hade tänkt han skulle göra en attack för att stjäla flöjten, kanske skulle han bli drakmat. Nu har han istället blivit en karaktär jag kanske kommer spela i D&D.. Honom, eller Tides Mört som båda konverterats.

And we´re back!
Rolfy tog en realtidsbreak på grund av en förkylning, men vi andra låtsades av praktiska skäl att han druckit en drog som mer eller mindre gjorde honom till en vandrande odöd. Han skulle inte behöva bäras utan fick snällt följa de övriga äventyrarna från Zerim och mot Vildsvinsskogen.

Jag nämnde i en bildtext i förra episoden att jag planerat en barfight. Den var rolig men ärligt talat var jag nog så fokuserad på att hålla tider att jag glömde bort den helt. Tanken var att eftersom äventyrargruppen trodde att Delshahib var en skurk, så gjorde de logiskt sätt allt för att hjälpa honom gömma sig och hålla låg profil. Detta kan lätt sända ut vibbar att han är deras fånge, det aktiva försvarsspelet kan lätt locka till sig en knytnäve från en överförfriskad arbetare som vill hälsa på sin idol. Nåja.

Efter några timmars vandring dyker plötsligt Svartalver upp från ingenstans och säger att äventyrarna måste betala tull för att få passera. De kallar sig för skogsfolket och säger sig vara jättemånga, det är drygt ett tiotal som omringar rollpersonerna, om än på lite distans. Shagrab kan kommunicera med dem på svartiska och inleder lite trevande. 30 silver är avgiften, menar svartalverna bestämt. Medan Shagrab grubblar efter svar prutar ledaren ner sitt eget bud till 25 och hans kumpaner tar ett steg bakåt då Shagrab utmanar ledaren till en duell.

Det dröjer inte länge förrän Shagrab kommer fram till att skogsfolket inte är några vidare förhandlare utan börjar aktivt hota dem. De flyr. Inom kort blir gruppen attackerade av ett vildsvin, Delshahib står mitt i dess väg och går in för att klyva kreaturet mitt itu. Han missbedömer dock dess fart, skadetålighet och styrka. Hugget träffar men han blir därefter översprungen. De andra i gruppen gör slut på vildsvinet och kan konstatera att det piskats innan det anföll dem. Längre bort syns svartalver som försvinner in i skogen. Strax därpå upptäcker gruppen en snubbeltrådsfälla och bombarderas av småsten.
– 5 silver ska vi ha, vrålar svartalverna på distans.
Gruppen betalar och beviljas fri passage av skogsfolket.

Efter lite bryderier med orienteringen hittar gruppen till slut fram till floden Hachi som inte är så djup och enkelt går att vada över. Mitt i vattnet anfalls de dock av en stor sjöorm som omsnärjer Shagrab och försöker klämma livet ur honom samt dra honom ner under ytan. Nej nej nej menar Barak som med sin otroliga styrka hindrar sjöormen, kallad kappa, att kunna simma iväg. Delshahib, som står med vatten nästan upp till näbben, får svårt att effektivt hugga besten men får ett antal slag på sig som till slut får kappan att första släppa shagrab och därefter dödas den. Barak visar stort potential som skinnjägare då han med mästerliga händer flår kappan och får loss dess hårda fjälliga pansar utan besvär. Kan det bli en rustning i framtiden?

På andra sidan floden börjar stigningen mot Drakberget synas rejält. Landskapet förändras och snart finns inga spår av vegetation förutom torra rötter. Vädret visar sig från sin sämsta sida och det blåser först upp till storm varpå det börjar snöa. På horisonten syns en stuga genom vars fönster en inbjudande eld skiner. Framme vid huset börjar gruppen spana in genom rutorna. Dörren öppnas av en äldre herre som bjuder in gruppen i värmen. Han är pälsjägare och har bott på berget hela sitt liv säger han. Han berättar även att det minsann finns en alldeles levande och verklig drake på Drakberget, han förtydligar gång på gång att den är verklig.

Rollpersonerna somnar i varsina hörn av stugan. Pälsjägaren har ett eget krypin avgränsat av ett skynke. Delshahib smyger och kontrollerar att han beter sig normalt, förvissade om sin trygghet somnar rollpersonerna. Delshahib vaknar senare abrupt av att pälsjägaren nafsar honom i halsen. Han flyger upp och utför ett lågt kast på pälsjägaren som tumlar in bakom skynket in i sitt rum – bara för att försvinna utan spår… Delshahib vänder upp och ner på sovrummet utan resultat. Sen börjar han, av för alla oklara anledningar, hälla ut räta obrutna linjer av salt i dörröppningen. Barak tycker sig förnimma känslan av att någon rör sig nära honom, men agerar inte. Plötsligt slås dörren upp och ute lyder svår snöstorm. Ingen träder in. Barak undersöker och ser fotspår i snön som leder bort från stugan. Han följer dem och får syn på pälsjägaren, som stannar upp då Barak beordrar honom. Pälsjägaren vänder sig om och höjer sin hand – Barak står helt paralyserad stilla och bara gapar. Delshahib och Shagrab lufsar ut i snön och ser vad som händer.

Ungefär här vaknar Rolfy till liv och tror sig ha sovit ett halvår då snön yr in över hans omtöcknade kropp. Han letar sig ut i snön och bevittnar två av sina kumpaner fullständigt slakta en till synes försvarslös gammal man. Rolfy som har andra värderingar ifrågasätter vad som händer, Delshahib försäkrar Rolfy om att mannen var en Häxa – eftersom han försökte bita honom på halsen. Rolfy undrar om det är straffbart med döden att bitas? Ingen har något egentligt svar.. ..gryningen är här och rollpersonerna samlar på sig sitt pick och pack. Shagrab stjäl pälsjägarens pilbåge, han lär inte behöva den längre…

Pälsjägaren var en typ av vampyr, som kunder röra sig även i dagsljus. Men i gengäld tar skada som vanliga människor. Han kan göra sig osynlig och kontrollera person, men endast en sak i taget. Jag önskar dock att jag hållit honom kvar som osynlig ute i snön, och att spåren ändå skapades i snön. Effektfullt hade det varit att döda honom direkt från osynligheten, men det kom jag på för sent..

Som Claws nämnde vid något tillfälle är äventyret uppbyggt så att alla rollpersoner aktivt får tid i rampljuset. Här var det meningen att Rolfy skulle få en mer viktig roll, då han har känning av magi och även en tro på heliga ting skulle han absolut känt av pälsjägarens oheliga natur. Rolfy skulle även ha kunnat förnimma honom i rummet då pälsjägaren var osynlig. Men han sov bort detta då Hellan ej kunde närvara och showen måste go on. Resultatet blev ändå helt okej och gruppen gick med på att sova utan vakt helt utan min guidande hand. Rolfy skulle såklart inte vågat sova i omständigheterna egentligen.

Rollpersonerna når strax därpå den sista stigningen. Här kommer klättring behövas, man har förberett sig utrustningsmässigt. Men endast Delshahib är en duglig klättrare… Hur det går får du läsa i del 3 i framtiden.

Möjligheten att spela klassiska rollspel på distans har funnits länge. Webbkamera och mikrofon ingår mer eller mindre i varje laptop värd namnet. Men anledningen att prova har inte riktigt presenterat sig, förrän Covid-19 dök upp.

Jaja, inte för att vår spelgrupp samlas särskilt ofta ändå. Därtill ska tiden samsas med andra brädspel som exempelvis det populära Gloomhaven eller klassiska Talisman, eller mer casual spel som Carcassonne eller Ticket to ride. Spelar gör vi iallafall. Nu hade det blivit dags för Drakar och Demoner igen, rollspelsgruppen Svarta zonen har inofficiellt levt sedan 1991 och seglar nu in på okända vatten.

Eftersom nya tekniska innovationer skulle till för att detta skulle gå att genomföra tog jag på mig spelledarrollen den här gången, medger att det inte är min favorit men tycker ändå det gick hyfsat. Idéerna som vanligt bättre än utförandet.

Samlade en intressant blandning karaktärer, den äldsta spelades av Farnbender och gjordes för första gången redan på Drakar & Demoner Experts tid. En anka vid namn Delshahib. Mackan körde även han sin episka ungdomshjälte Barak, en vargman med vilken han spelat de flesta sentida 80-tals äventyr och tidigare 90-tals utgåvorna. Barak är därmed pumpad till tusen! Varifrån Orchbärsärken Shagrab Dvärgklyvare härstammar är lite mer oklart. Men sannolikt skapade jag och Claws den karaktären någon gång i början av 00-talet. Dvärgklyvare är själv dvärg, men uppfostrad av svartfolk och identifierar sig som något annat. Sist ut har vi Rolfy, en solriddare som antagligen mer eller mindre var en spelledarperson från början som styrdes av Hellan. En solriddare som vi tyckte var lite ”tom” karaktärsmässigt. Det rådde ett par rull i EON regelboken bot på. Rolfy är den enda som skapats utifrån reglerna vi använde.

Alla karaktärer konverterades av mig, med sina tydliga fördelar och brister. Barak blir inte riktigt lika odödlig med endast en handling, jämfört med fyra som han hade i -91 reglerna. Delshahibs låga kast är långt ifrån lika automatiskt längre, då det nu är en typ av obeväpnad strid manöver. Å andra sidan är det rättså fett att ha 95% eller ännu högre chans att lyckas. Det spelar ingen roll, är man flest på plan har man en tydlig fördel – och annars har man tydliga problem.

Jag slängde äventyrargruppen rakt in i äventyret, lite för att de skulle få se hur roll20 fungerar. Vi tränade lite på dolda slag och att viska hemligheter till varandra och till SL. Hur gruppen träffats, och vad de gör, skulle de få reda på senare. Här störtar de nerför en stege in i en tunnel, jagandes en svartklädd figur ur lönnmördarsekten RhabdoRana som bär på en relik de behöver. Komiskt blir det tidigt, då Shagrab följer sin intuition åt fel hål i tunnelns vägskäl och finner sig i ett avträde. Han söker mest runt i avföring medan de övriga äntrar strid.

Två lönnmördare till finns i tunnelns slut. Sektmedlemmen de jagar har namnet Jams, och han springer förbi sina kumpaner vidare ut i rummet som tycks vara ett underjordiskt stall – på väg mot en förberedd häst och vagn. Barak och Delshahib tar strid mot de två medan Rolfy jagar Jams. Striden inleds på sämsta möjliga vis, Delshahib fumlar och slår att han bryter sitt vapen – vi enas dock om att det endast tappas då det är en gammal mästersmidd relik specialanpassad för ankor (nyhet för SL, men det kändes fånigt att paja den om den var mästersmidd och special). Rolfy, vars ena karaktärsdrag är att han aldrig skulle slåss om det inte är en rättvis strid, inleder med att utdela ett köttigt hugg i ryggen på Jams, de två hamnar strax därpå i en brottningsmatch intill hästekipaget.

Efter att de två lönnmördarna besegrats och Shagrab återanslutit i stridens slutskede lyckas Rolfy trötta ut Jams som resignerar och överlämnar reliken. En enkel flöjt gjord av ben som ges till Barak. Rolfy är i hemlighet en helare, något som inte skulle accepteras av hans fränder i Solriddarämbetet – men lyckligtvis är han den ende av det slaget här och helar Jams, som därefter mer eller mindre glöms bort av sällskapet. Han smyger längs väggen medan Delshahib och Shagrab bråkar om vems kroksabel det egentligen är som ligger på marken. Barak upptäcker dock Jams och skjuter en energistråle ur sin stridsyxa som träffar väggen intill Jams som springer för livet och kommer undan. Rolfy och Barak har därefter lite av en staredown kring magin som precis brukats av båda herrarna. Energistrålar och helningar, det var nyheter för alla.

Därefter ges mer av bakgrunden till Barak, som är en stor hjälte i Ereb (med 50 insamlade hjältepoäng). Han har fått i uppdrag av en av mina 90-tals ”hjältar” Tides Mört att få tag på reliken i RabdoRhanas ägo. Barak hjälpte en gång Tides, som var tiggare i Kandra, av gatan och tog honom med sig på äventyr. Där finns en tillit. Barak vet ej vad reliken är till för, eller var Tides finns. Den enda ledtråd han har är ett meddelande han fått av en korp som lyder: ”Packad, bränd och stenhård”, vad nu det kan betyda. Viss oro finns då Tides ändå är lite av en suput.

Rolfy känner förstår dock att orden är en slogan som används av ett känt företag som har sin produktion i Zerim. Där produceras byggstenar gjorda av avföring, som packas, bränns och blir hårda – typ som sten fast billigare och enklare att producera. Färden tar dem genom ett par gamla byar ur mina tidigare äventyr – Utsocknen och Avliden. Bondhålor som varit centrum för diverse low fantasy äventyr jag skrev för drygt 20 år sedan. Det händer inte mycket på färden, förutom att de märker att Jams förföljer ekipaget på långt avstånd.

Delshahib är dock svettig över det här med Zerim. Han trodde nog inte han skulle vara på väg tillbaka dit så snart… För bara någon månad sedan poserade ankan som köpman i Zerim och lyckades komma över otroliga mängder pengar – vissa säger 60000, andra 6000 guldmynt. Dock tvingades han dumpa pengarna för att komma undan helskinnad. Finns de kvar? Är ankan igenkänd? Strax innan ankomst försöker Delshahib kamoflera sig med hjälp av mjöl, men de svarta fjädrarna går ej att dölja. Efter ett par tröstlösa försök att få gruppen att resa någon annanstans gömmer han sig tillsammans med sin hemlighet ombord på vagnen under en massa hö.

Väl i Zerim möts gruppen av den varma doften av avföring. Längs gatorna dras kärror med skit, men de flesta verkar ändå muntra och hälsar vänligt på den brokiga skaran äventyrare. Barak frågar efter Tides Mört och får veta att han huserar på värdshuset Rospiggen. När vagnen närmar sig torget fastnar alla rollpersoners ögon på en staty i en heroisk pose, till synes gjord av samma material som Zerims stolta byggstenar. Den liknar på pricken Delshahib, som muttrar något om historien till det från sitt gömställe. De parkerar vagnen strax intill och finner sig iakttagna av Tides Mört som visar dem in i det relativt folktomma värdshuset. De sätter sig i ena änden av ett långt bord och Tides talar med Barak och försäkrar sig om att gänget är att lita på. Shagrab uppmanas hämta in Delshahib som även han ansluter och sätter sig vid bordet, Tides flinar brett och igenkännande när han ser ankan som försöker hålla låg profil. (Han har likväl som gruppen såklart insett att Delshahib är statyn).

Mackan, jag och Hellan ingick i samma rollspelsgrupp på 90-talet. Claws och Farnbender i en annan. Vi har väl bytt en del war stories genom åren och det är tydligt att SL-Claws hade en lite annorlunda inställning till äventyrande jämfört med SL-Hellan. Claws spelgrupp har ständigt gått den långa vägen, från botten, och egentligen aldrig lämnat den. Det har varit så kallad low fantasy hela tiden. Blir äventyren för svåra för spelgruppen finns ingen hjälp att få, lös gåtan eller hitta på något annat – typ (jag var inte där personligen men det är känslan). I något äventyr skulle en port öppnas och rollpersonerna lyckades ej hitta lösningen, istället grävde man under oräkneligt antal speltimmar en tunnel under porten för att nå fram. Det var Claws gäng det, hardcore ut i fingerspetsarna.. ..men blev väl heller aldrig färdiga med några större kampanjer. Hellan gruppen köpte ett äventyr, spelade ett äventyr, och vidare till nästa. Vi tidsförkortade resor genom att stryka dagsransoner och vi var ganska många kring bordet och kunde reda ut gåtor, kanske fick vi ibland ledtrådar för att komma vidare också (minns inte). Klarar du äventyr utgivna av Äventyrsspel så möter du även just äventyr. Du finner mithril, reser till helvetet, slåss mot demoner, deltar i världsförändrande krig, det är en del av jobbet som hjälte i high-fantasy gruppen som oftast leddes av Hellan. Har Claws gänget ens öppnat monsterboken för att hitta något annat än vandrande skelett eller orcher?

Tides Mört inleder sin berättelse med att tacka Barak som räddat honom från gatan. Som jag minns det skedde detta i äventyret Oraklets fyra ögon, Tides var en produkt av ”low-fantasy” status och började högst opassande flirta med ett av oraklen som Barak och hans gäng höll på samlade ihop i något uppdrag som på sikt kunde rädda världen. Svårt att ta det där episka på allvar kanske, det blir lätt så då man är en fattig man i Kandra som aldrig haft något eget. Han vänder sig till Rolfy, Delshahib och Shagrab talandes på ”klingande” värmländska. Han gissar att de varit med om en del. Mött en alv kanske? Flytt från orcher? Slagits med en zombie till och med? Tides nickar jakande åt sin egen briljans och ser hård och omutbar ut (en av hans faktiska förmågor, gjord för att inte kunna torteras – lyckat slag innebär att torteraren inser att det är meningslöst).
Ska ni följa Barak kommer era liv att förändras i grunden, fortsätter Tides. Allt det ni varit med om kommer kännas litet, Barak är en del av de stora händelsernas centrum. Han har dräpt Vikotnik, Nidlands ledare. Han har vänner och fiender i varje by. Följer ni Barak, är det så även era liv kommer se ut. Det är till honom kungar och världsledare vänder sig då hjälp behövs. Tides försäkrar sig om att äventyrarna förstår vad de ger sig in på, innan han fortsätter att berätta om äventyret.

Reliken kallas Drakflöjten och sägs kunna återuppväcka de döda. Det som följer storymässigt ganska rakt av del två av äventyret ”Spökgeneralen” publicerat i Sinkadus 1986 – bakgrunden till generalen skiljer sig dock och förklaring kommer mot slutet av äventyret.
Tides förklarar att gruppen ska resa till dödsriket och återuppväcka en strategiskt viktig person som bragts av livet. Generalen sägs vara den som håller tillbaka Nidabergsdvärgarna och även Berendierna, som lidit svåra förluster i den Nidländska reningen. Barak och hans ordinarie äventyrsgrupp (idel ”riktiga hjältar”) är i fas med att hämta hem Store Stenfar (Äventyrsspel kampanjmodul Kristalltjuren) som kommer avgöra kriget och den Femte konfluxen (Äventyrsspels modul med samma namn). Men till dess måste Berendien och dvärg-enklaverna hållas i schack, anfaller de nu kommer deras liv att gå till spillo förgäves. Så, detta är ett litet äventyr i sömmen av något större.

Medan samtalet hålls blir Delshahib igenkänd av en pojke som stirrar ett hål i hans huvud. Delshahib fräser panikartat, men känner sig nödgad att sitta kvar och lyssna. Tides berättar vidare att porten till dödsriket sägs ligga på Drakbergets topp, vilket man når genom att resa genom den svårforcerade Vildsvinsskogen.

En bard äntrar lokalen och även ett arbetslag av män som börjar äta. Rospiggen packas i takt med att Delshahib försvinner allt djupare ner i sin krage. När lutan stämts inleder barden med sitt populäraste nummer:
”Ohhhh, Delshahib…..” Sjunger barden.
”Han stal, han plundrade” fortsätter visan, och även de andra som tvingat ur ankan sanningen efter att ha sett statyn börjar skruva på sig.

”Han stal från de rika….” Barak föreslår att gruppen avlägsnar sig diskret innan detta urartar. Innan sången tar en vändning.
”Han gav till de fattiga. Zerims hjälte! Hjääälteeeen!”
Delshahib blir plötsligt rak i ryggen och går fram och flippar ett guldmynt i bardens riktning, det enda han hade i fick för övrigt. Genast flockas männen runt honom och höjer honom till skyarna. Delshahib skålar med gänget även om han själv ej dricker. Gruppen försäkras om att Zerim-produktionens ägare är långt härifrån, pengarna tycks ha hamnat i arbetarnas händer och de lever gott medan de jobbar på som om inget särskilt hänt. Gruppen går runt i byn och samlar på sig det de tror sig behöva, antagligen kommer en klättring behöva genomföras och lite mat till färden.

Ungefär här tog vi en paus i verkliga livet och det känns även som ett lämpligt break för del ett av denna långa minnesanteckning. En kort strid, en lång resa, en nervös anka, en för många obegripligt episk äventyrsbeskrivning och tre och en halv timme i verkligheten är passerad.

To be continued….

Någon gång under 2007 fick jag tillsammans med pappersmagasinet Sweden Rock Magazine även en bland-CD. Inget ovanligt med detta, det fick man varje nummer på den tiden. Men just denna skulle visa sig bli alldeles särskild.

Sannolikt var det dags för semester, långresa i bilen. Bunkeflostrand-Ockelbo plus kanske ett kortare jullov eller längre semester. Detta resulterade i att skivan började få snurr – och fastnade så in i bomben! Det är 15 låtar på skivan av mer och mindre kända artister. Kanske är inte Mountain of Power, Gaia Epicus och Depressive Art riktigt på samma våglängd som Magnum, Saxon eller Crazy Lixx – men här delar de broderligt på utrymmet.

Skivan försvann sedan, blev väl specialförvarad någonstans. Jag hade inte någon chans att minnas de flesta av låtarna då jag bara spelat den på CD i bilen, plus kanske lite via MP3 för väldigt många år sedan. Hittade hela CD-snurror hemma med säkert 30 CD från Sweden Rock på, läste noga igenom alla men ”the one CD” var inte på plats.

Likt Gollum grubblade jag kring detta tills det föll i glömska. Eoner av tid passerade, jag blev tjock, skallig, fick två fina barn och lyssnade typ på Phil Collins istället.

Meeen så en vacker dag kom en av de här små tottarna, hobliknande kreatur, in på kontoret och började fippla med mina gamla Amiga/PC spelboxar som står här som dekoration. Oddish noterade att det var samma gubbe på två av dem, Kyrandia 1 och Kyrandia 3. Varpå det föll sig så att vi kollade vad som var i dem. Bland floppys och cool 90-tals reklam samt manualer låg även den mytomspunna Sweden Rock CD:n!

Sprang genast upp med den till fru Yoyoma som blev lika glad och genast satte samman en spellista på Spotify. Den innehåller 14 av 15 av låtarna på skivan, den saknar endast Flagellation – Threshold to Madness.

Idag, när jag skriver detta, är det Metal fredag – en trend som i vår grupp drogs igång av Mackan (är det hans smekis i min blogg, jag minns inte ens då jag inte skriver här längre). Då passar jag inte, som brukligt, på att dela en endaste musikvideo eller låt – NAY – Det blir hela Sweden Rock Bland-CD med heta nyheter inom hårdrock, antagligen från juli 2007.
Spotify länk till listan här

Detta är en uppföljning på mitt senaste inlägg om Wolverhamptons strävan efter Premier League titeln i England. Efter en frustrerande start på fjolårssäongen lades taktiken om mitt i brinnande säsong. Bytet till en taktik jag det året inte hade personal för egentligen, forcerade min lagkapten att spela högerytter trots att han verkligen inte hade någon förkunskap. Men resultaten, de kom ändå. Säsongen var ingen besvikelse, då Wolves tog hem Championsleague och Ligacupen. Men det var Premier League som var målet.

Inför säsong 2030/31 behövde det där högerytter hålet stärkas upp. Kapten Scholtz lärde sig snabbt positionen och var förstaval, ville verkligen ha 33-åringen med efter så många lojala år när klubben stått i träda. Men en reserv köptes in av minst lika god kvalitet. Bedömde även att playmakern jag hade under fjolåret inte räckte till, där fick min andre veteran Kouadio förtroendet, efter att förra året spelat som den löpstarke bollvinnaren på centrala mitten.
Dit köpte jag in en 24-årig Mexikan vid namn Leiweke som VERKLIGEN kunde kämpa och springa, vad sägs om värden på Uthållighet 20, Snabbhet 17, Acceleration 19, Arbetskapacitet 19. Det är en sjuk oglammig roll som varken ger bra snittbetyg, mål, eller assist.

Efter den värvningen var jag redo för säsong. Men då dök det där upp, som jag tror är det som i grunden skiljde succé från fiasko. En mittback i ett starkt lag, Edgar Suazo (Honduras) i Inter Milan vantrivdes och erbjöds mig för 150 miljoner. Pengar hade jag gott om, vet att det inte betyder så mycket att spara på dem. Slog till. Mycket olikt mig, då jag redan hade tre unga men beprövade mittbackar att rotera över de två mittbackspositionerna, samt en lovande junior. Men 31-årige Suazo togs in och det var personliga favoriten Tom Aslan, 23 år, som snart fick se sig stå helt utanför laget – en back som året innan blev uttagen till årets drömelva i engelska ligan.
Vi summerar mittbacken Suazos obegripliga säsong såhär:
Matcher 56+1 inhopp, 26 (!!!) mål, 4 Assist och Snittbetyg 7.66 (av 10)
Ingen gråter för att Aslan nu vill byta klubb direkt… De övriga två i rotationen är 22 och 24 år och har framtiden för sig bakom och bredvid veteranen Suazo som är given – hans säsong avslutades med att han togs ut i Engelska drömelvan. Han blev även utnämnd i Champions League drömelvan.

Taktikbytet berodde mycket på att jag ville ge vänsteryttern Beytullah Aktürk mer ansvar och spel på hans bästa position – jag körde tidigare med tre centrala mittfältare. Och som han betalade tillbaka! Den 22-årige Holländaren utsågs till årets bästa spelare i Premier League och togs ut i drömelvan. Han blev även utnämnd i Champions League drömelvan.
Matcher 53+1 inhopp 12 mål, 17 assist, Snittbetyg 7,57

Den tredje nyckelspelaren vill jag säga var Radoslav Kozak. Jag har alltid viljat spela honom, men han har inte riktigt hållit måttet på högerbackspositionen tidigare. Men med tiden har han mognat, nu 23 år tog han tidigt platsen på permanent basis. Han har även spelats på båda de centrala mittfältspositionerna då nöden krävts. Den stora lockelsen med Kozak har alltid varit hans fantastiska förmågor på fasta situationer. Statsen Hörnor 16, Långa inkast 18, Frisparkar 19 har alltid givit honom möjligheter att vara med som inhoppare, men är glad att han nu utvecklats för att kunna spela 90 minuter.
De obegripliga 34 Assisten han skrapade ihop har jag aldrig varit nära, antagligen någonsin. Hur många av dessa som kom på fasta situationer vill jag inte spekulera i, men antagligen är samtliga 22 mål på hörnor kopplade till Suazos huvud från Kozaks högerfot. Utöver framspelningarna blev det uttagning i drömelvan och ett snittbetyg på 7,62 över 49 matcher +6 inhopp

Forwards bytte jag inga. Spanjoren Juan Moreno är vid 31 års ålder fortfarande i sin prime. Hans siffror är inte helt otroliga, men han är alltid målfarlig och nätade hela 39 gånger på 54 matcher+3 inhopp och det blev även 8 assists och snittbetyg på 7,35. Mest sken Moreno i Champions League med 15 mål på lika många matcher där han även togs ut i drömelvan och kom tvåa i skytteligan. Moreno flankerades oftast av Polacken Bialozyt som gjorde 20 mål och tio assist och även han var produktiv. Det går inte att vinna utan produktiva forwards och även de två reserverna klev fram då de fick spela och gjorde mål. Så forwards med måltorka var aldrig något Wolves behövde grubbla över.

Räckte det här nudå? Jag är stolt att säga JA! Matt Bonner utsågs till årets manager för första gången i England. Och laget förlorade inte en enda match förrän i februari, då var det redan mer eller mindre avgjort. De bra lagen slog varandra omvartannat och det fanns ingen solklart utmanare. Wolves vann ligan med sju poäng, men då spelade jag väldigt mycket med reserver vilket ledde till en del förluster. Spelarutveckling känns ju alltid prioriterat om man har råd att syssla med det, överraskande nog kunde jag det trots att målet var att vinna titeln.

Och som laget vann i år:
Vann FA Cupen
Vann VM för klubblag
Vann Supercupen
Vann Premier League
Vann Champions league
Finalist i ligacupen (sumpade finalen genom att spela reserver mot svaga Q.P.R.) Förutom den blundern en perfekt säsong!

Fick även vetskap om att tidigare klubben Hoffenheim i Tyska ligan flyttar till en ny arena döpt efter mig – Bonner Arena (jag kallas Matt Bonner i karriären, döpt efter Spurs veteran)

Nu är det lite svårt val här. Min tanke är att klara en achivement att vinna en titel i fem olika länder. Nu har jag jag vunnit i England och Tyskland, samt ett fruktlöst försök i Argentina (där min klubb för övrigt vann ligan samma år som de sparkade mig tidigt). Planen är att nu gå till Danska Superligan. Men det känns ju motigt att lämna mannarna.

Svårighetsgraden i Football Manager är alltid intressant. Jag undviker oftast att ta över storklubbar, då kraven är höga och klubbstatusen är så hög att du kan värva vem du vill redan från dag ett och du har även pengarna att göra det. Varken i Hoffenheim eller Wolves har jag kunnat köpa etablerade spelare för ekonomin och klubbstatusen inte funnits där. Och när det till slut gör det, då har du redan byggt upp ett eget lag som är i världsklass. Spelar man i länder som Argentina och Danmark är det ännu svårare, då det inte är attraktiva fotbollsländer. Jag har inte många meriter från sådana länder. Har vunnit i Slovakien, USA och Österrike i någon karriär. Även Skottland, men det är lite halvpopulär liga (Dock inte klubben Ayr United som jag då styrde över).

Blir det Pölser och smörrebröd nästa år?
Eller lunkar jag på med vinnargänget?

En sak är säker. Min myrfarm som är Football Manager 2012 fortsätter leverera. Ingen av spelarna ovan finns på riktigt, de är rena simulationer. Mitt fotbollsintresse är i verkligen livet verkligen inte högt, kollar knappt på VM ens. Så det är fantastiskt att det är så spännande med det här spelet fortfarande, efter alla år – efter alla versioner.

Senast jag skrev i min blogg, ursäkta att det blir så långt mellan gångerna, berättade jag om min karriär i Football manager 2012. Den har fortsatt ett par tre säsonger sedan dess, jag har fortsatt inte varit nära att vinna.

Men i cuperna firar jag stora framgångar. Det har blivit fyra raka segrar i ligacupen, det är rekord! Och sen lyckades jag vinna Euro cupen, vilket var roligt då det är en turnering man sällan får deltaga i (är du bra i ligan blir det direktkval till Champions League istället). Efter att ha vunnit den kvalade jag den vägen in i fotbolls europas prestigeturnering nummer ett. Kul att få vara med, och förhoppningsvis nå slutspel.

Efter en frustrerande säsong i premier League där jag både vacklade i mina taktiska val och kring vilka spelare som egentligen är stommen i laget, där jag till slut slutade 8:a. (Två placeringar under styrelsens förväntning). Fortsatt inte vunnit premier League vilket var målsättningen.

Experimenterade till och med med något så oprövat som en trebackslinje en period med blandade resultat. Men, mot slutet av året hittade jag en uppställning som fungerande.

Det värsta är att jag, som inte ens kvalat in till Champions League via liga placering – utan som segrare i fjolårets Euro cup då börjar rada upp meriterande segrar. 3-0 hemma mot Barcelona följdes upp med en uddamålsseger borta. Klar för Semi. Där slås AC Milan med 3-0 hemma, vilket följdes upp med en målrik 4-4 match borta. Och i finalen slog jag FC Porto med 4-1.

I statistiken syns inte mina spelare någonstans. Ingen på topplistor i varken snittbetyg, mål, assist eller hållna nollor. Men i drömelvan syns trefjärdedelar av min backlinje åtminstone.

Taktiken jag övergav tidigt på denna säsong var samma som jag vunnit tyska ligan med åtskilliga gånger, även VM och EM med Frankrike, så det satt ju långt inne. Det lustiga är att min spelfördelare, som jag haft under alla mina säsonger i Wolves, aldrig presterat. Det har liksom inte blivit några assist eller mål, fastän han har siffror för att producera både och.

Taktiken jag bytte till hade jag inte personal till. Jag ville ge min unge vänsterytter tyglarna (som även kunde spela hyggligt centralt, men inte hans bäst position). Och då behövde jag plötsligt en högerytter också. Tidigare spelade jag med en rak centrerad 3 manna mitt. Två av dessa skulle förpassas till bänken. Ville ha en ”älg” i mitten, som jagar boll och fyller på framåt, och en defensiv mittfältare bakom honom som håller i bollen medan spelet byggs upp.

Då fanns ingen plats för någon av mina två tidigare playmakers. Varav den ena, min 32 årige lagkapten Scholtz, som jag nämnde ovan. Jag inledde satsningen på ny taktik strax efter halvvägs in i säsongen och lånade in en spelare, som gjorde 3-4 matcher utan att lyckas med något. Så. Till slut petade jag honom och stoppade in min veteran som högerytter – trots att hans positionsförmåga bedöms som bedrövlig. Jag kan inte påminna mig om att jag sedan Championship manager 3 (1999) med avsikt och framgång spelat med en spelare ur postion under någon längre tid. Då hade jag en vänsterback till vänster i min tremannabacklinje – men dennes förmåga var inte bedrövlig utan medel, kompetent.

Från sin nya position, som vi även började träna vid 32 års ålder. gjorde Scholtz 19 framspelningar (ett klubbrekord) 2 mål och radade upp fantastiska snittpoäng. Det är magiskt. Och nu börjar han även få lite känsla för att spela där.

Att avsluta säsongen med att vinna championsleague ger en skaplig budget, en rejäl boost till klubbryktet – och Scholtz fick i säsongens sista vecka en kontraktsförlängning. Jag hade tänkt gå vidare från honom, då han ditills aldrig lyckats leva upp till sina siffror och hade den högsta lönen i klubben.

<<<<<<<<< Magisk känsla. Fan vilket bra spel.